Hoppa till innehåll →

Kategori: Övrigt

ReMarkable

Ända sedan första gången jag hörde talas om reMarkable har jag velat ha en, men svårigheten att motivera behovet för mig själv i förhållande till priset gjorde att det stannade vid en dröm. När sen reMarkable 2 lanserades som förbeställning med hyfsad rabatt tog nyfiken och habegäret överhanden och jag slog till. Detta var någon gång i början av våren tror jag. Då var det meningen att jag skulle få mitt exemplar i augusti, men sedan kom en global pandemi med allt vad det innebär i form av restriktioner som förändrar förutsättningarna på daglig basis så leveransen har skjutits upp ett par gånger.

I torsdags levererades den så äntligen till min dörr och den är faktiskt remarkable. Men innan jag ger mig på att göra något slags recension av det här måste vi faktiskt först fastställa vad reMarkable är och, ännu viktigare, vad det inte är.

ReMarkable, och uppföljaren reMarkable 2, är en läsplatta som du också kan skriva på. Ibland kallas det för “E-paper”, även om jag inte tycker att det är en tillräckligt bra sammanfattning. Teknologin bygger på E-ink, vilket är avsevärt mer vilsamt för ögonen att läsa på än datorsskärmar, tablets och mobiltelefoner. Därav läsplatta. Till skillnad från andra renodlade läsplattor kan du även skriva och rita på din reMarkable. Där andra läsplattor endast är ett medium för output är reMarkable alltså också ett medium för input.

Det är här förvirringen uppstår. När man läser kommentarerna till artiklar om den här produkten eller kommentarerna på reMarkables marknadsförande poster på Facebook är det återkommande nedlåtande kommentarer i stil med “det har jag kunnat göra på min iPad i alla år, lol”. Och sedan fylls det på med gnäll om att “kan man inte ens kolla mailen på den?” eller “jag kan spela spel på min iPad också”. Allt detta är förstås sant. Ja, du kan läsa saker på en tablet, och skriva saker på den, och med en dedikerad stylus rita och skriva också. Och dessutom kolla mailen, spela spel och titta på porr.

Men reMarkable är inte en tablet och ska inte jämföras med en tablet. Det är ungefär som att hånfullt såga en redig kockkniv med argument som att “jag kan skära saker med min fällkniv också och den har dessutom en korkskruv, lol”. Det är inte jämförbart. Jag menar, ja, du kan skära saker med fällkniven, men om matlagning är ditt yrke, eller passion, eller du bara gillar känslan av att ha bra verktyg att arbeta med i köket, då vill du ha en riktig kockkniv, eller hur? På samma sätt fungerar det utmärkt att ströläsa lite artiklar på en tablet, att rita huvudfotingar eller skriva ner korta noteringar. Men för den som läser mycket blir det snabbt jobbigt för ögonen och då är papper att föredra. Och för den som behöver anteckna mycket är det samma sak. Papper och penna är i många lägen överlägset.

Men papper och penna har sina egna begränsningar, utöver att man inte kan kolla mailen på dem. Papper tar plats. Hyllorna i hemmet och på kontoret fylls upp av böcker och pärmar. Väskan med studentlitteratur som ska släpas från ett ställe till ett annat väger bly. Anteckningsböckerna blir fulla och sen ska man lyckas hitta sina anteckningar i dem också. Noteringar som sedan behöver renskrivas i ett digitalt medium eller föras över till en digital kalender för att vi ska hålla ordning på tillvaron.

Det är här reMarkable kommer in. Det är känslan av att läsa och skriva på papper med digitaliseringens fördelar av att kunna kopiera, klippa och klistra i anteckningarna, att spara och synka och organisera, att dina noteringar är åtkomliga i dina andra enheter och kan konverteras till bilder eller PDF. Och när jag säger “känslan av att läsa och skriva på papper” så överdriver jag inte. ReMarkable lyckas långt över förväntan med att imitera känslan av penna mot papper, responsen är fantastisk och, eftersom det inte är en tablet, kan jag vila handloven mot ytan medan jag skriver. Som på ett riktigt papper.

Nu börjar vi också ringa in reMarkables “problem”. Det är en ganska snäv marknad man riktar sig till. Särskilt om man väger in priset i beräkningen. ReMarkable är en sådan där “den bästa produkten du inte behöver”-grej. Vem är den egentligen för? Studenter skulle verkligen ha nytta av den, men har inte råd med den. Man kan tänka sig att journalisten, ingenjören, diverse akademiker och dylikt är målgruppen.

Men här är grejen. Det finns massor av produkter därute som är designade för att lösa ett specifikt problem, att svara mot ett specifikt behov. Ofta är de förbättringar av något befintligt. Och sedan finns det produkter som är något nytt. Något vi kan titta på, skaka på huvudet och säga “vem behöver det där?”. Det vet vi inte än. Det är upp till oss själva att avgöra. Att komma på hur vi ska använda dem. Det kan såklart visa sig att det bara var dumt också och produkten hamnar på historiens soptipp. Jag menar, när den första smartphonen lanserades, eller den första persondatorn, tror jag inte någon riktigt kunde förutse hur vi skulle använda dem idag. Eller bilen. “Det där har jag kunnat göra med min häst i alla år, och dessutom kan jag krama den, lol”.

Det är djärvt att gå in och försöka skapa en ny marknad och att dessutom göra det med en lyxig och dyr produkt. Men å andra sidan har företag som Apple och Tesla visat att det går. Det de också har visat är att det skapar utrymme för konkurrenter att skapa billigare produkter som svarar mot samma behov, och plötsligt har vi en dynamisk marknad där vi nyss stod och höhöade om att det inte behövs.

Jag är hopplöst förälskad i min reMarkable. Nu ska jag bara komma på vad jag ska ha den till.


Andra bloggar om: remarkable, e-ink, e-paper, teknologi

2 kommentarer

Delad musik är dubbel musik

Jag har tidigare försökt förklara hur känslan jag får av musik förstärks av att upplevelsen delas med någon. När man vet att vi hör, känner och upplever samma sak och varför det i sig är en så stark drivkraft. Men det är väldigt svårt att förklara, så låt mig då istället dela en video.

Beth Roars är en röstcoach som håller sig med en Youtube-kanal där hon bland annat ägnar sig åt reaction videos. Det är en grej som jag aldrig riktigt har förstått och därför inte brytt mig om att titta närmare på, tills jag fick upp ett förslag där Beth reagerar på ett live-uppträdande med Shaman och dess sångare André Matos. Detta var strax efter Matos alldeles för tidigt lämnat jordelivet.

Så jag tittade på videon och blev golvad. Låten som framförs heter Fairy Tale och är ett fantastiskt stycke som jag har älskat sedan jag hörde det första gången. Men att se det framföras live, och dessutom se en annan människa reagera på det… Hon har ett uttrycksfullt ansikte så på något sätt kan jag se mina egna känslor reflekteras i hennes ansikte, vilket förstärker upplevelsen. I det ögonblicket är vi sammanlänkade genom tid och rum i vår känsla inför det vi hör, ser, upplever. Beth Roars ögon är min själs spegel.

Man behöver inte grotta ner sig i hennes analys av sången, om man inte vill. Det är mer de spontana, oförfalskade reaktionerna på musiken i stort jag vill att ni ser. Sedan säger hon en sak mot slutet där hon kommenterar hur Matos går ner på knä och spelar luftfiol med violinisten på ett sätt som man annars kan se sångare göra under ett gitarrsolo i videor från 80-talet. Hur violinen liksom är en självklar del av kompositionen på ett sätt som är högst ovanligt. Även om symfonisk metal är en grej så brukar ändå det där “symfoniska” vara ett “tillägg”. En krydda mer än en basingrediens. Så är det inte här. Det är ingen tillfällighet. André Matos var klassiskt skolad. Han visste vad han höll på med.

Fairy Tale är ett litet mästerverk. Jag vill påstå att det är själva sinnebilden av “hauntingly beautiful”; ett uttryck som jag inte vet hur det ska översättas till svenska utan att förlora sin mening. “Spöklikt vackert” förmedlar liksom inte samma känsla. Ni behöver förstås inte hålla med, man får tycka fel, men se klippet ändå så kan ni se exakt vad jag känner för den här musiken. Vill man höra låten utan avbrott av en analyserande röstcoach så bifogas ett sådant klipp också.

Enjoy!


Andra bloggar om: andre matos, shaman, musik, passion, känslor

Photo on Foter.com http://creativecommons.org/publicdomain/zero/1.0/

Kommentarer stängda

Distance Over Time

Distance over time är Dream Theaters fjortonde studioalbum och ett album som många av bandets fans har sett fram emot med skräckblandad längtan. Detta för att det senaste albumet, rockoperan The Astonishing, inte landade väl hos fansen. Lägg därtill att de två senaste albumen innan The Astonishing inte heller hör till bandets mer ansedda och man kan förstå att det har byggts upp en viss oro. Är Dream Theater som vi känner dem slut, eller har de mer att komma med?

För egen del kan jag säga att den oron inte direkt skingrades när man släppte albumets första spår Unteathered Angel som singel. Den är inte dålig, men den sveper inte iväg mig heller. Den ger mig ganska starka Outcry-vibbar, med skillnaden att Outcry hade en nerv som Unteathered Angel saknar.

Desto bättre blir det med Paralyzed. Den börjar med ett fläskigt gitarriff som sedermera backas upp av Manginis trummor innan de så småningom mynnar ut i en vers av ganska typiskt Dream Theater-snitt. Refrängen, eller egentligen bryggan, är riktigt bra och det är här vi verkligen känner igen bandet, inte minst mot slutet av låten då den byggs ut till något slags detour som tar oss genom diverse parallella tonarter innan den slutligen sätter landningen igen.

Fall into the Light flirtar mer med thrash. Inte en sida av bandet som jag personligen är så förtjust i, men då det mynnar ut i sedvanligt popiga refränger och skojiga instrumentala partier fungerar det bra även om verserna känns lite meh.

Egentligen är det först vid Barstool Warrior jag för första gången blir sådär till mig i trasorna som jag kan bli av riktigt bra musik. Det här är ganska mycket av essensen av vad jag älskar med Dream Theater, och med progrock överlag. Gitarriffet som öppnar låten, rytmsektionens studsiga markeringar och hur Myung växlar mellan att låta basen backa upp trummorna och att följa gitarren eller rent av lägga en stämma. Refrängen är sådär fantastiskt popig som bara Dream Theater kan leverera och komma undan med. Och anledningen till att de kommer undan med det utan att bli cheesy är att de håller det intressant genom att leka med rytmerna och hur man väljer att markera.

Room 137 är lite udda bara genom att vara en shuffle. Det är inte något man är van vid. Väldigt fläskiga gitarrer och trummor. Vers och refräng känns lite oengagerade. Det är ändå okej på något sätt. Inget album innehåller bara hitlåtar. Värt att notera är att det mig veterligen är första gången Mike Mangini står som upphovsman till en låt sedan han tog över trummorna i bandet för åtta år sedan.

S2N följer lite i samma spår. Mycket riffa och banka, men landar emellanåt i en snygg melodi och en bra refräng. Men sedan kommer At Wit’s End, som i likhet med Barstool Warrior innehåller det mesta av det jag lärt mig älska med Dream Theater; knasiga markeringar, snygga melodier, tunggung, fantastiska riff, vackra arrangemang, och en refräng som verkligen tar en dit man vill. Och därpå ett klassiskt Dream Theater-outro. Det enda frågetecknet är egentligen varför den här låten inte ligger sist på albumet. Outrot är nämligen som gjort för att runda av allting, ungefär som Count of Tuscany avslutar Black Clouds and Silver Linings.

Out of Reach är den enda renodlade balladen på albumet. Men det här är också en av de sköna grejerna med Dream Theater – att deras låtar ändrar karaktär och tempo. Så att det bara finns en renodlad ballad betyder inte att de smäktande och smöriga elementen saknas. De finns inbakade även i andra låtar. Men Out of Reach är den enda som skulle platsa på en av de Power Ballads-samlingar mitt tonåriga jag hånglade till. Och den funkar. Den når inte upp till The Spirit Carries On, Take Away My Pain, This Is the Life eller Wither, men det är det å andra sidan inte mycket som gör.

Pale Blue Dot avslutar det hela och har fått rätt bra betyg utifrån vad jag har läst och hört. Inte för att jag riktigt förstår varför. I mina öron är det ett av albumets svagare spår, tillsammans med S2N. Det betyder inte att den är dålig. Dream Theater gör inte dålig.Men det är mest riffa-banka och knaspartier staplade på varandra utan någon riktig förankring i ett melodiskt tema.

Ja, och så finns det ett bonusspår. Och där får jag ta tillbaka det där med att Dream Theater inte gör dålig. För Viper King är… dålig. Eller det kanske inte heller är rätt att säga, men det är liksom inte Dream Theater utan låter mer som standardhårdrock från 90-talet. Jag förstår verkligen inte varför man stoppar in den, och att dessutom kalla det bonus och få folk att betala dubbla priset för ett album som innehåller den här låten. Om jag fick motsvarande bonus av min arbetsgivare skulle jag betala tillbaka den.

Helhetsintrycket är att det här är ett bra Dream Theater-album. Lite “safe” kanske, men det är inte en dålig sak efter experimentet med The Astonishing. Dessutom är avsaknaden av övergripande koncept i det här fallet av godo då det ger låtarna utrymme att leva. James LaBrie sjunger bra och jag tror att han sent omsider har insett sina begränsningar och håller sig i sin box så att säga. Safe, som sagt. Men som man säger, less is more. Gitarrerna är riktigt bra. Jag saknar något riktigt långt, episkt Petrucci-solo á la The Best of Times, men riffen och soundet överlag är fantastiskt. Jag gillar också att de verkar ha skruvat upp Myungs bas en aning och givit basljudet lite mer crunch. Därtill är Rudess, hans keyboards och hans flänga och fantastiska ljud mer i bakgrunden än på länge. Återigen, safe är lite av ledordet.

Trummorna beskrivs i positiva ordalag av de flesta. Jag får lov att anmäla en avvikande åsikt här. Ja, de låter bättre än på The Astonishing, men jag förstår inte riktigt lovorden för jag tycker fortfarande att det låter alldeles för mycket som en trummaskin. Jag vet inte riktigt vad det beror på men jag tycker att trummorna saknar dynamik. Det kanske är handlar om Manginis sätt att spela, eller överanvändande av triggade trummor, men det låter alltjämt för mekaniskt.

På det stora hela ett bra album som visar att gubbarna fortfarande kan.


Kommentarer stängda

Läsåret 2018

Så summerar vi ännu ett år och, i det här fallet, ett år av böcker. Förra året landade jag på 27 lästa böcker. Mitt mål för 2018 var därför att slå det. Och det gjorde jag med råge då läsåret 2018 landade på 36 böcker. En ökning på 33,3 %.

Övriga statistiska jämförelser med föregående år ser ut enligt följande:

  • Fördelningen mellan författarnas ursprungsland domineras återigen av Sverige och därefter engelskspråkiga länder som Storbritannien och USA. Undantagen utgörs av en holländare och en tysk skogvaktare.
  • Könsfördelningen är fortfarande snedfördelad med tonvikt på män; 29 av 36 böcker författades av män och 7 av kvinnor. Det ger en fördelning på 80,5 % respektive 19,5 %. Det gör faktiskt att snedfördelningen har ökat från föregående år.
  • 14 böcker, eller 39 %, är fiktion vilket lämnar övriga 22 böcker (61 %) till den bredare kategorin non-fiction, vilket till exempel inkluderar Julian Assanges självbiografi och Thomas Eriksons svammel om psykopater.
  • Endast en bok lästes på engelska: Tom Nichols The Death of Expertise.

Bäst och sämst då? Det finns mycket gott att välja på, men guldhumlan för bästa fakta går till Hans Rosling och Factfulness men Matthew Walker förtjänar ett hedersomnämnande för Sömngåtan. Guldhumlan för bästa fiktion går till Fredrik Backman och Björnstad. Fjolårsvinnaren Joakim Zander får ursäkta, inte ens ett signerat exemplar av hans Vännen räckte för att försvara titeln, och då ska det ändå nämnas att även det är en riktigt bra bok.

Hela listan från läsåret ser ut som följer.

TitleAuthor
Orden som formade SverigeElisabeth Åsbrink
Sömngåtan: den nya forskningen om sömn och drömmarMatthew Walker
The Death of Expertise: The Campaign Against Established Knowledge and Why It MattersTom Nichols
Landet där vad som helst kan händaLars Åberg
Utopia för realister: hur medborgarlön, öppna gränser och 15 timmars arbetsvecka kan bli verklighetRutger Bregman
Kamrat Spion: Om Sverige I Stasiarkiven (Comrade Spy: Sweden in the Stasi Archives)Bjorn Cederberg
Det vi kan stå forGeir Lippestad
En ängel I ArchangelskRobert   Harris
PatrioternaPascal Engman
The Emperor of Ocean ParkStephen L. Carter
VännenJoakim Zander
MünchenRobert   Harris
Viktors valViktor Barth-Kron
Factfulness : Tio knep som hjälper dig förstå världenHans Rosling
Min Jihad: Jakten på liberal islamHanna Gadban
WikiLeaks : historien bakom sajten som förändrade en hel världDaniel Domscheit-Berg
De kommer att drunkna i sina mödrars tårarJohannes Anyuru
Blod Eld Död: En svensk metalhistoriaIka Johannesson
Vi mot er (Björnstad, #2)Fredrik Backman
Amerikas födelse: Korset, guldet och svärdet i Nya världenMichael Azar
Själv – Kraften i egentidLinus Jonkman
Mios blues (Martin Benner, #2)Kristina Ohlsson
Lotus blues (Martin Benner, #1)Kristina Ohlsson
Nordiska myter – från Yggdrasil till RagnarökNeil Gaiman
BjörndansenAnders Roslund
“Memoarer är prostitution” : En omtvistad självbiografiJulian Assange
Björnstad (Björnstad, #1)Fredrik Backman
Frihet & fruktan: tankar om liberalismIsobel Hadley-Kamptz
Tempelbranden (Släkten, #3)Catharina Ingelman-Sundberg
Omgiven av psykopaterThomas Erikson
En äkta manDennis Lehane
Huvudet på en påleGunnar Wall
Introvert: Den tysta revolutionenLinus Jonkman
Två filter – Varför du har fel om nästan allt, men ändå inte vill ändra digAndreas Bergh
1918 – Året då Sverige blev SverigePer T. Ohlsson
Trädens hemliga liv: Vad de tänker, hur de pratar – en värld du inte visste fannsPeter Wohlleben

Jag kör inte med nyårslöften men lovar mig själv att försöka läsa minst lika många böcker kommande år. Gott nytt läsår!


Photo by Daniel Y. Go on Visualhunt.com / CC BY-NC

Kommentarer stängda

Och ni undrar varför politikerföraktet växer

Efter IT-skandalen på Transportstyrelsen som uppdagades för drygt ett år sedan fick inrikesminister Anders Ygeman och infrastrukturminister Anna Johansson avgå. Ygeman fick dock snabbt ett nytt förtroendeuppdrag som gruppledare för Socialdemokraterna. I dagarna presenterade han namnen på de ledamöter som blir ordförande respektive vice ordförande i de utskott som Socialdemokraterna tilldelats ordförandeskapet för. Ett av namnen? Anna Johansson, som blir gruppledare för Arbetsmarknadsutskottet. Ygeman själv omnämns som favorit att ta över som partiledare efter Stefan Löfven, enligt en enkät som Expressen skickat ut till förtroendevalda socialdemokrater runt om i landet.

Och ni undrar varför politikerföraktet växer.

Inför valet skulle vi matas med mer floskler än normalt för att sedan stoppa en lapp i lådan och på så vis rösta fram en ny riksdag, som i sin tur ska utse en ny regering. Det går… sådär. Istället för att begrava yxan efter att ha ägnat slutspurten inför valet åt diverse smutskastning så fortsätter man bara på den inslagna vägen. Lägg därtill ett par veckors tjafsande om vems block som egentligen är störst och sandlådenivån är fullkomlig.
“Mitt block är större än ditt block!”
“Nähe, mitt block kan spöa ditt block!”
“Jag vill inte vara kompis med dig för du har inte lovat på hedersord att du inte tänker leka med Jimmie!”
“Han tog min hink!”

Och ni undrar varför politikerföraktet växer.

Den 21:a mars 2012 röstade riksdagen sent omsider, och med stor majoritet, slutligen igenom det kontroversiella datalagringsdirektivet. Samtliga riksdagspartier bedyrade unisont att det här inte alls var något man ville göra, men man var tvungna för att stora stygga EU tvingade dem.
Den 8:e mars 2014 ogiltigförklarade EU-domstolen datalagringsdirektivet, som bedömdes strida mot EU:s rättighetsstadga. Och då sa riksdagen… att det skiter de i lagarna som direktivet krävde är redan stiftade och de gäller i Sverige även om direktivet underkänts, pilutta er!

Och ni undrar varför politikerföraktet växer.

Hela det här käbblet om regeringsbildandet är rent löjeväckande. Det tilldöms dessutom orimligt stor betydelse. För att sätta saker i perspektiv:

  • Under 541 dagar 2010-2011 var Belgien utan regering. Belgien ligger kvar där det ligger och mig veterligen utlöste regeringskrisen inga svältkatastrofer, inbördeskrig eller tyfusepidemier.

  • I sex månader 1970 gick Irlands banker i strejk. De trodde att de skulle kunna lamslå landet och därmed få sin vilja igenom. Irländarna idkade istället byteshandel, skrev checkar och allehanda skuldsedlar till varandra istället när de inte kunde komma åt några kontanter. Centralt i detta nätverk av spontan ekonomi: Pubarna. Effekten på ekonomin var hur som helst överraskande liten. 
  • Den 2:a februari 1968 gick New Yorks sopgubbar i strejk efter att förhandlingar om nya avtal strandat. På en vecka hade mängden sopor på New Yorks gator växt till ett sopberg på drygt 100 000 ton. Den 10:e februari klev New Yorks guvernör in och gav ett erbjudande som sopgubbarna accepterade.

Var och en kan dra sina egna slutsatser av ovanstående lista. Men det kan vara så att somliga överskattar sin egen betydelse.


Andra bloggar om: politik, sandlåda, politikerförakt

Bild: Photo by Nina Matthews Photography on Foter.com / CC BY-NC-SA

Kommentarer stängda

Kvällen då jag blev påkörd

Photo credit: J. Sibiga Photography via Foter.com / CC BY-NC-ND

Så jag blev nyss påkörd då. Och innan någon sätter i halsen eller blir alldeles till sig vill jag meddela att jag är helt ok. Jag gjorde inte illa mig. Ramlade inte ens omkull. Jag fortsatte gå, lite som en cool guy som inte tittar på explosioner.

Det gick till ungefär såhär: Jag var på väg hem från stan efter att ha tagit ett par öl med några kollegor. Det spöregnade och till saken hör att för några dagar sedan fixade någon problemet med trafikstockningar i Turingekorset genom att helt sonika köra ner trafikljusen. Ärligt talat, trafiken har flutit på mycket bättre sedan dess. Inte säkrare, märk väl, men… bättre flyt. Således. Trafikljusen är ur funktion, med allt vad det innebär.

Nåväl. Dyngsur och i mörker korsade jag först ett par filer i den ena körriktningen utan problem. Jag stannade till vid refugen i mitten och släppte förbi en bil. Nästa bil i filen närmast mig stannade och jag började gå. Jag såg en bil komma mot korsningen i filen bredvid men jag såg också att den tydligt saktade ner så jag fortsatte gå. När jag var mitt framför bilen började den plötsligt accelerera och jag hann tänka något i stil med “Jävla idiot, ska du markera mot mig för att jag går på ett övergångsställe, det är för fan du som har väjningsplikt!” Strax innan kollisionen insåg jag att han helt sonika inte såg mig. Jag hann parera genom att hoppa (förmodligen med en gasells grace) baklänges samtidigt som jag tog emot mig med händerna mot motorhuven. Han måste ha sett mig precis innan det hände för han tvärnitade och de hastigt uppslängda handflatorna till ursäkt visade rätt tydligt att han helt enkelt inte såg mig tidigare. Jag vinkade någonting tillbaka i stil med “det är lugnt” och sedan fortsatte jag gå. För det var blött och jag ville hem. Det var först sisådär en hundra meter senare som jag insåg att jag faktiskt blev påkörd, att det kunde ha gått mycket värre.

Så. Om ni känner någon som körde på en snubbe i Turingekorset i Södertälje ca 21:20 på onsdagen – hälsa att det är lugnt. På riktigt. No hard feelings. Jag fattar att han scannade efter korsande trafik när trafikljusen inte fungerar, att sikten var begränsad, att jag inte syntes bakom den andra bilen och dessutom har jag ingen reflex. (Vi skiter i det juridiska här, som att man inte får köra om vid övergångsställe – jag förstår situationen.) Jag sätter mig in i hur jag skulle ha upplevt det som bilförare och föreställer mig att upplevelsen egentligen var mycket värre för honom än för mig. Det kunde ha gått mycket värre för mig, men själva upplevelsen, vetskapen om hur det kunde ha slutat och det ansvar det innebär att köra bil gör att jag tror att han mår sämre än jag. Så hälsa att det är lugnt.

Och ta det försiktigt därute. Kör inte på varandra. That’s bad, m’kay?

Kommentarer stängda

Försenade nyårslöften

Jag har nog alltid tyckt att det här med nyårslöften, det är mest trams. Trots allt, det är bara sifferbyten i almanackan. Är man seriös med att åstadkomma en förändring är det väl bara att börja när som helst – varför vänta till nyår? Och omvänt; om man lovar att ändra något bara för att det är nyår så kanske det inte var så viktigt till att börja med?

Men å andra sidan behöver man ju inte låta bli bara för att vara obstinat. Nytt år, nytt avstamp. Så kan man också se det. Jag väljer också att se det som ambitioner snarare än löften. Så mina ambitioner för 2017 ser ut ungefär såhär:

Ge fan i att läsa nyheter

Ja, jag menar allvar. Jag började egentligen någon gång i våras/somras, men jag ska göra vad jag kan för att ta del av ännu mindre nyheter i år. Varför? För att nyheter är underhållning maskerat som någonting viktigt. Vi har låtit oss luras att det är av yttersta vikt att hålla sig uppdaterad på vad som hände precis nyss, oavsett vad det gäller. Att det är något som behövs för att “hänga med”. Det är inte sant. Det allra mesta vi matas med via traditionella nyhetsförmedlare är helt irrelevant för de allra flesta av oss. Men det är paketerat för att passa många och spelar därför på dina känslor. Nyheter handlar inte om att du ska få veta hur det står till i världen. Det handlar om att göra dig upprörd.

Min poäng är att vi inte behöver rykande färska nyheter hela tiden för att “hänga med”. Vad vi behöver är mer djuplodande analyser. Och vi behöver kunskap och referenser. Vi är så upptagna med att “hänga med” i vad som händer just nu att vi redan glömt vad som hände nyss. För att inte tala om några tusen års tidigare ackumulerad erfarenhet och kunskap. Men vad ska man göra med information om vad som händer JUST NU om man saknar tidigare information och referenspunkter att hänga upp det på? Det enda det duger till är att muttra om i fikarummet, konstatera att det är förjävligt och enas om att det var bättre förr.

Läsa böcker istället

Jag har varit dålig på det en längre tid. Jag skyller på att jag inte har tid och ro att läsa, men det är inte riktigt sant. Det är förvisso så att när man har barn som stojar omkring så kan det vara svårt att koncentrera sig på att läsa och man får räkna med att bli avbruten, vilket i sig faktiskt är såpass stressande att det är lättare att bara avstå. Men det handlar minst lika mycket om min egen brist på disciplin. Istället för att faktiskt sätta mig med en bok har jag alltför ofta suttit och bara dumklickat. På nyheter (se ovan) men även sociala medier. Det är förslappande för både kropp och själ.

Därför ämnar jag haka på utmaningen #52weeks. 52 böcker på lika många veckor. Jag lär inte ro det iland, men det är inte heller poängen. Når jag ens hälften är jag nöjd. Varje bok kommer att presenteras på bloggen i form av någon form av recension eller kommentar.

Tillämpa generositetsprincipen

Det här debattklimatet vi har alltså… Det duger inte. Vi kan inte fortsätta plocka billiga poäng på att vantolka lösryckta citat, avsiktliga missförstånd och allmän illvillighet. Vi klagar på att vi har lama politiker som pratar utan att säga något men vad fan kan vi egentligen förvänta oss när varje försök att faktiskt säga något omedelbart skjuts ner? Det är inte en framkomlig väg.

Jag vill inte ens ha ett debattklimat! Jag är förtvivlat trött på att varje meningsutbyte om samhällsfrågor är en publiksport som någon ska vinna, komplett med kommentatorer som analyserar vem som vann och varför istället för att reflektera över innehållet. Jag vill ha ett diskussionsklimat. Jag önskar mig att 2017 är året då vi anstränger oss för att förstå varandra istället för att missförstå. Där vi funderar ett par gånger över om det är rimligt att [insert name] verkligen är så korkad/ond istället för att bara trycka på retweet och jaga vidare efter nästa byte.

Det enda jag kan göra åt det är förstås att börja med mig själv. Jag har gjort mig skyldig till allt ovanstående. Jag försöker bättra mig och jag lovar att bättra mig ännu mer.

Ta hand om mig själv

Jag måste. Jag vet inte hur än, men jag måste. År efter år av kronisk depression, nacksmärtor, sömnsvårigheter och huvudvärk i kombination med allt sämre kondition. Det går inte an. Något måste förändras. Allt mer pekar på tydliga kopplingar mellan fysiskt och mentalt skick. Hjärnan påverkas inte bara av intellektuell stimulans, utan även av fysisk. Såväl sömnstörningar som depression kan kopplas till fysisk inaktivitet. Å andra sidan är det inte så jävla lätt att vara fysiskt aktiv när man är trött och deprimerad. Vad som är hönan och ägget kan förstås diskuteras, men kopplingen finns där och det måste tas tag i.

Avsett tid för kreativitet

Jag mår bra av att skriva och jag är bra på det. Jag måste bara se till att göra det också. Och då menar jag inte bara bloggandet, jag har huvudet fullt av uppslag till vad jag föreställer mig skulle kunna bli böcker. Det förutsätter förstås att det kommer på pränt.

Jag har också flera års musikaliska idéer i huvudet som jag ska försöka ta tag i att få ur mig på något sätt, om så bara för mitt eget höga nöjes skull.

Var god

Om inte annat så bara för att reta Ann Heberlein. Nej, men allvarligt – det kostar ingenting att vara vänlig, att hålla upp dörren för den som kommer efter eller avsluta arbetsdagen med ett “bra jobb” till kollegorna. Snarare tvärtom. Man mår ganska bra av det. Det finns någon bisarr luthersk uppfattning om att en gärning bara är god om det är en uppoffring. Det är idiotiskt. Att vara hjälpsam och generös kan absolut vara egoistiskt i så mån att man blir lite nöjd med sig själv. So fucking what? Om jag hjälper någon annan och samtidigt mår bra av det så är det win-win. Hur kan det ens vara ett problem?

Därtill är det precis som Mellanmannen skrev: Gör vi snällt blir vi snällare.

Var mer badass

Hur går det ihop med föregående punkt, undrar ni? Det går alldeles utmärkt! Att vara god handlar också om att vara god mot sig själv. Att inte ta någon skit. Att säga ifrån. Att inte stå ut med andras dumhet för att man är konflikträdd. Att vara vänlig gör det faktiskt lättare att stå på sig, och att stå på sig gör det lättare att vara vänlig. Yin och yang.

Jag överlevde 2016 motherfuckers, bring it on! 2017 ska Sarah Connor vara mitt kraftdjur.

Så det är ungefär min plan. God fortsättning!


Andra bloggar om:

4 kommentarer

Kreativ galenskap; korrelation och kausalitet

Läser en ärligt talat något svårbegriplig artikel om kreativ galenskap i SvD. Att den är svårbegriplig kan ha att göra med att den är författad av någon sakkunnig och inte en flamsig journalist. Hur som helst så tycks artikeln mena att den urgamla myten om ett släktskap mellan genialitet och galenskap har vetenskaplig bäring. Det finns ett statistiskt samband mellan psykisk sjukdom och kreativitet.

Men så är det ju det här med korrelation och kausalitet. När det gäller ärftliga psykiska sjukdomar som schizofreni kan sambandet antagligen bara gå åt ett håll (antar jag som lekman), men när det kommer till andra problem, som depression eller alkoholism, undrar jag lite vad som är hönan och vad som är ägget.

Jag lyckas inte utläsa något av detta ur artikeln men jag tänker så här: Det tycks finnas ett samband mellan kreativitet och substansbruk/missbruk. Jag tror inte att man blir en bättre författare av att supa, och även om ett måttligt intag kanske kan sätta fart på fantasin så är inte direkt “måttligt intag” vad vi förknippar med nersupna författargenier. Således: De är inte är inte kreativa för att de super.

Däremot kan det vara så att de super för att de är kreativa. För att de har hjärnor som går på högvarv och använder alkohol eller andra substanser för att stänga av. Jag drar mig till minnes en intervju med Leif GW Persson (och nej, jag betraktar inte honom som ett “författargeni”) där han förklarade att han super i perioder för att “få tyst på skallen”.

Samma sorts korrelation skulle kunna vara sant när det gäller genier och depression. En högpresterande hjärna kan nog vara rätt jobbig att leva med. Tänk att aldrig kunna komma ifrån sig själv. Tänk att dessutom vara på en nivå där alla andra framstår som enfaldiga och tröga. Man kan bli deprimerad för mindre. För att citera Sheldon Cooper i Big Bang Theory: “I cry because others are stupid and it makes me sad.”

Jag har förstås ingen aning om sambanden. Det var bara en tanke som slog mig att jag alltid föreställt mig sambandet som att galenskapen och genialiteten hänger ihop från början, men att det mycket väl skulle kunna vara så att man förr eller senare blir galen av att vara ett geni. Av att inte passa in. Av att inte hinna med sin egen hjärna, få utlopp för all kreativitet, förklara för alla som int begrip!

Och jag tänker på en dokumentär jag såg om Freddy Mercury där någon nära honom sa att Mercury jobbade frenetiskt mot slutet av sitt liv ty han var inte rädd för döden; han var rädd för att inte hinna få ur sig all musik han fortfarande hade i huvudet.

Därtill krävs det kanske också ett visst mått av galenskap, i alla fall i förhållande till sociala konventioner, för att våga ta de risker som krävs för att göra de stora genombrotten. Det krävs en självsäkerhet som i vart fall gränsar till dumdristighet för att lägga fram idéer som går stick i stäv med allmänt tankegods eller för att skapa det där som alla tills igår sa var omöjligt. Vilket väcker ytterligare en deprimerande tanke: Tänk om det bara är de galna genierna som får vara genier? Tänk om det sitter en massa andra genier på arslet som saknar det där måttet av galenskap som krävs för att sticka ut hakan? DET om något får en att vilja titta djupt i flaskan.


Photo credit: Chris KWM via Foter.com / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: , , , ,

3 kommentarer

DRM skapar fler brottslingar

514733529_7b44e658d7_oJag vet ju att det är tröstlöst. Att det enda som händer är att jag blir förbannad och att jag därför borde låta bli att försöka. Ändå gör jag nu och då ett försök. Att ärligt “låna” en e-bok från biblioteket alltså.

Om någon undrar varför e-boksutlåning och dito försäljning inte skjutit iväg mer än det har så är svaret DRM. Upphovsrättsmaffian är så förtvivlat rädd att någon ska råka läsa böcker gratis att de hellre sätter eld på bokhyllan. Och inget illustrerar nog det bättre än hur hanteringen av e-böcker ser ut i biblioteksväsendet.

För det första är det helt orimligt dyrt, så som skattebetalare borde man väl egentligen vara tacksam att det fungerar så jävla illa, för annars skulle budgeten spräckas rätt fort. Jag ska inte fördjupa mig i det utan vill bara påminna om att biblioteken betalar en mycket högre ersättning för e-böcker än för fysiska böcker.

Nå. Så här går det då till att försöka “låna” en e-bok på Södertälje bibliotek (inget ont om just det biblioteket – jag gissar att samtliga bibliotek använder samma eller likartade “lösningar”). Först söker man rätt på den bok man vill läsa. Det går smidigt. Sen kommer man på att man måste logga in, men det är också väldigt smidigt. Så kontrollerar man om boken man vill läsa finns som e-bok, vilket den gjorde i det här fallet. Så man klickar på en liten symbol och kommer till en ny sida där man kan välja att ladda ned boken.

Det är nu det börjar bli roligt, för jag får naturligtvis inte alls ner boken utan nån jävla skitfil som heter URLlink.acsm. Nu litar jag på biblan så jag väljer att spara filjäveln ändå, men det normala när man inte får det man tror sig ladda ner är faktiskt att avbryta eftersom det kan vara vad för elakt virus som helst. Nåja. Jag laddar ner filen som sagt. Sen då? Ja sen händer det ingenting. Filjäveln är inte associerad med någonting som min dator känner igen. Just ja. Jag är ju en sån där Linux-användare så fuck me. Vi provar med telefonen istället då.

Att navigera på bibliotekets hemsida med mobilen är inte en lika trevlig upplevelse. Lyckligtvis kan jag med hjälp av Pushbullet skicka länken från datorn till telefonen på ett smidigt sätt. Fast sedan måste jag ändå logga in. Och när jag har gjort det får jag bara en tom sida. Så det är bara till att upprepa sökproceduren igen och försöka pricka den där lilla symboljäveln med ett klumpigt finger och till slut få ladda ner URLlink.ascm till telefonen. Där går den att öppna och så får jag upp nån ruta som vill att jag loggar in med mitt Adobe-konto. Hmm, hade jag nåt sånt? Jag har för mig att jag skapade ett sist jag höll på att traggla med den här skiten… Nå, efter att ha cyklat igenom några standardinloggningar för ramdom crap jag inte lägger någon vikt vid har jag lyckats verifiera mig så nu får jag äntligen ladda ner den faktiska boken. Fantastiskt!

Men för att få läsa boken måste jag ha en Adobe-kompatibel eboksläsare. I mitt fall Aldiko. Nu är det bara så att jag inte gillar Aldiko något vidare. Mitt weapon of choice när det kommer till e-böcker är Google Books och det av två anledningar; det ena att jag gillar dess vilsamma sepiaton som gör det bekvämare att läsa på mobilen och dels att jag sömlöst kan växla mellan vilken enhet jag läser på. Nu kan man invända att det är något av ett lyxproblem – att om jag nu prompt vill välja vilken eboksläsare jag ska använda så kunde jag ju faktiskt betala för boken. Det är en inte helt irrelevant invändning. Det är bara det att det finns ingen anledning att göra det så här omständligt. Det löser ingenting, det skapar bara irritation och motvilja.

Och det är här någonstans jag drar mig till minnes att de senaste gångerna jag försökte slutade det precis så här; jag är grinig och har helt tappat lusten och så gör jag en sökning på författare och titel och lägger till ett par nyckelord som “epub” och “download” och inom ett par minuter har jag hittat en icke DRM-trasig fil som jag kan ladda ner, ladda upp i Google Books och läsa. Jag har inte ett dugg dåligt samvete för det heller för mitt “lån” är registrerat hos biblioteket så författaren och dess förlag får betaaalt. Själv får jag en e-bok som fungerar. Alla vinner.

Den analoga motsvarigheten till att skydda sina böcker från olovlig läsning på det här viset är att sticka ut ögonen på kunderna. I fortsättningen ska jag försöka komma ihåg att bara gå igenom de första stegen i den här proceduren; logga in, sök, registrera lån och sen hoppa direkt till tanka från nån obskyr fildelningssite.

P.S. På bibliotekets hemsida hittar jag efter lite letande en länk med rubriken: “E-böcker – så funkar det.” Om den hade pekat till en sida som bara svarade “inte” så hade jag förlåtit allt.


Andra bloggar om: , , ,

Photo credit: vrogy / Foter / CC BY

6 kommentarer

Cirkulera, inget att se här

Detta är bara ett test i syfte att fixa bildlänkar.

popcorn

Kommentarer stängda