Kategori: Gamla humlan

Det brukar sägas att summan av lasterna är konstant. Det är nog sant. En annan konstant är förhållandet mellan intäkter och utgifter. Två personer kan leva på en inkomst. Samma två personer har precis lika lite pengar kvar vid månadsslutet med två inkomster. Är det inte en bil som behöver lagas så är det en katt. Det är väl det som kallas balansräkning inom företagsekonomin.

Förra veckan investerade jag i nya däck till Hyndan. De gamla var av den typen som Micke Schumacher skulle kalla för ”slicks”, om man säger så. Det tog nog inte mer än en kvart att bli av med sextonhundra spänn. Men det var ju ingen fara, för nu har vi ju två stadiga inkomster när jag har en stabil anställning istället för att köra budbil som timanställd när så behövs.

På natten till fredag förändrades läget drastiskt. Plötsligt kunde en av katterna inte gå. Hon la sig bara ner. Skrek inte eller något, bara vägrade stå. När man försökte ställa henne upp hasade hon baklänges med hjälp av frambenen för att sen lägga sig igen. Min första tanke var att hon hade drabbats av en kortslutning på kontoret. Särskilt välkopplat har det aldrig varit däruppe, men nu verkade osten fullständigt ha halkat av hennes kex. En lekmannamässig undersökning genomförd av sambon verkade dock kunna utesluta det, men helt säkra var vi inte ty lite yr i mössan verkade hon allt. Nästa gissning var att nåt var fel på ryggen eftersom hon inte ville använda bakbenen alls. Allt vi kunde vara var att gissa, tills dess att en veterinär öppnat.

Så på fredag morgon var det bara att packa in katten i en bur och brumma iväg till Södra Djursjukhuset i Kungens Kurva, efter att ha länsat sparkonton och krossat spargrisen. Det kan behövas när man åker till Södra Djursjukhuset akut. De tar nämligen 780 spänn för att ens titta på kattfan akut, och sen har de ett påslag på 50% på precis alla åtgärder. Vore jag en positivitetsjävel skulle jag säga att det var tur i oturen att hon inte gick sönder ett dygn senare, för kommer man in akut på en helg så kostar det 1560 spänn i startavgift. Det är rent sjukt.

Vi anmälde oss och satte oss att vänta. Och som vi väntade. Om jag var på dåligt humör redan från början så blev det inte bättre av att det första jag hörde i radion var Patrik jävla Isakssons gnäll. I två timmar satt vi i ett väntrum och tittade på hur än den ena och än den andra kom och gick med sina husdjur. Efter två timmar är det inte akut längre, det är min åsikt. Dessutom läste jag i en broschyr att man tar de där ockeravgifterna för att kunna hålla sig med en akutmottagning. Jag undrade i mitt stilla sinne var den akutmottagningen fanns. Som sagt; efter två timmar är det inte särskilt akut längre.

Jag imponerades lite smått över alla stora hundar som tålmodigt satt eller låg i väntrummet och fullständigt sket i varandra och oss andra. Det var de stora hundarna det. De små är en annan sak. En vit, bjäbbig spets uppenbarade sig, så fjollig att den alldeles säkert ämnade delta i Pride-paraden. Den ägnade sig åt ett nästan konstant pipande, och hyschades enstaka gånger lite diskret av sin mjäkiga husse. Lyckligtvis satt inte fjollhunden kvar så länge. Mindre lycklig blev jag av att de avlöstes av en ännu ynkligare ursäkt till hund. Maken till sorglig jycke har jag nog aldrig sett. En liten fjant, lite mindre än fjollspetsen, med en pipig röst så hög att den skulle behöva ett helt notblad av hjälpstreck för att kunna skrivas ut i noter och vibrato som en kyrktant. Satt och skakade som ett asplöv. Även denna arma krake hyschades då och då lite diskret av sin husse, som tycktes säga ”ställ inte till en scen”. Själv ville jag stampa ihjäl fanskapet av ren barmhärtighet.

Det är med hundägare som med föräldrar: Uppfostra era hundar! Det är ni som bestämmer. Det är inte hundars fel om de är odrägliga, det är ägarnas. Och jag har en liten teori om stora och små hundar. Stora hundar har antagligen blivit tillsagda på skarpen ett par gånger och lärt sig. De små, fjantiga sakerna däremot har blivit diskret hyschade av nån mes och uppmanats ”ta sig samman”. Jo, ynkjyckens husse sa faktiskt åt kraken att ta sig samman. ”Håll käften!” heter det. Och så beter sig hundarna därefter också. Alla som har varit med om att en byracka hoppat på en, skällt, rivit i kläderna och dräglat på ens skor, och sen fått höra husse eller matte släta över med ”h*n leker bara”; räck upp en hand. Nästa gång jag får höra nåt sånt ska jag ge igen. Jag vet inte riktigt hur, men jag skulle kunna tänka mig att gå ut och repa sönder husses bil med en sten och säga att jag bara ritar lite.

Nå, efter ett par timmars irriterat väntande fick vi så äntligen komma in i ett rum för att bli skinnade av veterinären. Det ska i ärlighetens namn sägas att hon hade bra hand med katten, och förhoppningsvis hittade hon felet (ett knä som hoppat ur led) och lagade det. Helt säkra kan vi inte vara för katten haltar fortfarande betänkligt, men det kan vara så enkelt att hon ännu inte törs lita på att det inte kommer att göra ont igen. 2 700 spänn gick det loss på. Det gjorde ont. Jag kan tänka mig ganska många saker jag hellre skulle spendera 2 700 spänn på än att tillbringa två timmar i ett kalt väntrum tillsammans med ett par fjolliga jyckar och lyssna på värdelös radio.

Det var förresten Patrik jävla Isaksson som stod för underhållningen igen när vi äntligen kom därifrån också. Cirkeln var sluten.

Andra bloggar om: hundar, katter, djur, husdjur, veterinär, ekonomi
Intressant

Småbarnsföräldrar är ett släkte för sig. Vissa verkar bli som förbytta när de skaffar barn, som om de alltid har haft någon slags latent mental sjukdom som blommar ut i full kraft i samma ögonblick som de får se sina barn för första gången. Lite som Komissarie Akut och hans simar. Som om de tar en titt på ungen och tänker: ”Excellent! Fan vad jag ska kvadda den här!”

Både Bloggfrossa och Mamselamsen har delgivit historier om galna föräldrar, så jag tänkte också bidra.

Jag och en kompis var ute och spelade tennis för en massa år sedan, då en sån där wonderdad tog banan bredvid med sin son, som tveksamt ens var i skolåldern. Sen gormade han och skällde i ett. Ingenting grabben gjorde var rätt. Han stod fel, slog fel, tittade inte på bollen, rörde inte på fötterna, allt. Ungefär som vi på banan bredvid.

Sen fick grabben in en lyckträff som gubbjäveln inte kom åt, och då fick han skäll för det också. Vi hade praktiskt taget bestämt oss för att knata över och smiska upp fanskapet med våra racketar när de avlägsnade sig igen. Det var nog bäst så. Jag tror inte att ungen hade blivit mindre ärrad av att två långhåriga drägg plötsligt spöar skiten ur hans pappa.

Vid ett annat tillfälle knatade jag glad i hatten omkring på cityfesten i Gävle. Alla som någonsin bevistat cityfesten vet att det är trångt. Inihelvete trångt. Jag hade siktet inställt på ett stort öltält som placerats på Rådhustorget, bakom Fnasket i plasket. För att ta sig dit måste man nedför några trappsteg i en riktig flaskhals. Det var som Essingeleden i rusningstid – det stod stilla.

Efter mycket tålmodigt knuffande hit och dit rörde sig folkmassan dit den skulle, och jag följde bara med. Man har inte så mycket att välja på i sån trängsel. Många människor på liten yta förvandlas till ett sillstim på land, och rör sig lika smidigt.

Plötsligt stod det en barnvagn framför mig. En enda kvinna i hela Gästrikland ville ut ur ett öltält som alla andra ville in i, och hon hade en barnvagn som tillhygge. Jag fattar inte varför hon skulle in i öltältet med barnvagn till att börja med, eller ens varför hon skulle ut på kvällen i trängseln med barnvagn. Ungen lär inte ha tyckt att det var roligt. Jag förstår inte varför folk har med sig sina små hundar som bara är stressade och försöker undvika att bli ihjältrampade heller.

Men snäll (och storvuxen) som jag är så satte jag hälarna i backen, slog ut med armarna och försökte hålla tillbaka några hundra törstiga strupar för att ge kvinnan, och framför allt hennes barn, lite utrymme. Det gick givetvis inget vidare, man ska inte stå ivägen för ölsugna män. De tryckte mig obönhörligen framåt, varpå jag spjärnade emot ännu mer och skrek ilsket över axeln: ”Ta det lugnt för fan, jag har en barnvagn framför mig!”

Då tittar barnvagnsföraren upp, blänger surt på mig och fräser: ”Jag har väl också rätt att vara här!?”

Jag blev först bara paff, och ganska förolämpad. Jag har riskerat livet för henne, ställt mig mellan en skenande gnuhjord och ett hägrande vattenhål för att skydda hennes avkomma och hon skäller på mig!? Så jag gav henne mitt allra vänligaste leende, sänkte armarna och tryckte mig runt henne. Hon kunde gott stå där tills cityfesten var över.

Ytterligare ett exempel utspelade sig på McGill’s i Gävle där vi satt ett gäng en kväll och hällde i oss Breznak. Kvällen var ganska ung, så det fanns fortfarande ett och annat matsällskap på plats, däribland ett sällskap med ett par småbarn. Två ungar i gissningsvis åldrar 3-6 och ett barn i barnvagn. Grejen med de här var bara att de satt kvar. Länge. Puben började så sakteliga fyllas av folk som så sakteliga började fylla sig själva. Ljudnivån steg stadigt och cigarettröken trängde bort allt annat. Men sällskapet med barnen satt kvar. Det dracks friskt där med, dock inte av alla, men vid sisådär tio, halv elva-snåret tog vi ett snack med personalen om huruvida miljön längre kunde anses barnvänlig. Ungarna sprang omkring runt benen på vilt främmande fyllon i trängseln. Jag tror att mitt sällskap hade bättre koll på vad deras ungar hade för sig än vad de själva hade. När som helst skulle de kunna bli brända av en cigarett eller helt enkelt nedtrampade. Och då är det bara de akuta farorna. Röken, larmet, fyllan och obehaget av att människor beter sig så konstigt som människor gör när de är fulla kan säkert bidra med en och annan mer långsiktig skada. Personalen tyckte inte heller att det verkade lämpligt så de bad sällskapet avlägsna sig. Det hade de alls ingen lust med utan blev griniga och stötta, sådär som jag antar att föräldrar blir när någon utomstående lägger sig i hur de sköter sina barn. Aggressivt defensiva. Men de gick till slut, inte en minut för tidigt.

Jag undrar vad det är som orsakar dylikt beteende. Varför försöker föräldrar göra tennisstjärnor av sina småbarn, genom att skälla på dem? Grabben i första exemplet lär ju tycka att tennis är jättekul och stimulerande. Kvalitetstid med pappa liksom. Och varför är barnvagnsförare så rabiata och hänsynslösa? Ok, jag förstår att det kan vara svårt att ta sig fram ibland och att man måste vara lite hänsynslös ibland, men man måste inte köra på folks hälsenor och man kan definitivt be om ursäkt om man råkar göra det. Varför berättar småbarnsföräldrar för alla om när deras fantastiska barn bajsade senast, hur det såg ut, hur mycket, vad det hade för konsistens och allt annat som inte en jävla människa vill veta? Jag har funderat på att ringa upp en bajsfixerad småbarnsförälder och glatt kungöra att jag just har skitit så inihelvete, som ett litet experiment.

Småbarnsföräldrar verkar ha alla tänkbara rättigheter. De har rätt att gå före i kön, de har rätt att ta upp en hel gågata med sina bestyckade, terränggående fordon, de har rätt att gå på krogen och supa till lite som alla andra. Dessutom verkar de ha rätt att byta på sina barn var som helst. Jag har varit med om en människa som helt ogenerat la sitt fantastiska barn på rygg i soffan hemma hos en bekant och bytte en nedskiten blöja. Det satt fullt med folk där, en del av oss åt fortfarande smörgåstårta (fram till den händelsen åtminstone) och hon frågade inte först. Tvärtom bad hon, nej beordrade, värdinnan att hämta en handduk.

Ni har inte rätt till något av ovanstående. Ni har gjort ett barn, kul för er, folk har gjort det i alla tider, vi är inte imponerade. Varken ni eller ert barn är så fantastiskt som ni tror. Stå i kön som alla andra, eller be snällt. Gå på krogen om ni vill, men skaffa då en barnvakt. Går det inte? Otur. Gå gärna omkring med era småttingar i vagnar, men måste ni gå två, tre nyförlösta i bredd? Har inte vi andra någon som helst rätt till offentliga utrymmen? Hur kommer det sig förresten att väninnor verkar få barn samtidigt? Verkar inte det lite sjukt? Kinky på nåt vis? Eller har de blivit bästisar på BB eller babysimmet?

Och byt aldrig någonsin bajsblöja i en soffa, inte ens efter att smörgåstårtan är undandukad!

Fnasket i plasket.
Foto: Jessica Sjöholm

Andra bloggar om: föräldrar, småbarnsföräldrar, barnvagnar

Intressant

Bäste Ende Bono

Varför gör du så här mot mig? Varför låter du Mary J Blige förstöra en av alla dina fantastiska skapelser, och varför deltar du själv i massakern? Jo jag vet, om du inte hade deltagit hade någon yo mothafuck som Wycliff Sean eller 50 Cent trätt in i ditt ställe och bidragit med sina otroliga talanger. Det är inte alla som kan säga ”yeah, aha, one time, two time” så nonchalant att man skulle behöva vara död för att verka mindre engagerad, och samtidigt ha för stora byxor på sig. Men kunde du inte bara ha sagt nej istället?

Tänkte du inte på oss som måste stå ut med att höra eländet om och om igen? Här i Sverige finns det något som kallas Radio Rix (det motsvarar ungefär det ni irländare kallar ”hell on earth”) och de fullkomligt vältrar sig i eländet. En annan form av galenskap vi är väldigt kära i här i Sverige är något som kallas demokrati, vilket innebär att om de smaklösa idioterna är tillräckligt många som får de som de vill. Därför tvingas jag lyssna på hell on earth på mitt arbete. Du som arbetar så mycket med mänskliga rättigheter och så, kan du inte driva igenom någon sorts förbud mot Radio Rix? Och, för all del, slaktande av vacker musik.

Låt mig berätta lite för dig om Radio Rix. Radio Rix är en radiokanal som består av tre saker: Usel musik, hysteriska radiopratare och reklam. Radio Rix är en form av lobotomi kan man säga. Det är nämligen så innehållslöst att man blir fullständigt dum i huvudet av att lyssna på den. Radiopratarnas hurtiga, hjärndöda, högljudda pladder och inställsamma, ihåliga skratt åt varandras usla skämt gör att hjärncellerna begår kollektivt självmord. Däremellan får vi höra lika hysterisk radioreklam och kassa låtar. Ibland går det inte att hålla isär jinglarna och hitsen. Du känner till schlager va? Ni irländare är ju rätt bra på sånt. Radio Rix spelar massor med schlager. Nej, inte låtarna som vann – de som kom sist! Föreställ dig det. Din kvaddning av One spelas på schlagerns soptipp!

Jag har i och för sig hört mycket sämre tolkningar av gamla låtar. Ditt och dina medmusikanters medverkande har förvisso garanterat en viss standard, men ändå. Det är fel! Du är Bono, ni är U2, ni är det närmaste gudomligheter vi har sett de senaste tvåtusen åren. Gissa om vi börjar vackla i vår tro nu.

Och det var väl inte för pengarna du gjorde det? Eller för uppmärksamheten? Någon risk att du blir vare sig fattig eller bortglömd är inte omedelbart föreliggande. Så varför? Ok, du kanske tycker att Mary J har en schysst urringning. Du ser ganska nöjd ut i videon. Kunde du inte bara ha bett om en date istället? Eller är slaktandet av din egen låt något slags offergåva? Du kanske tycker att du har tillräckligt i din musikskatt ändå, och det må vara alldeles sant, men det är likväl en helgedom. Du tror väl inte att påven skulle ge bort sin hatt för lite kvinnlig fägring?

Vad blir det härnäst? Ska du bjuda in Missy Elliot till att rappa sönder Bullet the Blue Sky? Lite oklädsamt whalande av Mariah Carey till With or Without You? Kanske P Diddy och du kan göra en känslosam duett av Bad? Eller vad fan. När du ändå slagit dig in på schlagersoptippen kanske du ska ta steget fullt ut och spela in Angel of Harlem med Linda Bengtzing.

Börjar det smaka lite bittert nu? För att citera dig själv, ur Running to Stand Still:

Sweet the sin, bitter the taste in my mouth.

Hårt? Höga krav? Kanske, men vad är det för mening med gudar om de inte är ofelbara?

Andra bloggar om: musik, bono, u2, radio rix
Intressant

Jag tittade på VM-finalen i fotboll ikväll. Mest för att det är ett sånt där evenemang man bör se. Mot min vilja höll jag på Frankrike. Jag har inget emot fransk fotboll, jag vill bara inte att de ska vinna för att de är… Frankrike. Men på andra sidan stod Italien och dem skulle jag inte hålla på oavsett vilket landslag de möter. Pest eller kolera alltså.

Och naturligtvis gick Italien och vann. Självklart. Dock inte på det sätt jag trodde. Jag förutspådde 1-0 till Italien på en feldömd straff efter att en italienare gjort döende svanen i franskt straffområde i en för övrigt skittråkig match. Så blev det inte. Det blev 1-1 efter full tid och förlängning i en för övrigt skittråkig match.

Värt att notera var dock att det var ovanligt få gångjärnsknän i det italienska laget dagen till ära. Kanske domaren redan från början visade att filmningar inte fungerar, vad vet jag. Italienarna stod på benen mer än jag någonsin sett ett italienskt lag göra. Kanske är Italien bara tvåa i sin paradgren dykning och de nya mästarna Portugal?

Det finns i alla fall en spelare i Italien vunnit min respekt under VM. Gennaro Gattuso. Jag hade svårt för den mannen tidigare. Han är liten och ettrig, spelar på gränsen och ibland över den, och har en uppsyn som gör att man bara vill sänka honom. Temperament verkar han också ha. Men han har också visat att när en duell är över så är den över. Då klappar man om sin motståndare, tackar för den här gången och springer vidare. Jag har inte sett Gattuso ligga och tjura som en femåring i gräset för att någon puttat honom och tagit bollen heller.

Kanske beror det på att Gattuso spelat i Skottland. Den skotska ligan är lite tuffare än den italienska. Den senaste som gjorde en dykning på de brittiska öarna styckades upp och placerades ut vid Englands fyra hörn som en varning till andra. William Wallace hette han visst. Till och med medan bödeln skar upp hans mage vrålade den engelska publiken åt honom: Res på dig, din vekling!

I övrigt noterade jag att:

• Marco Materazzi Paparazzi är en idiot, men en mycket nyttig sådan. Nickade in 1-1 och fick Zidane Spock att tappa huvudet. Det var troligen inga snälla ord han yttrade.
• Spock skämde ut sig. Innan han tappade fattningen var han bra, men det måste ha brunnit bra i kretsarna. Hur tänkte du? Hur kunde du få för dig att det var en bra idé att stånga ner din motståndare?
• Lagerbäck såg som vanligt inte samma match som oss andra. En bra match? Underhållande? Jojo, och Sverige var bra också. Lagerbäck sitter nog snart i regeringen.

Tyskland själva får stå för det positiva med den här turneringen. Arrangemanget, inramningen, ordningen (det var väl några engelska huliganer som försökte få igång nånting men i övrigt verkar VM ha gått ovanligt lugnt till) och den tyska publiken som artigt applåderade sina övermän efter semifinalförlusten. Och så det tyska laget självt. Tyskland har alltid spelat en aptråkigt defensiv fotboll. En engelsk förbundskapten sa en gång att ”en fotbollsmatch pågår i nittio minuter och sen vinner Tyskland på straffar”. Årets tyska upplaga spelade en offensiv, aggressiv och rätt underhållande fotboll i ett för övrigt tråkigt VM.

Beträffande filmandet och alla spelare som ligger och vrider sig i gräset för att få till ett spelavbrott för att halvminuten senare vara helt läkta har jag ett förslag: Det räcker inte med att spelaren tvingas av banan så fort läkare eller massör varit inne. Nej, så fort en spelare ligger och dör ska båren in. Om spelaren försöker resa sig ska man slå ner honom med bårjäveln, binda fast honom i den, bära honom av banan och ut ur stadion, in i ambulansen och iväg med vraket till sjukhuset. Där kan de släppa honom och så får han försöka hinna tillbaka till matchen bäst han vill. Det borde få stopp på larvandet. Har man inte brutit nånting så kan man ta sig upp och av planen för egen maskin istället för att förstöra spelet för de andra. Kan man inte ta sig upp kan man heller inte springa för fullt en minut senare. Ingen, inte ens en italienare, har så bra läkkött.

Men ändå. Tar man sig till ett VM-guld så har man förtjänat det.
Så grattis då, era jävla gångjärnsknän.

Andra bloggar om: fotbolls-VM, Italien, Frankrike, Tyskland, filmningar, läkkött

Det här med prostitutionen under fotbolls-VM blev löjligt ganska fort. Nu, med facit i hand, blir det rent skrattretande.

En snabb resumé:

Det hela började med att någon slog larm om att sisådär 40 000 kvinnor skulle sälja sina kroppar i Tyskland, varav en stor del skulle vara kidnappade moldaviska flickor som fraktats till Tyskland i burar. Typ. Det hela påminner inte så lite om Hassangängets ”10 000 tyska bögar”, och vem vet; det kanske började ungefär så? Någon ringde och frågade lite oroligt för att h*n hade hört att det prostitutionen skulle öka, och sen har något ironiskt svarat ”det kan komma noll och det kan komma 40 000 moldaviska flickor”. Ironin gick obemärkt förbi, och nästa samtal gick till Jämo Borgström.

Borgström i sin tur såg sin chans att göra ett utspel som skulle göra honom ännu mer populär bland medelålders tanter och samtidigt ge honom publicitet och få honom att framstå som en handlingskraftig man som vågar ta obekväma beslut. Borgström föreslog bojkott av VM. Tanterna jublade.

Borgström visste givetvis att det var en omöjlighet. Ain’t gonna happen, som de säger på andra sidan Stora Pölen. De organisationer som tjatade på landslaget att de borde spela med budskapet ”nej till prostitution” på landslagsdräkten visste också att det var en omöjlighet. Lagen får inte ha några budskap på dräkten annat än från officiella sponsorer. Annars skulle snart nog vartenda lag ha ett budskap på tröjan. Det skulle bli kaos och leda till att politiken fördes in på planen. Vad sägs om ett möte mellan England och Irland där irländarnas tröjor pryds av budskapet ”England ut ur Belfast” medan engelsmännens tröjor kontrar med ”Sod off, wankers!”

Jag trodde i min enfald att fler skulle se igenom Borgströms tomma hot, men icke. Det finns tydligen massor med människor därute som på fullaste allvar trodde på larmen och trodde på Borgströms avsikter. Jag börjar förstå hur en regering som aldrig genomför det den lovar kan sitta kvar år efter år.

När landslagets bojkott uteblev började allt fler skrika efter att svenskar inte skulle resa till Tyskland för att titta på fotboll, med motiveringen att Tyskland tillåter prostitution. Samma människor åker säkert gladeligen till Turkiet, som tillåter tortyr i fängelser och systematiskt förföljer kurder. Samma människor sitter säkert hemma och firar sin politiska korrekthet med franskt vin, för de har redan glömt Frankrikes kärnvapenprover i Söderhavet. Vem bryr sig om kurderna i Turkiet, vi har ju gott om dem i Sverige så vi kan säkert återinplantera dem i framtiden. Och hottentottar på nån söderhavsö? Äh!

Svenska fotbollsfans åkte givetvis till Tyskland ändå. Sveriges insats mot Trinidad & Tobago var en besvikelse, och som ett brev på posten rapporterade kvällspressen om hur svenska fans tröstade sig med sex. Bildbeviset: En kille i svensk tröja på horstråken. Jag är helt övertygad om att den artikeln var skriven redan ett par dagar före mötet mot T&T, med rubriken ”Här firar svenskarna med sex”. Nu vann vi inte med 6-0 som planerat, så då tröstade vi oss med sex istället.

Så började VM lida mot sitt slut och försiktiga rapporter inkom om att sexhandeln inte alls hade ökat så mycket som man föresatt sig i ett worst case scenario. Vissa rapportörer menade att den rent av hade minskat. Förklaringen, hör och häpna, påstås vara att fotbollsfans åkte till Tyskland för att titta på fotboll! Vem hade kunnat tro det?

Det är givetvis inte sant. Fotbollsfans är kräk som vill förnedra försvarlösa flickor bara för sakens skull. Den riktiga förklaringen till att ökningen av sexhandeln uteblev är Borgströms utspel. Jo, det är så. Han berättade nämligen i en intervju att han trodde att hotet om bojkott hade haft viss inverkan, att det hade fått myndigheter och andra att tänka till och att det kan ha bidragit. Självgod är bara förnamnet.

Mats Olsson har skrivit en mycket bra krönika om Borgströms utspel och smutskastning av fotbollsfans. Läs den.

För män som Bordellkungen och Fredric Larsson är det HELT JÄVLA uteslutet att manliga fotbollsfans vägrar köpa kvinnor på grund av ett eget moraliskt ställningstagande.

Jag kan inte annat än instämma.
Be om ursäkt, Borgström, istället för att ta åt dig äran för att fotbollssupportrarna tittade på fotboll.

Och till er som hävdar att ingen säljer sig frivilligt; ta en noggrann titt på Claes Borgström.

Tidigare artiklar i ämnet:
Ka-ching! Pk-poäng till Jämo!
Prostitutionsargumentation

Andra bloggar om: borgström, fotbolls-vm, prostitution, sexhandel

Jag slötittade lite på nyheterna under kvällen och noterade att en socialdemokratisk utredning nu föreslår en tandvårdsreform i form av ett högkostnadsskydd. Så lämpligt, ett par månader före valet. Men… hade inte sossarna den frågan uppe inför förra valet också? Jag har inte varit till tandläkaren under den här mandatperioden så jag kan inte uttala mig om huruvida det har blivit billigare, men rent krasst kan man väl tänka sig att om det hade blivit det skulle inte frågan komma upp nu igen. Sossarna ägnar sig åt en politisk variant av en taktik som används i kortspelet Bluffstopp: Man påstår att man lägger ett ess men behåller det på hand så att man kan låtsas spela ut det gång på gång. Ingen vågar syna, för det kan ju vara just den gången man faktiskt la esset. Om sossarna faktiskt höll sina löften skulle de inte kunna spela ut samma kort igen, och då måste de trycka upp nya affischer och klistermärken. Ekonomiska och miljömedvetna är de, våra ledare.

Sossarna är inte de enda som återanvänder valfrågor. Folkpartiet dammade i dagarna av förra valets kioskvältare om språkprövning. Kan du inte svenska får du inte bli medborgare, typ. Det verkar väcka lika ont blod nu som då, eller kanske ändå inte. Kanske är folk lite tröttare den här gången och orkar inte protestera lika högt. Kanske är det en uttröttningstaktik Folkpartiet ägnar sig åt.

Motvallstanten orkar åtminstone. All heder åt henne för det, även om jag inte håller med. Jag kan inte se varför det skulle vara så hemskt att kräva att man kan landets språk innan man blir medborgare. Såvitt jag vet är det ingen som har föreslagit att invandrare som inte lärt sig tillräckligt bra svenska ska utvisas. Det vore däremot fel. Såvida man inte också utvisar infödda svenskar som inte kan svenska – det förslaget skulle nog banne mig kunna få mig att rösta på folkpartiet…

Jag har precis bytt jobb. För övrigt en anledning till att det varit lite stiltje här på Humlan. Hur som helst så är vi tio personer som påbörjat en anställning samtidigt. Av dessa tio är sex invandrare. Av dessa sex är fyra väldigt svåra att förstå, och av dessa fyra är två bosnier som troligen har varit i Sverige sen början av nittiotalet. En tredje av dessa fyra har bara varit i Sverige ett år, och mot bakgrund av det är hennes svenska riktigt bra.

Och vart vill jag komma med det då? Jo, av dessa sex invandrare skulle jag bara ha anställt två om jag var arbetsgivare. Inte för att jag har något emot bosnier, rumänier eller pakistanier, eller för att mitt hjärta klappar lite extra för eritreaner och irakier, utan helt enkelt för att den äldre herren från Eritrea och den yngre herren från Irak pratar fullt begriplig svenska. Absolut inte flytande – där finns både brytningen och de obligatoriska ordföljdsfelen – men fullt begriplig. Som arbetsgivare skulle jag tycka att det var viktigt att jag kunde kommunicera med mina anställda.

Det hävdas ofta att invandrare diskrimineras på arbetsmarknaden. Det tänker jag inte säga emot, för jag är övertygad om att det är vanligt förekommande, även om statistiken här ovan visar på motsatsen. Fast tio personer är väl lite för få för att något ska vara statistiskt säkerställt. Vad jag däremot är övertygad om är att rasism inte alls alltid är orsaken till diskrimineringen, däremot fördomar. Fördomar om bristande språkkunskaper. När en arbetsgivare hittar namnet Ali bland arbetsansökningarna är risken stor att h*n ignorerar den, helt enkelt för att erfarenheten säger att Ali inte behärskar språket.

Min kollega från Eritrea och jag hade en liten diskussion om det här en lunchrast. Vi var rörande överens. Nyckeln till samhället är att lära sig språket. Nyckeln till arbete är att lära sig språket. Nyckeln till att lära sig språket är… inte Svenska för Invandrare. Min eritreanska kollega hävdade att han lärde sig mer på rasterna när han pratade knagglig och fåordig svenska med andra invandrare från andra länder än han gjorde på lektionerna. Han hävdade att ingen någonsin blev rättad. Hur är det meningen att man ska lära sig om man inte får veta när man säger/skriver fel? Och det här hade jag hört tidigare så jag blev inte förvånad.

Däremot berättade han något jag inte hade tänkt på, nämligen att man ofta buntar ihop folk utifrån deras etniska bakgrund. Människor som redan har ett gemensamt språk. Gissa vilket språk de talar vid grupparbeten och på raster? Gissa hur mycket svenska de lär sig.

Men trots att undervisningen är värdelös så borde man kunna ställa krav. Individen har också ett ansvar. Det handlar inte om att skuldbelägga invandrare – även om folkpartiet säkert inte har något emot lite röster från köksbordsrasisterna och därmed gärna låter dem tro det – det handlar om integrering. Om vi alla pratar samma språk så kan vi lättare förstå varandra. Fast det kräver förstås att vi har ett språk först. Det ekar lite tomt att kräva svenskakunskaper för medborgarskap när svenska inte ens är ett officiellt språk.

Ämnet är ständigt aktuellt; artister som inte är aktuella klamrar sig desperat fast vid återstoden av sin forna hjältestatus. Och den forna hjältestatusen är som smör; ju hårdare du håller i desto fortare smälter den och sipprar ut mellan dina gulrökta fingrar.

Idag är det Axl Rose som är på tapeten – för första gången på sisådär 18 år eller så. Grattis Axl.

Men vad är det egentligen som driver dem? Vad är det som får en gammal hårdrocksikon som Axl Fuckin’ Rose att fortsätta, trots att ungefär alla utom de mest inbitna gamla Guns-fansen hånar honom och skäms å hans vägnar? Och vad var det som fick Kiss att klämma ner sina blekfeta gubbmagar i tjugo år för gamla och tjugo kilo för små läderoutfits? Själva hävdade de att det var för att de nya fansen skulle få se dem så som de en gång var. Det är det man har video till, grabbar. Erkänn: Ni ville försöka stoppa tiden.

Vad är det som får Animals att hanka på CC i Gävle år efter år? Vad fick Slade att spela på Ön i Hedesunda? I Hedesunda! Pengar kanske? Säkert har pengar en del med saken att göra.

I de flesta fall tror jag dock att det handlar om en blandning av kärlek för det man gör, och beroende. Jag tror att killar som Axl Rose, som en gång har nått hela vägen till toppen och har fyllt de största arenorna, helt enkelt inte kan sluta. Jag tror inte att vi vanliga smått avundsjuka inte alls-rockstjärnor ens på långa vägar kan ana vilken kick det måste vara att stå på scenen, i rampljuset, medan hundratusen lyriska fans sjunger med i låtarna, och veta att man själv är orsaken till deras eufori. Det måste vara en kick bättre än någon syntetisk drog, och jag har inga problem att förstå hur man kan vänja sig vid det, bli beroende av det.

Kanske är det därför Axl Rose fortfarande turnerar, trots att de allra flesta finner det patetiskt. För att han älskar det. Det är inget patetiskt i det. Kanske också för att han inte kan vara utan. Och kanske för att han inte har någon identitet om han inte står på scenen. Det vore däremot tragiskt, men säkert inte ovanligt.

Jag hade en gång i tiden äran att spela med en kille som var född att bli rockstjärna. Tyvärr levde han också ett rockstjärneliv, fast utan rockstjärnelön. Hur det är med honom idag har jag ingen aning om, men knarket gick hårt åt honom. Det är slöseri. Tänk om han bara kunde ha fått stå på scenen istället, det enda ställe där han var lycklig.

Det är inget patetiskt i att vilja underhålla. Det är inget fel i att bjuda på sig själv så länge det finns en enda anhängare kvar. Det finns inget patetiskt med hängivenhet. Det kanske egentligen handlar om våra egna västerländska normer där allt som räknas i slutänden är popularitet och pengar. Så länge du är populär är du bra och så länge du tjänar pengar är du beundransvärd. Om du däremot bara har några få anhängare, och knappt får det att gå runt ekonomiskt, då är du larvig som fortsätter.

Men musik handlar inte om pengar. Det handlar om känsla, om passion, och om viljan att underhålla. Vissa människor är som gjorda för att stå på scenen, så låt dem göra det så länge de kan.
The show must go on.

Ämnet är ständigt aktuellt; artister som inte är aktuella klamrar sig desperat fast vid återstoden av sin forna hjältestatus. Och den forna hjältestatusen är som smör; ju hårdare du håller i desto fortare smälter den och sipprar ut mellan dina gulrökta fingrar.

Idag är det Axl Rose som är på tapeten – för första gången på sisådär 18 år eller så. Grattis Axl.

Men vad är det egentligen som driver dem? Vad är det som får en gammal hårdrocksikon som Axl Fuckin’ Rose att fortsätta, trots att ungefär alla utom de mest inbitna gamla Guns-fansen hånar honom och skäms å hans vägnar? Och vad var det som fick Kiss att klämma ner sina blekfeta gubbmagar i tjugo år för gamla och tjugo kilo för små läderoutfits? Själva hävdade de att det var för att de nya fansen skulle få se dem så som de en gång var. Det är det man har video till, grabbar. Erkänn: Ni ville försöka stoppa tiden.

Vad är det som får Animals att hanka på CC i Gävle år efter år? Vad fick Slade att spela på Ön i Hedesunda? I Hedesunda! Pengar kanske? Säkert har pengar en del med saken att göra.

I de flesta fall tror jag dock att det handlar om en blandning av kärlek för det man gör, och beroende. Jag tror att killar som Axl Rose, som en gång har nått hela vägen till toppen och har fyllt de största arenorna, helt enkelt inte kan sluta. Jag tror inte att vi vanliga smått avundsjuka inte alls-rockstjärnor ens på långa vägar kan ana vilken kick det måste vara att stå på scenen, i rampljuset, medan hundratusen lyriska fans sjunger med i låtarna, och veta att man själv är orsaken till deras eufori. Det måste vara en kick bättre än någon syntetisk drog, och jag har inga problem att förstå hur man kan vänja sig vid det, bli beroende av det.

Kanske är det därför Axl Rose fortfarande turnerar, trots att de allra flesta finner det patetiskt. För att han älskar det. Det är inget patetiskt i det. Kanske också för att han inte kan vara utan. Och kanske för att han inte har någon identitet om han inte står på scenen. Det vore däremot tragiskt, men säkert inte ovanligt.

Jag hade en gång i tiden äran att spela med en kille som var född att bli rockstjärna. Tyvärr levde han också ett rockstjärneliv, fast utan rockstjärnelön. Hur det är med honom idag har jag ingen aning om, men knarket gick hårt åt honom. Det är slöseri. Tänk om han bara kunde ha fått stå på scenen istället, det enda ställe där han var lycklig.

Det är inget patetiskt i att vilja underhålla. Det är inget fel i att bjuda på sig själv så länge det finns en enda anhängare kvar. Det finns inget patetiskt med hängivenhet. Det kanske egentligen handlar om våra egna västerländska normer där allt som räknas i slutänden är popularitet och pengar. Så länge du är populär är du bra och så länge du tjänar pengar är du beundransvärd. Om du däremot bara har några få anhängare, och knappt får det att gå runt ekonomiskt, då är du larvig som fortsätter.

Men musik handlar inte om pengar. Det handlar om känsla, om passion, och om viljan att underhålla. Vissa människor är som gjorda för att stå på scenen, så låt dem göra det så länge de kan.
The show must go on.

Det viktigaste som har hänt i världen de senaste dagarna är att kapten Mellberg och Kalsong-Fredde (icke att förväxla med Kalsong-Harald som är Tarzans norska namn) varit lite oense om hur man spelar fotboll. Det är tydligen mycket upprörande. Själv tycker jag att det är ett sundhetstecken att spelarna är missnöjda och sura på varandra efter att misslyckats med att tvåla till en blåbärsnation som Trinidad & Tobago. Däremot tycker jag att det är upprörande och oroväckande att vi överhuvudtaget känner till bråket eftersom det utspelade sig i omklädningsrummet. Det betyder att någon i den innersta kretsen, kanske rent av en spelare, läcker. Sen tävlar givetvis kvällstidningarna och tv-kanalerna om att förstora den här stormen i ett vattenglas och försöka få fram sensationella uppgifter. Enligt Min Humla kan nu som enda rapportör berätta vad grälet egentligen handlade om.

Direkt efter den mållösa matchen gick en stukad svensk landslagstrupp ut i omklädningsrummet där de tyst satte sig ner och hängde läpp. Sist in kom förbundskapten Lars Lagerbäck. Han gick fram till stora taktiktavlan, utan att säga ett ord, tog fram en svamp och suddade bestämt ut alla komplicerade spelvarianter som han omsorgsfullt ritat upp tidigare. Sen skrev han istället:

Gör mål. Gör hur ni vill bara det blir något slags mål.

Kapten Mellberg, indoktrinerad av särskrivningssjukan precis som flera miljoner andra svenskar, tyckte att han som lagkapten borde gå i spets för de här nya direktiven, varvid han sträckte sig efter närmaste spelare och nitade honom. Det råkade vara Fredrik Ljungberg. Ljungberg blev förstås mycket upprörd eftersom en fläskläpp eller blåtira mycket väl skulle kunna vara ett hinder för nästa uppdrag som kalsongmodell. Det får man ju förstå. Vem vill riskera sin huvudsakliga syssla för en hobby?

Sen vände sig Zlatan om för att se vad som hände, och då hamnade hans gigantiska kran mellan de två kombatanterna och grälet rann ut i sanden.

Att Mellberg på en presskonferens sa ”vad ska jag be om ursäkt för?” beror alltså helt enkelt på att ingen ännu berättat för honom att ”ett slags mål” och ”ett slagsmål” inte är samma sak.

Allt detta har min anonyma källa, vi kan kalla honom Andres S, berättat.

En förklaring till grälet kan enligt en annan källa som vi kan kalla Tim Tällström vara att Mellberg och Ljungberg var oense om vad man kallar en person från just Trinidad & Tobago. Så när Ljungberg ropade ”täck trinidadochtobagoanen på vänsterkanten” så tittade Mellberg frågande på, för att sen svara ”jasså, du menar trinidadochtobagodensaren!” och satte sen efter honom. Då var det liksom lite försent.

Så det kan bli svårt ikväll också, för ”paraguayan” lär inte heller vara helt lättuttalat. Men så länge grabbarna inte behöver skriva ner det och faxa till varandra så ska det nog gå bra.

Ikväll gäller det. Sätt bollen i mål. Det måste inte vara snyggt, bara det är mål. Vilket slags mål som helst, utom slagsmål.