Anne Holt är en lovordad norsk deckarförfattare som jag skamligt nog ofta förväxlat med den svenska tv-polisen Anna Holt.
Anne Holts Det som aldrig sker kretsar kring polisen Yngvar och hans mer än lovligt neurotiska hälft Inger Johanne och ett antal bestialiska och ytterst kreativa ritualmord.
Jag tror att jag redan har avslöjat vartåt den här recensionen barkar så det finns ingen anledning att dra ut på det. Det som aldrig sker är helt enkelt ingen vidare bok. Det finns en intressant historia i boken, men den berättas på ett ytterst irriterande sätt med ideliga hopp mellan olika personers perspektiv och Inger Johannes ständiga nojande över det nyfödda barnet. Det är frustrerande att läsa en bok där ingen någonsin kommer till skott. Dialogerna är spretiga och håller sig aldrig till ämnet. Samtidigt som Yngvar och Inger Johanne diskuterar fallet ska hon klippa honom, han ska bråka om att det är för kort, hon ska tystna mitt i en mening för att lyssna efter barnet, han ska grymta om vädret och hon gnälla om… ja, ni fattar. Tio sidor nonsensdialog senare får vi äntligen veta vad det var någon av dem hade kommit på som föranledde samtalet till att börja med. Problemet är att man då glömt bort vad de pratar om, eller helt enkelt slutat bry sig.
Jag antar att Anne Holt försöker ge djup åt sina karaktärer på det här sättet, men hon lyckas inte. Jag får ingen känsla för en enda person i boken.
Hoppandet mellan perspektiven är en annan jobbig faktor i berättandet. Det är ok att berätta ur olika personers perspektiv, så länge man håller isär det någorlunda. Men när perspektivet växlar hejvilt från den ena till den andra till den tredje i ett och samma stycke blir det rörigt. Och så den mystiska ”hon” som det berättas om i lösryckta stycken här och var och vars identitet inte framkommer förrän vid bokens slut. Det skulle kunna vara ett bra grepp, men det för inte handlingen framåt mer än de spretiga dialogerna.
Detta till trots så finns det en såpass intressant och annorlunda historia i centrum av det hela att jag inte hade några större problem att ta mig igenom boken. Men en bra bok? Nej.
Det är svårt att inte raljera över nobelpriset i litteratur. För svårt.
Hur väljer de ut vinnarna? Var gräver de upp dem nånstans? Hur går det till?
”Den här Bulgur Brumbu från Ungern då? Han har skrivit en bok om sin fattiga uppväxt med en alkoholiserad far och en mor som går på gatan. Den har tryckts i fem exemplar. Två såldes, den ena till honom själv.”
”Toppen! Bravisimo! Honom ska vi ha!”
”Vänta lite!” En ledamot rusar in med andan i halsen. ”Jag har just fått höra talas om en kille i Övre Volta som kanske har skrivit en bok som ingen – INGEN – har läst. Man vet inte ens om boken, eller författaren, finns!”
Ett saligt sorl stiger i sammanträdesrummet…
Egentligen tycker jag inte att nobelkommittén ska utse författare på andra grunder än de gör idag. Det gör mig ingenting att det nästan aldrig är någon jag känner till. Det är bara det att hela grejen är så uppblåst.
En gång om året utser man en jeppe med ett namn som taget ur en sketch av Galenskaparna & After Shave. Ni vet, Knut Kragballe – Danmark, Fritjof Konkas – Indien och Dietmeier Rittelfock – DDR. En gång om året kommer Whoreass Engdahl ut och offentliggör med självgod min ett nytt namn. (Jag gillar egentligen Horace och tror att han har såpass med humor bakom den torra fasaden att han förlåter att jag narras med hans namn.) En gång om året applåderar kultureliten, och alla hangarounds som önskar att de var en del av den, bifallande och skriver saker som ”ett modigt val” eller något annat klyschigt. Och en gång om året rusar en massa människor ner till närmaste akademibokhandel för att inhandla en hastigt översatt pocketutgåva av den senaste nobelpristagaren. Få av dem läser ut den, det törs jag lova.
Så vad har vårt senaste stjärnskott åstadkommit då? Här finns ett par korta beskrivningar.
Hans andra roman ”Sessiz” Ev (1983; ”Det tysta huset” 1998) skildrar från olika berättarperspektiv en situation där några medlemmar av en familj besöker sin gamla farmor på en populär badort samtidigt som Turkiet befinner sig på randen till ett inbördeskrig.
Wow, vilken plot! Det där låter precis som något jag skulle kunna komma på när jag vill raljera över gamla filmer på SVT. Eller, för all del, nobelpristagare.
Samtidigt ska sägas att wikipedias snabbeskrivning av ”Mitt namn är röd” intresserade mig en aning. Så vem vet – kanske sällar jag mig till dem som rusar in på akademibokhandeln för att slita åt mig en snabböversatt pocketutgåva så att jag också kan verka lite finkultiverad, för att sen låta den samla damm i ett hörn.
Och slutligen måste jag bjuda på en skärmdump som jag hittade hos Veckovis. Underbart! Klicka på bilden för artikel.
Jag vill tipsa alla att aldrig någonsin läsa Elisabeth Berg, och i synnherhet inte ”What We Keep” som jag just nu håller på att tvinga mig igenom för engelskakursens räkning.
Egentligen skulle jag hellre gnaga av mig min högra arm än att läsa ut skiten, men eftersom jag behöver både armen och läserfarenheten för ett kommande prov så är det inte ett alternativ.
Första gången jag kom i kontakt med Dennis Lehanes verk var för sisådär ett halvår sen då min partner in crime West lurade på mig Rött regn. Den bok som sedemera blev filmen Mystic River, vilket också är bokens originaltitel. (Svart nåd heter för övrigt Praying for Rain i original – kan någon vara snäll och förklara för mig varför svenska översättare envisas med att ge böcker och filmer en helt annan titel?) Hur som helst. Rött regn är en bra bok, och har ni inte läst den så gör det. Själv ska jag försöka komma ihåg att se filmen nån gång.
I Rött regn låter Dennis Lehane perspektivet flytta runt mellan de tre barndomskamraterna Sean, Jimmy och Dave, vilket gör att vi som läsare får se bitar av pusslet men inte helheten. Lehane utnyttjar den formen på ett utmärkt sätt för att överraska och lura oss.
I Svart nåd har han istället valt att lägga fokus till hundra procent på privatdetektiven Patrick Kenzie och skriver dessutom i ”jag”-form. Det ska sägas på en gång: Jag har en djupt rotad skepsis till böcker som är skrivna i ”jag”-form. Jag vet inte riktigt varför, men någonting i den formen distansierar mig från huvudpersonen och handlingen, snarare än att föra mig närmare. Dock erkänner jag villigt att formen har sina fördelar. Den kan låta läsaren veta vad huvudpersonen tänker på ett mycket naturligare sätt. Den ger ett större spelrum för privata tankar. Huvudpersonen kan inte gömma sig för oss. Formen är dessutom utmärkt för ett rättframt berättande där det inte är meningen att vi ska veta någonting annat än det ”jag” vet, och inte se någonting ur ett annat perspektiv än ”jags”. Dennis Lehane utnyttjar ”jag”-formen till det yttersta; vi får ta del av spydiga och sarkastiska tankar hos Patrick Kenzie som blir överdrivna (för att inte säga fullkomligt hälsovådliga) om han yttrar dem. Vi får ta del av Kenzies känslor, som förvisso inte är många, men så är det heller inte en sån bok. Det ÄR en deckare.
Patrick Kenzie möter en Karen Nichols som söker upp honom för att få hjälp med ett äckel som trakasserar henne. Patrick Kenzie och hans sidekick, Bubba Rogowski, söker upp nämnda äckel och spöar skiten ur honom med en tennisracket. Ett halvår senare dör Karen Nichols och Patrick Kenzie, som har något så ovanligt för en deckar-deckare – nämligen ett samvete –, börjar rota i fallet. Anledningen till hans dåliga samvete är nämligen att fröken Nichols lämnat ett meddelande på hans svarare, men då hade han lite för bråttom iväg till en strand med en snygg advokat som ville bli påsatt.
Det är själva upptakten av Lehanes bok. En bok som inte låter sig sammanfattas på ett särskilt bra sätt. För i en sammanfattning ser det ut som en deckare enligt mall 1A; huvudpersonen är stenhård, han är privatdeckare, han känner folk i den undre världen som också är stenhårda, han har ett kraschat förhållande bakom sig som han inte kan släppa taget om, han funderar på om han inte borde sluta, han slår folk på käften… Till skillnad från många andra deckarhårdingar röker han emellertid inte, och han dricker ingen alkohol förrän på sidan 185, och då i så klena mått att bartendern kallar honom fröken. Och överlever. Patrick Kenzie är en fullt godkänd blandning av standardhårding och personlighet.
Patrick Kenzies efterforskningar ställer honom i konfrontation med en mycket skicklig och osynlig fiende, och med Boston som bräde spelar de ett tätt parti schack. Lehane tar oss med på en resa genom Boston med omnejd. Det går undan, så ta på säkerhetsbältet. Ena stunden är vi i den undre världen och nästa i flotta villaområden och just som man tror att man fått kläm på det hela gör han en vänstergir med fullt rattutslag in i ett nytt virrvarr av trånga gränder. Utan att någonsin lätta på gaspedalen. Han släpper inte greppet om läsaren utan gäckar oss och släpper bitar av information som han behagar. Precis som Kenzies motståndare.
Dennis Lehane fortsätter framgångsrikt med det jag lärde känna i Rött regn. Miljöbeskrivningarna är träffsäkra, tempot högt, och överraskningarna duggar tätt. Till skillnad från många andra författare lyckas Lehane också ro det iland. Annars är det ju inte helt ovanligt med böcker som byggs upp väldigt bra för att sen falla platt och så sitter man där och ser ut som en fågelholk och undrar vad fan som hände. Att ta livet av alla inblandade på slutet måste vara författarens motsvarighet till konstnären som målar ett landskap och sen i ren frustration kluddar över alltihop. En annan variant på platt fall är den när alla inblandade gjort sig stort besvär helt i onödan. När karaktärernas handlande helt bestäms av vad som krävs för nästa steg i spänningstrappan, men i övrigt är helt ologiska. Den kanske allra värsta sorten är den där författaren tror att han är så jävla smart och att han/hon minsann lyckats hålla läsaren på halster ända till slutet för att sedan brassa på stort, som för att säga: ”Haha! Det väntade du dig inte va?” när man i själva verket genomskådade det hela för flera hundra sidor sen. Lehane undviker dock fällorna, och om det finns logiska luckor i Svart nåd, så har åtminstone inte jag upptäckt dem.
Som jag skrev tidigare; det här en bok som inte alls låter sig sammanfattas på ett bra sätt, så istället uppmanar jag er alla att läsa den. Det är den värd. Själv håller jag korpgluggarna öppna efter fler Lehane-romaner och hoppas att han kan hålla stilen.
