Hoppa till innehåll →

Kategori: Pirat

En svensk plattnacke

Publicerat 2020-04-05 av Joshua_Tree

En svensk plattnacke

Upphovsrätten har många problem, men ett som sticker ut som särskilt hjärndött är det som i amerikansk tradition kallas fair use. Fair use innebär ett slags undantag för saker som satir, undervisning och liknande. Hålet i huvudet är inte fair use i sig, utan det faktum att det inte existerar i europeisk tradition.

I Sverige aktualiserades det precis i det faktum att Region Skåne gjorde en parafras av den klassiska kampanjen från andra världskriget; en svensk tiger. I den nya tappningen gjorde man en blågul löddrig tvättbjörn istället. En liten blinkning till en klassisk kampanj men i ny tappning som en påminnelse att tvätta händerna. En kul grej, som dessutom förhoppningsvis gör nytta, kan man tycka.

Men se, det tycker inte Beredskapsmuseet som äger rättigheterna till ”En svensk tiger”! No sir! ”Jag har sagt åt dem att göra något eget. Det vimlar av konstnärer i Skåne som kan göra en toppenidé. Så varför sno och göra om en bild som inte alls har med det här att göra?” säger Beredskapsmuseets humorbefriade advokat Maria Andrée till Kristianstadsbladet i ett häpnadsväckande utfall av bristande fingertoppskänsla. Artikeln är förresten låst så ingen länkkärlek till Kristianstadsbladet.

Jag är förvisso ingen expert på området, men jag är inte så säker på att fallet är så solklart som Andrée antyder, även om Region Skåne snabbt tog ner bilden. Advokater kan nämligen användas som ett slags kostymgorillor som man bussar på den som inte sköter sig, och med hjälp av brösttoner och hänvisande till paragrafer kan man därmed få sin vilja igenom utan att saken någonsin prövas. I det här fallet är bilden helt klart en ny originalteckning, inte en förvanskning av originalet. Jag har svårt att se att ”blågulrandigt djur” och/eller frasen ”en svensk [djursort]” kan omfattas av upphovsrätten.

Så hur var det då med den amerikanska varianten av upphovsrätt där fair use faktiskt existerar? Nåja. Den visar sig fungera dåligt som skydd mot kostymgorillorna där också. Adam Neely berättar mer om det i ett klipp som jag råder alla intresserade att ta en titt på. Men en kortfattad resumé kan vara på sin plats.

2019 dömde en federal jury till fördel för rapparen Flame i en stämning mot Katy Perry. Flame hävdade att Katy Perrys låt dark horse gjorde intrång på hans joyful noise, och vann. Adam Neely gjorde en video om detta där han förklarade varför stämningen är bullshit och domen ett skämt, och han gjorde det genom att spela upp den strof som påstods utgöra intrånget och jämföra det med diverse andra musikstycken. Hans poäng, kortfattat, är att om en så simpel slinga, ett ostinato, kan utgöra ett intrång, då har vi problem. Då kan vi i praktiken sluta göra musik. Det, och att Todd Dekker är rövhatt. (Okej, det sista är min slutsats.)

Ett halvår senare publicerade Neely en ny video där han berättar om hur Warner har krävt att få lägga beslag på eventuella reklamintäkter från det tidigare inlägget. Med hänvisning till upphovsrättsintrång såklart. Warner hävdar att Neely använder deras musik i videon. Vilket han förvisso gör. Han spelar upp detta omstridda ostinato och jämför det med andra liknande fraser.

Men här är det ironiska: Warner representerar Katy Perry, inte Flame. En jury har alltså funnit att Warner inte äger rättigheterna till detta så fullkomligt unika ostinato. Ändå använder Warner upphovsrätten som verktyg för att försöka bända reklamintäkterna ur händerna på en youtuber som, dramatisk paus, försvarade dem! Det är som att de vill att man ska hata dem. Som att de får någon sorts pervers njutning av badwill. Och det här är inte något slags automatisk claim. När Neely tittar närmare på kravet framgår det att det är gjort manuellt och dessutom på en tidpunkt i videon då han inte alls spelade ostinatot från dark horse utan från joyful noise. Det har alltså suttit en person som jobbar för Warner och tittat på en video där Adam Neely försvarar Warner i ett fall där Warner har förlorat som ändå tyckte att det var lämpligt att försöka sno hans reklamintäkter med hänvisning till en upphovsrätt som en federal dom just beslutat att de inte äger för att han spelar ett ostinato från låten de påstås ha gjort intrång på. Kan det bli mycket mer hål i huvudet än så?

Så om ni undrar varför jag illustrerar inlägget med en nordamerikansk tvättbjörn så tror jag svaret framgår av texten. Om Region Skåne backade, vad har jag att sätta emot? Om Warner kan förlora ett så dåligt underbyggt fall som de faktiskt torskade, hur ska jag kunna tro att jag kan vinna? Om kostymgorillorna ger sig efter mig, hur kan jag försvara mig?

Det jag kan göra är att med egna ord förklara hur dumt allt det här är och hjälpa till att rikta era blickar mot det. För enskilda ord eller viss meningsbyggnad är åtminstone inte skyddat av upphovsrätten. Än.

Photo by ~ Bob ~ on Foter.com / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: Upphovsrätt

Kommentarer stängda

1500-talet skickade flaskpost och ville ha tillbaka sina idéer

Publicerat 2018-10-03 av Joshua_Tree

1500-talet skickade flaskpost och ville ha tillbaka sina idéer

EU har varit framme med stora klåfingret igen. Den här gången blev resultatet av den maniska viljan att lägga näsan i blöt att streamingtjänster som Netflix åläggs säkerställa att minst 30% av innehållet är producerat inom EU. Because fuck fri marknad!

Förutom att ryggmärgsreflexen borde protestera mot den här sortens reglering av kulturutbudet (paraboldebatten 2.0) så lär det leda till en försämrad upplevelse för kunderna. Som jag ser det har Netflix och andra aktörer två vägar att gå.

  1. Man ger sig ut på marknaden och köper rättigheter till diverse inhemska produktioner för att uppfylla kvoten. Eftersom det är makthavarna som efterfrågar det, inte kunderna, kan man tänka sig att man går på billigast möjliga alternativ. (För mer information om vad som händer när staten försöker styra över produktion och utbud, googla ”Sovjet”) Men även då kommer det att innebära en ökad kostnad i form av serverutrymme och licenser. Någonstans måste de kostnaderna räknas hem. Rimligen i form av ökade abonnemangsavgifter. Att få en ökad abonnemangsavgift för ett utbud man inte efterfrågat känns sällan eller aldrig motiverande.
  2. Det andra alternativet är förstås att skala bort en del av utbudet från utom-EUiska länder som USA, Kanada, Norge, Island, Australien, Indien, Hong Kong och vad ni nu vill, så att dessa sammanlagt inte utgör mer än 70%. Att ersätta fantastiska serier som australiska The Code eller norska Nobel med grekisk-makedonska komedier och bulgariska draman lär inte direkt höja kundupplevelsen.

Om önskan från politiskt håll är att bryta upp den amerikanska dominansen i utbudet så lär båda ovanstående alternativ bli direkt kontraproduktiva. Alternativ ett riskerar i bästa fall att inte göra någonting alls eftersom ingen ändå tittar på det inkvoterade utbudet. Om folk faktiskt tittar riskerar det istället att ge sken av att EU-länderna inte kan göra film och serier. Och vid alternativ två lär det inte vara det amerikanska utbudet som får stryka på foten, så vad vi står kvar med är sannolikt ett än mer amerikaniserat utbud istället för ett rikt utbud från världens alla hörn.

Nu har jag ingen aning om hur fördelningen av ursprungsländer ser ut på Netflix idag. Däremot är min upplevelse att Netflix redan som det är faktiskt presenterar en hel del titlar producerade inom EU, dessutom på flera inhemska språk. Tyska, franska, spanska, italienska, danska, svenska… Produktionerna finns där. Och utan att ha något annat belägg för det än min egen upplevelse så tror jag att det utbudet har ökat, att Netflix var mycket mer USA-dominerat för ett par år sedan. Så jag ställer mig lite frågande till om den här sortens reglering åstadkommer något som inte var på väg ändå, förutom möjligen att förstöra precis den utvecklingen då.

När inspelningar blir alltmer än internationell historia spelar ursprungslandet allt mindre roll, och en produktion kan ha flera ursprungsländer. Mina avkommors favoritserie Lego Ninjago har till exempel Danmark, USA och Kanada angivet som ursprungsländer. Hur räknas det mot kvoten? Gills det, gills inte, eller räknas det som en tredjedel? HBO-serien Vikings är en kanadensisk produktion, men är inspelad på Irland. Är det en EU-produktion eller inte? Exemplen kan göras många fler, men jag tror att min poäng framgår.

Det här är fortfarande samma föråldrade idé som gav oss regionskodningar på DVD-skivor, som gör att musik ges ut på vissa marknader men inte andra, och som givit oss geoblocking som leder till att du inte kan fortsätta titta på din favoritserie eller lyssna på en viss artist på Spotify när du korsat en röd linje på en karta. Det är en kvarleva från kolonialtiden då länder med kanoner och imperieambitioner satte sig ner vid ett bord och delade upp världen mellan sig, utan att bry sig det minsta om vad människorna som befolkade den tyckte om saken, och liksom kolonialtiden i stort är det en idé som borde förpassas till historiens soptipp.

Internet bryr sig inte om dylikt. Internet skiter högaktningsfullt i gränser på kartan. Internet har rivit de naturliga hindren för att sprida information och kultur världen över, och kommer att kringgå de artificiella hinder som sätts upp av upphovsrättsindustrin och dess folkvalda (nåja) lakejer också.

Streamingtjänsterna har i mångt och mycket lyckats med vad upphovsrättsindustrins kostymgorillor så länge misslyckades med: Att sätta stopp för piratkopieringen. Tänka sig att lösningen var att tillhandahålla bättre lösningar, inte artificiella hinder. Vem hade väl kunnat ana? Men om man nu från politiskt håll fortsätter att även försöka kvadda streamingtjänsterna genom att försämra och/eller fördyra utbudet – gissa vad som händer sedan…

Photo by falco500 on Foter.com / CC BY-ND

Andra bloggar om: streaming, eu, netflix, kultur, film, serier, klåfingrighet

Kommentarer stängda

Avgrunden som öppnar sig om upphovsrättsmaffian får som den vill

Publicerat 2018-07-20 av Joshua_Tree

Avgrunden som öppnar sig om upphovsrättsmaffian får som den vill

Så. Ed Sheeran har blivit stämd för likheten mellan sin hit Thinking Out Loud och Marvin Gayes Let’s Get It On. Stämningen har lämnats in å Ed Townsends vägnar, som var med och skrev och äger en del av upphovsrätten till Let’s Get It On. Townsend själv dog 2003 – det är i själva verket parasitföretaget SAS (Structured Asset Sales) som står för själva stämningen. Stämningen i sig är på det ringa beloppet etthundra miljoner dollar vilket, som väl alla vet, motsvarar ungefär fyrtiotusen miljarder kronor.

Jag tänker inte grotta ner mig i likheterna mellan verken eller varför stämningen är orimlig. Andra gör det nämligen bättre. Ägna några minuter åt att titta på Adam Neely’s genomgång. Neely är nämligen både en begåvad musiker och musikteoretiker, liksom en utmärkt pedagog. Men det man kan konstatera är att låtarna har uppenbara likheter. Ackordföljden är likartad (men inte helt identisk, vilket mr Neely påpekar), basgången och själva groovet är också praktiskt taget identiskt. Melodin, däremot, är annorlunda.

Det är här någonstans problemet med den här stämningen uppstår, vilket också Neely förklarar. Den som kan kasta tillräckligt mycket musikaliska termer på rätten har en stor chans att vinna. Den som kan sin musikteori och -historia inser däremot det orimliga i att påstå att en ackordföljd, ett groove eller ett tempo (!) skulle kunna upphovsrättsskyddas. Det är lika orimligt som att påstå att en meningsbyggnad med ordningen subjekt – predikat – objekt är tillräckligt originell för omfattas av upphovsrätten. Den som har hyfsad musikteoretisk kunskap och till exempel är bekant med harmonilära och funktionsanalys förstår detta. Det är inte lika självklart att en domare, oavsett hur skicklig jurist vederbörande må vara, eller en jury (skwäck!) förstår detsamma.

Låt oss för bara ett ögonblick föreställa oss att en ackordföljd kan upphovsrättsskyddas. Ta sedan en titt på följande klipp där Rob Paravonian illustrerar hur mycket rock och pop som är derivat av Pachelbels Kanon i D. Förstå vilken mumma detta vore för ett copyrighttroll som kunde lägga vantarna på rättigheterna till en tidig inspelning som använder just den strukturen! Fundera sedan också på hur mycket musik som aldrig hade blivit till om man var tvungen att uppfinna en originell ackordstruktur varje gång, eller hur mycket musik som aldrig kommer att spelas in av rädsla för att bli stämd på hundra jävla miljoner dollar.

Slutligen kan man för all del också göra en koppling till det förslag till copyrightreformer som ligger på bordet i EU, och specifikt artikel 13. Man vill, väldigt förenklat, hålla plattformar ansvariga för vad användarna laddar upp, vilket i praktiken skulle innebära någon form av filter. Youtube har redan ett sådant filter i form av en algoritm som söker av innehållet i jakt på likheter med skyddade verk. Denna algoritm är redan ifrågasatt och kritiserad då den är klumpig, slår fel och inte förstår kontext. Återigen hänvisar jag er till magister Neely för en lektion. Om vi nu stannar kvar i den här fantasivärlden där en ackordföljd kan upphovsrättsskyddas. Lycka till att någonsin ladda upp någon musik som är ens det minsta begriplig enligt västerländsk harmonilära.

Allt det här är ytterst problematiskt och alarmerande ur ett musikaliskt och kulturellt perspektiv. Däremot är det inte svårt att se vilka som har något att vinna på det. Och om man kan stämma en artist på hundra miljoner dollar för en låt, då kan man också tänka sig att det är värt att investera en hel del pengar i sin parasitverksamhet. Till exempel att köpa rättigheter till gamla verk av avlidna upphovsmäns släktingar, eller att lobba för hårdare lagar hos politiker.

Samtidigt. Det är inte helt glasklart. Som sagt finns det uppenbara likheter mellan de båda verken i den aktuella stämningen, även om det mest avgörande – melodin – är annorlunda. Men om jag sätter mig och sjunger en egen melodi och egen text till ett av tidernas mest ikoniska gitarriff – Deep Purple’s Smoke On The Water – kan jag då rimligen hävda att det är ett eget och fristående verk?

Photo by eleephotography on Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: , , , , , ,

Kommentarer stängda

När upphovsrättsindustrin är ett hinder för kultur och kunskap

Publicerat 2017-10-23 av Joshua_Tree

Photo credit: Foter.com
I somras köpte jag en bas. Som gitarrist har jag inga problem att hitta på en bas, men teknikerna för att spela gitarr och bas liksom funktionerna det fyller i musiken är ändå ganska olika, så för att lära mig började jag leta instruktioner och tips på Youtube. Jag insåg då två saker: 1) bas är en inkörsport till jazz, och 2) Adam Neely är en fantastisk musiklärare. Seriöst, den som är det minsta intresserad av musik eller ens bara fascineras av folk som kan saker och är duktiga på att förklara det bör ta en titt på hans kanal.

Det tog inte många Adam Neely-videor innan jag insåg _varför_ basister så ofta går ner sig i jazzträsket – det är helt enkelt en genre där basen har en väldigt viktig funktion. Problemet här är dock att jag inte gillar jazz. Jag inser att det är en grov generalisering eftersom ”jazz” är ett begrepp lika brett som ”rock” eller ”klassiskt”. Det finns ”jazziga” saker jag gillar inom musik, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är eftersom jag kan alldeles för lite om det. Min erfarenhet är också att när väl någon som kan musiken ifråga förklarar den för en, pekar ut vissa saker i den och hjälper en att justera in öronen så kan man också lära sig att uppskatta kvalitéerna.

Så jag hoppades att mr Neely skulle göra just det. Guida mig rätt liksom. Problemet är att det kan han inte. Anledningen? Copyright. Eller inte ens det egentligen, för som han påpekar i en video är det fullt tillåtet, åtminstone enligt amerikansk lag, att använda delar av musikstycken i undervisningssyfte. Det faller under undantaget Fair Use. Snarare är det den underdåniga hållning man har till copyright, och förmodligen också bristande kunskaper. För trots att det är tillåtet att använda musik i undervisningssyfte tas musiklärares videor ner från Youtube när de innehåller upphovsrättsskyddad musik. Detta för att man använder sig av det som kallas Content-ID Algorithm. Dessa algoritmer scannar av innehållet i videor och matchar innehållet med rättighetsinnehavare, vilket ger dem möjlighet att flagga och ta ner videor. Förutom att algoritmerna är ganska trubbiga och därför matchar fel så tar de dessutom ingen hänsyn till kontext. Och det finns en rättighetsinnehavare som konstant utnyttjar dessa algoritmer till att flagga videor för upphovsrättsintrång: Universal Music Group.

Och det allra bästa är att om man vill överklaga detta automatiska beslut så gör man inte det till någon form av oberoende instans, eller ens till Youtube. Nej, man överklagar till Universal Music Group! Lycka till liksom. Adam Neely och andra musiklärare har inga muskler att sätta emot och Universal vet det så de kan missbruka systemet bäst de vill. Det är, för att citera Neely, ”fucking frustrating” och han beskriver väl hur upplevelsen blir som att försöka diskutera en målning utan att titta på den faktiska målningen. Det överlägset bästa sätt att lära ut musik är att lyssna på musik och prata om vad det är man hör. Men det kan de inte göra. För att musikindustrin har hål i huvudet.

Adam Neelys kollega Rick Beato skräder inte orden när han kritiserar det här beteendet. Han beskriver i detalj vilken musik han använt i en nedtagen video, hur mycket av den och vilket syfte. Den video han pratar om var ett svar på en tidigare video som hette ”Varför hatar folk jazz” och där han utifrån de svar han fick försökte förklara genren med hjälp av exempel. Beato säger att jazz är ett språk och för att uppskatta det måste man förstå dialekterna, nyanserna och sammanhangen. Det låter precis som en sådan video jag skulle vilja se för att förstå jazzen bättre. Men jag får inte, på grund av tidigare nämnda hål i huvudet.

Beato poängterar också att det här är stycken som knappast kan anses sälja några större upplagor längre, om de ens säljer något alls. Så att han spelar brottstycken av några gamla jazzdängor i undervisningssyfte kan knappast anses inkräkta på någon försäljning. Det motsatta är långt troligare – att en och annan av eleverna får upp öronen för det Beato och Neely pekar ut och vill höra mer.

Det här är varför upphovsrätten och den underdåniga inställning såväl politiker och företagare har till den inte bara låser in gammal kultur och kunskap – den hindrar också tillkomsten av ny kultur. Genom att inte låta lärare som Adam Neely lära ut på ett effektivt sätt hindrar de också folk från att utveckla kunskaper som de kunde använda i skapandet av ny kultur. Och det är därför upphovsrättsindustrin inte alls är en förutsättning för kulturskapande. I sina värsta former är den tvärtom rent kulturfientlig.

Å andra sidan lär det hindra mig från att gå ner mig i jazzträsket, så… Silver lining.

Kommentarer stängda

Porr- och piratfilter

Publicerat 2017-09-07 av Joshua_Tree

Photo credit: keso via Foter.com / CC BY-NC-ND
För en dryg vecka sedan publicerades en debattartikel i Expressen som borde ha givit undertecknande Sofia Jarl en plattnackeutmärkelse, om jag fortfarande ägnade mig åt att regelbundet dela ut veckans plattnacke. Nu gör jag ju inte det, men Sofia Jarl och Centerkvinnorna får ändå en veckans plattnacke i efterhand, enbart för att de i sin debattartikel säger sig vilja titta på opt-out, men föreslår opt-in. Resten av debattartikeln är inte mycket bättre.

Det handlar alltså om porrfilter. Igen. Det är en sådan där grej som dyker upp lite nu och då när politiker känner att de måste göra någonting, helt oaktat om det är rätt sak att göra, om det har otrevliga bieffekter, om det ens går att göra och om det överhuvudtaget adresserar rätt problem.

Förslaget har sågades per omgående grundligt och hänsynslöst och det finns ingen anledning att gå djupare in på det. Sammanfattningsvis kan man säga att det de föreslår är dumt. Att internetoperatörer skulle förinstallera en programvara i våra apparater för att filtrera bort porr är världfrånvänt och inte så lite kränkande av såväl privatliv som äganderätt. Hur man ens har tänkt att det skulle gå till vet jag inte, men jag vet ett land som tvingar folk att ha viss programvara i telefonen: Kina. Därtill kommer problemet med att filter är trubbiga verktyg. Att blockera en viss typ av material är inte så enkelt som att knappa in en kodsträng som säger ”block porn”. Det är lite mer komplicerat än så.

Nå, som sagt: Förslaget sågades per omgående av diverse tyckare och tänkare, och det är ju gott så. Ett tag kändes det nästan som att poletten började ramla ner hos folk. Att det där somliga av oss försökt förklara så länge, att filtrering är fel väg, att man riskerar att förstöra det öppna nätet och allt vad som följer på det, vilka möjligheter till missbruk som finns, etcetera, började slå rot. Och det vore ju minst sagt ironiskt om det efter spaltmil av text om det vackra i att dela med sig av kultur, om yttrande- och åsiktsfrihet, om möjligheterna med delad kunskap, om det efter allt det slutligen var porr som fick folk att sätta ner foten.

Riktigt så är det nog inte ändå. Nyss läste jag att ett stycke i EU:s förslag till ny upphovsrättslag har fått flera medlemsländer att sparka bakut (nej, Sverige är inte ett av de länderna). Anledningen? Filter. Förslaget går ut på att tjänster där användare kan ladda upp material måste samarbeta med upphovsrättsmaffian och införa filter som identifierar och stoppar filer som innehåller upphovsrättsskyddat material. Återigen; ett sådant filter vore inte bara rejält trubbigt, det skulle också öppna för ett massivt missbruk. Det finns redan exempel på sådant missbruk på den största av dylika tjänster – Youtube. Där har det förekommit att Youtube, på order av upphovsrättmaffian, tagit ner material på felaktiga grunder. Och om Youtube inte kan stå emot när stora stygga upphovsrättsmaffian huffar och puffar, hur ska då andra aktörer kunna göra det?

And dying in your beds years from now, would you be willing to trade all the days, from this one to that, for one chance, just one chance to come back here and tell them that they can take our freedom, but they can never take OUR PORN! - William Wallace

Men nu när folk äntligen har förstått det här, då pågår det väl just nu en storm på nätet? Njae, inte så mycket. Och då är ändå det här något mycket mer konkret och därmed farligare än det föreslagna porrfiltret. Trots allt; det ena är en vimsig debattartikel författad av en grupp inom ett svenskt oppositionsparti, som majoriteten av sagda parti inte kan antas stödja och som därför sannolikt inte kommer att bli ett konkret förslag. Och folk går bananer. Det andra är ett stycke i ett förslag till EU-direktiv som för eller senare förmodligen kommer att drivas igenom, med eller utan nämnda stycke. Men stormen utebilr.

En gång i tiden anklagades Piratpartiet för att bara vilja ha gratis film och musik, och att man dolde det bakom fina ord om kultur och kunskap. Jag hävdar alltjämt att så icke är fallet, men tvingas däremot lite sorgligt att inse att en stor del av det stöd man en gång åtnjöt kom från folk som faktiskt mest bara ville tanka film och musik. När streamingtjänsterna tog över blev det något av en ickefråga för gemene man, och Piratpartiet föll i glömska.

I andan av lågt hängande frukt vill jag därför föreslå till mina gamla maties att byta namn till Porrpartiet. Det är tydligen där slaget om Internet står.

4 kommentarer

Hypokrati

Publicerat 2017-08-25 av Joshua_Tree

Den 16:e februari meddelade regeringen att man ämnade tillsätta en utredning av ”den svenska datalagringsregleringen”, som man väljer att kalla det i ett pressmeddelande. Denna ”reglering” är lagstiftning som en gång i tiden drevs igenom enligt EU:s omstridda datalagringsdirektiv. Detta direktiv trädde i kraft redan 2006 men drogs i långbänk i flera länder, däribland Sverige, och i ytterligare andra implementerades det bara för att senare underkännas av respektive lands konstitutionsdomstol. I Sverige blev direktivet omsatt i lag först 2012, av politiker som bedyrade att de inte ville men var tvingade av stora, dumma EU. Röstsiffrorna var förresten 233-41.

I april 2014 sågades datalagringsdirektivet jäms med fotknölarna av EU-domstolen som underkände hela klabbet. Här skulle man kunna tänka sig att de 233 stackars förtroendevalda som inte ville men var piskade att rösta ja nu skulle dra en stor, gemensam suck av lättnad, kasta av sig bojorna och rusa in parlamentet för att så snabbt som möjligt riva upp ”den svenska datalagringsregleringen”. Icke. Istället tillsatte man en snabbutredning för att skyndsamt meddela eventuellt olydiga operatörer, som Bahnhof, att den svenska lagstiftningen minsann gäller och att underlåtelse att lagra uppgifter om sina kunder skulle få konsekvenser. Beslutet grundade sig på att lagstiftningen inte bedömdes strida mot EU-rätten eller Europarätten.

Notera skillnaden här. I mars 2012 röstade man för något man påstod sig vara emot för att man var tvingade av ett EU-direktiv. Efter att direktivet fallit låter man bli att riva upp det för att det inte anses strida mot EU-rätten eller Europarätten. På två år blev ett kuvat ”vi måste” till ett trotsigt ”vi får”.

På vardera håll har Bahnhof och Tele2 trotsat ”regleringen” och det är en dom i EU-domstolen i målet Tele2 mot Post- och telestyrelsen den 21:a december 2016 som är bakgrunden till den utredning som förkunnades i februari 2017. Den domen gjorde klart att den svenska lagstiftningen inte stämde överens med EU-rätten, enligt regeringens eget pressmeddelande. Med andra ord inte riktigt vad regeringens egen tidigare snabbutredning kommit fram till. Oops.

Nå. Vad den nya utredningen kommer fram till ska redovisas den 9:e oktober i år. Vi får väl se vad den har kommit fram till, men vi kan väl säga såhär: Jag blir ju inte direkt förvånad om man har kommit på nån ny anledning att inte riva upp det där man aldrig ville införa.

En som har fått en inblick i utredningen är Bahnhofs vd Jon Karlung. Hans första intryck är… bekymrat.

Det är i sammanhanget också viktigt att påminna om hela upphovet till det omstridda direktiv som sedemera implementerades i svensk lagstiftning, av svenska folkvalda politiker som ”inte ville”. En av arkitekterna var tidigare justitieminister Thomas Bodström. Efter terrordåd i Madrid 2004 och sedan London 2005 lobbade Bodström för en generell datalagring. Trots ett massivt motstånde lyckades man till slut driva igenom ett direktiv i EU-parlamentet, som därmed skulle tvinga medlemsländerna att implementera det i nationell lagstiftning (och på så sätt också låta knapptryckarkompaniet komma undan med ursäkten ”vi vill inte men måste”). Bodström skryter själv om hur han i ett enskilt samtal med den brittiske minister, som ville hoppa av med hänvisning till motståndet på hemmaplan, övertalade vederbörande.

Allting leder alltså tillbaka till Sverige. Sverige och socialdemokraterna, men också Sverige och Alliansen. De kan snyfta hur mycket de vill, men ingen tvingade 233 ledamöter att rösta för. Ja, det fanns risk för konsekvenser att inte implementera direktivet, men tidsfristen var liksom 2007 så 2012 borde man definitivt ha kunnat fortsätta trotsa och invända EU-domstolens utlåtande. Istället blev det plötsligt bråttom.

Den enda rimliga slutsats man kan dra av de olika ledtrådarna är att det finns en överväldigande majoritet i Sveriges riksdag för att övervaka vad dess invånare gör, säger, söker, delar, tittar på, vem de gör det med och var de befinner sig när de gör det. Man kan med rätta frukta datalagringen och andra övervakningsinitiativ, men det här jävla hyckleriet borde göra varenda en rasande! Och det genomsyrar det politiska skiktet så grundligt att vi kanske borde börja prata om statsskicket som en hypokrati.

2 kommentarer

Transportstyrelsens slogan: Kör för fan!

Publicerat 2017-08-16 av Joshua_Tree

Sent omsider har jag läst Emanuel Karlstens genomgång av IT-skandalen i Transportstyrelsen. Karlsten har, som rubriken också klargör, läst Säpos granskning så att vi slipper. Jag har två omedelbara reaktioner: För det första är det skrämmande läsning. För det andra är det lysande journalistik. Medan slaskpressen snubblade över varandra för att förklara ”vem som vann” det politiska efterspelet som om det vore en jävla fotbollsmatch satte sig Karlsten och läste Säpos utredning och destillerade den till något som är begripligt och tillgängligt för oss andra. Det här är varför journalistik fortfarande behövs. Vi behöver inte slaskpressen, men vi behöver journalistik.

Jag tänker inte ge mig på att sammanfatta Karlstens sammanfattning. Den behöver läsas i sin helhet. Men en nyckel i det hela är det som kommit att kallas för ett ”avsteg från gällande lagstiftning”. Jag trodde att det var något ansvarig generaldirektör med flera slängde sig med som en omskrivning för ”brottslig verksamhet”. Ni vet, ungefär som makteliten tar ”time out” istället för att sjukskriva sig eller suspenderas. Så var det inte. Formuleringen kommer sig av att en IT-säkerhetsansvarig i ren desperation över en kaosartad situation där säkerhetsaspekterna åsidosatts författade ett dokument som i klartext kräver antingen att projektet fördröjs med hänsyn till nödvändiga säkerhetsprövningar, eller ett godkännande av ”avsteg från gällande lagstiftning”. Det är ett slags internt nödrop – vederbörande antog eller hoppades att om högsta ledning ombads underteckna ett godkännande av lagbrott så skulle de inse allvaret. Protokollet undertecknades och projektet fortsatte.

Tyvärr är jag inte förvånad. IT-säkerhet och integritet är inte direkt prio numero uno. Detta har landets högsta ledning både genom nuvarande regering och föregående borgerliga demonstrerat upprepade gånger. De klassiska käpphästarna är förstås FRA-lagen, Ipred och datalagringsdirektivet där man gång på gång viftat bort kritik från allehanda expertis, inklusive lagrådet och en före detta Säpo-chef. I fallet datalagringsdirektivet sågades det till slut med fotknölarna i EU-domstolen men då stoppade regeringen kollektivt fingrarna i öronen och sjöng ”LALALALA”. IT-säkerhet står lågt i kurs därför att det för de flesta beslutsfattare är obegripligt. Och när regeringar visar att det är oviktigt, varför skulle deras kompisar på generaldirektörsposter agera annorlunda? Och så vidare i en kulturkedja som går hela vägen ner till de tekniker som faktiskt begriper men viftas bort som jobbiga alarmister.

Dessutom gäller den här sortens kultur inte bara specifikt IT-säkerhet. Jag tror att de flesta som jobbat på ett relativt stort företag kan känna igen sig i den här beskrivningen: Ni har ett möte. På mötet turas representanter från företagets olika avdelningar om att förklara hur viktig deras del av verksamheten är. Kvalitetschefen berättar att kvaliteten är viktigast. Om ni inte kan garantera kvaliteten på er produkt spelar inget annat någon roll, för då har ni snart inga kunder. Huvudskyddsombudet berättar att säkerheten är viktigast. Om ni sliter ut personalen kan ni inte garantera kvaliteten. Sedan får ni berättat för er att om inte dokumentationen är korrekt spelar inget av det andra någon roll, och ytterligare någon förklarar att det viktigaste är att hålla ledtiderna för det spelar ju ingen roll hur bra grejer ni tillverkar om det aldrig kommer fram till kunden. Och så vidare. Sedan återgår ni till verksamheten. Ni är underbemannade, maskinparken hålls ihop med nödlösningar och böner, ni saknar adekvat behörighet, ergonomin är undermålig. Med vetskap om hur viktigt allt detta är lyfter ni problemet till er närmsta chef. Han säger ”kör”. Vad gör ni?

Jag tror att alla, såväl myndigheter som företag, kan ta lärdom av Transportstyrelsen. Att hasta fram beslut, slarva med upphandlingar etcetera må vara effektivt och billigt på kort sikt, men det kan också få förödande konsekvenser. I bästa fall blir det bara dyrt, som när Elektrolux plöjde ner hundratals miljoner i affärssystemet SAP för att efter några års tweakande besluta att det var billigare att bara slänga pengarna i sjön än att faktiskt ta det i bruk, eller för all del den aktuella situationen på Försäkringskassan. I värsta fall leder det till att människor skadas, som när biltillverkare eller livsmedelsföretag tummar på kvaliteten. Eller när en myndighet läcker säkerhetsklassad information, vilket är vad Transportstyrelsen har gjort.

Att jag tror att alla kan ta lärdom av Transportstyrelsen betyder däremot inte att jag håller andan. Man kan tänka sig att folk tänker till. Ett tag. Men så sakteliga kommer allt att återgå till det normala och marginalerna pressas tills nästa gång det skiter sig. Och även då, liksom förr, kommer granskningen att visa att folk försökte säga ifrån, utan att få gehör.

Photo credit: Eric Kilby via Foter.com / CC BY-SA

En kommentar

Kraven på rullande huvuden gynnar systemet

Publicerat 2017-07-28 av Joshua_Tree

Jag har inte satt mig in i soppan med Transportstyrelsens fadäs. Jag har ärligt talat inte orkat. Det som kommer här är därför inte en reflektion över vad som har hänt, utan snarare om det politiska och mediala efterspelet, vilket i mina ögon är ett minst lika stort problem som den faktiska händelsen.

Händelseförloppet följer nämligen ett tämligen vant mönster. Någon skiter i det blå skåpet, och blir påkommen. Detta hamna under lupp från en eller annan grävande journalist. Händelsen hamnar i händerna på politiska debattörer. Man vädrar blod. Snart börjar man kräva att huvuden rullar. Den styrande regimen gör ett bondeoffer för att blidka pöbeln. Och plötsligt handlar det hela om spelteori och det skrivs spaltmeter om hur regimen och oppositionen agerar ur en rent strategisk synvinkel. Det refereras till som en fotbollsmatch där två sidor försöker utmanövrera varandra, och i sociala medier förvandlas i vanlig ordning folk till påhejare av sitt lag. Alla spelar sin förutbestämda roll på schackbrädet. Är det någon som ens bryr sig om att en myndighet har läckt information som kan skada rikets säkerhet!?

Knappast. Nu handlar det bara om att plocka politiska poäng och vinna rävspelet. En ledtråd: En rad tyckare på högerkanten anser att Alliansen bör dra tillbaka sin misstroendeförklaring mot försvarsminister Hultqvist. Varför? Blev han plötsligt kompetent och förtroendeingivande igen över en natt? Nej, för att det vore ”strategiskt klokt”. Med andra ord: Man har fått ett par huvuden att rulla. (Huvuden rullar för övrigt mycket mjukt på den nivån, men det är en annan diskussion.) Nu gäller det att positionera sig och vinna väljarnas gunst. Vad som är i medborgarnas intresse är irrelevant. Det är alltså ”maktkåt” som ska in på lodrät tre och ”köttgrytor” på vågrät fem.

Det är inte så att jag inte förstår varför narrativet blir som det blir. Politik är i mångt och mycket ett spel. Och att referera det som en fotbollsmatch är antagligen mycket billigare journalistik att producera än att ödsla tid i arkiv och försöka sammanställa fakta. Dessutom är folk som folk är mest. Om någonting kan refereras som en match blir vi villigt en del av en okritisk åskådarskara som viftar med halsdukar och kanske sparkar sönder ett skyltfönster eller två om fel lag vinner. Bröd och skådespel.

Det uppenbara problemet är dock att man aldrig kommer till roten av problemet. Att kräva att huvuden rullar gynnar själva systemet. Så vi blir av med ett par broilers. De ersatts snabbt med nya i den politiska hydran. Under tiden tuffar maskinen på som vanligt. Problemen med inkompetens, slarv, en känsla av att stå över lagen eller för all del problemen med att just inkompetens och politiska luftpastejer skapar en härva av lagar som förmodligen är helt omöjlig att navigera i. Jag skulle inte bli förvånad om situationen många gånger är sådan att det är omöjligt för tjänstemän att göra någonting alls utan att bryta mot någon lag. Eller förlåt, ”göra avsteg från”, som det heter om det sker på tillräckligt hög nivå.

Det här är vad vi borde diskutera och gräva i. Det är här den verkliga granskningen finns att göra. Inte vem som ”vinner matchen”. Den där matchen ni pratar om – den är i slutänden vårt samhälle, vår tillvaro, våra liv. Men jag antar att det inte är tillräckligt spännande.

Photo credit: thor_mark  via Foter.com / CC BY-NC-SA
Andra bloggar om: , , ,

5 kommentarer

Vad skulle Lars Ulrich göra?

Publicerat 2017-05-13 av Joshua_Tree


Det bästa med Star Wars – ja, det enda som är bra faktiskt, är musiken. Den är komponerad av John Williams, som också gjort musiken till ungefär alla Steven Spielbergs filmer. Det är något visst med just John Williams kompositioner. Något jag inte kan sätta fingret på, men det finns där. Inte bara att han är träffsäker i att göra musik i rätt stämning för den film han komponerar till, det finns det flera som kan, men han har något särskilt som gör att hans musik verkligen sätter sig.

Jag snubblade över ett klipp där två musiker, Bryce Hayashi och Michael Miller, ställer sig utanför John Williams hus och tutar ledmotivet till Star Wars. Jag vet inte bakgrunden till varför, men det är en kul grej. En sån där feelgood-video att ha i bakfickan.

Notera också att John Williams i egen hög person kommer ut och ler uppskattande och tar i hand, istället för att bussa sina advokater på dem för upphovsrättsintrång. Det är ett sätt att hantera det hela. Det är inte utan att man undrar hur Lars Ulrich hade hanterat det.

Jag har en vision av hur ett par hugade fans ställer sig utanför utanför Lars Ulrichs hus och river av några strofer från Enter Sandman, varpå Lasse själv kommer utspringande i morgonrock och tofflor och jagar dem med käppen som vore de några simpla äppelpallare. Hela tiden vrålandes en osammanhängande kakafoni av danska och engelska, okvädningsord och juridik. Kanske har han också ett par dobbermanliknande advokater i nithalsband kopplade därhemma som ständigt är redo att kasta sig över alla potentiella hot och slita dem i stycken.

Nu hoppas jag att ni också har den visionen. Och att ni lyssnar på Bryce Hayashis och Michael Millers version av Star Wars-temat.

Andra bloggar om: , , ,

2 kommentarer

#52weeks bok 11 – Framsteg

Publicerat 2017-05-08 av Joshua_Tree

Gladliberalen Johan Norberg är tillbaka. Med sitt framgångskoncept av förnuft och känsla kombinerat med snyggt hår levererar han än en gång fakta på ett tillgängligt sätt. Norberg är en av de som verkligen besitter den underskattade förmågan att förstå de lärdes latin och förklara det för bönder på bönders vis. Utan att för den skull förolämpa läsarens intelligens genom att dumma ner det.

I Framsteg tar sig Norberg an tio skäl att se fram emot framtiden, vilket också är bokens undertitel. Han gör det genom att blicka bakåt och konstatera att det är rent häpnadsväckande vilken utveckling vi har haft de senaste tvåhundra åren. Inte bara inom områden som frihet och jämlikhet, eller bara rent ekonomiskt. Utan även på områden som mat och sanitära förhållanden som för oss är så självklart att vi inte ens tänker på att för de allra flesta människor i alla tider fram tills alldeles nyss lurade svält och sjukdomar ständigt runt hörnet. Att man lätt kan få uppfattningen att svält, våld och elände ökat beror på att rapporteringen ökat vilket, menar Norberg, egentligen är ett gott tecken. Det betyder nämligen att svält och våld numera är ett undantag, inte ett normaltillstånd, och därför har nyhetsvärde.

Även om jag, trots att jag är en cynisk pessimist, tillhör de frälse så innehåller boken överraskningar även för mig. Framför allt kapitlet om miljö berättar om framgångssagor som jag aldrig hade hört talas om. Det är intressant att rapportera om förestående katastrofer. Att de inte inträffade och att vi löste det är inte lika viktigt.

Norberg avslutar boken med en epilog som i stort sett sammanfattar varför jag sedan dryga året tillbaka slutat läsa nyhetsmedia och slutat se nyhetssändningar på teve. Och varför jag rekommenderar andra att också sluta. Det ger inget annat än en skev bild och ångest.

Norberg besitter som sagt en värdefull förmåga att kunna göra fakta tillgängligt, och att kunna göra det utan att bli torr och tråkig. Tvärtom blandar han fakta och statistik med minnesvärda anekdoter och populärkulturella referenser (spoiler alert: Grampa Simpson är citerad) på ett sätt som ger boken flyt. Liksom den sorgligt hädangångde Hans Rosling är Norberg duktig på att sätta statistik i ett sammanhang som gör den begriplig. Och liksom just Rosling är Norberg oerhört viktig som motvikt till alarmister och populister.

Det enda klagomål jag har på den här boken är faktiskt att Norberg inte valde att publicera den i form av en skriftrulle. Det hade gjort den lättare att använda som tillhygge att banka ”det var bättre förr”-folket i huvudet med. Det var inte bättre förr. Alls. Förr var faktiskt rätt förskräckligt.

Andra bloggar om: , , , ,

En kommentar