Kategori: Kultur

2012-06-11. Kiev Ukraina: Sverige möter värdnationen Ukraina i Fotbolls-EM. Det står 1-1 när Andrei Sjevtjenko i den 62:a matchminuten nickar in sitt andra mål för kvällen och ser till att Ukraina vinner matchen med 2-1. Sjevtjenko matchhjälte för Ukraina således. I Sverige fokuserades det istället på den svenske landslagsbacken Mikael Lustig som ansågs ha gjort ett grovt misstag på det avgörande målet. Hans jobb var att ”hålla stolpen”, som det heter, och alltså stå precis där Sjevtjenkos nick gick in.

Domen mot Lustig var hård. ”Hur svårt kan det vara att hålla stolpen?” frågade sig folk, vilket resulterade i en, förvisso rolig, kampanj där folk gick man ur huse och fotade sig själva kramandes lyktstolpar och andra cylinderformade objekt för att demonstrera hur man gör. Hur svårt det egentligen kan vara, hur små marginaler det kan vara mellan rätt och fel beslut, det vet nog bara den som spelar fotboll på så hög nivå, men det hindrade inte upprörda svenskar från att såga Lustig vid fotknölarna. Han var en sopa, kort och gott.

2018-06-23. Sotji, Ryssland: Sverige möter Tyskland i Fotbolls-VM. Det står 1-1 i den femte tilläggsminuten när Toni Kroos slår till med ett frisparksmål och vinner matchen åt Tyskland. Kroos matchhjälte för Tyskland således, men i Sverige hamnar mittfältaren Jimmy Durmaz i blåsväder eftersom det var han som orsakade frisparken och därmed gav Tyskland en chans att avgöra matchen.

Domen mot Durmaz blev hård, och det var en onödig frispark att dra på sig. Durmaz hade täckning bakom sig, det fanns ingen anledning att gå in så hårt som han gjorde. Men marginalerna är som sagt små, och hur lite det skiljer mellan en klockren brytning som river ner jubel från läktarna, och en onödig frispark som Toni Kroos kan skruva in, det vet nog bara den som spelar fotboll på så hög nivå. Det hindrade inte heller den här gången upprörda svenskar. Durmaz sågades vid fotknölarna. Han var en sopa.

Men han var också någonting som inte Mikael Lustig var. Jimmy Durmaz var en blatte. En självmordsbombare. Terrorist. En sammanfattning av kommentarerna på Durmazs Instagram är att han är en inavlad ryggsäcksbombande arab/neger som aldrig borde ha fått asyl och som helst borde ta sin kebabvagn tillbaka till IS.

Jimmy Durmaz är född i Örebro och har assyriskt/syrianskt ursprung. Jag har ingen aning om Durmazs religiösa övertygelser eller hur han identifierar sig själv, men assyrier/syrianer definieras som en kristen etnisk folkgrupp, och även om de ibland felaktigt beskrivs som ”kristna araber” så är de inte araber och definitivt inte IS-sympatisörer. Faktum är att Syrian Democratic Forces (SDF), som huvudsakligen slåss mot IS, är en multietnisk koalition av kurder, assyrier/syrianer och araber. Inte för att man kan kräva av den särskrivande pöbeln att de ska hålla reda på så komplicerade saker som att det kan finnas olika sorters blattar, men ändå.

Poängen är den här: När Mikael Lustig kostade Sverige en match var han en sopa. När Jimmy Durmaz gjorde det var han inte längre svensk.

Livet som idrottare kan vara hårt. Inte nog med att såväl träning som tävling kan vara extremt påfrestande både fysiskt och psykiskt. Varje eventuellt misstag sker i rampljuset. Varje felbedömning granskas i minsta detalj. Kritiken kan vara skoningslös. Den kan vara orättvis och ibland går den överstyr. Men jag tror också att de allra flesta idrottare är rätt hårdhudade. Jag tror att de kan stå ut med att vara ”folkets sopa” ett par dagar. Men att få sin identitet villkorad på det viset? Att ens nationella tillhörighet bara gäller tills man begår ett misstag?

Det är inte ett nytt fenomen. Ludmila Enquist var godkänd så länge hon vann medaljer åt Sverige. Hon lärde sig språket, målade svenska flaggan på naglarna, hon försökte vara så svensk hon bara kunde. Sedan torskade hon för dopning. Då spelade ingenting av det någon roll längre. Hon blev ryska igen. ”Vet man ju hur de där är.” När en svensk (alltså en ”riktig” svensk) åker dit för dopning är det ett enskilt fall, och det må så vara att vederbörandes karriär är över, men de får åtminstone behålla sin svenska identitet.

Nu är det förmodligen inte så att Jimmy Durmaz eller Ludmila Enquist egentligen ”blev av” med sin svenskhet i hatarnas ögon. För egentligen var de ju aldrig svenskar till att börja med, men så länge de representerade Sverige utan att göra misstag så tolererades de. Köksbordsrasisterna kanske knöt näven i fickan eller gnisslade tänder lite missnöjt, men inte mer. Och representerar man Sverige exceptionellt bra kan man till och med bli ”vår neger”, som Martin Dahlin 1994. Martin Dahlin är för övrigt född i Uddevalla.

Jimmy Durmaz har ett skyddsnät. Han har ett landslag av kamrater som sluter upp bakom honom, han har fotbollsförbundet med sig och han har i stort sett alla vettiga röster i Sverige med sig. Han kommer att landa på fötterna. Men förstår ni vad ni skickar för signaler till alla andra? När det inte räcker att vara född här, att kunna språket, att vara medborgare? När det inte räcker att spela i svenska jävla fotbollslandslaget! När det inte ens räcker att måla flaggor på naglarna och vinna medaljer för Sverige? Hur ska man då någonsin kunna bli svensk när man har utländsk påbrå? Samtidigt som samma mentala kalhyggen klagar på invandrare som inte identifierar sig som svenskar…

Därför är det som hände efter påhoppen på Durmaz så viktigt att lyfta. För efter att de rasistiska glåporden rasat in fylldes hans Instagram med kärleksbombningar. Mängder av människor har valt att visa sitt stöd med vänliga ord, hjärtan och annat. Det kan tyckas fånigt, men det är allt annat. Det visar på en vilja att säga ifrån, att stötta, att skydda. En vilja att jaga ut svinen ur kommentarsfälten. En vilja att tala om att din identitet inte villkoras av din framgång.

2018-06-24. Sotji, Ryssland: Svenska fotbollslandslaget samlas inför träning. Förbundskapten Janne Andersson och landslagsmittfältaren Jimmy Durmaz ställer sig några steg framför resten av den samlade truppen. Durmaz gör ett kort uttalande om det hat och de hot han fått utstå senaste dygnet samt bedyrar sin stolthet över att spela för Sverige. Sedan vänder han sig mot övriga truppen som unisont skriker: Fuck rasism!

Kanske kan det komma något gott ur det här trots allt.

Photo by pasa47 on Foter.com / CC BY