Kategori: Böcker

Vi var ute på landet. Och jag gick till sommarbiblioteket igen. Där den som vill kan lämna böcker den inte längre vill ha och ta med sig böcker andra inte vill ha hem. Och jag botaniserade lite bland böckerna. Och där var den.
Boken.
Slutet på kedjan.
Och jag hade aldrig hört talas om den. Men jag kände på något sätt att jag vill läsa den. Så den fick följa med hem.
Och jag läste den.
Och den sög.

Den sög, för att den är skriven ungefär som ovan. Drygt femhundra sidor av förfärlig prosa. Allting är så dramatiskt och banalt och varannan mening börjar med ”och”. Det är som att författaren, Fredrik T Olsson, har tänkt att ”skit i skrivreglerna man lärde sig i grundskolan, Bibeln är världens mest sålda bok och där börjar minsann meningarna med och!”. Lite omotiverade radbrytingar på det så blir det bra.

Därtill är berättandet överlag styltigt och hackigt. Det finns inget flyt i det hela och dialogerna får mig att stöna högt inombords. Allt som oftast kan det stå någonting i stil med:

Tanken svindlade. Kunde det vara så? Men det gick inte att komma ifrån. Att det han tänkte säga var rätt.
Och så sa han det.
”Det stämmer.”
Så sa han.

Det är som att Dan Brown har tagit hjälp av Stina Wirsén. Med skillnaden att Stina Wirséns Vem-böcker är skrivna för barn. Ändå har de mer djup.

Det riktigt tråkiga med det hela är att boken inte hade behövt vara så dålig. Jag tycker förvisso att historien är alldeles för stor (spoiler alert – apocalypsen väntar runt hörnet) och att det kanske kunde ha gått att göra en bättre story på en mindre skala, men det finns ändå en och annan grundpremiss som var värd ett bättre öde. Som att någon har hittat ett mönster i ”skräpet” i vår DNA, någonting som tyder på att det är kommentarer till koden… Det är en spännande idé som hade gått att göra något bra med, utan att sätta hela världen i brand. Men det är klart – då måste man ju få den att hålla också, ge karaktärerna liv och så. Håll tempot uppe, strössla med cliffhangers och explosioner så spelar det ingen roll. Om det är något vi har lärt oss av Hollywood så är det det. Det är ju synd att den strategin fått fotfäste i bokvärlden också, men det är ju som det är.

Trots allt. Dan Brown säljer.
Och Bibeln säljer.
Och det är så det är.
Inget förändras. Och allt förändras.
Eller någon annan banalitet.

Efter att ha läst Gillian Flynns Gone Girl åkte jag och familjen upp till Gävle ett par dagar. Där tittade vi in på Erikshjälpen eftersom min sambo tycker om att köpa gammalt skit. Ok, hon råkar vara rätt duktig på att fynda. Själv hamnade jag bland böckerna, som för övrigt var pedantiskt sorterade. Med Gone Girl i färskt minne höll jag därför utkik efter Gillian Flynn, och hittade inte bara en utan två böcker i gott skick. Mörka platser, som återstår att läsa, och Vassa föremål.

Vassa föremål är Flynns debutroman. Och utan att säga för mycket kan jag dra slutsatsen att det är sant att övning ger färdighet. Jag tycker mig kunna se mycket av briljansen från Gone girl i Vassa föremål, men mycket mer oslipat.

Huvudpersonen i boken heter Camille Preaker. Hon är journalist i Chicago men skickas till sin hemstad Wind Gap, Missouri, för att rapportera om ett fall med en försvunnen flicka. Väl där återser hon sin mor Adora, som hon har ett minst sagt ansträngt förhållande till, och diverse spöken från förr. Så långt ganska standard återvändarupplägg. Men ganska snart anar man att något är mer skruvat än normalt med Adora, hennes make Alan, och Camille själv. För att inte tala om den trettonåriga halvsystern Amma. Dysfunktionell familj är en underdrift.

Flynn är skicklig på att släppa små bitar av pusslet och att göra det så avslappnat att man inte ens märker dem förrän historien löses upp. På så vis bygger hon också upp en obehaglig känsla genom boken utan att skriva läsaren på näsan. Eller just därför – det är just det diffusa och oklara i historien som gör den obehaglig. Så ja, det är en välskriven bok och en bra debut. Och det är måhända orättvist att jämföra en debut med en senare fullträff, men trots goda ansatser och skickligt författande så tyckte jag inte att Vassa föremål förmådde engagera mig riktigt. Jag känner inget för huvudpersonen, förstår henne inte och får inte riktigt grepp om persongalleriet överlag. Det är möjligen för rubbat. Men oavsett vad jag känner för boken i övrigt så är upplösningen i sig en anledning att läsa den.

Thomas Engströms antihjälte Ludwig Licht är tillbaka för att avsluta sin tetralogi. Ludwig har nu, liksom sin skapare, slagit sig ner i Georgien. Han har också kommit på att det går utmärkt att blanda vodka i matsoni, en sorts yoghurt. Förutom det jobbar han för det amerikanska säkerhetsföretaget EXPLCO, ett företag vars kopplingar till CIA man knappt försöker dölja.

I inledningen av Öster om avgrunden får Licht en amerikansk affärskvinna i knät. Hon säger sig sitta på viktig information och vill hoppa av. Men innan Licht och EXPLCO hinner sörja för hennes säkerhet försvinner hon. I jakten som följer upptäcker Licht att flera spöken från hans förflutna är i rörelse – dels en moldavisk gangster som har sina personliga skäl att hata Ludwig Licht, och dels en före detta Stasiofficer som drivs av ideologisk fanatism. Som vapendragare har han den yngre kollegan Anri, som också fungerar som något slags kontroll- och kontaktperson för det georgiska underrättelseväsendet, och prästen Gregor som alltid tycks veta lite mer än han borde.

Jakten för dem genom ett både geografiskt och politiskt landskap som man känner att Engström brinner för att få beskriva. Inte undra på det. Det räcker att titta på några bilder från Georgien för att bli biten. Och på det är det ett geopolitiskt getingbo i skärningspunkten mellan öst och väst, mellan islam och kristendom, mellan ordning och kaos, där lojaliteterna inte är självklara eftersom fiendens fiende ofta är en mycket bättre allierad. En värld där var varken historia eller framtid är färdigskriven än.

Men nu är det slut på väderstreck och såvida inte Engström ångrar sig eller får slut på pengar och därför börjar krysta fram fortsättningar som ”Upp i det blå” eller ”Ner i min källare” återstår bara att tacka Ludwig Licht för åkturen. Det var en jävla resa. Kul att vi fick följa med.

Andra bloggar om: öster om avgrunden, thomas engström, ludwig licht, böcker, recensioner

Det finns förstås att det jag upplevde när jag läste Gone girl är kontrastverkan efter att ha läst Erik Lewin, men jag tror inte det. Gone girl är verkligen en riktigt bra bok. Inte bara till handling, utan också i allra högsta grad till hantverk. Redan några sidor in i boken konstaterade jag att Gillian Flynn är en trevlig ny författarbekantskap och sisådär 550 sidor senare har hon skaffat sig en position bland mina favoriter, förutsatt att hon inte visar sig vara ett one hit wonder. Annars tror jag att senast jag blev så fäst vid en författare redan på första försöket var när jag upptäckte Dennis Lehane.

Det är inte en helt orimlig jämförelse heller. Flynn äger samma förmåga som Lehane att ge liv åt karaktärer och miljöer, att beskriva utan att egentligen beskriva. Att otvunget smyga in små detaljer snarare än att stapla dem på varandra. Liksom Lehane förmår hon också att blanda allvar och humor, misär och lättsamhet och kan etablera den där känslan av hopplöshet och elände utan att vältra sig i det.

Gone girl handlar, som titeln antyder, om en försvunnen person. Den försvunna personen heter Amy Dunne och är gift med Nick. Flynn berättar växelvis ur Nicks och Amys perspektiv; Nick i nutid, Amy genom dagboksfragment. På så vis får vi bådas perspektiv på tillvaron, samtidigt som vi får parets historia parallellt med Nicks nutid där han gör allt han kan för att framstå som oskyldig. Hur man nu gör det, för alla vet ju att den som är skyldig försöker framstå som oskyldig, så hur gör man då för att framstå som oskyldig? I periferin till allt detta finns en polisutredning, men eftersom vi får hela historien genom Nicks ögon vet vi inte vad polisen vet och inte vet. Och vem Nick än tycker att han är så verkar inte Amy se honom på riktigt samma sätt…

Flynn gör ett strålande jobb med att växla mellan de olika berättarrösterna och perspektiven. Det måste ha krävt en hel del planering att få till, ändå känns det så lätt och naturligt när man läser det. Och som historia betraktat håller det ihop. Trots diverse överraskande vändningar och ”allt är inte som det verkar”-grepp som fått mången historia att falla på sitt eget grepp seglar Flynn hela skeppet i hamn. Jag fick en stund en känsla av att det fanns en galning för mycket i storyn, men bitarna faller ändå på plats. Faktiskt är mitt enda kvardröjande klagomål på boken att översättarjäveln har skrivit ”slått” istället för ”slagit” på ett ställe. Det är ett säkert sätt att hamna på min shitlist.

Jag ska erkänna att det här inte var en bok jag egentligen hade några ambitioner att läsa. Jag vet att den blivit väldigt väl mottagen och som alltid när en bok blir haussad blir jag skeptisk. Jag menar, 50 shades of Grey sålde också bra… Men så var vi ute vid lantstället där det finns ett så kallat sommarbibliotek där folk kan lämna böcker de inte längre vill ha, och där det således också är fritt fram för andra att hämta. Jag såg boken och tänkte att, tja, jag har inget annat att läsa just nu och det är jag just nu väldigt glad för, för nu vet jag att det finns ytterligare ett par olästa Gillian Flynn-böcker att se fram emot.

Andra bloggar om: 52weeks, böcker, recensioner, gillian flynn, gone girl