Hoppa till innehåll

Kategori: Kåseri

Upphittat

Jag har fått massor av brev från bekymrade medborgare som undrar vad det egentligen var som hände den där ödesdigra dagen i Dalarna. (Jag har lärt mig av diverse självförhärligande krönikörer att det är så man inleder för att ge tyngd åt sin hjärtefråga.) Det här är vad som hände.

Vi inledde en dagstur utan någon egentlig plan. Avsikten var mest att se oss omkring, ta in landskapet och åka dit vägen ledde oss. Vår resa började vid Lugnet i Falun. Därifrån tog vi väg 69 i riktning mot Rättvik. Ganska snart hittade vi en skylt som pekade ut Selma Lagerlöfs skrivarstuga. Vi körde ner på en skogsväg och hittade den. En liten anspråkslös korsvirkesbyggnad. Bredvid stod en rostig Opel som mycket väl kan ha varit Selma Lagerlöfs den också.

Vi tuffade vidare och svängde upp i Bjursås, en kyrkby som liksom klättrar uppför sidan av Dössberget. Och nästan högst upp ligger Dössbergets värdshus. Fantastisk utsikt, fantastisk pannacotta och dessutom hade de den fulaste fågel jag någonsin sett som gick runt och muttrade i ett hägn.

Vi fortsatte mot Rättvik och gjorde ytterligare ett stopp för att klättra upp i Vidablick och få svindel. Utsikten över Siljan var magnifik men det går inte att fota om man håller sig i räcket med bägge händer.

Rättvik visade sig översvämmat av bilar så vi vek av och följde väg 70 söderut, körde genom Leksand och vidare till Leksandsknäckefabriken där frugan bunkrade upp med knäckebröd medan Stora och jag upptäckte att knäckepizza inte alls är dumt. Därefter rullade vi vidare till Insjön och tog sikte på Gagnef.

Någonstans i höjd med Djura (tror jag) hände det. Det bildades en kö av bilar bakom en traktor med släp och vid en större korsning gick traktorn åt sidan varpå pärlbandet av bilar började köra om. När jag körde om gick jag samtidigt ut på den målade mittrefugen för att lämna tillräckligt med utrymme åt traktorföraren så han inte skulle bli låst på vägrenen. Det dunkade under hjulen, men det gör det ju när man kör på en målad refug. Det var bara det att när jag vek in framför traktorn dunkade det fortfarande så det var bara att svänga in på busshållplatsen som lägligt nog låg där och konstatera att jag hade punktering på vänster bak.

Boven? Något slags verktyg som bärgningskillen gissar kommer från ett däckreparationskit (det är ironiskt, Alanis!) hade gått rakt genom däcket och ut genom fälgen.

Så. Om du vet med dig att du glömde ett vertyg på väg 70 mellan Insjön och Gagnef någon gång före den 28:e juli så ligger det här. Återfås mot beskrivning och hittelön på 6500 kronor plus utlägg. Utläggen kan kvittas mot att du sätter dig på ditt kvarglömda verktyg, och snurrar.

Dinomo, den naturliga bilen

Ni vet det här med “naturliga” produkter? Alltså, hur dumt är inte det? Till att börja med är det en oxymoron; en produkt är per definition något som är framställt, raffinerat, förädlat, paketerat eller levererat och därmed också per definition inte naturligt.

Nu är det givetvis inte det producenterna av naturliga produkter menar med “naturligt”. Nej, de menar såklart att ingredienserna är naturliga. Och även om det skulle kunna falla på samma hårklyverier som ovan så väljer man glatt att bortse från det. Naturliga produkter kommer från naturen. Punkt. Arla hävdar att mjölk är naturens sportdryck. För det är givetvis fullt naturligt med mjölkkor som står i en fabrik och blir mjölkade av maskiner. För att inte tala om pastörisering och homogenisering. Om den naturliga mjölken är så jävla fantastisk, varför avnaturaliserar vi den?

Och sedan har vi den här fantastiska produkten: Naturdiet. Bara att plocka direkt från naturdietträdet när de är mogna och har fått sin naturliga smak av kaffe latte, choklad eller persika/mango.

Jag är löjlig, jag vet, för naturligtvis menar man att ingredienserna är naturliga, att produkten inte innehåller “kemikalier” och så vidare. Givetvis ska vi också glatt bortse från att det kol vi består av, det syre vi andas eller den livsviktiga molekylföreningen vatten i allra högsta grad är kemikalier. Det är inte det de menar!

Nåja. Inspirerad av detta och med hjälp av min nyvunna bilexpertis (jag har faktiskt kört tre olika bilar i sommar) lanserar jag härmed mitt nya, naturliga bilmärke: Dinomo.

Dinomo står för Dinosaur Motors och finurligt hopskrivet till Dinomo får det en air av kraftfullhet och innovation, av gammalt och nytt, och blir dessutom en personlig hyllning till uppfinnaren av evighetsmaskinen; Peter Pedersen. Regeringar brukar dessutom gilla att hålla både biltillverkare och dinosaurier under armarna så vi räknar med feta subventioner.

Våra bilar är 100% naturliga. I meningen att all beståndsdelar kommer från naturen förstås. Järnet i stommen, gummit i däcken, aluminiumet i karossen, lädret på våra säten, etcetera. Fullständigt naturligt. För den som vill se själva kan man ge sig av till ett dagbrott där våra metaller utvinns eller skogarna där vi hämtar gummit och se vilka sår i naturen som uppstår. Det om något bevisar väl materialens naturlighet, att naturen själv liksom går sönder och aldrig blir sig lik igen.

För att inte tala om drivmedlen. 100% naturlig och förnybar olja. Förnyelsen tar kanske några miljarder år förvisso, men det är bara hårklyverier. Processen för att skapa olja är mer naturlig än den där mjölken Arla skryter med. Djur (dinosaurier, t ex) lever och dör, förmultnar och bildar till slut olja långt nere i marken. Där bygger de upp ett tryck över tid, eftersom deras själar strävar efter att få se solen en sista gång. Som tur är har några snälla farbröder från Texas ryckt ut för att rädda dem genom att borra i marken och släppa ut dem och allt de kräver i utbyte är oändlig rikedom, skattelättnader och politiskt inflytande. Den euforiska glädjen när dessa förvätskade själar sprutar upp ur marken går inte att ta miste på! Det är som en naturens fontänorgasm! Och all den energi som dinosaurierna byggt upp i marken använder de sedan för att driva våra bilar. Vad vi på Dinomo gör är att hjälpa dinosaurierna att än en gång vandra på jorden.

Vår vision är att om några miljarder år, då ska någon borra hål i marken och släppa ut de där farbröderna från Texas så att de också får bidra till världen en sista (eller första) gång. Allt i ett evigt och naturligt kretslopp.

Förbeställ din Dinomo nu, för kanske leverans sen nån gång! Den som designar en logo till företaget får en Dinomo till självkostnadspris.


Andra bloggar om: dinomo, naturligt, bilar, dinosaurier, peter pedersen

Photo by Texas State Archives on Foter.com / No known copyright restrictions

Josh testar bilar

Jag har ägnat delar av semestern åt att, högst ofrivilligt testköra bilar. Detta på grund av att min egen bil, en Mazda CX5 från 2018 gjorde illa foten och blev inlagd hos bildoktorn. Nedan följer en högst personlig jämförelse av de tre bilar som körts under sommaren; en Citroën C3, en Volvo V60 och så nämnda Mazda. Notera också att jag inte är någon bilkonnässör, motorfantast eller liknande. Jag kan inte skilja en rak V8 från en krokig och jag kan antagligen inte heller se skillnad på ett topplock och ett hål i marken.

Utseende:

Utvändigt vinner Mazdan en jordskredsseger. Den är helt enkelt så snygg. Volvon ser ut som en… Volvo. Med det sagt; Volvo har gjort ett riktigt bra jobb genom åren med att stöpa om sin klassiska lådbilsdesign till något visuellt tilltalande. Där andra försöker tänka utanför boxen har Volvos designers stannat kvar i boxen, och omvandlat den. Hatten av för det. Volvo V60 är en snygg bil, men den är ingen Mazda.

Men hur är det då när vi kommer in i bilen? Jämförelsen blir lite orättvis, vilket bör noteras redan från början, då min Mazda är direktörsutrustad medan Volvon på sin höjd är rustad för en mellanchef. Volvons fula tygsäten kan därför inte mäta sig med Mazdans vita läder. Men den tar ändå in lite med den stora skärmen till infotainmentsystemet, de avlånga spjällen för fläkten och snygga (men opraktiska) mittkonsolen med skjutlucka och snedskuret armstöd. Med motsvarande utrustningsnivå hade nog Volvon kunnat vinna insidan.

Citroën C3 då? Det kan sammanfattas så här:

Funktion

Bilar ska ju inte bara vara ögongodis, utan gärna kunna transportera en arsle från punkt A till B. Det kan alla tre. Men sen tillkommer det där extra. Hur smart är konstruktionen? Hur praktiska lösningar har man kommit på? Målet borde vara att man som förare snabbt och enkelt ska förstå vad alla knappar och spakar är till för, var man hittar den funktion man söker och framför allt att man ska kunna trycka, vrida och dra i saker utan att behöva ta ögonen från vägen för att leta efter dem.

Har man suttit i en japansk eller koreansk bil så känner man igen sig i en Mazda. Det är i det närmaste standardiserat var man hittar alla diverse reglage och hur de fungerar. Det är inga direkt överraskningar och det är så det ska vara. När man sätter sig bakom ratten vill man inte bli överraskad.

Volvon var lite annorlunda och vissa saker kändes ovant för mig som kommer från ett decennium av koreanskt och nu japanskt. Men det sätter sig snabbt för det är inga direkta skillnader i hur grejerna fungerar eller var de sitter, utan mest bagateller som på vilken sida av ratten man hittar farthållare och mediakontroller. Mazda och Volvo är spegelvända i det avseendet, men det ena är inte bättre än det andra, möjligen mer invant. Det enda jag tyckte kändes onödigt pillrigt på Volvon var att aktivera vindrutetorkaren för bakrutan. Detta görs med en knapp på spetsen av vindrutetorkarspaken. Denna knapp har inte bara två lägen; på och av, utan tre; på, av och intervall. Inte helt enkelt tyckte jag då, men knappast livsavgörande.

Den största skillnaden är nog infotainmentsystemet. Volvo har petat in fläktinställningar och rumpstek på den stora skärmen i mitten medan Mazda behållit de fysiska knapparna för dylikt. Därtill är Volvons skärm 100% pekskärm medan Mazda har sitt navigationshjul vid mittkonsolen. Det här är förstås också en smaksak, men jag är inte ett fan av pekskärmar och min erfarenhet sedan gammalt är att det är extra svårt att träffa rätt när man skumpar runt på vägarna. Nu ska det sägas att tack vare storleken på Volvos skärm är det inte ett stort problem, men jag föredrar fortfarande Mazdas lösning. Jag kan manövrera systemet utan att ta ögonen från vägen för att guida mitt finger till en skärm.

Och så tittar vi på Citroën då. Och jodå, de har också lösningar. Jättefiffiga lösningar. Problemet är att det är lösningar på saker som inte var ett problem till att börja med. Jag menar; hur kan man fucka upp något så basalt som en växelspak till en automatlåda? Den har fyra lägen; parkera, backa, neutral och kör. I den ordningen. Så man drar spakjäveln från parkera till backa om man vill backa, och sen vidare över neutral till kör för att köra. För att undvika att detta sker av misstag sätter man nåt slags spärr på spaken som måste hållas in så att inte tant Signe råkar byta växel när hon hänger handväskan på växelspaken. Enkelt, eller hur?

Inte enklare än att Citroën kan laga sönder det! För se, här har man hittat på nåt skit där man istället för att bara röra spaken längs en axel (framåt-bakåt) måste pilla den lite åt sidan, och sen bakåt, i nåt slags bisarrt zickzack-mönster. Liksom, varför? Hur är det bättre?

För att inte tala om farthållaren. Det är tamigfan ett under av ingenjörskonst! Okej, så reglagen i en bil består av spakar, rattar och knappar, okej? Man manövrerar alltså en funktion genom att vrida på en ratt, trycka på en knapp eller föra en spak uppåt-nedåt-framåt-bakåt. Det är alla överens om. Man har olika idéer om vilken lösning man ska ha för vilken funktion, och var den ska placeras, men alla är överens om hur de olika reglagen manövreras. Trodde jag.

Men nej då! Jag letade efter farthållaren och kunde inte hitta den på ratten, så då började jag leta bland spakarna bakom ratten, men jag kunde ju inte gärna börja knöla ner mig för att försöka se vad det står på spakarna eftersom jag körde bil. Så efter att ha stannat hittade till slut farthållaren på en spak. Ut på vägen igen, och så försökte jag trycka spaken uppåt för att aktivera farthållaren. Det gick inte, spaken var stum. Okej, neråt? Samma sak. Framåt då? Eller bakåt? Nope. Det visade sig att Citroën, i all sin visdom, bestämde sig för att det bästa och säkraste sättet att manövrera farthållaren i ett fordon i rörelse är via två knappar på en skenspak bakom ratten! Sacré bleu!

Komfort

Citroën är liksom inte kvar i tävlingen längre, men låt oss konstatera att den var ungefär lika bekväm att köra som den var snygg och intuitiv. Så.

Utöver det blir det åter orättvist att jämföra på grund av utrustningsnivåerna, men också för att det är helt olika bilar. Volvo V60 är en herrgårdsvagn medan Mazda är SUV. Således helt olika sittställning, utsikt och bekvämlighet. Det är helt enkelt inte Volvos fel att V60 inte är en SUV. Eller ja, det är det ju, men ni fattar.

V60 är en bekväm bil att köra, men för mitt tycke sitter man alldeles för lågt i den. Den låga sittställningen gör att man känner sig fetare än nödvändigt när man ska ta sig ur. Och vad är grejen med den snorhala golvmattan? Första gången jag skulle kliva i bilen höll jag på att gå ner i spagat. Det hade ju varit snyggt att ringa försäkringsbolaget och säga att “jo hej, den här bilen ni fixade åt mig bröt min höft, tar vi det på samma ärende eller öppnar ni ett nytt?”. Jag förstår inte heller varför man inte kunde få riktiga mugghållare istället för de här halvmesyrerna, och det pyttelilla facket längst fram på mittkonsolen, vad är det bra för? Det är för litet för telefonen. Ska jag lägga nyckeln där? Och sen stänga luckan kanske? Jättebra, jag är inte tillräckligt bra på att förlägga saker. Som sagt, den där mittkonsolen är snygg, men inte praktisk. Mazdas lösning är mer funktionell, utan att på något sätt vara ful. Jag trodde liksom att det var just det som var Volvos grej annars; funktion först.

Även ljudmässigt vinner Mazda. Den är tystare i kupén än Volvon. Den franska skrammelburken ska vi inte tala om.

Körning

Volvon är en trevlig bil att köra. Den svarar snabbt och exakt, den är följsam och har bra grepp. Och det finns krafter under huven som gärna sprattlar till när man trycker på gasen.

Allt det där har Mazdan också, med skillnaden att den inte bara är trevlig att köra; den är rent av kul att köra. Och för att vara en så pass hög och “klumpig” bil i jämförelse har den ändå en imponerande följsamhet och väghållning, och fan vet om inte den till och med är ett strå vassare i reaktionen när man trycker på gasen.

Däremot är Volvons 8-växlade automatlåda mjukare och smidigare än Mazdans 6-växlade. De två extra stegen gör att den känns mer steglös. Man känner inte alltid att Volvon växlar, vilket man gör med Mazdan. Inte så att Mazdas låda på något sätt är osmidig alltså, snarare ett extra plus till Volvo här. Detta gäller även start/stopp-systemet. Volvons motor stannar och startar igen nästan omärkbart.

Även det adaptiva farthållningssystemet är bättre på Volvo. Återigen; Mazda är inte dåliga på den punkten, men i jämförelse är Volvos system något mjukare och kanske lite mer förutseende. Däremot föredrar jag Mazdas filhållningssystem. Ja, det är kul att aktivera autopilot på Volvon, men bortsett från det så är Mazdas filhållningssystem mjukare och mer följsamt. När man närmar sig linjerna i vägen så känner man ett motstånd i ratten, men det är ett mjukt motstånd som mer är där för att kolla att man är vaken. I Volvon kändes det ibland som att man fick slåss om makten över bilen. Filhållningssystemet drar mer i ratten och känns också lite ryckigare.

Så mer körglädje i Mazdan även om Volvon är med beröm godkänd.

Citroën har ingen körglädje. Den har körsorg.

Och så det viktigaste

Hur är ratten att trumma på när man kör? Det är faktiskt jätteviktigt! När man blåser på längs E20, vrider upp volymen på musiken, sjunger med och trummar loss, då vill man ha en bra ratt att trumma på.

Nå, Volvos ratt har en stabilare mittklump. Den känns lite som att trumma på en kloss och det är inte optimalt, men det är bättre än Mazdas ihåliga plast. Just här, där det är som viktigast, är enda stället på hela bilen där det känns som att Mazda har kompromissat med materialet. Så poängen går till Volvo. Optimal ratt för att trumma på hade jag annars i min Kia Ce’ed.

Det franska sattyget vågade jag inte trumma på av rädsla för att den skulle gå sönder. Inte ville jag heller. Jag ville mest gråta och hålla ner huvudet så att ingen kände igen mig…

Slutsats

När jag köpte min Mazda kändes det lite som att komma hem. Allting med den här bilen känns så rätt. Och när jag fick hämta den idag efter att ha kört Volvo i två veckor så infann sig samma känsla igen. Volvon tog sig över tid. Det var en omställning att gå från en väldigt hög körställning till Volvons låga, och att lära känna bilen. Jag tyckte i början att sätena i Volvon var obekväma, som att de formgjutna efter någon annans röv. Men att sträckköra Södertälje-Borlänge duger de utmärkt till, och det säger att komforten och ergonomin är bättre än jag först trodde. Så jag bodde in mig ganska fint i Volvo också, men ändå; väl i Borlänge satte jag mig i min bil, log och kände mig lite som Ferdinand under korkeken. Inte ens bilsjukhusräkningen rådde på mig.

Så min slutsats är att om jag erbjöds byta jämnt mot den något dyrare Volvon så skulle jag tacka nej. Det betyder inte att Mazda CX5 är rätt för alla, men den är rätt för mig, och jag har full förståelse för varför folk gillar Volvo.

Varför någon frivilligt köper en Citroën har jag däremot inte en aning om.


Photo by harry_nl on Foter.com / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: bilar, citroën, volvo, mazda

Föräldraskryt

Alla föräldrar tror nog på något plan att just deras barn är lite särdeles begåvat på något område. Det ligger lite i sakens natur; vi är stolta över våra barns utveckling och eftersom vi ser den på så nära håll finns det givetvis tillfällen då de slår oss med häpnad. Alla föräldrar upplever nog å andra sidan också att deras barn inte lyssnar på dem, tills det där ögonblicket då det visar sig att det gjorde de visst.

Jag lyssnar alltid på musik i bilen. Ofta nöter jag ett album jag har upptäckt om och om igen tills jag kan det utantill eller rent av tröttnar på det. Ibland letar jag fram något från nostalgihyllan. Och ibland, när andan faller på, utsätter jag mina barn för något kulturuttryck som måste te sig hopplöst utdaterat för dem. Lilla är mer mottaglig för det och ibland hör jag hur han sätter sig på sitt rum och nöter låtar som jag har lyssnat på nyligen. Han är sju. Stora är mer trotsig och har börjat utveckla sin egen musiksmak som ter sig ungefär lika obegriplig för en stofil som mig. Han är tio nu, men när han var mindre botaniserade han också bland mina skivor. Nu är det mest något som jag annars skulle avfärda som elektroniskt blippande, om det inte var för att jag upptäcker vissa intressanta kvaliteter när jag utsätts för det upprepade gånger.

Så en dag när vi åkte till skolan och Stora fick välja musik valde han en låt som heter Monkeys Spinning Monkeys av Kevin MacLeod. Så vi lyssnade på den och jag kommenterade att jag tyckte att den var lite rolig. Nästan komisk sådär. Och Stora svarade, utan att blinka; “Ja, lite som The Entertainer“. Det var nog tur att jag hade hunnit in på parkeringen vid det laget. Jag vet nämligen att jag har spelat Scott Joplins klassiker för honom exakt en gång, i bilen, och det var rätt länge sedan. Men han kom ihåg. Inte bara kom ihåg, han kom också ihåg titeln och namnet på pianisten ifråga, även om han inte fick till efternamnet. Men framför allt visade det sig att han reflekterar såpass mycket över det han lyssnar på att han gör den sortens paralleller. För likheterna finns mellan de båda låtarna; det lättsamma rent av komiska i musiken som kommer fram utan ord. Det gör mig stolt.

Ännu mer imponerad har jag dock blivit av Lillas musikintresse. Det yttrar sig just nu i att han lyssnar ihärdigt på Seventh Wonders album Tiara, vilket i sin tur säkert beror på att jag också gör det. Han går runt och nynnar lite ibland, han sjunger med i bilen och önskar vissa låtar. Men det imponerande ligger i följande; pojkvaskern sitter och analyserar texterna. Han ställer frågor om både det ena och det andra som det sjungs om i låtarna på ett sätt som ställer det utom tvivel att han lyssnar på orden, förstår dem och funderar över innebörden. “Varför firade de att Tiara ska åka om de blev ledsna också?” “Vart ska Tiara åka? Det måste vara någonstans i rymden för de sjunger ju ‘be the bravest astronaut‘ och astronauter reser ju i rymden”. “Man kan väl inte lära sig flyga för att man blundar?” (Textraden lyder close your eyes and learn to fly) “Vad betyder victorious?” Och så vidare.

Som bonus till allt detta har jag blivit tvungen att läsa igenom alla texter till Tiara och försöka förstå historien de berättar (jag kan inte påstå att jag har den helt klar för mig än) så att jag kan svara på frågorna som kommer så gott det går. Och så har jag lärt mig vem Kevin MacLeod är, och det vid en första anblick en kompositör jag kan sympatisera med då han publicerar sina alster under Creative Commons-licenser eftersom han anser att det rådande copyrightsystemet är trasigt. Och så har han gjort en “cover” på Griegs I bergakungens sal. Något jag upplyste Stora om när MacLeod-versionen dök upp och sedan lyssnade vi på en tappning som antagligen var mer i stil med hur Grieg hade tänkt sig.

Så vi lär oss av varandra. Och nej, jag gör mig inga egentliga illusioner om att mina barn skulle vara exceptionellt begåvade, även om de slår mig med häpnad ibland. Förklaringen är nog helt enkelt sån att både arv och miljö har skapat vissa förutsättningar för bland annat musikintresse, och eftersom det alltjämt är min stora passion så är jag sannolikt både mer benägen att påverka och uppmärksamma musikalitet. Det blir lite av en självförstärkande mekanism.

Men icke desto mindre; mina barn känner till Edvard Grieg och Scott Joplin och analyserar sångtexter i progmetalsagor. Vad har era skitbarn för sig?


Bild: Jag och sönerna gör vår bästa “cool guys don’t look at explosions”-imitation.
Fotograf: Carina Wedegren.

Rullande huset på prärien

I dagens Gefle Dagblad kan man läsa om Lisa som övergivit det konventionella boendet och tagit sin tillflykt till en husbil. Lisa är van vid att bo trångt och trött på att flytta, och då verkade husbil som ett bättre alternativ. I artikeln lyfts den uppenbara fördelen med mobilitet och allt vad det medför i form av frihet och varierad utsikt. Själv drabbas jag av klaustrofobi bara av att se bilderna, men vi är alla olika.

Men så kommer det till miljömedvetenhet. Lisa medger att en ombyggd skåpbil från -79 kanske inte är det mest miljövänliga alternativet och det går ju åt en del bensin, men i gengäld gör Lisa av med förhållandevis lite vatten och el och hoppas att det således jämnar ut sig.

Och det kanske det gör. Lisa kanske rent av hamnar på plus i sitt miljö-scorecard. Miljöpåverkan är så komplext och har så många faktorer att det snabbt blir oöverskådligt för oss vanliga dödliga. För mig personligen gnisslar det ändå lite när någon puttrar runt i en fyrtio år gammal bensinslukare i tretonsklassen och hoppas kompensera det med att använda mindre el och vatten. Utsläppen från bilen har en direkt påverkan på närmiljön, till skillnad från elen. Elens påverkan beror i sin tur i allra högsta grad på hur den framställs, men mängden el från kol- och dieselkraftverk i Sverige lär vara försumbar. Ur utsläppshänseende borde således alla ansträngningar att använda mer el istället för bensin vara att föredra, både för närmiljön och för klimatet. (Därmed inte sagt att det inte finns andra miljöproblem att ta hänsyn till med andra metoder att framställa el, inte minst med vattenkraft.)

I artikeln säger också Lisa att det kanske vore miljövänligt att bo i ombyggda gamla skåpbilar så länge de är stationära och inte kör runt så mycket. Jag är inte helt säker på det. Bilar släpper inte bara ifrån sig skit i form av avgaser från förbränningsmotorn, även om det är den största och mest uppenbara miljöpåverkan. Små otätheter och korrosion gör att även parkerade bilar förorenar sin omgivning. Min gissning är att en plåtburk från 1979 inte är byggd med riktigt samma hänsyn eller ens kunskap om miljöpåverkan som idag, och att den inte direkt blivit tätare med åren.

En slags camping bestående av sådana fordon skulle förmodligen inte alls vara fördelaktig ur miljösynpunkt utan snarare gradvis förgifta marken de står på. Om vi ska bo på det viset ska det väl snarare vara i något slags kojor eller baracker? Man kanske rent av kan stapla dem på varandra? Eller bygga betonglådor som rymmer flera såna kojor invändigt? På så sätt får fler människor plats på samma yta. De skulle kunna ha olika storlekar för att inhysa olika stora familjer, men dra nytta av gemensamma ledningar för vatten och avlopp och dela på kostnaden för uppvärmning, sophämtning, etcetera. Vilken grej va?

Nu har jag inte alls för avsikt att klanka ner på Lisa val av livsstil. Tvärtom applåderar jag det. Det kräver mod att bryta mot konventioner och gå sin egen väg, och det kräver både disciplin och ansträngningar att välja en sådan livsstil. Så kör hårt! Vi behöver fler som väljer alternativa vägar, inte färre. Det är först och främst bra för individen (pursuit of happiness och allt det där) men jag är övertygad om att det också är bra för samhället i stort. Och kanske rent av för planeten. Ju mer lika vi lever desto större är risken att vi blir en gräshoppssvärm som bara lämnar månlandskap efter oss.

Så jag beundrar verkligen Lisa och alla andra som väljer alternativa vägar. Jag skulle bara önska att fler alternativa vägar handlade om att utnyttja nya möjligheter istället för detta ständiga romantiserande av Lilla huset på prärien.


Photo by Neal3K on Foter.com / CC BY-NC-ND

Avsiktsförklaring

Det drar ihop sig till val. Nu ska valfläsket tillredas, leden slutas och flosklerna dammas av. Såväl städer som landsbyggd tapetseras med plakat där partiledare ler ikapp med solen tillsammans med ett par slagord som är lagom intetsägande för att inte reta upp någon. Och medan partister stämmer in i fotbollskören och hurrar åt allt just deras parti gör, drar resten av oss täcket över huvudet och inväntar valdagen så att vi kan få stoppa en lapp i lådan och göra slut på lidandet för den här gången.

Ett sätt att få ut sitt budskap är förstås med en propagandafilm. Varje parti med självaktning gör därför en valfilm. Efter att ha råkat se ett par sådana blev jag lite sugen att i någon form av självskadebeteende ta itu med uppgiften att göra en bloggserie där jag recenserar partiernas respektive filmer. I sann demokratisk anda lät jag folket väljarna bestämma så jag slängde ut frågan på Twitter.

Och eftersom ja-sidan vann med en majoritet så förkrossande att bara Folkrepubliken Nordkorea kan överträffa den måste jag ju leverera. Eller kanske inte. Vallöften brukar väl ändå bara gälla fram till valdagen.

Den som lever får se. Men jag lovar att det som blir åtminstone kommer att vara subjektivt, spydigt och surt.

Skit i att det inte är sant, det är ändå förjävligt

Photo: Robert Couse-Baker, CC BY 2.0

Katerina Janouch är arg på Pocket Shop. Anledningen är att någon påstått sig inte kunna hitta hennes böcker i butiken på Arlanda och fått förklaringen att eftersom Janouch är så ond så har Pocket Shop sorterat bort henne ur sortimentet. Sin vana trogen har Janouch valt att tro på detta tveksamma vittnesmål och gnöla om det på Twitter istället för att försöka ta reda på fakta. Resten följer ett etablerat och förutsägbart mönster: Påståendet retweetas, får eget liv och blir en sanning. En folkhop beväpnad med virtuella facklor och högafflar drar ut för att skipa rättvisa. Pocket Shop får ägna dagen åt att försöka besvara frågor av typen “har du slutat slå din fru?”, och ingenting företaget säger eller gör kommer att bita på pöbeln, ty den vet Sanningen™!

Så vad är det då som har hänt? Tja, ingenting vad det verkar. Pocket Shop har inte rensat ut Janouch. Enligt inköpschef Zandra Weldon finns det ingen sanning i ryktet alls. Däremot säger hon att Pocket Shop har färre av Janouchs böcker inne numera då efterfrågan minskat. Weldons teori om varför är att Janouch på egen hand skjutit sitt rykte i sank. Det är en ganska rimlig teori. Janouch har gjort sig själv till en kontroversiell person. Det må så vara att hon har en högljudd hejarklack som backar upp henne, men har man någon som helst koll på hur de så kallade Sverigevännerna opererar på nätet så vet man också att de inte är så många som de verkar. Många har nog fler Twitterkonton än böcker, om man säger så. Samtidigt skakar den tysta majoriteten på huvudet och lägger sina pengar på andra författare. Kort sagt; det klientel hon valt att liera sig med kanske inte är den boost för bokförsäljningen hon hoppats på. Av samma anledning behöver nog inte Pocket Shop ligga sömnlösa över att bli bojkottade av dem heller.

Och även om Pocket Shop hade plockat bort Janouchs böcker är det fortfarande inte censur. Det är inte DDR, Nazityskland, Sovjet eller Nordkorea. Pocket Shop är ett kommersiellt företag av många på marknaden. Deras affärsidé är att sälja böcker. Skulle de, av något moraliserande skäl, välja att plocka bort en författares alster ur sortimentet för att de inte gillar vederbörandes åsikter så står det dem faktiskt fritt att göra det. Det står givetvis också andra fritt att kritisera det beslutet, men det betyder inte att det är censur. Det står kunderna fritt att ta sina pengar till en annan handlare för att köpa böckerna, vilket också är den främsta anledningen för Pocket Shop att inte göra något sådant. Man kan tycka vad man vill om kapitalism, men den är pålitlig på det viset.

Inte för att något av detta spelar någon roll för Sanningssägarna. Eftersom de redan vet hur det ligger till kommer också allt att bekräfta deras teser. Om någon av dem går in i en av Pocket Shops butiker och inte hittar Janouchs böcker bekräftar det censuren. Om de däremot hittar den så beror det såklart på att Pocket Shop har ändrat sig efter påtryckningar (vilket är ganska fegt). Om böckerna finns men inte exponeras på bästa plats är det ett sätt att gömma undan hennes böcker men ändå kunna påstå att man har dem. Allt kan användas för att bevisa det fanatiker redan vet. Det faktum att Janouch inte blev årets julvärd bevisar säkert också pk-konspirationens existens. De skiter i att det inte är sant, det är ändå förjävligt!

Med samma logik vill jag därför hävda att pk-maffian censurerat musikutbudet. Allt som eventuellt utmanar sinnena och visar på musikalisk skicklighet (det vill säga: det jag gillar) censureras till förmån för mer lättsmälta pk-artister som Måns Selmalagerlöf och den där hemska manshaterskan Zara Larsson. Allt givetvis en del av konspirationen att förslappa våra hjärnor så att vi inte ska se Sanningen. Som bevis för detta anför jag mina senaste skivköp. Barock Projects alster tvingades jag köpa direkt från bandets bolag i Italien eftersom de uppenbarligen är censurerade i Sverige. Ännu värre var det med Beyond the Bridge, som är så uppenbart kontroversiella att deras album The old man & the spirit är totalcensurerat i hela världen. Lyckligtvis hade bandets basist ett par exemplar kvar så jag kunde köpa en CD privat av honom. Australiensiska Unitopia har jag inte löst hur jag ska kunna köpa skivor av, men på de svenska musiksiter jag kollat finns de hur som helst inte. Bevisen är överväldigande.

Eller så beror det på mycket enklare mekanismer. Som att efterfrågan är för liten för att CDON med flera skulle ha skivorna i sitt utbud. Vilket i sin tur beror på att er musiksmak suger och borde justeras i någon form av omskolningsläger, men det är en fråga för när jag tar makten.

Veckans plattnacke v.48

Photo on Foter.com

Det var igår måndag som Staffan Heimerson, 182 år, slog till med en krönika så dum och tondöv att den utan tvekan förtjänar en utmärkelse trots att veckan bara är barnet ännu. Jag har suttit på händerna i ungefär ett dygn för att låta bli att skriva om den eftersom det är ett så uppenbart ragebait. Gammelmedia publicerar dylik dynga för att det genererar klick och därmed reklamintäkter. Så fungerar klickonomi. Det kan vara mer lönsamt att publicera dumheter än klokskap eftersom dumheter genererar mer trafik. Aftonbladet och Heimerson är således inte bättre än klassiska forumtroll som lever och frodas av andras reaktioner. Penntroll. Och ni vet hur man säger; mata inte trollen.

Skälet till att jag ändå till slut bestämde mig för att hugga är att jag inte heller står ut med att dylika dumheter får stå oemotsagda. Grejen med #metoo är ju att inte längre tiga, att bryta den tystnadskultur som skyddar förövarna och låter oss övriga komma undan med att titta åt andra hållet. Så skitsamma om Heimerson får uppmärksamhet för sin stofila krönika och Trollbladet får mer näring – här kommer det!

Heimerson inleder sin krönika med en kort tillbakablick till händelserna i Salem, Massachusetts, när Heimerson var ung. Det han syftar på är en häxjakt år 1692 som slutade med att ett par dussin människor avrättades som häxor på grund av den pöbelmentalitet som spelar på människans allra sämsta egenskaper. Efter denna starka inledning skriver Heimerson att “vi ska inte dra liknelserna för långt” och hoppar sedan raskt vidare till Stalins utrensningar september 1936 till augusti 1938. Dessa två historiska händelser är alltså vad #metoo närmast påminner Heimerson om. Jag skulle vilja påstå att det säger mer om Heimerson än om #metoo.

Han skriver också att “två generationer unga människor kommer i en framtid att klandra oss för att de förlorat chansen till sexualitetens glädje”. Nåja. Den “glädjen” har ju uppenbarligen inte varit direkt ömsesidig, om man säger så… Jag undrar i mitt stilla sinne hur mänga generationer kvinnor som gått miste om “sexualitetens glädje” på grund av att gränslösa män glupskt och utan samtycke tagit för sig. Den sortens övertramp reducerar Heimerson till “drullputteri”. Som att det är lite “klumpigt” och något man liksom “råkar” göra.

Jag tycker uppriktigt att det är fascinerande att se en stofil som Heimerson ställa sig mitt i stormen och skjuta på den. Där väldigt många andra börjat fatta hur lite vi förstått, börjar ifrågasätta oss själva och invanda beteenden, och framför allt inser att det är läge att ödmjukt hålla käften och lyssna, så bara gubbvet Heimerson att hans syn på saken är precis vad världen behöver. Detta trots att hans vänner varnat honom för att skriva den texten. Man brukar säga att visa människor är fulla av tvivel medan dåren alltid är tvärsäker på sitt eget geni. Ungefär så. Att Heimerson inte lyssnade mer på sina vänner säger återigen något om honom, om man säger så.

Det bästa stycket är ändå detta:

I andra miljöer är spelet mellan män och kvinnor mera traditionellt sexigt. En arbetsmiljö har skapat en egen litterär genre, sjukhusromanen i vilken Syster möter Doktor, blir kär. I det internationella flyget väcker mötet mellan Kapten med grånad mustasch och den blonda Flygvärdinnan andlös förväntan.

Jag vet inte ens vad karln vill ha sagt med det. Bestialiska mord har också givit upphov till en egen litterär genre; det betyder väl inte att det är något vi borde ägna oss åt? Bortsett från det vittnar prosan om att Heimerson tar sats mot en ny karriär som Harlequinförfattare. Jag önskar honom lycka till med detta.

Jag fattar att det är jobbigt för en del när gamla strukturer rivs ner. Det har länge varit ett manligt och maktens privilegium att slippa tänka, att inte behöva ta med samtycke i beräkningen. Det vi ser just nu är, förhoppningsvis, början på slutet för detta. Det är klart att för den som är van att inte behöva bry sig om huruvida det är önskvärt att klappa kvinnor på rumpan eller hälsa genom nypa någon i kinden är det lite besvärligt att plötsligt behöva tänka efter, men det tycker jag att vi ska skita högaktningsfullt i. Saker blir obsoleta och fasas ut hela tiden. Det är hög tid att förpassa gubbar som Staffan Heimerson och Elisabeth Höglund till historiens soptipp också.

Fotnot: “Gubbe”, liksom “fjortis”, är inte så mycket kopplat till kön och/eller ålder. Det är mer ett sätt att vara. Det finns både 40- och 50-åriga fjortisar, liksom det finns gubbar i varierande åldrar och av olika kön.

Uppdatering: Om det nu rådde något som helst tvivel om att Heimerson förtjänar veckans plattnackeutmärkelse så skingrar han, på ett återhållsamt dessa tvivel i en uppföljande Resumé-intervju där han ger sig själv betyget “briljant” samt anser att om det fanns någon rättvisa i världen skulle ha ha kallats in på redaktionen och fått veta att han var för begåvad för det här jobbet. Återhållsamt var ordet.

Högtidsvägraren

Photo credit: duncan via Foter.com / CC BY-NC

Så här i Halloweentider blir jag lite extra anti. Det är en så uppenbart tramsig och konstruerad högtid, en Hollywoodexport, ytterligare en amerikanisering. Jo, jag vet att Halloween ursprungligen är en irländsk sedvänja. Jo, jag vet också att vissa hävdar att den uppstod genom vikingarnas kontakter med Irland och om man vill kan man därför försöka vrida det till att det _egentligen_ är en pursvensk grej. Förutom då att de vikingar som intog Irland på 800-talet var norrmän, inte svenskar. Men allt detta är bara långsökta försök att rättfärdiga Halloween, för ingen vill ju vara en Hollywoodposör. Halloween, som det firas idag, är en amerikansk grej på samma sätt som den numera ursvenska maten på tacofredag är amerikansk, inte mexikansk. Man firar Halloween för att folk gör det i amerikanska filmer, och för att det är kul att klä ut sig.

Och det får man väl göra. Halloween är ju, ärligt talat, en harmlös företeelse. Folk har roligt. Gott så. Ändå stör det mig. Någonstans inser jag ju också att varje ny högtid en gång har börjat som trams som medelålders män fnyst nedlåtande åt. De där jävla amerikanerna och deras jultomte när alla vet att det ska vara en julabock! All förändring börjar som hädelse.

Någonstans inser jag också att på samma sätt som försöken att hitta ursäkter för att fira Halloween som har lite mer betydelse än “kul” och “sett på tv” är halvhjärtat, är min egen kritik om amerikanisering och Hollywoodexport lama ursäkter. Sanningen är den att jag egentligen inte gillar högtider alls. Jag har jobbigt nog med de jag är vana vid, och så kommer ni dragande med en till!

Högtider är för mig förknippat med stress och för högt ställda förväntningar på hur jävla roligt det kommer att bli. På julen ska man umgås med folk bara för att man råkar vara släkt och det ska pyntas till förbannelse och jagas julklappar (köp nu, betala i februari). Till påsk ska det också pyntas och målas ägg och sättas färgglada fjädrar i pinnar som man har burit in från skogen för att… anledningar.

Men nyår då, det är väl roligt? Eh, nej? Folks förväntningar på nyår är alltid vansinnigt högt uppskruvat. Man lägger ner groteska pengar på att snofsa upp sig och duka till flådig, småborgerlig middag så man får en bra bild att lägga upp på Facebook så alla ser hur jävla lyckliga och lyckade de är. Sedan super man skallen i bitar och spränger av sig händerna. Valborg är typ samma men utan samma snofsighet. Arbetarklassnyår, typ. Och då finns det åtminstone en brasa av gammalt skit och igelkottar att värma sig vid.

Midsommar är också en högtid med högt ställda förväntningar. Å det ska bli så roligt! Alla ska ut på landet och posera för Facebook (igen), den här gången med blomsterkransar och seglarskor med en allergiframkallande, fästinginvaderad äng och en mäklarhimmel i bakgrunden. Sedan ska man hoppa som grodor runt en blomsterklädd fallos innan regnet utbryter.

Men första maj måste du väl ändå fira? Du kommer från arbetarklassen, du är industriarbetare, det är klart du firar första maj? Absolut! Jag brukar fira första maj med att arbeta om jag har möjlighet.

Högtider är, som synes, något jag härdar ut snarare än deltar i med glädje. Så ja, jag blir grinig när ni släpar hit en till. Jävla kulturberikare. Men jag har åtminstone kommit på hur jag ska kunna delta i Halloween utan att själv behöva lida av det. Om jag blir bjuden på fest ska jag gå som PostNord. Detta genom att helt enkelt skicka ett sms om att jag var där men ingen var hemma.

Porr- och piratfilter

Photo credit: keso via Foter.com / CC BY-NC-ND
För en dryg vecka sedan publicerades en debattartikel i Expressen som borde ha givit undertecknande Sofia Jarl en plattnackeutmärkelse, om jag fortfarande ägnade mig åt att regelbundet dela ut veckans plattnacke. Nu gör jag ju inte det, men Sofia Jarl och Centerkvinnorna får ändå en veckans plattnacke i efterhand, enbart för att de i sin debattartikel säger sig vilja titta på opt-out, men föreslår opt-in. Resten av debattartikeln är inte mycket bättre.

Det handlar alltså om porrfilter. Igen. Det är en sådan där grej som dyker upp lite nu och då när politiker känner att de måste göra någonting, helt oaktat om det är rätt sak att göra, om det har otrevliga bieffekter, om det ens går att göra och om det överhuvudtaget adresserar rätt problem.

Förslaget har sågades per omgående grundligt och hänsynslöst och det finns ingen anledning att gå djupare in på det. Sammanfattningsvis kan man säga att det de föreslår är dumt. Att internetoperatörer skulle förinstallera en programvara i våra apparater för att filtrera bort porr är världfrånvänt och inte så lite kränkande av såväl privatliv som äganderätt. Hur man ens har tänkt att det skulle gå till vet jag inte, men jag vet ett land som tvingar folk att ha viss programvara i telefonen: Kina. Därtill kommer problemet med att filter är trubbiga verktyg. Att blockera en viss typ av material är inte så enkelt som att knappa in en kodsträng som säger “block porn”. Det är lite mer komplicerat än så.

Nå, som sagt: Förslaget sågades per omgående av diverse tyckare och tänkare, och det är ju gott så. Ett tag kändes det nästan som att poletten började ramla ner hos folk. Att det där somliga av oss försökt förklara så länge, att filtrering är fel väg, att man riskerar att förstöra det öppna nätet och allt vad som följer på det, vilka möjligheter till missbruk som finns, etcetera, började slå rot. Och det vore ju minst sagt ironiskt om det efter spaltmil av text om det vackra i att dela med sig av kultur, om yttrande- och åsiktsfrihet, om möjligheterna med delad kunskap, om det efter allt det slutligen var porr som fick folk att sätta ner foten.

Riktigt så är det nog inte ändå. Nyss läste jag att ett stycke i EU:s förslag till ny upphovsrättslag har fått flera medlemsländer att sparka bakut (nej, Sverige är inte ett av de länderna). Anledningen? Filter. Förslaget går ut på att tjänster där användare kan ladda upp material måste samarbeta med upphovsrättsmaffian och införa filter som identifierar och stoppar filer som innehåller upphovsrättsskyddat material. Återigen; ett sådant filter vore inte bara rejält trubbigt, det skulle också öppna för ett massivt missbruk. Det finns redan exempel på sådant missbruk på den största av dylika tjänster – Youtube. Där har det förekommit att Youtube, på order av upphovsrättmaffian, tagit ner material på felaktiga grunder. Och om Youtube inte kan stå emot när stora stygga upphovsrättsmaffian huffar och puffar, hur ska då andra aktörer kunna göra det?

And dying in your beds years from now, would you be willing to trade all the days, from this one to that, for one chance, just one chance to come back here and tell them that they can take our freedom, but they can never take OUR PORN! - William Wallace

Men nu när folk äntligen har förstått det här, då pågår det väl just nu en storm på nätet? Njae, inte så mycket. Och då är ändå det här något mycket mer konkret och därmed farligare än det föreslagna porrfiltret. Trots allt; det ena är en vimsig debattartikel författad av en grupp inom ett svenskt oppositionsparti, som majoriteten av sagda parti inte kan antas stödja och som därför sannolikt inte kommer att bli ett konkret förslag. Och folk går bananer. Det andra är ett stycke i ett förslag till EU-direktiv som för eller senare förmodligen kommer att drivas igenom, med eller utan nämnda stycke. Men stormen utebilr.

En gång i tiden anklagades Piratpartiet för att bara vilja ha gratis film och musik, och att man dolde det bakom fina ord om kultur och kunskap. Jag hävdar alltjämt att så icke är fallet, men tvingas däremot lite sorgligt att inse att en stor del av det stöd man en gång åtnjöt kom från folk som faktiskt mest bara ville tanka film och musik. När streamingtjänsterna tog över blev det något av en ickefråga för gemene man, och Piratpartiet föll i glömska.

I andan av lågt hängande frukt vill jag därför föreslå till mina gamla maties att byta namn till Porrpartiet. Det är tydligen där slaget om Internet står.