Hoppa till innehåll →

Kategori: Historia

blogg24 lucka 10: Ada Lovelace

Ada Lovelace skulle idag ha fyllt 200 år. Hon föddes den tionde december 1815 som Ada Byron. Ja, hon var dotter till den berömde poeten Lord Byron. Ada Lovelace gjorde sig dock ett eget namn som matematiker och skribent och är etsat sig in i historien för sitt bidrag till Charles Babbages den analytiska maskinen – ett slags mekanisk dator som dock stannade på ritningsstadiet. Lovelace översatte en text om den analytiska maskinen och bifogade då också ett omfattande notverk som senare kommit att ses som världens första datorprogram.

Jag ska här villigt erkänna att jag aldrig hört talas om Ada Lovelace förrän jag fick ett tips inför dagens lucka (tack Jerker!) och därför är ovanstående sammanfattning medvetet kort. Jag tänker inte låtsas att jag vet mer om henne än jag just läst på Wikipedia. Men vad som fascinerar mig med Ada Lovelace, än mer än hennes visionära tänkande, är att hon själv beskrev sitt arbetssätt som ”poetisk vetenskap”. Det är en inställning jag finner oerhört sympatisk. Jag tänker mig ett sinne som är öppet, som inte låter sig begränsas av gamla ramar, men som också tillåter sig att röra sig fritt mellan fälten och, kanske framför allt, söker nya sätt att uttrycka och förklara sin kunskap. En ofta underskattad förmåga. Nu vet jag förvisso inte om det var så Ada Lovelace tänkte sig begreppet poetisk vetenskap, jag bara känner att det finns något tilltalande i det. Kunskap kan vara vackert.

För att också blanda in något dagsaktuellt så tänker jag att istället för att försöka muta kvinnor att söka sig till IT-utbildningar så kanske man skulle ägna en liten stund åt att belysa kvinnor i historien som betytt mycket för utvecklingen på området. Som Hedy Lamarr. Margaret Hamilton. Kvinnorna bakom ENIAC. Eller visionärer som Ada Lovelace.

Det fanns också ett enormt tankesprån i Lovelaces beskrivning av den analytiska maskinen. När hon beskrev vad hon såg som potentialen i en sådan maskin var hon sisådär hundra år före sin tid. Det är rätt imponerande, även om maskinen och hennes program ännu aldrig byggts och testats i praktiken.

Vad vill ni ha i nästa lucka? Tipsa gärna!

Ada Lovelace.jpg
Ada Lovelace” av Margaret Sarah Carpenterobject page. Original upload was at English wikipedia at en:File:Ada_Lovelace.jpg. Licensierad under Public Domain via Wikimedia Commons.


Andra bloggar om: ,

2 kommentarer

#blogg24 lucka 9: Lech Wałęsa

Den nionde december 1990 valdes Lech Wałęsa (ja, jag kör copy/paste på namnet för att få stavningen rätt) Polens president. Han blev därmed också den förste direkt valda presidenten någonsin i Polen. Det var kulmen av en lång tids arbete för demokrati i Polen, en kamp som i mångt och mycket drivits av just Lech Wałęsa och den fria fackföreningsrörelsen Solidaritet. Den rörelsen blev en viktig del i hela uppluckringsprocessen av det forna östblocket, och Polen blev också först av länderna inom östblocket att hålla fria val.

Så här i efterhand kan man också se att även om östblockets fall gick fort när det väl började, så tog det sig väldigt olika yttringar. Det som i Polen gick fredligt och städat till blev blodigt i till exempel Rumänien. Lech Wałęsa och Solidaritet får därför stå som exempel för att revolutioner kan ske utan facklor och högafflar. Eller ja, säkert användes det en del facklor, men ni fattar.

Lech Wałęsa fick för övrigt Nobels fredspris redan 1983 men vågade inte åka och hämta det av rädsla för att nekas återinträde i Polen.

Strajk sierpniowy w Stoczni Gdańskiej im. Lenina 22.jpg
Strajk sierpniowy w Stoczni Gdańskiej im. Lenina 22” by Polski: Giedymin Jabłońskihttp://ecs.gda.pl/. Licensed under CC BY-SA 3.0 pl via Commons.


Andra bloggar om: ,

Kommentarer stängda

#blogg24 lucka 8: Jean Sibelius

Den åttonde december 1865 föddes Jean Sibelius i Tavastehus, beläget i det finska landskapet Egentliga Tavastland. Vilket direkt får mig att fundera om det finns något mer område som gör anspråk på att vara Tavastland. Egentliga Tavastland gränsar för övrigt till Egentliga Finland. Vad hände där egentligen?

Jean Sibelius är utan tvekan Finlands mest kända tonsättare och hade en viktig roll för den finska nationella väckelsen kring tiden för landets strävan för självständighet från Ryssland. Han anses i sin musik ha fånget mycket av den finska historien, av myter och natur. Finalen i hans femte symfoni brukar tolkas som en triumferande hyllning till Finlands frigörelse (Finland deklarerade sig självständigt den 6:e december 1917 och var nära att kvala in i den här kalendern).

Sibelius komponerade sju symfonier. Den åttonde blev aldrig klar och hur långt han egentligen kom med den vet man inte eftersom han vid ett tillfälle brände en stor del skisser och ofärdiga verk, sannolikt även en ofärdig åttonde symfoni. Utöver sina symfonier komponerade Sibelius ett stort antal övriga orkesterverk, kammarmusik, piano- och körstycken.

Edit: Även om Sibelius är en källa till nationell stolthet och har betytt mycket för Finlands och världens kulturarv så har han förstås inte gjort allas liv bättre. Stackars Janne Hård tycks ha all anledning att vara bitter.

Jean Sibelius, 1913.jpg
Jean Sibelius, 1913” av Daniel Nyblin – What We Hear in Music, Anne S. Faulkner, Victor Talking Machine Co., 1913.. Licensierad under Public Domain via Wikimedia Commons.


Andra bloggar om: ,

Kommentarer stängda

#blogg24 lucka 7: Den blå pärlan

Den sjunde december 1971 gjordes den senaste bemannade flygningen till månen. Det skulle visa sig att det mest fascinerande austronaterna på Apollo 17 hade med sig hem varken var geologiska prover eller annan kunskap om månen, utan ett fotografi av jorden.

Fotot, som blivit ett av världens mest ikoniska bilder, heter något så osexigt som AS17-148-22727 på Nasaiska. Det är mer känt under sitt jordiska namn – The Blue Marble. Därför att Jorden, för austonaterna som tog bilden, såg ut som en spelkula i glas till form och storlek.

Det som gör bilden speciell är att ingen människa, varken före eller efter, har befunnit sig i den unika positionen att ta den. Man behöver nämmligen befinna sig minst 32 000 km från Jorden för att se planeten i sin helhet, och bara 24 människor har någonsin varit så långt hemifrån (som jämförelse ligger den internationella rymdstationen ISS och fiser på en höjd mellan 340 och 400 km). Men av dessa 24 skickades 21 iväg i en vinkel som gjorde att de aldrig kunde se hela planeten, utan en del av den låg alltid i skugga. Det var bara på denna den sista bemannade resan till månen, Apollo 17, som tre män fick se sin hemplanet i sin helhet, utan skugga.

Fotot skulle aldrig ha tagits. Allting som skickas med i en rymdfarkost är minituöst ransonerat, varje del av resan är planerad. Filmrullarna var till för dokumentation på månen. Men vid synen av den blå pärlan tog någon – ingen vet vem – kameran (en Hasselblad för övrigt) och knäppte fyra bilder. De rapporterade heller inte in det, utan bilden upptäcktes först vid framkallning.

Som tradition krediterar NASA hela besättningen för bilderna, och eftersom det vid fototillfället inte rapporterades in finns det inget säkert sätt att veta vem som tog bilden. Ron Evans hävdade till sin död 1990 att det var han som tog bilden. De övriga två besättningsmännen, Eugene Cernan och Harrison ”Jack” Schmitt, gör än idag anspråk på att vara bildens upphovsman.

Fotot har fått enorm spridning, mycket tack vare att det ligger inom public domain och därför är befriat från upphovsrättens bojor. Det är alltså inte av ekonomiska skäl (möjligheten att stämma alla som använt bilden genom åren) som är orsaken till det över fyrtio år långa grälet. Av det kan vi lära oss att den idella upphovsrätten, traditionen att ära den som äras bör, betyder minst lika mycket som den ekonomiska dito.

Bilden fick stor betydelse för sin tids miljörörelse och inspirerade många att se till hela planeten istället för bara till horisonten.

The Earth seen from Apollo 17.jpg
The Earth seen from Apollo 17” by NASA/Apollo 17 crew; taken by either Harrison Schmitt or Ron Evanshttp://www.nasa.gov/images/content/115334main_image_feature_329_ys_full.jpg
Alt: http://grin.hq.nasa.gov/ABSTRACTS/GPN-2000-001138.html (direct link). Licensed under Public Domain via Commons.


Andra bloggar om: ,

Kommentarer stängda

#blogg24 lucka 6: Fonografen

Den 6:e december 1877 läste Thomas Alva Edison in barnramsan Mary had a little lamb på sin fonograf, vilket därmed blev den första inspelningen någonsin av en mänsklig röst. Precis som med ARPANET kanske det inte verkar så märkvärdigt idag, men precis som ARPANET så var det ett teknologiskt genombrott vars framtida utveckling nog ingen kunde ana. Jag kan tänka mig att dåtidens farbröder fnös något i stil med ”vem vill höra musik i efterhand?” och förkastade hela idén. Icke desto mindre: Fonografen blev sedemera grammofonen och resten är, som man säger, historia.

Försök för ett ögonblick att föreställa er en värld utan inspelat ljud. Går det ens? Jag gissar att det är lika otänkbart som en värld full av inspelade ljud måste ha tett sig för människor före fonografen.

Fonograf 2.jpg
Fonograf 2” av Holger.Ellgaard 13:07, 18 September 2007 (UTC) – egen bild. Licensierad under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons.

Andra bloggar om: ,

Kommentarer stängda

#blogg24 lucka 5: ARPANET

Den 5:e december 1969 gick ARPANET igång med sina ursprungliga fyra noder; Stanford Research Institute, University of California, Los Angeles, University of California, Santa Barbara samt University of Utah. Fyra datorer på fyra olika operativsystem som kunde skicka paket till varandra. Det låter inte märkvärdigt idag, men det är själva grunden till Internet.

Jag tänker inte ens låtsas att jag förstår teknologin själv. Den som känner sig hugad får gärna läsa på mer om ARPANET. Eller förklara det för mig, om vederbörande besitter kunskapen. Allt jag vet är att utan ARPANET, inget Internet. Och Internet är den största informationsteknologiska revolutionen sedan tryckpressen.

När Neil Armstrong blev den första människan på månen yttrade han de bevingade orden ”That’s one small step for man, one giant leap for mankind”. Det första meddelandet som skickades i ARPANET gick från UCLA till SRI och innehöll ordet ”login”. Vid ett tidigare försök kraschade systemet så bara bokstäverna L och O gick fram. Det är inte lika häftigt, men frågan är om inte det verkligt stora steget för mänskligheten togs av ARPANET snarare än av Neil Armstrong.

Utan ARPANET hade inte mängder av foliehattar kunnat bygga hemsidor i grälla färger som hävdar att Neil Armstrong aldrig varit på månen. Bara en sån sak.

First-arpanet-imp-log.jpg
First-arpanet-imp-log” by Charles S. Kline – UCLA Kleinrock Center for Internet Studies ([1]). Licensed under Public Domain via Commons.


Andra bloggar om: , ,

3 kommentarer

#blogg24 lucka 2: John Brown

Den andra december 1859 hängdes abolitionisten John Brown, dömd för räden mot Harpers Ferry i Virginia tidigare samma år. Brown hade under många år fram till räden i Virginia varit en ledare för en militant grupp abolitionister, mest kända för de händelser som kommit att kallas Bleeding Kansas.

1854 skapades territoriet Kansas enligt The Nebraska/Kansas act. Därmed öppnades området upp för bosättare. I enlighet med fördraget var frågan om slaveri något som skulle avgöras av bosättarna själva och inte av utomstående. Det kom att leda till att Kansas, genom sin geografiska position i gränslandet mellan slavstaterna i söder och de fria staterna i norr, hamnade i orkanens öga. Båda sidor flyttade in aktivister i territoriet för att påverka dess framtid vilket kom att leda till våldsamma sammanstötningar, räder och massakrer. På sätt och vis kan Bleeding Kansas ses som ett genrep inför det amerikanska inbördeskriget, vilket inleddes den 12:e april 1861, knappt tre månader efter att Kansas klivit in i unionen som en fri stat.

John Brown var kontroversiell. Före honom hade abolitionisterna arbetat främst med fredliga medel, men Brown ansåg att den vägen inte var framkomlig och såg blodspillan som ett nödvändigt ont. Kanske hade han rätt, kanske inte. Klart är att militanta pro-slaveriaktivister börjat flytta in i Kansas och trakassera abolitionister innan John Brown och hans posse gav sig in i matchen. Hans metoder är likväl tveksamma då syftet inte enbart var att försvara meningsfränder utan att aktivt attackera och terrorisera meningsmotståndare. Den mest kända aktionen, som också anses vara gnistan i krutdurken, var massakern i Pottawatomie. Natten mellan den 24:e och 25:e maj 1856 rädade John Brown och hans män några hus norr om Pottawatomie Creek i Franklin County, Kansas. Fem män släpades ut ur husen och höggs ihjäl med svärd av Browns män.

För delar av abolitionisterna i norr blev John Brown en martyr då han hängdes 1859. Andra, däribland Abraham Lincoln, tog avstånd från hans handlingar och såg honom som en galning. Och än idag får nog hans eftermäle anses tämligen kluvet. Det är ett klassiskt exempel på att den enes frihetskämpe är den andres terrorist.

Om Bleeding Kansas var ett genrep inför inbördeskriget så var hängningen av John Brown en händelse som gjorde kriget oundvikligt. Det var the point of no return. Resultatet blev ett fyra år långt krig som resulterade i någonstans mellan en halv miljon och en miljon döda, och avskaffandet av slaveriet.

Jag tar inte upp John Brown för att jag på något sätt tycker att hans aktioner var bra. Mer därför att hängningen den andra december var en händelse som bidrog till att förändra historien. Men också för att påminna om att tålamod är en dygd. Det är förvisso svårt att veta vad som hade hänt om inte abolitionisterna tagit till vapen, men jag vill åtminstone tro att slaveriet hade avskaffats ändå, även om det kanske hade tagit längre tid. Mycket tyder på det. Det fanns en växande rörelse till stöd för slaveriets avskaffande. Men som många som känner starkt för något tyckte John Brown antagligen att det gick för sakta. Han ville skynda på det hela. Resultatet blev en upptrappning av spänningarna på båda sidor i Kansas och så småningom hela landet.

Så kanske behöver vi alla ibland stanna upp och tänka efter. Se längre tillbaka än till i förra veckan. För jämfört med förra veckan har ingenting förändrats och då är det lätt att bli otålig. Ser man däremot på saker över längre tid så kan man, för det mesta, inse att även om kvarnarna mal långsamt så blir det bättre.

John Brown portrait, 1859.jpg
John Brown portrait, 1859” by Reproduction of daguerreotype attributed to Martin M. Lawrence – Library of Congress Prints and Photographs Division Washington, D.C. 20540 USA. Licensed under Public Domain via Commons.


Andra bloggar om: , , , ,

Kommentarer stängda

#blogg24 lucka 1: Rosa Parks

I ett fåfängt försök att få fart på skrivandet igen ska jag ge mig på att räkna ner till jul och deltar därför i utmaningen #blogg24. Det saknas verkligen inte saker att skriva om, egentligen, det är bara det att saker och ting är alldeles för deprimerande och hopplösa. Det är kanske inte viljan eller förmågan att skriva som saknas, utan tron på att saker går att påverka. Därför kommer temat att vara precis motsatsen. De närmaste 24 dagarna kommer jag att en gång om dagen belysa en händelse eller person som åstadkommit förändring och gjort världen bättre. (Ja jag vet, jag har försökt mig på en sån uppräkning en gång förr, håll käften.) Vi kan kalla det för en bloggkalender.

Så efter den taffliga programförklaringen går vi så direkt på lucka 1: Rosa Parks.

Den 1:a december 1955 arresterades Rosa Parks för att hon vägrade lämna ifrån sig sin sittplats på bussen till en vit man. Enligt den då gällande lagstiftningen i Montgomery, Alabama, hölls svarta och vita åtskilda på bussen, och om de vitas sittplatser tog slut var svarta skyldiga att maka på sig. Rosa Parks vägrade, och arresterades. Hon var inte den första att göra det, men just den händelsen blev droppen som fick bägaren att rinna över. Bussbojkotten i Montgomery inleddes vilket också blev startskottet på den amerikanska medborgarrättsrörelsen.

Om inte Rosa Parks hade skapat gnistan som tände elden så hade förmodligen någon annan händelse satt bollen i rullning. Tiden var mogen. Men det förtar på intet sätt Rosa Parks roll i det hela. En rörelse behöver symboler. Ikoner. Något som tusentals andra kan se upp till, beundra, hämta mod och styrka ur. Om en späd liten kvinna som Rosa Parks vågar, så vågar vi.

1:a december får därför vara Rosa Parks dag. Som ett bevis för att en person kan göra skillnad, hur omöjligt det än må verka. Det är också en påminnelse om att rätt och fel inte enbart handlar om huruvida det är lagligt eller inte. Rosa Parks bröt mot lagen. En och samma händelse gjorde henne till både brottsling och hjälte. Detta högtidlighålls härmed med hennes förbrytarfoto (om någon har ett bättre förslag på översättning av mugshot är jag idel öra).

Rosa Parks Booking.jpg
Rosa Parks Booking” by Source. Licensed under Fair use of copyrighted material in the context of Rosa Parks”>Fair use via Wikipedia.


Andra bloggar om: , ,

2 kommentarer

Ingenting är för stort eller för litet för rosa glasögon

Den här bloggens tagline är ”Ingenting är för stort eller för litet för Joshens slägga”. Det är menat att vara både kaxigt och självironiskt, då det indikerar att jag har för avsikt att både svinga mot det som är stort och avskräckande, men också mot bagateller som kunde klaras av med mindre verktyg. Det är en tagline som skulle kunna modifieras till att passa utmärkt på Feministiskt Initiativ.

Idag har Gudrun Schyman och Veronica Svärd publicerat en debattartikel där man tar tillfället i akt att göra en genusanalys av den pågående insatsen i Stockholms skärgård. Ni vet den där som är en u-båtsjakt men inte, och u-båten som inte bekräftats förutsätts vara rysk, men ändå inte. Det är en debattartikel så full av insinuanta krumbukter, dumheter och rena sakfel att jag på riktigt får ont i huvudet. Låt oss bryta ner det.

I ett inledande stycke brassar man på om hur till sig i trasorna alla försvarsivrare, Nato-anhängare, militärer och medier är över det som nu utspelar sig i skärgården, men konstaterar därefter att ubåtsjakt, sjunkbomber med mera inte har något med fredsbevarande att göra utan är en ”föråldrad patriarkal politik”. Minsann. I nästa stycke förklarar man att fred och säkerhet skapas genom samtal. Nå, det må vara sant, men det ena utesluter inte det andra. Förmåga att försvara sig, att kräva att ens frihet och integritet respekteras, utesluter inte på något sätt att man samtalar. Inte heller betyder det att man strävar efter att ta till våld, eller att man någonsin behöver det. Faktum är att just förmåga att kunna försvara sig är ett bra sätt att slippa göra det. God förmåga att försvara sig ger ett självförtroende och en hållning som redan i förväg kan avskräcka den som vill mucka gräl. Och skulle puckot ändå ge sig på en, ja då är det väl bra att kunna försvara sig? Det här kan knappast vara något nytt för Schyman och Svärd då det bland alla självförsvarsgrenar även finns något som kallas feministiskt självförsvar. Det är inte en form av självförsvar som går ut på att samtala, utan snarare på att snabbt och effektivt skada en angripare på sådant sätt att man klarar sig undan. Det handlar inte heller om att kvinnor ska bli mer aggressiva, utan att skaffa en förberedelse inför eventuella angrepp och därigenom självförtroende och ökad trygghet. Det känns märkligt att detta resonemang är helt i sin ordning när det gäller att lära gruppen kvinnor att försvara sig mot gruppen män (låt oss för stunden bortse från den inneboende polariseringen i detta), men är föråldrat och patriarkalt när det gäller nationellt försvar.

Samtal ja… Jag skulle kunna raljera över hur det historiskt brukar sluta när två ojämlika parter ”förhandlar”, men det är ingenting som är roligt med det. När den starkare partens villkor är ”ge oss hela kontinenten så låter vi några av er överleva, förutsatt att ni håller er på den här fläcken” och man inte har något att sätta emot. Trevligt samtal. Det finns heller inget som binder parterna till att hålla avtalet om det inte finns några konsekvenser för den som bryter mot avtalet. Fråga Nord- och Sydamerikas urbefolkning om samtal är rätt väg att gå. Fråga Australien, Kongo, Indien. Fråga antikens helvetier eller dakier om ni hittar några. Fråga dem om inte de gärna hade varit bättre rustade att försvara sig mot sina angripare om de fick leva om sina liv. Kanske hade det rent av kunnat leda till bättre samtal om det inte hade varit så enkelt att bara köra över dem. Förmågan att försvara sig tvingar angriparen att tänka sig för och är en förutsättning för ett vettigt samtal vid förhandlingsbordet. Schyman och Svärd får tycka att det är föråldrat och patriarkalt om de vill, och jag önskar att det inte vore så, men det är så.

Och apropå historia så skriver fiministerna ifråga att ”Skrämselbilden som målas upp att Försvarsmakten inte kan skydda Sverige vid ett eventuellt militärt angrepp är historielös. Sverige har aldrig kunnat, och kommer aldrig att kunna, mäta sig med militära stormakter.” Historielöst var det ja. Läs den sista meningen igen och fundera vem det är som är historielös här. Stormaktstiden. Ringer det någon klocka?

I samma stycke fortsätter man därefter att i ett par meningar förklara att Sveriges flirtande med Nato provocerar Ryssland. Men nu är det ju så att bara för att Sverige har kort kjol, tycker om att festa loss och suger av Nato under bordet så betyder det inte att vem som helst får penetrera vår skärgård. Skyll inte på offret! Man menar att flirtandet med Nato leder till en upptrappning av våldsspiralen och säger således indirekt att vi får skylla oss själva om Putin ger oss en blåtira. Vi får väl säga att vi har sprungit in i en dörr och försöka att inte reta honom. Han är ju snäll egentligen, innerst inne.

Därefter förklarar man att Ryssland inte är vårt största hot utan att FN konstaterat att klimathot respektive mäns våld mot kvinnor (inte våld i nära relationer eftersom det kvinnor aldrig slår män, eller varandra, och vem bryr sig om män slår varandra?) är det värsta. Återigen, det ena utesluter inte det andra. Man kan ha ett försvar och en miljöpolitik, och arbeta mot allt möjligt våld, samtidigt. Men det är ju roligt att man hänvisar till att FN förespråkar nedrustning medan man helt ignorerar FN också förespråkar en avkriminalisering av sexhandel samt vikten av att göra en distinktion mellan frivillig och ofrivillig sexhandel.

Ja, och så måste vi göra om med maskulinitet, patriarkalt våldsförhärligande och det faktum att försvarsministern har en penis. Jag har försökt att inte tolka allt fiministerna hasplar ur sig med det värsta för ögonen, men så skriver de sådant här och då kan jag bara inte hålla tillbaka. Det är bara käbbel, som Stefan Löfven skulle säga. Det är så lätt att önska sig att vi bara kunde hålla sams, stoppa blommor i gevärspiporna och dansa barfota i en ringdans som sträcker sig runt hela klotet. Men det är fullständigt verklighetsfrånvänt. Faktum är att vare sig man ser på individnivå, på gruppnivå eller på nationsnivå så finns det grottmänniskor därute som föredrar att låta knölpåken tala, och för hippierna ska få dansa ifred behöver vi ha något skarpare i gevären än blommor. Det är den verklighet vi lever i. Att gevären är laddade förhindrar inte på något sätt att man också arbetar förebyggande med diplomati. Det kan som sagt rent av vara en förutsättning.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Photo credit: Richard Elzey / Foter / CC BY

6 kommentarer

Lånta fjädrar

Den vithövdade havsörnen, som på krass amerikanska bara heter ”skallig örnjävel”, är en av naturens mäktigaste skapelser. En utmärkt jägare som slår till mot sitt byte med dödlig perfektion. En fågel som ser oerhört respektingivande vare sig den sitter i ett träd och spanar med sin bestämda, bistra blick eller när den svävar högt upp i himlen med sitt vingspann på närmare två och en halv meter. Det är ingalunda förvånande att den fått status som USA:s nationalsymbol, ty det är en i alla avseenden imponerande varelse. I alla avseenden utom ett.

Visste ni att det där majestätiska vrålet vi alltid får höra på film inte alls kommer från den vithövdade havsörnen utan istället från den rödstjärtade vråken? Detta för att den vithövdade havsörnen i själva verket låter riktigt ynklig och Hollywood tyckte väl inte att det riktigt passade för en nationalsymbol. Det är lätt att hålla med.

På något sätt finner jag det dock passande. Den vithövdade havsörnens vrål ekar lika tomt som ”…land of the free” i nationalsången eller som diverse presidenters ord om frihet och demokrati. Varje gång ni hör en amerikansk president, utrikesminister eller annan representant ta till brösttoner, tänk då på det här:

En annan intressant detalj är att Benjamin Franklin, denna stackars sate vars bevingade ord missbrukas precis lika omfattande som den rödstjärtade vråkens läte, motsatte sig valet av skallig örnjävel som nationalsymbol. I ett brev till sin dotter skrev han:

For my own part. I wish the bald eagle had not been chosen the representative of our country. He is a bird of bad moral character. He does not get his living honestly … besides he is a rank coward: The little king bird not bigger than a sparrow attacks him boldly and drives him out of the district.

En stor och kraftfull fågel som lånar någon annans röst för att låta imponerande, men i själva verket låter väldigt pipig och är rädd för småfåglar? Med facit i hand skulle jag säga att det var ett mycket bra val.


Andra bloggar om: , ,

Kommentarer stängda