Hoppa till innehåll →

Kategori: Musik

Denna gigant bland giganter

Carter Beauford, trummisen i Dave Matthews Band. Eftersom jag själv inte kan spela trummor för fem öre blir jag ofta väldigt imponerad av trummisar som gör det med bravur. Carter Beauford är något i hästväg. Jag blir glad av att höra honom, och jag blir ännu gladare av att se honom. Det är inte det att han kan dra av rundpallar över pukorna eller veva på allt han har samtidigt – det kan nästan vilken sketen trummis som helst. Nej, det är de små grejerna; hans fippel med hihaten, hans dynamik, hans sätt att få det svåra att låta självklart och se enkelt ut. Dessutom älskar jag hans stil. Han ser ut att vara ett med sitt instrument. Allt ser naturligt ut. Notera också att han primärt använder vänsterhanden till hihat och höger till virvel, till skillnad från de klassiska korslagda armarna med höger hand på hihat. Det bidrar också till att få honom att se extra avslappnad och jäsig ut. Se själva.


Andra bloggar om: , , ,

En kommentar

Betala inte för propaganda

Jag fick ett par Simpsons-säsonger i julklapp (samlingen sträcker sig nu fram till säsong åtta). Jag fascineras över att säsong fem, som jag håller på att gå igenom nu, verkar innehålla idel avsnitt som jag inte har sett tidigare. Har TV3 helt missat den, eller är det bara jag? Hur som helst är det givetvis en positiv överraskning – alla tidigare osedda Simpsons-avsnitt gör mig upprymd som ett barn på julafton.

En mindre positiv överraskning är däremot att skivorna innehåller propaganda från Motion Picture Association (MPA) och Intellectual Property Office of Singapore (IPOS).

You wouldn’t steal a Car.
You wouldn’t steal a Handbag.
You wouldn’t steal a Mobile Phone.
You wouldn’t steal a Movie.
Movie Piracy is Stealing.
Stealing is Against the Law.
Piracy. It’s A Crime.

Det är budskapet i den 45 sekunder långa propagandasnutt som jag är tvungen att se för att få se den gula familjen. För säkerhets skull måste jag också titta på en skylt på svenska som upplyser mig om vad upphovsrättslagen säger, samt en annan skylt om vad jag får göra och inte göra med min dvd-skiva.

Detta otyg är i sig en fullgod anledning att ladda hem pirakopierade filmer. Vore jag tillräckligt förmögen skulle jag göra en egen infomercial med budskapet ”betala inte för propaganda”.

You wouldn’t hi-jack a plane.
You wouldn’t hi-jack a car.
Stealing viewers time is hi-jacking.
Hi-jacking is against the law.
And by the way – give Prince his name back.

Jag anser att det är oförskämt och förolämpande mot vanliga, hederliga människor att vifta med dylika pekpinnar på lagligt inköpta skivor. Det känns lite som att jag skulle vara tvungen att emotta information om att rån är fel varje gång jag går på banken, eller om varje gång man går över gatan vid grön gubbe eskorteras av en jeppe (en grön gubbe förslagsvis) som berättar att det är fel att gå mot rött. Berätta det för bankrånaren och den som går mot rött istället.

Inte kan man komma förbi eländet heller. Vilket för övrigt är de digitala formatens stora svaghet – på en gammal VHS hade jag helt enkelt spolat förbi skiten.

Förutom detta så är det fel i rent teknisk mening – piratkopiering är inte alls stöld. Stöld innebär att något försvinner rent fysiskt, vilket det inte gör när man kopierar något. Här kan man förvisso hävda att en inkomst uteblir för skivaffären, skivbolaget (dessa stackars, fattiga skivbolag) och artisten. Det är bara sant om jag hade tänkt köpa skivan ändå. Vilket jag i de flesta fall inte tänkt då ett par hundra spänn för en musikskiva är helt uppåt väggarna. Och även om jag genom att ladda ner piratkopierad musik lurar folk på pengar så är det inte stöld eftersom jag inte har tagit deras pengar – de har aldrig haft dem. Möjligen kan man kalla det förskingring eller nåt. For the record: Förskingring är inte bättre än stöld.

Jag menar inte att ägna mig åt hårklyverier för att lindra mitt dåliga samvete. Faktum är att jag inte har särskilt dåligt samvete. Jag köper skivor om jag tycker att de är bra nog att betala hutlösa priser för. Men jag anser mig ha rätten att säkerhetskopiera en skiva (jag vill inte ha ett gäng skivor à tvåhundra kronor i bilen till exempel) eller göra en spellista i en mp3-spelare. Med nya kopieringsskydd omöjliggörs det. Den enda möjligheten att kunna spela egenhändigt brända skivor i bilen är alltså att ladda hem en version vars kopieringsskydd blivit knäckt.

Filmindustrin är ännu mer rabiat. De förbjuder uttryckligen köparen av en DVD-skiva från att kopiera den ens för eget bruk. Så om din svindyra film blir sönderbränd för att DVD-spelarens laser löper amok – tough luck.

Jag har svårt att tänka mig att andra industrier skulle sätta upp dylika villkor för hur en inköpt produkt får användas. ”Du får inte fota din nya Volvo, än mindre skicka bilderna via internet. Vill du visa upp den för släkt och vänner får du vackert åka dit med den.” ”Dessa bönor får inte användas till att göra chili con carne. Du får heller låta någon annan äta av dem.”

Nu har det här utvecklat sig till ett försvartal. Det var inte min avsikt. Faktum är att mitt piratkopierande är tämligen sparsamt. Någon kommer säkert att upplysa mig om att det kostar en jävla massa att spela in en skiva eller en spelfilm. Säkert. Det gjorde det för tjugo år sen också. Grejen är dock att det är billigare att trycka en digital kopia på CD eller DVD än att tillverka vinylskivor eller VHS. För att inte tala om hur mycket man kan spara på att skicka filerna via internet till olika delar av världen och trycka dem där – och således kapa transportkostnaderna. Även lagerhanteringen bör vara billigare då en DVD tar mindre plats än en VHS, och en CD är mindre känslig än en vinylskiva.

Ändå fortsätter priserna att stiga. Man kan köpa ”skivor” helt digitalt numera – man får inte en skiva utan bara en fil – men priset är praktiskt taget detsamma.

Var tar pengarna vägen? Till bolagen. De som skor sig på andras talang. De som inte lät George Michael göra vilken musik han ville. De som ägde Princes inspelningar och dessutom hans namn – därav .

Det är dessa människor som anser sig lämpade att undervisa oss om vad stöld är.


Andra bloggar om: , , , , intressant?

18 kommentarer

Inch’int’

deep|edition skrev häromdagen om U2. Om en missad konsert på tv4+. Jag missade den också. Hade ingen aning om att det skulle visas. Hur som helst blev jag riktigt sugen att se dem, så jag petade in Rattle & Hum i dvd-spelaren.

Nu förhåller det sig dock så att vill man se på film här hemma så sker det bara inch’dvd-spelaren. Om dvd-spelaren vill. Och dvd-spelaren inch’int’. Så jag får väl vänta tills grabbarna dyker upp på en scen nära mig igen då. Tills dess får jag hålla tillgodo med Bono : i samtal med Michka Assayas. Och ja, nästa gång får vi se till att hålla en biljett åt varandra.


Andra bloggar om: , , ,

6 kommentarer

Var det bättre förr? Verkligen?

Vi håller på att förgöra oss själva. Tidningarna tävlar om hur många planeter vi kommer att behöva för att tillgodogöra våra behov inom en snar framtid. Djurarter dör ut, oljan tar slut, allt går åt helvete i tvåhundra knyck. Vi har nått vägs ände, slutet är nära, det finns ingen återvändå, allt var bättre förr.

Allt var inte bättre förr! Allt blir inte bara sämre. Se bara här:

Nog verkade det ganska kört när folk såg ut så här, men vi tog oss förbi det, eller hur?

Herregud, hur tänkte man? Snacka om att måla in sig i ett hörn. Jag menar, hur ska de här killarna någonsin kunna skriva om något annat än bilar, brudar och party? Till saken hör att Poison faktiskt har skrivit mer eftertänksamma låtar än så, men de lär aldrig någonsin få något erkännande för det.

Killen längst till vänster ser ut som en kvinnlig singer/songwriter som jag inte kan placera (nån som vet vem jag tänker på?), CC DeVille har en alldeles för stor kavaj och snubben längst till höger är ensam orsaken till hålet i ozonskiktet. Bret Michaels ser ut som sitt ex, Pamela Anderson. Det är inte omöjligt att hon pumpat in allt silikon i ett försök att se kvinnligare ut än Bret, och sen dumpat honom då det inte hjälpte.

Men vi tog oss förbi det där. Vi överlevde. Det ger lite framtidstro. Kunde vi överleva åttiotalets modekris kan vi klara det mesta. Men vi måste ge akt på att de mörka krafterna ständigt lurar runt hörnet. Sofi Fahrman har i ett år försökt övertyga oss om att hög midja är snyggt, de toktajta jeansen är tillbaka, liksom hockeyfrillan och knullrufset. Och i skymundan har Poison gjort comeback. Ser vi inte upp kommer vi snart att ha pastellfärgade benvärmare och axelvaddar igen.

Snubben till vänster ser ut att vara hur gay som helst, CC och liraren till höger ser nyvakna, nyskrämda och jävligt nerdekade ut, och Bret Michaels ser fortfarande ut som Pamela Anderson. Snälla Bret, du är fan fyrtiotre bast. Du kan väl åtminstone skaffa dig nån schysst pundarlook istället, som en riktig rocker? Och sluta pluta med läpparna!

Wikipedia berättar en del intressant om Poison. Till exempel kan man läsa om hur bandet splittrades i början av nittiotalet för att Bret Michaels och CC DeVille klöstes och drog varandra i håret backstage på en MTV-spelning. Man kan också läsa om att inspelningen av bandets sjätte album avbröts efter att Bret Michaels kraschat sin Ferrari och brutit en nagel. Det är det jag alltid har sagt; kvinnor ska inte köra bil. Antagligen satt han och bättrade på sminket i backspegeln när olyckan inträffade. Ok, han bröt några revben och slog ut fyra tänder också, vilket är extra skoj då albumet heter Crack a smile… and more.

När jag skaffat barn ska jag skrämma dem med såna här bilder. ”Om du inte äter upp gröten kommer CC DeVille och tar dig!” Det borde få ungarna att både hålla sig borta från den sleaze/glam som vi bara lyssnar på när ingen annan hör, och att äta upp gröten. Två flugor på smällen.

(Hela inlägget är skrivet med Poison i hörlurarna)


Andra bloggar om: , , ,
intressant?

12 kommentarer

Musikaliska parasiter

Har Ronan Keating och Westlife bestämt sig för att på egen hand döda allt vad musik heter? Bedriver de ett korståg mot musikaliteten som väsen?

Ronan Keating spelas ideligen på radio med en utsmetad och intetsägande version av Goo Goo Dolls Iris. Inte så att han har förvanskat den eller så. Nejdå, den är egentligen ganska trogen originalet. Keating och hans anhang har bara opererat bort allt som kan misstas för känsla.

Westlife å sin sida har nyligen tagit sig upp på tapeten med urvattnad tolkning av Bette Midlers hit the Rose (skriven av Amanda McBroom). Samma sak där – arrangemangsmässigt är det ganska troget originalet, fast utan någon som helst känsla. Westlife har även tidigare retat mig på då de gjorde en tolkning av den smäckra balladen You raise me up (Rolf Løvland/Brendan Graham), strax dessförinnan insjungen av Josh Groban med betydligt större övertygelse. En låt som, enligt wikipedia, sjungits in mer än 125 gånger. Skam den som ger sig!

En snabb koll på vad Westlife släppt för singlar under sin karriär ger följande covers: I have a dream (ABBA -79), Seasons in the sun (Terry Jacks -74), Against all odds/Take a look at me now (Phil Collins -84), Uptown girl (Billy Joel -83), Mandy (Scott English -71 och blev en hit med Barry Manilow -74, bägge gångerna med titeln ”Brandy”), Smile (Charlie Chaplin -36. Den kanske mest kända inspelningen gjorde av Nat King Cole -54. Även Michael Jackson gjorde en version på HIStory).

Bandet är alltså en musikalisk parasit som lever på andras talang. Låt vara att många andra artister inte skriver sin egen musik, det är en sak, men att bygga en karriär på att spela in låtar som andra redan gjort kända är en annan. Och jag har säkert missat en och annan cover bland Westlifes singlar, det fanns titlar som wikipedia inte hade några upplysningar om och jag har ingen större lust att snoka vidare. Westlife gjorde mig kräkfärdig redan innan och det har inte gått över.

Ronan Keating är inte bättre. Hans belastningsregister inleds med When You say nothing at all vilket är en countrylåt skriven av Paul Overstreet och Don Schlitz och släpptes som singel med Keith Whitley vid mikrofonen 1988. Sen fortsätter det med The way You make me feel (Michael Jackson -87), If tomorrow never comes (den med kyrktantsvibratot, skriven av Garth Brooks och Kent Blazy och inspelad av Brooks -89), We’ve got tonight (Bob Seger -78 men med tanke på Keatings uppenbara förkärlek för country är det troligare att han har hört Kenny Rogers duett med Sheena Easton från -83), She believes in me (Kenny Rogers -78), Father and son (Cat Stevens -70, en låt som Ronan Keating antastat även tidigare tillsammans med Boyzone -95) och om jag inte är helt ute och cyklar har han precis slaktat Tracy Chapmans Baby, can I hold you tonight?. Återigen en låt som han tidigare givit sig på tillsammans med Boyzone.

Keating har alltså vid ett flertal tillfällen gjort urvattnade covers på countrylåtar, vilka brukar vara duktigt utslätade redan till att börja med. Han har också börjat återvända till brottsplatsen genom att göra covers på covers han gjorde med Boyzone. Hur mycket smaklösare kan det bli? Hur många [valfri valuta] kan man krama ur en låt egentligen?

Och nu har jag bara tittat på ovan nämnda artisters singelsläpp. Vad det mer finns för skit på deras album har jag ingen aning om. Jag har inte heller forskat i Ronan Keatings mörka förflutna i Boyzone utan bara tagit med de referenser som finns till Boyzone i hans singelsläpp som soloartist. Till min hjälp har jag använt enbart wikipedia, som är en av de mer trovärdiga källorna på nätet. Fel kan givetvis förekomma, men jag tror knappast att det förändrar den stora bilden.

Fucking irish! Vore det inte för U2 och den schyssta accenten kunde man gott sänka ön.


Andra bloggar om: , , ,
Intressant?

12 kommentarer

Patrik i Saxxon-weekend

Jag har tillbringat 26 av 48 timmar på jobbet den här helgen. Det känns inte sådär alldeles strålande att vingla in halv sju på lördag morgon och veta vad man har framför sig. Särskilt när man inte hör maskinerna och således redan innan man kommit ut på linjen vet att den står still och att man har massor av dötid och väntande på tekniker framför sig. Eller tekniker förresten – medicinman vore en lämpligare titel eftersom det faktum att de lyckas lappa ihop och fjäska igång våra stenåldersmaskiner gång efter annan inte är något mindre än magi.

Helgens bästa citat var när vi stod ett helt skiftlag och kliade oss i huvudena (för att hårnät kliar) runt en maskin som bara stannade och inte ville starta igen. En kille utbrister ”aha!” varpå maskinen går igång. ”Det var en tejpbit som hade lossnat” förklarade han och alla nickade och nöjde sig med den förklaringen.

Tejpbit? Ska vi verkligen använda tejp för att hålla ihop grejerna? Har det inte suttit en skruv eller två, eller kanske en svetsfog där från början? Om jag hade arbetat med något viktigt som läkemedel så skulle jag ha tyckt att det var en aning alarmerande.

En fördel med att maskinerna inte fungerar, kan man tycka, är att det blir tyst. Fel. När maskinerna inte fungerar hör man radion, och eftersom mina kollegor är musikaliska anflafabeter så är det Radio Rix som gäller. Till deras försvar ska sägas att det är praktiskt taget den enda kanal som går att få in utan brus.

Men som om allt detta inte var nog så kungjorde den klämkäcka, speedade radioprataren att ”den här helgen är det Patrik Isaksson-weekend på Radio Rix”. Mina kollegor såg undrande på mig när jag frågade om man kan ta livet av sig med lösningsmedel.

Så under 26 timmar av 48 har jag bombarderats med Patrik i Saxxons emliga gnäll. Det har gått så långt att jag faktiskt har börjat uppskatta ”Innan klockan slår”.

Utöver det har jag, minst en gång i timmen känns det som, hört nånting om nån som sa ”yeah yeah yeah, wow-o-wow”, eller hur nu det sista lätet stavas. Fantastiskt.

Eftersom lösningsmedel inte verkade som ett bra självmordsverktyg så analyserade jag istället James Blunts plågsamt dåliga ”You’re beautiful”. Riktig nonsenstext. Hur kan man skriva ihop nåt så korkat som:

She was with another man.
But I won’t lose no sleep on that,
’Cause I’ve got a plan.

För att sen följa upp med:

You’re beautiful.
You’re beautiful.
You’re beautiful, it’s true.
I saw your face in a crowded place,
And I don’t know what to do,
’Cause I’ll never be with you.

Great plan, Jimbo. ”My life is brilliant”. Nej, ditt liv är en olyckshändelse. Din pappa siktade på lakanet och missade.

Välkommen till helvetet. Här är det evig helg och vi har Patrik Isaksson-weekend. Radio Rix står för underhållningen, maten är engelsk, det officiella språket holländska, din arbetsledare heter James Blunt och för er egen säkerhet har vi låst in alla vassa föremål. Varsågod – ta ditt kliande hårnät och din smurfutstyrsel och ha så kul.


Andra bloggar om: , , ,
Intressant?

15 kommentarer

Kan ungdomar nåt om musik?

Läste just två krönikor om musik och ungdomar. De bägge krönikörerna beskrev två helt olika klimat där den ene hävdar att ungdomar inte kan ett skit om musik, och den andra hävdar att det kan de visst det. Dessa bägge krönikörers syn på det hela är så fundamentalt olika att en av dem måste ha fel; frågan är bara vilken.

Men världen har inte varit svart och vit sedan riksdagen beslutade om införande av reguljär färg-tv 1968. Bägge krönikörerna har rätt, och fel.

Herr ”ungdomar kan inget om musik” gör det lätt för sig genom att titta på vad som får mediaexponering och vad som säljer och drar snabbt slutsatsen att musikkonsumenterna är lättlurade. Agreed. Han menar att musik har blivit en färskvara där det gäller att lyssna på det senaste för att vara inne, ungefär som med mobiltelefoner. Agreed. Han menar att det även finns ungdomar som anser sig kulturella, spelar i nån jazzensemble och tittar på musikbyrån för att sedan gå och köpa just de skivor som rekommenderas där och som sen – utan att ha lyssnat på andra skivor av samma artist – hävdar att just den skivan är den bästa som artisten gjort. Kan mycket väl stämma. I den ungdomskultur han skildrar finns inget utrymme för egen smak, och det är inte svårt att se hans poäng. Det är bara att ta en titt på frisyrer, kläder, mobiltelefoner eller vad som helst för att se att du ska ha det senaste för att räknas. Alternativet är att vara helfel, för det är också rätt, och det är väl där jazzensemblen kommer in.

Fröken ”det kan de visst det” gör det lika lätt för sig genom att göra ett nedstick i verkligheten och titta på sin sons och hans kompisars smak och kunnande. Där finns det, enligt henne, gott om kunskaper, mer än när hon var ung. Hon menar att de kan saker om musik från hennes ungdom som inte hon kan, att de inte bara lyssnar på sina favoritartister utan även på de som dessa i sin tur inspirerades av. De söker sig tillbaka till rötterna.

Så vem har rätt och vem har fel? Är fröken ”det kan de visst det”s son och umgänge ett lysande undantag? Är herr ”ungdomar kan inget om musik” bara gammal och sur vid sina 22 år fyllda?

Personligen tillhör jag för det mesta herr ”ungdomar kan inget om musik”s lära. Redan som 19-åring och med en ungdomspraktik som musiklärarassistent undrade jag om jag kom från en annan planet då jag hade förtvivlat svårt att känna igen mig i elever som bara var året yngre än jag. Å andra sidan fanns det bland musikeleverna en majoritet som var oerhört kunniga, intresserade och talangfulla, och i varje klass fanns det en eller ett par stycken som var min överman/kvinna. Men så var de ju också musikelever. De ungdomar som enbart konsumerade musik valde inte musik, helt enkelt.

En del av sanningen ligger alltså i att man får två olika bilder om man tittar på statistiken och om man gör ett stickprov. Men jag tror att bägge krönikörernas teser håller för både statistisk prövning och stickprov. Hur då?

Jo, det säljs mer musik idag än det gjorde för 15 år sen, och för 15 år sen såldes det mer musik än för 25 år sen, och så vidare. Men en stor skillnad är att musiken är mer lättillgänglig idag än då. När jag var 12, alltså för 15 år sen, så fanns det P1, P2, och P3. En av kanalerna spelade bara jazz och klassisk musik och var sådär finkulturell, en vet jag inte vad den sände, och P3 sände lite allt möjligt. Det fanns två tv-kanaler: TV1 och TV2 (eller hade ettan bytt namn till Kanal 1 redan?). Visst fanns det skivor att köpa, men man går ju inte och köper skivor på chans. Jag hann fylla 13 innan vi skaffade parabol och därmed också tillgång till MTV.

Alltså; på den tiden var man musikintresserad eller så var man det inte. Var man musikintresserad så sökte man upp musiken, hittade sina godbitar på egen hand och verkligen lyssnade. Var man inte intresserad så köpte man inga skivor, lyssnade inte på någon musik alls egentligen. Så ser det inte ut idag. Idag är även de icke-intresserade konsumenter. De konsumerar musik. Det betyder inte att de verkligen lyssnar. Den gruppen icke-intresserade är självklart en grupp som musikindustrin vill åt, och bara det att man pratar om en musikindustri borde få varningsklockorna att överhetta. Dessa kommer man åt med standardiserad tuggummipop enligt mall 1A där det viktigaste är att det fastnar. Tuggummipopen var en gång åtminstone trallvänlig och tämligen välproducerad – så ofarlig att det blir irriterande förvisso – men nu lägger man inte ens ner den energin på det. Det går lika bra att göra något som låter illa, för det fastnar också. Musik har blivit en produkt istället för ett hantverk, en löpande-band-industri istället för konst. Och folk köper det. De som inte är särskilt intresserade, vill säga.

Det innebär inte att musikintresset är utplånat. Det finns fortfarande gott om ungdomar som verkligen bryr sig om musiken, som brinner för den. Med det ökade utbudet färskvarupop drunknar hantverken i de stora kommersiella kanalerna, men med den ökade tillgängligheten genom oräkneliga medium blir det samtidigt lättare för de som verkligen vill bestämma själva vad de tycker om. Även om nu en långt ifrån enig musikindustri slutligen lyckades stoppa Napster så finns det mängder av kloner och varianter av fildelningsprogram där Kazaa och Direct Connect väl är de största. Mängder av små oberoende och nischade radiostationer sänder webradio. (Och här har man trott att TV skulle döda radion, och sen har man trott att Internet en gång för alla skulle döda radion.) Således är det lättare för dagens ungdomar att hitta sin musik och dessutom att följa den tillbaka till rötterna. De kan diskutera med andra ungdomar världen över, läsa och skriva om artister och musikhistoria på miljoner websidor och tanka hem hur mycket musik de vill för att verkligen sålla ut det de vill ha. På så vis är det möjligt att vara betydligt mer medveten idag än för 15, eller 25 år sen. Om man är intresserad.

Som sammanfattning skulle man kunna säga att gruppen ungdomar som faktiskt kan något om musik ökar. Eller åtminstone att den är konstant men att själva kunnandet i den gruppen ökar. Detta samtidigt som gruppen ungdom som inte kan ett skit om musik också ökar, eller åtminstone är konstant. Skillnaden är de konsumerar mer idag än vad samma grupp gjorde förr. Till deras försvar ska också sägas att det är fan inte lätt att stå emot när man matas med lättsmält musik dagligen. Det ska mycket till för att hitta en plätt i en stad där man inte hör någon musik alls. Om vi då bortser från idiotiska platser som mitt på Essinge-leden där man inte hör annat än billjud.

Människor blir inte dummare egentligen, men det är de lättledda man vill åt. Det säger sig självt; om jag vet att tvättmedel A gör mina kläder rena till en överkomlig penning och utan att förstöra dem, så spelar det ingen roll hur mycket reklam tvättmedel B gör; jag köper tvättmedel A ändå. Den formeln fungerar även i musikens värld, och det är därför MTV ser ut som en enda lång reklamorgie…

2 kommentarer