Hoppa till innehåll →

Kategori: Musik

När upphovsrättsindustrin är ett hinder för kultur och kunskap

Photo credit: Foter.com
I somras köpte jag en bas. Som gitarrist har jag inga problem att hitta på en bas, men teknikerna för att spela gitarr och bas liksom funktionerna det fyller i musiken är ändå ganska olika, så för att lära mig började jag leta instruktioner och tips på Youtube. Jag insåg då två saker: 1) bas är en inkörsport till jazz, och 2) Adam Neely är en fantastisk musiklärare. Seriöst, den som är det minsta intresserad av musik eller ens bara fascineras av folk som kan saker och är duktiga på att förklara det bör ta en titt på hans kanal.

Det tog inte många Adam Neely-videor innan jag insåg _varför_ basister så ofta går ner sig i jazzträsket – det är helt enkelt en genre där basen har en väldigt viktig funktion. Problemet här är dock att jag inte gillar jazz. Jag inser att det är en grov generalisering eftersom ”jazz” är ett begrepp lika brett som ”rock” eller ”klassiskt”. Det finns ”jazziga” saker jag gillar inom musik, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är eftersom jag kan alldeles för lite om det. Min erfarenhet är också att när väl någon som kan musiken ifråga förklarar den för en, pekar ut vissa saker i den och hjälper en att justera in öronen så kan man också lära sig att uppskatta kvalitéerna.

Så jag hoppades att mr Neely skulle göra just det. Guida mig rätt liksom. Problemet är att det kan han inte. Anledningen? Copyright. Eller inte ens det egentligen, för som han påpekar i en video är det fullt tillåtet, åtminstone enligt amerikansk lag, att använda delar av musikstycken i undervisningssyfte. Det faller under undantaget Fair Use. Snarare är det den underdåniga hållning man har till copyright, och förmodligen också bristande kunskaper. För trots att det är tillåtet att använda musik i undervisningssyfte tas musiklärares videor ner från Youtube när de innehåller upphovsrättsskyddad musik. Detta för att man använder sig av det som kallas Content-ID Algorithm. Dessa algoritmer scannar av innehållet i videor och matchar innehållet med rättighetsinnehavare, vilket ger dem möjlighet att flagga och ta ner videor. Förutom att algoritmerna är ganska trubbiga och därför matchar fel så tar de dessutom ingen hänsyn till kontext. Och det finns en rättighetsinnehavare som konstant utnyttjar dessa algoritmer till att flagga videor för upphovsrättsintrång: Universal Music Group.

Och det allra bästa är att om man vill överklaga detta automatiska beslut så gör man inte det till någon form av oberoende instans, eller ens till Youtube. Nej, man överklagar till Universal Music Group! Lycka till liksom. Adam Neely och andra musiklärare har inga muskler att sätta emot och Universal vet det så de kan missbruka systemet bäst de vill. Det är, för att citera Neely, ”fucking frustrating” och han beskriver väl hur upplevelsen blir som att försöka diskutera en målning utan att titta på den faktiska målningen. Det överlägset bästa sätt att lära ut musik är att lyssna på musik och prata om vad det är man hör. Men det kan de inte göra. För att musikindustrin har hål i huvudet.

Adam Neelys kollega Rick Beato skräder inte orden när han kritiserar det här beteendet. Han beskriver i detalj vilken musik han använt i en nedtagen video, hur mycket av den och vilket syfte. Den video han pratar om var ett svar på en tidigare video som hette ”Varför hatar folk jazz” och där han utifrån de svar han fick försökte förklara genren med hjälp av exempel. Beato säger att jazz är ett språk och för att uppskatta det måste man förstå dialekterna, nyanserna och sammanhangen. Det låter precis som en sådan video jag skulle vilja se för att förstå jazzen bättre. Men jag får inte, på grund av tidigare nämnda hål i huvudet.

Beato poängterar också att det här är stycken som knappast kan anses sälja några större upplagor längre, om de ens säljer något alls. Så att han spelar brottstycken av några gamla jazzdängor i undervisningssyfte kan knappast anses inkräkta på någon försäljning. Det motsatta är långt troligare – att en och annan av eleverna får upp öronen för det Beato och Neely pekar ut och vill höra mer.

Det här är varför upphovsrätten och den underdåniga inställning såväl politiker och företagare har till den inte bara låser in gammal kultur och kunskap – den hindrar också tillkomsten av ny kultur. Genom att inte låta lärare som Adam Neely lära ut på ett effektivt sätt hindrar de också folk från att utveckla kunskaper som de kunde använda i skapandet av ny kultur. Och det är därför upphovsrättsindustrin inte alls är en förutsättning för kulturskapande. I sina värsta former är den tvärtom rent kulturfientlig.

Å andra sidan lär det hindra mig från att gå ner mig i jazzträsket, så… Silver lining.

Kommentarer stängda

Vivo

Mitt senaste fynd i musikvärlden är den italienska kvartetten Barock Project. Deras varsion av progressive rock lånar en hel del inspiration från folkmusik och kammarmusik. Sättningen består av trummor, bas, keyboards, gitarr och sång. Dubbelalbumet Vivo är bandets femte och därtill live, och utökat till en kvintett. Och det svänger något oerhört.

Hela albumet rivstartar med de pumpande rytmerna från pukor och en akustisk gitarr innan en folkmusikinspirerad melodislinga fyller på och drar igång Back to you. Det är på det stora hela en medryckande låt och en fantastisk mix av olika stilar. Förutom folkstompet hörs tydliga rockinfluenser i gitarrer och synth, medan det går att spåra jazziga toner i piano och bas, och alltihop med den där dynamiken och magiska förmågan att gå ihop på det sätt som är signumet för riktigt bra prog.

Eller ta Gold. Öppningen är en flerstämmig a capella med märkliga markeringar som för tankarna till Spock’s Beard, eller Queen. Därefter en snygg och dansant femtakt (som senare busas till och blir en fyrtakt då man helt enkelt tar bort en paus ur melodin, och märkligt nog känns fyrtakten mer avig en femtakten). En driven orgel och småskitig elgitarr driver låten framåt medan bas och trummor emellanåt leker kurragömma med taktslagen och Luca Pancaldis sång briljerar. Det låter 70-tal i modern tappning. Sättet på vilket låten först flyter över i moll i ett jazzigt pianoparti innan den hittar tillbaka till a capellan igen och därefter smyger ut på grundtemat igen men ändå i en ny tappning är återigen oerhört vackert.

Jag vill nämna en låt till. The longest sigh. Introt till låten påminner väldigt mycket om något Dave Matthews Bands Grey Street. Den lugnar därefter ner sig i en skön sjutakt som fungerar tack vare en snygg pianomelodi och återigen, Pancaldis sång. Även i den här låten finns ett underbart skönt sväng. Rytmsektionen i form av slagverkare Eric Ombelli och basisten Francesco Caliendo förtjänar en stor eloge för det. Mot slutet av låten går den dessutom ner i något slags halvtempo vilket gör det hela till mycket mer tunggung. Det fungerar det också.

Men det riktiga geniet i kvartetten är troligen ändå keyboardisten, kompositören och bandets grundare, Luca Zabbini. Även om det finns gott om utrymme för bandets skickliga musiker att briljera med sina kunskaper i aviga taktarter och allt annat som hör genren till, så ska man inte ta miste på att det i grunden är riktigt bra låtar. Zabbini är helt enkelt en jävla bra kompositör. Sedan hjälper det ju att ha grymma musiker till hands.

Så för er som gillar bra progressive rock och förstår att uppskatta skickliga musiker, kolla in det här albumet. Över två timmar av lysande musik.


Andra bloggar om: , , ,

Kommentarer stängda

Vad skulle Lars Ulrich göra?


Det bästa med Star Wars – ja, det enda som är bra faktiskt, är musiken. Den är komponerad av John Williams, som också gjort musiken till ungefär alla Steven Spielbergs filmer. Det är något visst med just John Williams kompositioner. Något jag inte kan sätta fingret på, men det finns där. Inte bara att han är träffsäker i att göra musik i rätt stämning för den film han komponerar till, det finns det flera som kan, men han har något särskilt som gör att hans musik verkligen sätter sig.

Jag snubblade över ett klipp där två musiker, Bryce Hayashi och Michael Miller, ställer sig utanför John Williams hus och tutar ledmotivet till Star Wars. Jag vet inte bakgrunden till varför, men det är en kul grej. En sån där feelgood-video att ha i bakfickan.

Notera också att John Williams i egen hög person kommer ut och ler uppskattande och tar i hand, istället för att bussa sina advokater på dem för upphovsrättsintrång. Det är ett sätt att hantera det hela. Det är inte utan att man undrar hur Lars Ulrich hade hanterat det.

Jag har en vision av hur ett par hugade fans ställer sig utanför utanför Lars Ulrichs hus och river av några strofer från Enter Sandman, varpå Lasse själv kommer utspringande i morgonrock och tofflor och jagar dem med käppen som vore de några simpla äppelpallare. Hela tiden vrålandes en osammanhängande kakafoni av danska och engelska, okvädningsord och juridik. Kanske har han också ett par dobbermanliknande advokater i nithalsband kopplade därhemma som ständigt är redo att kasta sig över alla potentiella hot och slita dem i stycken.

Nu hoppas jag att ni också har den visionen. Och att ni lyssnar på Bryce Hayashis och Michael Millers version av Star Wars-temat.


Andra bloggar om: , , ,

2 kommentarer

#52weeks bok 6 – Heavy Metal Africa

För flera år sedan råkade jag på ett crowdfundingprojekt på Indiegogo där en Edward Banchs sökte medel för att skriva en bok om rock och metal på den bortglömda kontinenten. Jag tyckte att det lät spännande så när jag strax därefter blev tillfrågad vad jag önskade mig i födelsedag, önskade jag mig att man skulle sponsra projektet i mitt namn. Vilket också skedde, och ett exemplar av boken när den väl blev färdig var den utlovade motprestationen.

Jag uppdaterade mig med jämna mellanrum om projektets framskridande, men informationen var skral och efter accepterade jag tanken på att boken nog aldrig skulle bli verklighet. Jag kände mig ändå okej med det och tänkte att om Banchs använt pengarna till att resa runt i Afrika men aldrig fått ihop boken, så kunde jag leva med det. Lite tråkigt för mig, men kul för honom. Ungefär så resonerade jag.

Så i slutet av förra året fick jag plötsligt ett mail från Edward Banchs där han meddelade att boken var färdig och bad om en adress att leverera den till. Bara några dagar därefter kunde jag hämta ut den på posten. Därmed var jag en av kanske en handfull människor i Sverige som äger ett exemplar av den här boken (i tacklistan har jag identifierat tre namn förutom mitt som sannolikt svenska men givetvis kan man heta vad man vill och bo i Sverige, eller välja att inte få sitt namn utskrivet). Likväl är det en häftig känsla att vara en i en så exklusiv skara, och dessutom veta att vi bidrog till att boken överhuvudtaget blev skriven. Och nu är jag officiellt också en av de människor som har läst ut den.

Edward Banchs börjar sin resa i Sydafrika och besöker därefter i tur och ordning Botswana, Kenya, Madagaskar, Maritius, Réunion Island och, avslutningsvis, Zimbabwe. Under denna rundresa lever han tillsammans med de musiker han intervjuar, och ger därigenom en fascinerande insikt i hur livet de olika delarna av Afrika ser ut. Liksom Mark LeVines bok Heavy Metal Islam (om metal i mellanöstern) är det en bok som egentligen handlar mer om människorna och livet än om musiken. Men genom att skildra det genom musikernas ögon finns det en direkt anknytning – jag ”känner” dem redan för vi delar samma passion. Det finns ett sidospår här som jag någon gång ska utveckla, om hur ovärderligt kultur är för att knyta band mellan människor, men här och nu nöjer jag mig med att konstatera att om man vill lära sig om andra människors liv så är ett utmärkt sätt att först hitta ett gemensamt intresse, en gemensam passion. En gemensam kultur. Det kan vara fotboll, eller dans. Eller, som i det här fallet, rockmusik.

Det finns så många trådar att nysta i, så många tankegångar som väcks av att läsa en sådan här bok. Till exempel om hur banden i de länder Banchs besöker är ovilliga att väva in den lokala musiken i sin musik. Förklaringarna är lite olika; somliga menar att de inte vill bli exotifierade – de vill respekteras på samma premisser som sina idoler i AC/DC, Iron Maiden eller Accept. Andra ger förklaringen att rockmusik ursprungligen är afrikansk musik, via omvägen blues och gospel förstås, och att det därför är deras musik. Ytterligare andra förklarar frankt att det inte går. Det enda undantaget Banchs hittar från den regeln är på Réunion Island, där flera musiker aktivt arbetar med fusioner av rock/metal och den lokala musiken, maloya. Förklaringen till det undantaget tycks vara att maloya ursprungligen är en upprorisk musik och var ett tag förbjudet av den franska överheten. Det man mellan raderna kan utläsa är att rock och metal spelas som en form av uppror mot de rådande traditionerna, precis som rockens historia ser ut i övriga världen och ju starkare och mer konservativt samhället är, desto mer omöjligt tycks det att kombinera rock och metal med traditionell musik. Undantaget alltså Réunion Island, där den traditionella musiken maloya delar rockmusikens rötter. Maloya, i likhet med rockmusikens förfäder blues och gospel, har sitt ursprung i slaveri och de särskilda förutsättningar som uppstår när människor från vitt skilda kulturer smälter samman (om än med tvång).

Boken ger också en inblick i hur varierande livet i Afrika kan vara. Det finns en väldigt stereotyp bild av kontinenten, där hela Afrika klumpas ihop till savanner, svält och stamkrig. Det är långt ifrån hela sanningen. Bara det faktum att det överhuvudtaget finns en levande och kämpande rockkultur vittnar om motsatsen. Därmed inte sagt att savanner, svält och stamkrig inte existerar. Det gör det definitivt, och för många är det en del av vardagen. I Kenya träffar Banchs metalheads som använder rockkulturen för att överbrygga den klyfta som klansamhället innebär. Genom att skapa en ny, gemensam kultur, bidrar de så smått till att minska friktionen mellan de gamla. Så även om en Luo ”vet” att Kisii är dåliga och vice versa, så inser båda att de inte kan vara helt genomruttna när de möts i likadana Slayer-tröjor.

I Botswana skildrar Banchs den vänlighet och generositet som han beskriver som typisk för Afrika och som ett av skälen till att han en gång i tiden kärade ner sig i kontinenten. Vid ett tillfälle kliver han av en buss vid en landsväg i väntan på någon som ska komma och plocka upp honom. Då kommer två människor från varsitt håll och ställer sig där med honom, först en ung kvinna som vill försäkra sig om att han är säker och meddelar att hon tänker vänta med honom, och strax därefter en medelålders man med samma approach. Och väntar gör de, tills hans skjuts kommer. Då går de igen, åt varsitt håll. Varför? För att tydligen är det så man gör. Ingen ska behöva stå ensam vid landsvägen i Botswana.

Banchs besöker det fruktansvärt fattiga Madagaskar och det, med afrikanska mått mätt, rika Maritius. Han avslöjar en dold liten pärla i Indiska Oceanen i form av Reunion Island som geografiskt räknas till Afrika (om än med knapp marginal) men som tekniskt sett är medlem i EU. Botswana är en framgångssaga som, om än fortfarande fattigt, är förhållandevis liberalt och en ö av politisk stabilitet i en orolig omgivning. Dess grannland Zimbabwe är raka motsatsen. En gång i tiden känt som Afrikas brödkorg tack vare sitt framgångsrika jordbruk har det tack vare Robert Mugabes självmordspolitik störtats genom hyperinflation av rent komiska mått till att bli ett av de fattigaste. Och överallt, i alla dessa vitt skilda miljöer och med sina vitt skilda förutsättningar, hittar han rock- och metalmusiker som brinner för sin musik och som trotsar repressiv politik, omgivningens fördomar, bristfällig elförsörjning och undermålig materiell standard för sin passion.

Ni känner till Big Mac-index? Ett sätt att mäta ett lands prisnivå utifrån vad en Big Mac kostar (grovt förenklat). Kanske skulle vi kunna upprätta ett slags Metal-index också. Ett sätt att mäta en nations såväl ekonomiska som frihetliga standard utifrån hur svårt det är att vara ett metalhead.


Nazca, från Réunion Island


Andra bloggar om: , , , , ,

Kommentarer stängda

The passing light of day

Pain of Salvation är tillbaka! Efter en lång tids tystnad har man så äntligen fått ihop ett nytt studioalbum med den nya uppsättningen. Och inte nog med det; man är tillbaka i gammal god form också. Pain of Salvation är tillbaka i dubbel bemärkelse.

Det var ett tag sedan Scarsick släpptes, och redan det fick många att börja undra var Pain of Salvation var på väg. Efter det har bandet genomgått ett fullständigt personalskifte. Först lämnade trumslagare Johan Langnell bandet och ersattes av Leo Margarit. Även basisten Simon Andersson lämnade bandet efter den turné som följde på Scarsick och resulterade i den fantastiska live-DVD:n Ending Themes. Andersson ersattes av nygamla Gustaf Hielm.

Med den delvis nya sättningen släpptes sedemera albumen Road Salt I och II, där Pain of Salvation vinglade av vägen ordentligt soundmässigt. Efter det lämnade även Johan Hallgren (gitarr) och Fredrik Hermansson (keyboard) bandet för att ersättas av Ragnar Zolberg och Daniel Karlsson och man undrade verkligen vad det skulle bli av Pain of Salvation framöver. Den långvariga tystnaden efter att Zolberg och Karlsson tillkommit lär inte ha haft en lugnande inverkan på fansen.

Under den här turbulenta perioden har det till och med gått illvilliga rykten om att både Pain of Salvation som grupp och huvudmannen Daniel Gildenlöw som soloartist ställt upp i Melodifestivalen. Vad mig anbelangar har detta aldrig hänt utan är att betrakta som fake news producerat av någon trollfabrik på Balkan.

Nåväl. Det nya albumet The passing light of day visar att Pain of Salvation är tillbaka på spåret. I gammal hederlig anda är det en lika njutbar som krävande skiva. Ömsom jobbig, ömsom smärtsamt vacker, men aldrig slentrian. Det sliter och drar i lyssnaren med sina ständiga taktbyten och synkoperade rytmer, driver mot den där punkten där det övergår från intressant till bara jobbigt för att plötsligt mynna ut i en stillsam melodi, ett vackert arrangemang, en melankolisk stämning. Att lyssna på The passing light of day är lite som jag föreställer mig bergsklättring – det är krävande men det är värt det för utsikten.

Albumets story utspelar sig på ett sjukhus och skildrar en svårt sjuk människas alla känslomässiga stadier; rädslan, smärtan, kärleken, hopp och förtvivlan. Det börjar med On a Tuesday, som sannolikt är det redigaste tunggung Pain of Salvation klämt ur sig på fjorton år och genast sätter tvivlet på skam, och avslutar med det reflekterande, smäktande titelspåret. Och om avslutningen inte får ögonen att bli lite fuktiga så har man förmodligen inget hjärta i kroppen, eller en permanent Radio Rix-skada på hörselnerven.

Rakt igenom hela albumet finns ett genomgående sound som är svårt att beskriva. Det är tungt, men inte tungt för tyngdens skull (en klassisk metalfälla) utan naturligt fläskigt. Melodierna sitter där de ska ovanpå en gedigen och likväl skakig grund av rytmer, som att bo i ett jordbävningsområde. Gildenlöws röst spelar ut hela sitt enorma register tillsammans med Zolbergs stämmor. Och hela tiden finns där något i ljudbilden som skaver en aning; knastret från en dammig grammofon, ett sprucket högtalarmembran, en orgel som läcker luft. Det är en perfekt imperfektion och precis som allt annat, inklusive namnet, är det just den motsägelsen som är Pain of Salvations signum.

Det avslutande titelspåret får sägas vara albumets bästa, men det är inte alls lika bra om man inte först har tagit sig genom resten. Resan dit gör det så mycket mer njutbart. Vill man istället plocka ut något ur mängden kan man förstås lyssna på singeln Meaningless eller så kan man, om man vill ha ett smakprov på hur brutalt tunga och samtidigt briljant knäppa Pain of Salvation kan vara, lyssna på Reasons. Men inget enskilt spår gör det här albumet rättvisa. Det bör höras i sin helhet, inte plockas ner i bitar. Helheten är, som man säger, större än summan av dess delar.


Andra bloggar om: , , ,

Kommentarer stängda

Bloggkalendern 2016, lucka 24

X, som i X-Mas. God kallblodig jul på er!

Hela spellistan för bloggkalendern finns här:


Andra bloggar om:

Kommentarer stängda

Bloggkalendern 2016, lucka 23

W. Det är väl ingen hemlighet att jag uppskattar Walk off the Earth väldigt mycket. Deras enormt kreativa framföranden av diverse låtar, stämmorna, att de allihop spelar en drös olika instrument och inte är fast i givna roller. Det finns en hel del att välja från, och därför var det svårt att välja.

Men så finns det ju en i bandet som man väldigt sällan ser göra något: Beard Guy. Han som i många videor mest är med som något slags maskot, som en kul grej.

Så nu till jul tycker jag att vi tar och tittar på när Beard Guy demonstrerar sina skillz på pianot, iförd en ful jultröja med en twist. Hint: Titta en extra gång på renarna.


Andra bloggar om:

Kommentarer stängda

Bloggkalendern 2016, lucka 22

V, som i Van Halen. Jag skulle kunna dela något bra, som Right Now, men klippet ni ska få se är så hysteriskt roligt så jag kan inte låta bli. Det är helt otroligt att ett gäng såpass kompetenta och erfarna musiker misslyckas så kapitalt som Van Halen gjorde vid det här tillfället, och det finns teorier om varför, men hysteriskt är det icke desto mindre. Och det blir bara roligare ju mer de försöker rädda upp situationen.

V, som i varning för oljud.


Andra bloggar om: ,

Kommentarer stängda

Bloggkalendern 2016, lucka 21

Så var vi då framme vid U och det är väl ingen högoddsare att det blir U2. Såväl en institution i rockhistorien som en viktig del i min egen musikhistoria med en låtskatt som är svår att matcha. Därtill ett helt fantastiskt liveband.

Efter lite experimentiellt oljud på 90-talet avrundade U2 år 2000 sin karriär som recording artists med All that you can’t leave behind och lät några studiomusiker göra skivor åt dem istället. Det är därför albumen släppta på 2000-talet låter som U2 men ändå inte riktigt, även om de träffar rätt ibland. Sedan 2009 har U2 släppt nytt material och alla rykten om att det kom ut en platta 2014 är bara en illusion skapad av egots vibrationer.

En av de roliga sakerna med U2 som liveband är att de kontinuerligt stöper om sina låtar. Som att de nästan gör covers på sig själva. Någon av dem sa en gång i en intervju att deras låtar aldrig är klara, att inspelningarna är bara dokumentation av hur de lät just då, och när man hör U2 live så förstår man att det verkligen är så. Därför kan klösiga Sunday Bloody Sunday bli en finstämd ballad framförd av en ensam The Edge under Popmart-turnén, för att ta ett exempel.

Det finns ärligt talat så mycket att välja av att det är svårt, för varje val innebär att jag väljer bort något annat. Men valet faller till slut på ett klipp från Slane Castle där de lappar ihop två av sina awesomaste låtar inför sisådär en 80 000 åskådare. Jag har stått i publiken och hört de där låtarna själv och känslomässigt är det en upplevelse som man måste dra in sina barns födelse i för att hitta någonting som är jämförbart i styrka, och att göra det känns bara fånigt så vi skippar det. Det är starkt, vi nöjer oss så.


Andra bloggar om:

Kommentarer stängda

Bloggkalendern 2016, lucka 20

T, för 30 seconds to Mars.

Det är förvisso inte helt ovanligt med skådespelare som leker rockstjärna, och tvärtom. Det som är ovanligt är att vara riktigt bra på båda. Jared Leto hör till de undantagen. Som skådespelare har han fått en Oscar för sin roll i Dallas Buyers Club och syns senast på vita duken i rollen som Jokern i Suicide Squad. Som musiker har han sedan många år en framgångsrik karriär som sångare, gitarrist och låtskrivare i 30 Seconds to Mars, vars videor ofta är väldigt filmiska i sin karaktär och regisserade av, just det, Jared Leto.

Jo, och så är han så snygg att han två gånger hamnat på People’s topp50-lista över världens vackraste människor.

Själv jobbar jag på fabrik och utkämpar en hopplös kamp mot midjeomfånget. Men jag är inte bitter…


Andra bloggar om: ,

Kommentarer stängda