Jag har nyligen börjat tittat på Oliver Stones dokumentärserie The untold history of the United States. Redan här kan jag förutse att någon kommer att invända mot allt med att Oliver Stone är en foliehatt. Det må så vara. Under de senaste åren har jag dock sett så kallade foliehattar ha rätt tillräckligt ofta för att inte automatiskt avfärda något med motiveringen att det kommer från en foliehatt.
Stone tar avstamp en personlig reflektion; att han som skolungdom fick lära sig en bunt sanningar om amerikansk historia som han som vuxen och berest fått anledning att ifrågasätta. När han sedan jämfört med vad dagens skolungdomar får lära sig om amerikansk historia visar det sig vara samma sanningar som han själv matades med. Så han bestämde sig för att försöka återge en mer nyanserad bild.
En av de första sanningar han gör upp med är påstående att USA vann andra världskriget. Det gjorde de förvisso sett till vad de förlorade och tjänade på kriget; Storbritannien låg i ruiner och förlorade sitt imperium, Japan likaså, Tyskland jämnades med marken och delades, Sovjet förlorade 20 miljoner människor, de flesta civila. USA förlorade fyrahundratusen soldater och var kanske den enda inblandade nation vars civila ändå gick tämligen trygga. Överallt i Europa och Asien bombades städer. Inte i USA. Så medan resten av världen ägnade sig åt att städa, sörja och bygga upp tog USA täten i världsekonomin. Ett par år efter kriget stod USA för makalösa 50% av hela världens produktion. Så nog kom man ut som vinnare allt, men i meningen ”besegrade Tyskland och dess allierade” var det inte USA som stod för den främsta insatsen. Det var, naturligtvis, en kombination men den främsta insatsen måste ändå tillskrivas Sovjet. Och Hitlers storhetsvansinne.
Det här vet vi, men amerikaner får lära sig att de kom in och räddade dagen, som kavalleriet i slutet av en amerikansk western. ”We saved your ass in WWII”, som det heter. Det smittar av sig även i vår avkrok av världen, eftersom vi är en del av ett amerikanskt kulturellt imperium.
Samtidigt ska naturligtvis inte den amerikanska insatsen förringas. Innan man drogs in i kriget av Japans attack mot Pearl Harbor bidrog man med krigsmateriel till både Storbritannien och Sovjet och Rosevelt gjorde vad han kunde för att böja reglerna och kringgå sitt löfte att inte dra ut i krig, bland annat genom att låna ut piloter till det brittiska luftvapnet. Men kanske var den främsta amerikanska insatsen diplomatisk snarare än militär. Stalin litade inte på britterna, men han litade på amerikanerna. Det var Rosevelt som vann Stalins förtroende och höll ihop en bräcklig allians där både Storbritannien och Sovjet båda försökte överleva kriget mot Tyskland men samtidigt försäkra sig om att inte bli krossade av varandra.
"History is a set of lies agreed upon."
- Napoleon Bonaparte
Historia är komplicerat. Ofta måste det förenklas för att kunna återges, och ibland blir förenklingarna så grovhuggna att de blir osanna. En för förenklad historia är svår att skilja från propaganda. En historia som andra världskriget är så komplex att den knappt går att återge. Det är ett krig som officiellt började i september 1939 när Tyskland invaderade Polen, men ur en situation som är sprungen ur freden i Versaille 1919. En ”fred” där ett hämndlystet Frankrike insisterade på att beröva Tyskland allt och därigenom förseglade Europas öde. Freden i Versaille markerade i sin tur slutet på första världskriget som i sin tur har sina orsaker som antagligen kan spåras bakåt i flerhundraåriga konflikter mellan England, Frankrike, Tyskland och Ryssland. Samtidigt växte andra världskriget ihop med ett pågående krig i Asien där Japan 1937 invaderade Kina med sällan skådat grymhet (egentligen redan 1931 då Japan tog kontroll över Manchuriet). Sjutton miljoner civila kineser beräknas ha fått sätta livet till. Det kriget kan i sin tur spåras tillbaka till Rysk-Japanska kriget 1904-1905 där de två stormakterna stred om det östasiatiska området Manchuriet, norr om Korea. Japan vann kriget, men freden förhandlades fram av amerikanska diplomater och man menar att det förhindrade Japan från att kräva samma eftergifter som en europeisk stormakt hade kunnat göra. Konflikten om området går även den långt tillbaka i historien och när en japansk amiral beskriver att ”de [amerikanerna] behandlade oss som förlorare” så är det inte svårt att tänka sig att den bitterheten bidrog till Japans aggressiva imperiebyggande på det asiatiska fastlandet och i Stilla Havet, eller frestelsen att sparka USA på nötterna genom att attackera Pearl Harbor… Det hela är en lång historia av ”det började med att de slog tillbaka”.
Så, om Tyskland inte förödmjukats så enormt vid freden i Versaille hade kanske inte den bitterhet och ekonomiska depression som gav grogrund för Hitlers idéer uppstått. Å andra sidan, vilket man kan lära sig av parallellen med Japan; om Frankrike inte fått den upprättelse man ansåg sig ha rätt till i och med freden, om Frankrike hade behandlats ”som förlorare”, kanske de istället hade besatts av en nationell bitterhet som slutat med ett världskrig där Frankrike letts av en galning med töntig mustasch och storhetsvansinne.
Om historien vi lär oss är så förenklad att den svårligen kan skiljas från propaganda, då måste man fråga sig vad mer det är vi inte vet. Informationen finns därute men måste aktivt sökas upp. Andra värlskriget är ett så utmärkt exempel därför att den officiella historien om vad som hände skiljer sig så mycket från nation till nation. Det ”neutrala” Sveriges version är, förmodligen, någorlunda balanserad. Tyskland var förvisso boven men vi har en viss förståelse för varför Tyskland blev vad det blev, och vi erkänner (väl?) också Sovjets insats. Däremot diskuterar vi inte Asien särskilt mycket alls. Möjligen nämner vi att Japan bredde ut sig och attackerade brittiska kolonier innan attacken mot Pearl Harbor och jänkarnas öhoppande krig i Stilla Havet. I Ryssland heter det ”Det Stora Fosterländska Kriget”. I USA ”räddade de våra rövar”. Vad Kina, Japan, Singapore, Egypten med flera har för versioner har jag ingen aning om, men alla utgår vi från oss själva.
Att Oliver Stone känner att det finns ett behov av att understryka det som för mig och många andra européer är självklart; att det var Sovjet snarare än USA som besegrade Tyskland, får mig att undra vad jag har matats med och aldrig ifrågasatt, och vad jag inte vet som är självklart för andra. Jag växte upp i tron att Sverige har världens bästa sociala skyddsnät, sjukvård med mera. Jag minns en lärare som sa att i Sverige finns det inga hemlösa och länge trodde jag att det var sant. När jag för första gången såg en uteliggare i Stockholm tog jag för givet att det var en ny företeelse, att saker hade blivit sämre.
Men det finns mycket även i den svenska historien som inte bara förenklas, utan förtigs. Interneringarna av oliktänkande under andra världskriget, nazisympatierna, behandlingen av samer, och mycket mera. Informationen finns därute. Problemet är att veta vad man ska fråga om.
Fortsättning följer.
Andra bloggar om: historia, andra världskriget, tyskland, sovjet, storbritannien, usa, japan, kina, intressant?
Peter Kadhammar skriver en indignerad kolumn om språkets urholkning, å ja ba: ”Har vi hört den förut?”. Det är en visa minst lika gammal som Peter Kadhammar i vilken varje generation förfasas över nästas bedrövliga hantering av språket.
