Ända sedan första gången jag hörde talas om reMarkable har jag velat ha en, men svårigheten att motivera behovet för mig själv i förhållande till priset gjorde att det stannade vid en dröm. När sen reMarkable 2 lanserades som förbeställning med hyfsad rabatt tog nyfiken och habegäret överhanden och jag slog till. Detta var någon gång i början av våren tror jag. Då var det meningen att jag skulle få mitt exemplar i augusti, men sedan kom en global pandemi med allt vad det innebär i form av restriktioner som förändrar förutsättningarna på daglig basis så leveransen har skjutits upp ett par gånger.
I torsdags levererades den så äntligen till min dörr och den är faktiskt remarkable. Men innan jag ger mig på att göra något slags recension av det här måste vi faktiskt först fastställa vad reMarkable är och, ännu viktigare, vad det inte är.
ReMarkable, och uppföljaren reMarkable 2, är en läsplatta som du också kan skriva på. Ibland kallas det för ”E-paper”, även om jag inte tycker att det är en tillräckligt bra sammanfattning. Teknologin bygger på E-ink, vilket är avsevärt mer vilsamt för ögonen att läsa på än datorsskärmar, tablets och mobiltelefoner. Därav läsplatta. Till skillnad från andra renodlade läsplattor kan du även skriva och rita på din reMarkable. Där andra läsplattor endast är ett medium för output är reMarkable alltså också ett medium för input.
Det är här förvirringen uppstår. När man läser kommentarerna till artiklar om den här produkten eller kommentarerna på reMarkables marknadsförande poster på Facebook är det återkommande nedlåtande kommentarer i stil med ”det har jag kunnat göra på min iPad i alla år, lol”. Och sedan fylls det på med gnäll om att ”kan man inte ens kolla mailen på den?” eller ”jag kan spela spel på min iPad också”. Allt detta är förstås sant. Ja, du kan läsa saker på en tablet, och skriva saker på den, och med en dedikerad stylus rita och skriva också. Och dessutom kolla mailen, spela spel och titta på porr.
Men reMarkable är inte en tablet och ska inte jämföras med en tablet. Det är ungefär som att hånfullt såga en redig kockkniv med argument som att ”jag kan skära saker med min fällkniv också och den har dessutom en korkskruv, lol”. Det är inte jämförbart. Jag menar, ja, du kan skära saker med fällkniven, men om matlagning är ditt yrke, eller passion, eller du bara gillar känslan av att ha bra verktyg att arbeta med i köket, då vill du ha en riktig kockkniv, eller hur? På samma sätt fungerar det utmärkt att ströläsa lite artiklar på en tablet, att rita huvudfotingar eller skriva ner korta noteringar. Men för den som läser mycket blir det snabbt jobbigt för ögonen och då är papper att föredra. Och för den som behöver anteckna mycket är det samma sak. Papper och penna är i många lägen överlägset.
Men papper och penna har sina egna begränsningar, utöver att man inte kan kolla mailen på dem. Papper tar plats. Hyllorna i hemmet och på kontoret fylls upp av böcker och pärmar. Väskan med studentlitteratur som ska släpas från ett ställe till ett annat väger bly. Anteckningsböckerna blir fulla och sen ska man lyckas hitta sina anteckningar i dem också. Noteringar som sedan behöver renskrivas i ett digitalt medium eller föras över till en digital kalender för att vi ska hålla ordning på tillvaron.
Det är här reMarkable kommer in. Det är känslan av att läsa och skriva på papper med digitaliseringens fördelar av att kunna kopiera, klippa och klistra i anteckningarna, att spara och synka och organisera, att dina noteringar är åtkomliga i dina andra enheter och kan konverteras till bilder eller PDF. Och när jag säger ”känslan av att läsa och skriva på papper” så överdriver jag inte. ReMarkable lyckas långt över förväntan med att imitera känslan av penna mot papper, responsen är fantastisk och, eftersom det inte är en tablet, kan jag vila handloven mot ytan medan jag skriver. Som på ett riktigt papper.
Nu börjar vi också ringa in reMarkables ”problem”. Det är en ganska snäv marknad man riktar sig till. Särskilt om man väger in priset i beräkningen. ReMarkable är en sådan där ”den bästa produkten du inte behöver”-grej. Vem är den egentligen för? Studenter skulle verkligen ha nytta av den, men har inte råd med den. Man kan tänka sig att journalisten, ingenjören, diverse akademiker och dylikt är målgruppen.
Men här är grejen. Det finns massor av produkter därute som är designade för att lösa ett specifikt problem, att svara mot ett specifikt behov. Ofta är de förbättringar av något befintligt. Och sedan finns det produkter som är något nytt. Något vi kan titta på, skaka på huvudet och säga ”vem behöver det där?”. Det vet vi inte än. Det är upp till oss själva att avgöra. Att komma på hur vi ska använda dem. Det kan såklart visa sig att det bara var dumt också och produkten hamnar på historiens soptipp. Jag menar, när den första smartphonen lanserades, eller den första persondatorn, tror jag inte någon riktigt kunde förutse hur vi skulle använda dem idag. Eller bilen. ”Det där har jag kunnat göra med min häst i alla år, och dessutom kan jag krama den, lol”.
Det är djärvt att gå in och försöka skapa en ny marknad och att dessutom göra det med en lyxig och dyr produkt. Men å andra sidan har företag som Apple och Tesla visat att det går. Det de också har visat är att det skapar utrymme för konkurrenter att skapa billigare produkter som svarar mot samma behov, och plötsligt har vi en dynamisk marknad där vi nyss stod och höhöade om att det inte behövs.
Jag är hopplöst förälskad i min reMarkable. Nu ska jag bara komma på vad jag ska ha den till.
Andra bloggar om: remarkable, e-ink, e-paper, teknologi
2 kommentarer
