Hoppa till innehåll →

Kategori: Pirat

Immaterialrättspolisen

Publicerat 2017-05-05 av Joshua_Tree

Skärmdumpen i föregående inlägg, det där ”immaterialrättspolisen” ger lite vänliga råd kring streaming, har spridits som en löpeld under ett par dagar. På flera håll har dess äkthet ifrågasatts. Inte äktheten i bilden (som för övrigt är lätt att verifiera) utan äktheten hos Facebooksidan som kallar sig Polisen – immaterialrätt. Man ifrågasätter helt enkelt om det verkligen är en officiell sida från Polismyndigheten.

Nå. Rotar man runt lite hos Polisen – immaterialrätt, tittar på beskrivningen av sidan och hur den uttrycker sig, så uppvisar den alla tecken på att vara legitim. Men det skulle å andra sidan en trollsida också göra, så det bevisar ingenting annat än att den som driver sidan inte är en klåpare. På sidan finns en länk till polisens lista över engagemang i sociala medier. Polisen – Immaterialrätt finns inte med i den listan. Det tyder på att det inte är en officiell sida. Å andra sidan vet vi också att det finns mängder av lokala initiativ från polisen på sociala medier, till exempel Twitterkontot YB Södermalm. Det betyder inte att allt som sägs av dessa konton nödvändigtvis är den allmänna ståndpunkten hos Polismyndigheten i allmänhet (problematiken kring det är en annan diskussion) men det är sannerligen inte heller trollkonton som falskeligen utger sig för att representera polisen.

En läsare har kommenterat på Enligt min humlas officiella Facebooksida och menar att Polisen – immaterialrätt drivs av Paul Pintér. Att det inte är ett officiellt poliskonto utan hans personliga projekt. Om så är fallet blir det hela synnerligen intressant. Paul Pintérs officiella funkton inom polisen är nämligen ”nationell samordnare för immaterialrättsliga brott”. Han är således inte nån random snut som leker piratjägare på Facebook – han är samordnare för alla poliser som leker piratjägare. Så om det verkligen är Pintér som står bakom immateralrättspolisen så kan vi nog utgå från att vare sig kontot är officiellt eller inte så är ståndpunkten det ger uttryck mycket relevant. Och det är allvarligt.

Det är också intressant därför att om vi antar att Pintér är mannen bakom immaterialrättspolisen och om vi utgår från att Polismyndigheten inte givit sitt godkännande eftersom sidan inte finns listad – hur förhåller sig Polismyndigheten då till hur immateralrättspolisen uttrycker sig? Om jag ansvarade för en myndighet eller ett företag och någon på eget initiativ utgav sig för att vara en officiell representant, då skulle jag ta den personen i örat. Hårt. Och det oavsett vilken nivå personen ifråga befinner sig på. Det må vara allvarligt om en random tjänsteman eller anställd ”went rogue”, men än mer allvarligt är det ju om det är en högt uppsatt person. Ju högre upp i kedjan, desto större anledning har man att anta att det personen ifråga uttrycker också är myndighetens eller företagets officiella ståndpunkt.

Så här: Låt oss säga att jag arbetar för Läkemedelsverket. Om jag satte upp en Facebooksida och kallade den ”Läkemedelsverket – medicinmannen”, använde Läkemedelsverkets officiella logotyp, länkade till dess hemsida och på allehanda sätt utgav mig för att vara myndighetens röst i sociala medier – då är jag tämligen säker på att jag skulle bli arbetslös samma dag som min arbetsgivare fick nys om det. Om jag dessutom, som medicinmannen, gav folk tips och råd i medicinska frågor så vettefan om inte det skulle vara kriminellt. Det borde det i alla fall vara. I synnerhet om tipsen innefattade kolloidalt silver och virvlat vatten.

Därför ska det bli intressant att se hur Polismyndigheten hanterar det hela framöver. Tystnad bör betraktas som godkännande, oavsett vem som står bakom.

Photo credit: Foter.com
Andra bloggar om: , , , , ,

Kommentarer stängda

Civil lydnad

Publicerat 2017-05-03 av Joshua_Tree

Nyligen kom en dom som av Patent- och Registreringsverket tolkas som att det numera är olagligt att ta del av streamad film. Detta för att man i samma ögonblick som man tar emot en stream också skapar en temporär kopia. Vilket tekniskt sett är korrekt. Frågan som direkt uppstår är dock: Hur ska man veta om en stream man tar del av är laglig eller inte? Det är lätt att tänka att det vet man ju så länge man håller sig till lagliga tjänster som Netflix, Viaplay eller Spotify. Men hur ska man då förhålla sig till världens största streamingsite, Youtube? Eller för den delen streamade klipp på Facebook eller andra sociala medier? Hur ska man veta? Är det rimligt att den enskilde nätsurfaren ska kontakta upphovsrättsinnehavaren och kontrollera om avsändaren har inhämtat vederbörandes tillstånd att streama materialet?

Ja. Det tycker i alla fall polisen som på en rakt ställd fråga svarar just att man får kontrollera med rättighetsinnehavaren. Och på följdfrågan om Youtube tycker polisen alltjämt att jo, man har ju faktiskt ett eget ansvar. Det blir rätt många samtal man behöver ringa. Varje dag.

Och för att göra det hela ännu snårigare så kan man faktiskt inte alls vara säker på att bara för att avsändaren är ”laglig” så är det fritt fram. Detta på grund av att lagen ser olika ut i olika länder och tillstånd att sända kan vara begränsade till enskilda marknader. Således kan en stream tekniskt sett vara laglig att sända i ett land men olaglig att ta emot i ett annat. Jag vet inte hur en domstol skulle se på ett fall där jag tar emot en NHL-stream i Sverige genom en laglig amerikansk tjänst trots att Viasat såvitt jag vet har ensamrätt att sända NHL i Sverige. Med tanke på hur det svenska rättsväsendet (och ovan nämnda polis) förhåller sig till dylikt skulle jag inte vilja chansa och ta reda på det heller.

Därtill vet vi ju att det har förekommit olovlig musik på Spotify. I juni förra året fastslog hovrätten en tidigare dom från tingsrätten att Warner Music lagt ut musik på Spotify utan upphovsmannens tillstånd. Så återigen – hur ska man veta? Om Spotify inte har koll på att det de streamar är lagligt och skivbolagen inte bryr sig om att inhämta upphovsmännes tillstånd, är det då verkligen rimligt att jag som konsument ska hålla reda på det? Och hur ska jag veta om klippen som sänds under ”du kan aldrig gissa vad som hände sedan” i Aftonbladet är lagliga? Har Aftonbladet verkligen inhämtat upphovsmännens tillåtelse, eller har de bara snott det från Youtube? Är det rimligt att jag ska veta det?

Ja, enligt polisen. Man har ju faktiskt ett eget ansvar.

Jag ser ett utmärkt tillfälle för lite aktivism här. Om alla som någonsin tar emot en stream, oavsett innehåll, ringer eller skriver till avsändaren ifråga – må det vara Spotify, Youtube, Netflix eller Aftonbladet – och kräver att få veta, då blir situationen snabbt ohållbar. Det räcker förstås inte med ett kort svar om att de har tillstånd att sända. Nej, kräv papper på det. Kopior på avtal och licenser. Hänvisa till polisens råd. Förmodligen behöver du ta hjälp av en jurist för att förstå avtalen också. Eller kanske den hjälpsamma immaterialrättspolisen på Facebook kan bistå med det.

Det är inte ens civil olydnad. Det är civil lydnad. Lagstiftare och rättsskipare tycker om lydnad. Så låt oss vara så inihelvete lydiga!

Andra bloggar om: , ,

7 kommentarer

Kunskap är inte tungt att bära

Publicerat 2017-05-01 av Joshua_Tree

Jag anar en gryende antiintellektualism. Ett kunskapsförakt där vetskap och förståelse är något man fnyser åt. Det yttrar sig på lite olika sätt, men har gemensamt att man aktivt försöker slippa kunskap.

Ett aktuellt exempel är efterspelet efter dådet på Drottninggatan. Precis som vid alla andra avskyvärda terrordåd så uppstår diverse diskussioner där somliga försöker förstå varför en människa gör något sådant, och andra skriker så högt de kan för att dränka eventuella analyser. Av någon anledning tycks de blanda ihop förståelse och förlåtelse, som att varje försök att förstå bakomliggande mekanismer är ett försök att ursäkta dådet. Dylikt är givetvis trams. Att förstå varför är rätt relevant för att förebygga och förhindra att det händer igen.

Den här sortens kunskapsfientlighet är emellertid inte begränsad till terrordåd. Överallt där det väcks känslor vaknar också en aktiv motvilja att förstå. ”Det är inget att diskutera, lås in fanskapet och släng bort nyckeln!” är ett vanligt förekommande argument. Och jo, det kan vi väl göra, om och om igen, men bara efter att ett brott begåtts. Det hjälper inte brottsoffret. För att arbeta proaktivt behöver man förstå varför folk gör som de gör.

Man kan också spåra kunskapsföraktet i människor förhållande till vetenskap. Vi har väl alla råkat få kännedom av någon obskyr forskning och reflexmässigt reagerat med ”får någon betalt för att göra det där?”. Och givetvis ska även forskare granskas, och det minsta man kan begära är att forskningen uppfyller vissa kriterier, som falsifierbarhet till exempel. Men någonstans måste man också lita på att bara för att jag inte förstår ämnet i fråga så finns det andra som gör det och som har givit sitt godkännande. Och även om abstrakta och extremt komplexa frågor som ”hur stort är universum?” låter som ”hur många lingon finns det i skogen?” i mina öron och lätt lockar fram frågan ”vad i hela världen ska vi med den kunskapen till?” så är svaret alltid: Det vet vi inte förrän efteråt. För så är det. Först räknar någon varför saker beter sig som de gör. Sedan kommer någon annan på en praktisk nytta av kunskapen. Äpplen föll till marken innan Newton fick ett i huvudet också. Att han listade ut varför förändrade ingenting där och då. Och atomer har alltid bestått av diverse beståndsdelar, även när man trodde att atomen var det minsta som fanns. Sedan lyckades någon kläcka en atom och en massa skit ramlade ut (det är åtminstone så jag föreställer mig att det gick till) och världen ryckte säkert på axlarna åt det också, tills någon annan kom på att det nog hade praktisk användning i form av kärnkraft och atombomber.

Så länge attityden att kunskap är något betungande stannar i fikarummen är det väl en sak. Problemet är att den i allt större utsträckning vinner politiska framgångar. Hela Trumps valkampanj byggde väl mer eller mindre på enkla (och dumma) svar på komplexa frågor. Och eftermälet efter hans valseger är precis lika jävla korkad och kunskapsfientlig där alla försök att förstå varför folk röstade på honom viftas bort och den enda godtagbara förklaringen är att andelen inavlade hillbillies med rösträtt ökat lavinartat. Vi ser en ökad polarisering i hela västvärlden där kunskapsfientliga extremhögern vinner mark, samtidigt som dess politiska motståndare av varierande färg står handfallna och oförstående inför de bakomliggande orsakerna. Det är inte bara det att båda sidorna saknar en vilja att förstå varandra. De delar en intensiv motvilja mot att förstå varandra.

Man kan ställa sig och titta på en ko i ett träd eller Trump i Vita Huset och fråga sig ”hur hamnade den där?”. Eller så kan man bli förbannad och vråla att det fan inte spelar någon roll, den ska inte vara där! Man kan förstås unna sig att skratta en stund åt synen också, men efter det tycker jag nog att det första förhållningssättet är bättre. När man har förstått hur kon hamnade i trädet, eller Trump i Vita Huset, kan man också klura ut hur man får bort den och undviker att det händer igen.

Kunskap tar ingen plats och är inte tung att bära. Det finns ingen anledning att undvika den, annat än rädslan för att bli motbevisad förstås. Men då borde det väl vara själva risken att man har fel man är rädd för, och i så fall borde man välkomna frukten från kunskapens träd, inte undvika den.

Bild 1: Foter.com
Bild 2: Andreas Henriksson
Andra bloggar om:

Kommentarer stängda

En guide till goda samtal

Publicerat 2017-04-19 av Joshua_Tree

Den senaste tiden har jag sett allt fler lufta en längtan efter goda samtal i sociala medier. Det är glädjande och sannerligen på tiden. Att folk tröttnat på det eviga käbblet och önskar konstruktiva samtal är ett tecken på att pendeln äntligen håller på att vända tillbaka. Så frågan är då: Hur uppnår man goda samtal och konstruktiva diskussioner? Jag ska inte påstå att jag sitter med facit men jag har åtminstone några punkter som jag tror vore en bra början.

1. Samtala istället för att debattera.

Det är en milsvid skillnad mellan de båda. I en debatt försöker man övertyga publiken om att man har rätt, eller åtminstone att motståndaren har fel. I ett samtal har man inte motståndare. Man har en samtalspartner, och man försöker förstå varandra. Jag tror inte att diverse politiker, ledarskribenter och andra proffstyckare har en aning om hur man samtalar. De kan bara debattera. Ta inte efter dem. I en debatt kan bara en koras till vinnare. I ett samtal vinner båda genom att bli klokare.

2. Skippa publiken.

Som nämnts i punkt 1 är debatt en publiksport. Därför tenderar alla diskussioner på offentliga forum såsom Facebook eller Twitter att bli debatter, även om deltagarna gått in med bästa välvilja. När det finns publik finns det prestige. Sedan hjälper det ju inte att pöbeln på läktaren kastar glåpord och grishuvuden på deltagarna heller. Därför bör vi kanske stänga om oss och hitta mindre grupper att samtala i. Först då kan vi tillåta oss att vara ödmjuka och prestigelösa, och:

3. Våga ha fel!

Det är så otroligt hämmande för samtalet att vara rädd för att ha fel. Det gör att man inte vågar säga något alls, eller att man passiv-aggressivt söker fel i andras argument för att dra fokus från sina egna brister. Att bli överbevisad är att lära sig något nytt. Istället för att bli kränkt kan man välja att vara tacksam. När jag var yngre var jag verkligen sämst på att ha fel och jag kunde fortsätta strida för min sak långt efter att jag hade insett att jag hade fel, och så länge jag fick sista ordet kunde jag lura mig själv att jag hade rätt. Det är en så jävla korkad inställning att jag skäms när jag tänker tillbaka på det. Jag faller garanterat tillbaka i det mönstret ibland än idag men jag försöker verkligen dra lärdom av mina misstag och tacka för att de påpekas. Att lära sig är att vinna!

4. Hitta tuggmotstånd.

Nog för att det är trevligt att samtala med människor som håller med, men det blir lätt som att sitta och humma instämmande i grupp. Det verkligt givande, och den verkliga utmaningen, är att ha goda samtal med människor man inte håller med. Det förutsätter förstås att båda parter är intellektuellt hederliga och villiga att lyssna och inte bara prata. Så samla på dig folk som inte tycker som du i alla frågor men som du ändå respekterar för att de är anständiga. Ni behöver inte vara överens efter samtalet heller, det är rent av bättre om ni inte är det eftersom målet för ett bra samtal varken är att vaska fram en vinnare eller att nå konsensus. Om ni kan tycka olika och lyckas förstå varandras argument så är mycket vunnet.

5. Mata inte trollen.

Jag vet att det är en gammal klyscha, men den är fortfarande sann. Det finns massor av debattroll därute som vill locka in dig i evighetslånga diskussioner om ditt och datt. Det är lätt att låta sig ryckas med, för man vill inte låta dumfan stå oemotsagd, men det finns inget att vinna på det. Det tar tid och det tar energi och i slutänden kommer du ändå inte att ha uträttat något för dumfan är varken intresserad av att förstå eller bli förstådd. Det är internets sirener och de lockar dig i fördärvet. Som George Carlin sa: Argumentera inte med idioter. De drar ner dig till sin nivå och besegrar dig med erfarenhet.

6. Mata inte penntrollen heller.

Just det. Troll finns inte bara på nätet. Redaktionerna vill gärna att du ska tro det, men redaktionerna anställer gärna troll själva som skriver smörja som får blodet att koka hos läsarna. För att upprördhet säljer. Artiklar som gör folk upprörda sprids och ger skönt klirr i kassan i klickonomins tidsålder. Gå inte på det. Klicka inte och dela inte. Måste du prompt klicka eller dela så använd åtminstone en tjänst som unvis.it så att penntrollet åtminstone inte genererar några pengar till sin tidning.

7. Tillämpa generositetsprincipen.

Jag vet, jag har sagt det förr, men det är viktigt. Att avsiktigt missförstå och tolka saker på sämsta möjliga sätt må vinna debatter, men det för inte samtalet en millimeter framåt. Att spela dum är… dumt.

8. Börja med dig själv.

Vi kan inte begära att andra ska ändra sig. Vi kan inte förvänta oss det. Allt vi kan göra är att börja med oss själva och hoppas att andra hänger på. Det handlar om att föregå med gott exempel, men också om att motstå frestelsen att vinna billiga poänger. Det är svårt nog. Men om vi inte kan hålla nivån själva, hur kan vi då vara säkra på vilken planhalva vi egentligen spelar på?

Photo credit: Marc Wathieu via Foter.com / CC BY-NC
Andra bloggar om: , , , ,

Kommentarer stängda

#52weeks bok 8 – Boktjuvarna

Publicerat 2017-03-10 av Joshua_Tree

Anders Rydells Boktjuvarna – Jakten på de försvunna biblioteken är en fortsättning på hans bok Plundrarna – hur nazisterna stal Europas konstskatter. Den senare har jag inte läst men inser nu att jag bör. Boktjuvarna är nämligen så fängslande och intressant att jag svårligen kan tänka mig annat än att detsamma gäller för Plundrarna.

Rydell beskriver redan i förorden hur Boktjuvarna kom till som en slags avknoppning av Plundrarna. Att det var under insamlandet av information till den boken som han också kom till insikt om skalan på vilken nazisterna stal böcker. Detta har inte uppmärksammats alls på samma sätt som konststölderna av det enkla skälet att konstskatter har ett enormt monetärt värde medan böckers värde, med vissa undantag, endast har ett sentimentalt värde. Det betyder ingalunda att böckerna har ett mindre värde för sina ägare – kanske snarare tvärtom – men där det inte finns något uppenbart monetärt värde finns det heller något direkt juridiskt, politiskt eller medialt intresse. Därför är det en viktig berättelse.

Rydell tar oss på en resa genom både tid och rum i Europa. I jakten på de försvunna biblioteken måste han också förklara deras uppkomst, och boksamlingarnas uppkomst är intimt förknippad med människorna som samlade dem. Således får vi små nedstick i den judiska historien i Tyskland, Holland, Polen, Litauen, Spanien, Italien och Grekland. Historier som nazisterna systematiskt försökte utplåna – inte bara genom att fördriva och sedemera utplåna människorna, utan också genom att beslagta deras böcker.

De stulna böckernas historia är också berättelsen om den inre maktkampen bland högt uppsatta nazister, och deras storhetsvansinne. Varhelst de drog fram pågick en ständig dragkamp om bibliotek och arkiv mellan å ena sidan Heinrich Himmler och hans SS, och å andra sidan Alfred Rosenberg och hans Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg (ERR). SS främsta intresse var i underrättelsesyfte. De vill veta allt de kunde ta reda på om sina fiender, vilket till en början handlade mest om kommunister och bolsjeviker men i rask takt utvidgades till att omfatta praktiskt taget alla, som så ofta är fallet i en i paranoid diktatur. Men Himmler och delar av toppen inom SS utvecklade också en bisarr fascination för det ockulta, varför allt som berörde mysticism, häxkonst, alkemi och hemliga ordnar var av intresse.

Inom ERR var man mer intresserad av att samla och katalogisera böcker av ideologiska skäl. Rosenberg, som alltmer framstår som nationalsocialistisk chefsideolog, ansåg sig bedriva forskning och med hjälp av böckerna som beslagtogs försökte man lägga det pussel som skulle bevisa konspirationsteorier om hur judarna i hemlighet styrde. Med en ”forskning” där man på förhand bestämt vad som ska bevisas kunde man såklart också lägga fram ett och annat. Kardinal Richelieu ska ha sagt något i stil med ”visa mig sex rader skrivna av den ärligaste av män och jag ska hitta något som får honom hängd”. Föreställ er då vad man kan gräva fram ur tåglast efter tåglast av stulna bibliotek om man bara har rätt ideologiska glasögon. En avart av forskning som kanske bäst beskrivs med Joseph Goebbels egna ord.

Med andra ord: Jag skiter i att det inte är sant, det är ändå förjävligt! Eller ”jamen det kunde vara sant!” som det brukar heta i diverse kommentarsfält nuförtiden.

Dessa skärvor, av något som en gång var ett sammanhållet bibliotek, får mig att tänka på den förstörda begravningsplatsen i Thessaloniki. Hur de krossade gravstenarna murades in i staden och blev en del av den. På samma sätt har Zentral- och Landesbibliothek byggts på skärvor och ruiner. Ett fundament som för det mesta är osynligt, men som i en låg skiffermur bakom ett smutsigt parkeringsgarage eller ett glömt exlibris på ett försättsblad avslöjar att dessa bitar en gång var en del av någonting annat, av någon.
På grund av denna interna dragkamp om boksamlingarnas innehåll kom böckerna att redan från början delas upp och sorteras om. Därtill förstördes mängder av böcker – antingen avsiktligt för att de inte hade något värde för tjuvarna, eller som en följd av kriget. Slutligen kom böckerna att hamna i händerna på Tysklands besegrare. De har hamnat i privata samlingar, i andra bibliotek eller ligger fortfarande kvarglömda i något arkiv. Och just uppstyckandet av böckerna är i sig en djävulsk detalj i en på alla sätt vedervärdig historia. Ty var för sig tappar böckerna sitt sammanhang. Det var genom att ingå i någons boksamling som böckerna var en del av något större. Kultur och kunskap som samlats i generationer. Därigenom försökte nazisterna försäkra sig om att även om de misslyckades med att utplåna judarna på individnivå och grunda sitt tusenåriga rike, så skulle de utplåna den judiska kulturen.

Slutligen är det också berättelsen om hur ihärdigt människor arbetade för att försöka rädda sina böcker. Hur de gömdes inne i ghettona, eller smugglades ut. Hur böcker försvann ur bibliotek för att aldrig återvända när den som för tillfället lånat den tog den med sig på sin sista resa. Hur judiska lärda, som med nazisternas sadistiska känsla för effektivitet, tvingades sortera och katalogisera boksamlingarna och därmed avgöra vad som skulle bevaras och inte, också gjorde den sorgligt pragmatiska bedömningen att jobbet måste göras. Att det var bättre att rädda de viktiga böckerna åt sina plågoandar än att se dem förstöras, eftersom det då åtminstone fanns en chans att bevara dem åt eftervärlden. Trots insikten att de själva skulle gå under.

Kultur är så otroligt viktigt för människor att det inte går att sammanfatta på ett vettigt sätt. Insikten om det är mer än känsla i magen än något som kan beskrivas rationellt. Och Rydells bok sparkar en i magen, om och om igen. Den förtjänar att läsas.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Kommentarer stängda

Alla har en åsikt om värnplikt, ingen pratar om skolplikt

Publicerat 2017-03-04 av Joshua_Tree

Värnplikten införs på nytt, som väl de flesta har noterat. Tekniskt sett var den väl aldrig avskaffad, såvitt jag förstår, utan bara lagd på is. Det må vara hur det vill med den saken. Beskedet har hur som helst skapat en hel del diskussion, som sig bör.

Somliga menar att värnplikten är karaktärsdanande. Andra menar att det tvärtom kan vara rent skadligt. Båda talar antagligen av egen erfarenhet. Sedan finns det de som, liksom jag, motsätter sig det av rent principiella skäl. Värnplikt, karaktärsdanande eller inte, är tvång. Tvång är dåligt. En del menar att det är en nödvändighet för att ha ett försvar som duger till något alls. Det kanske är sant. Men då är det utifrån det diskussionen ska föras – nödvändigheten kontra tvånget – och helt utan att sminka grisen med trams om att ”lumpen gör män av pojkar”. (Vad är det ens för manssyn?)

Vad som dock har slagit mig är att, bland de många meningsfränder som vänder sig mot värnplikten av det principella skälet att det är ett tvång, att staten tar sig friheten att under ett år tvinga unga människor att marchera, gräva gropar och bädda, är det ytterst sällan jag hör något alls om skolplikten. I grund och botten är det samma sak, eller hur? Om vi skalar bort allt det andra, det där om att det är nyttigt på ett individuellt plan på grund av orsaker, så är det samma sak. Staten tar sig friheten att tvinga unga människor. Den tvingar föräldrar att se till att deras barn är i skolan och lär sig det staten vill att de ska lära sig.

Som nämnts kanske värnplikt är ett nödvändigt ont. Kanske är tvångsrekrytering nödvändigt för att försvara den demokrati vi lever i. Det går bra att prata i principer, men i den icke-binära värld vi lever i kan tvångsåtgärder vara nödvändiga för att försvara friheter, hur paradoxalt det än kan låta. Ett slags bondeoffer. Jag är icke alls övertygad om att så är fallet, jag bara säger att det är fullt möjligt att motivera det så. På samma sätt har skolan tjänat ett syfte i att ge barn och ungdomar en grundläggande bildning som behövs för att de ska kunna bidra till samhället. Men skolplikt är likväl ett tvång, på samma sätt som värnplikt.

Jag skulle önska att vi hade en mer levande diskussion även om skolplikten. Tyvärr tycks den så djupt rotad i det svenska samhället och den svenska folksjälen att den aldrig ifrågasätts. Det är synd, för det finns flera grunder att kritisera skolplikten på.

  • Till att börja med för att den tvingar in barn i miljöer som inte är bra för dem. Det är stökigt och högljutt. En del barn hanterar det bättre än andra, men det kan knappast vara bra för någon. Det måste vara enormt tröttande vilket bara leder till att det blir ännu stökigare. Det, tillsammans med lokaler som inte håller måttet, ger en arbetsmiljö som få skulle acceptera på sin arbetsplats. Samtidigt får vi naturligtvis inte glömma bort att skolan också är kan vara en ventil, rent av en livlina, för barn som inte får sina behov tillgodosedda i hemmet och att skolplikten förhindrar att de helt isoleras från resten av samhället.
  • Det innebär stora påfrestningar på barn att kastas in i stora grupper med andra som man kanske inte känner sedan tidigare. Särskilt i de tidiga skolåren där barns behov av trygghet får antas vara som störst och när de är som mest påverkningsbara, skyfflas de ihop i en stor skränande flock. Igen, en del barn hanterar det bättre än andra. Vilket leder mig till vad som kanske är den viktigaste poängen:
  • Människor är individer. Men skolan är dåligt anpassad för att tillvarata varje individs behov, utveckla varje individs talanger, tackla varje individs problem. Istället ska var och en knölas ner i samma form, bedömas utifrån samma kriterier. Barn anpassas efter skolan, inte tvärtom. Det är svårt att inte cyniskt tänka att det kanske är precis det som är meningen. Det som kommer ut i andra änden är lydiga, medelmåttiga medborgare som inte ifrågasätter auktoriteter, utmärkta för industrigolv och kontor.

Att systemet har inneburit att vi under en lång tid har haft en befolkning med tämligen god allmänbildning får anses ställt utom rimligt tvivel. Gemene man (och kvinna) kan läsa och skriva hjälpligt (fan ta alla särskrivare!), räkna och vet att det finns fyra åar i Halland varav en heter som ett bilmärke. Kunskap är ovärderligt, det är jag den förste att skriva under på, även om jag hånar de där vattendragen i Halland (någon gång skulle jag faktiskt vilja gå till botten med varför just de fyra vattendragen är så viktiga.) Men skolplikten härstammar från en tid då kunskap inte var tillgänglig på samma sätt som idag.

Folkskolestadgan från 1842 lagstadgade den så kallade folkskolan för att försäkra att alla barn hade tillgång till skola. Då var skoltiden ännu inte reglerad. 1878 togs en normalplan på 6-7 år fram vilket senare blev obligatoriskt i och med 1882 års stadga. Men Sverige vid 1800-talets mitt kan inte jämföras med Sverige idag. De reformer som förde Sverige från att vara ett av Europas fattigaste länder till att bli ett av de rikaste hade precis tagit fart, och folkskolereformen bör nog räknas dit. Det har runnit en del vatten genom Hallands åar sedan dess, så att säga.

Så. På samma sätt som vi diskuterar värnpliktens vara och icke vara utifrån ideologiska grunder, principer och nytta, önskar jag mig att vi någon gång kunde diskutera skolplikten på samma sätt. Har skolan i sin nuvarande form spelat ut sin roll? Behöver vi skolan för att tillgodogöra oss grundläggande bildning eller kan det vara så att allmänbildningen överlag är så god att den överlever av sig självt? Är det rimligt att plikten ligger på individen, eller borde vi skifta fokus och istället se till att det finns en plikt för stat och kommun att tillhandahålla skola, men inte en plikt att för den enskilde att delta? Och är vi, nu när vi är på god väg in i den postindustriella tidsåldern, fortfarande som nation hjälpta av en skola som spottar ur sig industriarbetare och pappersvändare, eller har vi större chanser om vi sprider riskerna och låter var och en gå sin egen väg och hoppas att några av dem blir en jackpot, om vi ändå inte kan sia om vilka kunskaper som behövs imorgon? Är skolpliktens nytta större än det tvång det innebär och, även om den är det, är det principiellt försvarbart?

Jag har inte svaren. Jag bara noterar avsaknaden av samtal kring detta. Det kan ju förstås komma sig av att jag har helt fel, men lite märkligt är det väl ändå att det bråkas så högljutt om nio månader av tusentals 18-åringars liv genom värnplikt, men knappt talas alls om att de nio år av allas liv man lägger beslag på genom skolplikt?

Photo credit: .Verikoko. via Foter.com / CC BY-NC-SA
Andra bloggar om: , ,

Kommentarer stängda

#52weeks bok 6 – Heavy Metal Africa

Publicerat 2017-02-21 av Joshua_Tree

För flera år sedan råkade jag på ett crowdfundingprojekt på Indiegogo där en Edward Banchs sökte medel för att skriva en bok om rock och metal på den bortglömda kontinenten. Jag tyckte att det lät spännande så när jag strax därefter blev tillfrågad vad jag önskade mig i födelsedag, önskade jag mig att man skulle sponsra projektet i mitt namn. Vilket också skedde, och ett exemplar av boken när den väl blev färdig var den utlovade motprestationen.

Jag uppdaterade mig med jämna mellanrum om projektets framskridande, men informationen var skral och efter accepterade jag tanken på att boken nog aldrig skulle bli verklighet. Jag kände mig ändå okej med det och tänkte att om Banchs använt pengarna till att resa runt i Afrika men aldrig fått ihop boken, så kunde jag leva med det. Lite tråkigt för mig, men kul för honom. Ungefär så resonerade jag.

Så i slutet av förra året fick jag plötsligt ett mail från Edward Banchs där han meddelade att boken var färdig och bad om en adress att leverera den till. Bara några dagar därefter kunde jag hämta ut den på posten. Därmed var jag en av kanske en handfull människor i Sverige som äger ett exemplar av den här boken (i tacklistan har jag identifierat tre namn förutom mitt som sannolikt svenska men givetvis kan man heta vad man vill och bo i Sverige, eller välja att inte få sitt namn utskrivet). Likväl är det en häftig känsla att vara en i en så exklusiv skara, och dessutom veta att vi bidrog till att boken överhuvudtaget blev skriven. Och nu är jag officiellt också en av de människor som har läst ut den.

Edward Banchs börjar sin resa i Sydafrika och besöker därefter i tur och ordning Botswana, Kenya, Madagaskar, Maritius, Réunion Island och, avslutningsvis, Zimbabwe. Under denna rundresa lever han tillsammans med de musiker han intervjuar, och ger därigenom en fascinerande insikt i hur livet de olika delarna av Afrika ser ut. Liksom Mark LeVines bok Heavy Metal Islam (om metal i mellanöstern) är det en bok som egentligen handlar mer om människorna och livet än om musiken. Men genom att skildra det genom musikernas ögon finns det en direkt anknytning – jag ”känner” dem redan för vi delar samma passion. Det finns ett sidospår här som jag någon gång ska utveckla, om hur ovärderligt kultur är för att knyta band mellan människor, men här och nu nöjer jag mig med att konstatera att om man vill lära sig om andra människors liv så är ett utmärkt sätt att först hitta ett gemensamt intresse, en gemensam passion. En gemensam kultur. Det kan vara fotboll, eller dans. Eller, som i det här fallet, rockmusik.

Det finns så många trådar att nysta i, så många tankegångar som väcks av att läsa en sådan här bok. Till exempel om hur banden i de länder Banchs besöker är ovilliga att väva in den lokala musiken i sin musik. Förklaringarna är lite olika; somliga menar att de inte vill bli exotifierade – de vill respekteras på samma premisser som sina idoler i AC/DC, Iron Maiden eller Accept. Andra ger förklaringen att rockmusik ursprungligen är afrikansk musik, via omvägen blues och gospel förstås, och att det därför är deras musik. Ytterligare andra förklarar frankt att det inte går. Det enda undantaget Banchs hittar från den regeln är på Réunion Island, där flera musiker aktivt arbetar med fusioner av rock/metal och den lokala musiken, maloya. Förklaringen till det undantaget tycks vara att maloya ursprungligen är en upprorisk musik och var ett tag förbjudet av den franska överheten. Det man mellan raderna kan utläsa är att rock och metal spelas som en form av uppror mot de rådande traditionerna, precis som rockens historia ser ut i övriga världen och ju starkare och mer konservativt samhället är, desto mer omöjligt tycks det att kombinera rock och metal med traditionell musik. Undantaget alltså Réunion Island, där den traditionella musiken maloya delar rockmusikens rötter. Maloya, i likhet med rockmusikens förfäder blues och gospel, har sitt ursprung i slaveri och de särskilda förutsättningar som uppstår när människor från vitt skilda kulturer smälter samman (om än med tvång).

Boken ger också en inblick i hur varierande livet i Afrika kan vara. Det finns en väldigt stereotyp bild av kontinenten, där hela Afrika klumpas ihop till savanner, svält och stamkrig. Det är långt ifrån hela sanningen. Bara det faktum att det överhuvudtaget finns en levande och kämpande rockkultur vittnar om motsatsen. Därmed inte sagt att savanner, svält och stamkrig inte existerar. Det gör det definitivt, och för många är det en del av vardagen. I Kenya träffar Banchs metalheads som använder rockkulturen för att överbrygga den klyfta som klansamhället innebär. Genom att skapa en ny, gemensam kultur, bidrar de så smått till att minska friktionen mellan de gamla. Så även om en Luo ”vet” att Kisii är dåliga och vice versa, så inser båda att de inte kan vara helt genomruttna när de möts i likadana Slayer-tröjor.

I Botswana skildrar Banchs den vänlighet och generositet som han beskriver som typisk för Afrika och som ett av skälen till att han en gång i tiden kärade ner sig i kontinenten. Vid ett tillfälle kliver han av en buss vid en landsväg i väntan på någon som ska komma och plocka upp honom. Då kommer två människor från varsitt håll och ställer sig där med honom, först en ung kvinna som vill försäkra sig om att han är säker och meddelar att hon tänker vänta med honom, och strax därefter en medelålders man med samma approach. Och väntar gör de, tills hans skjuts kommer. Då går de igen, åt varsitt håll. Varför? För att tydligen är det så man gör. Ingen ska behöva stå ensam vid landsvägen i Botswana.

Banchs besöker det fruktansvärt fattiga Madagaskar och det, med afrikanska mått mätt, rika Maritius. Han avslöjar en dold liten pärla i Indiska Oceanen i form av Reunion Island som geografiskt räknas till Afrika (om än med knapp marginal) men som tekniskt sett är medlem i EU. Botswana är en framgångssaga som, om än fortfarande fattigt, är förhållandevis liberalt och en ö av politisk stabilitet i en orolig omgivning. Dess grannland Zimbabwe är raka motsatsen. En gång i tiden känt som Afrikas brödkorg tack vare sitt framgångsrika jordbruk har det tack vare Robert Mugabes självmordspolitik störtats genom hyperinflation av rent komiska mått till att bli ett av de fattigaste. Och överallt, i alla dessa vitt skilda miljöer och med sina vitt skilda förutsättningar, hittar han rock- och metalmusiker som brinner för sin musik och som trotsar repressiv politik, omgivningens fördomar, bristfällig elförsörjning och undermålig materiell standard för sin passion.

Ni känner till Big Mac-index? Ett sätt att mäta ett lands prisnivå utifrån vad en Big Mac kostar (grovt förenklat). Kanske skulle vi kunna upprätta ett slags Metal-index också. Ett sätt att mäta en nations såväl ekonomiska som frihetliga standard utifrån hur svårt det är att vara ett metalhead.


Nazca, från Réunion Island

Andra bloggar om: , , , , ,

Kommentarer stängda

När sanningskorridoren sväller krymper åsiktskorridoren

Publicerat 2017-01-20 av Joshua_Tree

Det pratas mycket om faktaresistens, fake news och åsiktskorridorer i dessa tider. På det temat skrev Ulrika Good igår på Twitter att åsiktskorridoren gärna får vara rymlig, men ”…SANNINGSKORRIDOREN ska ta mig tusan vara oförändrat gnetigt supersmal.” Det födde en tanke hos mig att åsiktskorridoren och sanningskorridoren hänger ihop och påverkar varandra. Att om sanningskorridoren breddas krymper åsiktskorridoren. Och således också tvärtom.

Jo jag vet, den så kallade åsiktskorridorens midjemått, och blotta existens, är omstridd. Men låt oss för enkelhetens skull ändå använda begreppet för följande tankeexperiment. Det har väl ändå inte undgått någon att eventuella tankevurpor och plumpa uttalanden straffar sig i form av ren drevmentalitet i såväl sociala medier som gammelmedia? Även om kritiken i grunden oftast är befogad blir själva volymen många gånger orimlig. Därtill föds det inte sällan en motreaktion som är precis lika orimlig.

Det mest aktuella exemplet är Katerina Janouch. Jag har inte läst vad hon har sagt eller påstås ha sagt i tjeckisk tv, och ärligt talat skiter jag högaktningsfullt i det. Men efterspelet blir liksom orimligt, med den sedvanliga pöbelmentaliteten och avståndstagande som bland annat yttrade sig i att en bokhandel inte längre vill sälja hennes böcker, varpå hennes försvarare i sin tur ägnar sig åt att hota samma bokhandlare.

Samma mönster kunde ses när Grand Hotel bokades av Sverigedemokraterna. När vetskapen om detta kom ut kampanjades det mot sagda hotell, som vek sig för kritiken och avbokade. Vilket i sin tur ledde till motreaktionen att SD-svansen svarade med samma mynt. I kläm satt en näringsidkare som hamnat i en situation de omöjligt kunde ta sig vinnande ur.

Mellan dessa två orimliga pöblar, sammansatt av annars förmodligen rimliga människor, är åsiktskorridoren. Det är i denna som alla som befinner sig i offentligheten löper gatlopp och nagelfars av tusen och åter tusen nitiska blickar. Tänk på ordvalet, var inte för trevlig mot fel person, men inte för otrevlig heller. Artigt avmätt är modellen.

Varför är det såhär? Varför anses åsikter så farliga? Jag misstänker att det hänger ihop med en slapp förhållning till sanningen. Det tycks som att åsikter och agendor har tillåtits att sippra in i vad som borde vara neutral rapportering. Eller, åtminstone har en uppfattning om att det är så tillåtits slå rot. Intellektuell ohederlighet i form cherry picking, att plocka ut det som passar ens agenda men ignorera resten, är inte direkt ovanligt grepp och det är svårt att värja sig mot eftersom det som påstås komma från en forskningsrapport mycket riktigt också gör det. Detta, kombinerat med hela den postmoderna föreställningen att det nog inte finns objektiva sanningar samt ett överflöd av motstridiga påståenden, har skapat en osäkerhet kring begreppet sanning. Vem i hela världen kan man lita på?

Och när förhållandet till fakta blir slappt, när den intellektuella ohederligheten tillåts breda ut sig, blir åsikter farliga. När man inte längre kan rycka på axlarna och avfärda den som påstår saker som är uppåt väggarna med att vederbörande sannolikt är bakom flötet och således inte behöver tas på allvar, och när man inte kan bemöta felaktigheter med fakta eftersom man inte kan lita på att åskådarna kan avgöra vad som är vad, då blir varje yttrande som går emot vad man tror på ett hot. Kort sagt; när sanningskorridorens gränser försvagas och allt blir gråzoner övergår man till att bevaka åsiktskorridoren istället, i nåt slags försök att hålla rent.

Anti-intellectualism has been a constant thread winding its way through our political and cultural life, nurtured by the false notion that democracy means that 'my ignorance is just as good as your knowledge.' - Isaac Asimov

Lösningen torde således vara att återgå till ett strikt förhållande till fakta. Tajta till sanningskorridoren, förstärk dess gränser med taggtråd och bevaka dem stenhårt. Om vi kan bygga upp ett förtroende för vetenskap, för forskare, för kunskap och intellektualism, så behöver vi inte vara rädda för trollen. De gillar inte ljus. Kom ihåg det.

Och kom för all del också ihåg att den här texten inte på något sätt gör anspråk på att vara sann. Det är än så länge inte ens en teori, bara ett tankeexperiment och förhoppningsvis lite food for thought att bygga vidare på.

Photo credit: jDevaun.Photography via Foter.com / CC BY-ND
Andra bloggar om: , ,

2 kommentarer

Att man är paranoid betyder inte att de inte är ute efter en

Publicerat 2017-01-16 av Joshua_Tree

Tidigare idag såg jag min vän Sophia peta i ett av konspirationsteorikernas getingbon, mer specifikt i en fråga som rörde World Trade Center, och det stod inte på förrän ett par individer dök upp för att ettrigt försvara sin hjärtefråga. I de efterföljande diskussionerna var det en som ställde följande fråga: Hur kommer det sig att så fort man börjar ställa frågor som inte kan besvaras så avfärdas man som konspirationsteoretiker?

Och det var precis där och då jag insåg vad som definierar en konspirationsteoretiker. För i den diskussionen hade jag sett vederbörande få svar på sina frågor om och om igen. Problemet var att han vägrade acceptera dem. Så man avfärdas inte som konspirationsteoretiker för att man ställer frågor som inte kan besvaras – man avfärdas som konspirationsteoretiker när frågorna besvaras och man inte accepterar svaren.

Utöver det finns det en del andra mönster att hålla utkik efter. Som oförmåga att ge sig, eller den totala avsaknaden av fingertoppskänsla som gör att man gärna vill dra in sina teorier i hart när vilket sammanhang som helst, oavsett om någon vill lyssna eller inte.

The greatest trick the devil ever pulled was convincing the world he did not exist.

Men saken är den att bara för att det finns mer eller mindre galna konspirationsteoretiker betyder det inte att konspirationer inte finns. Faktum är att för den som försöker avslöja en riktig konspiration så kan man nog inte tänka sig sämre vänner att ha än konspirationsteoretikerna. De sänker trovärdigheten och bidrar till att skapa ett stigma kring vissa ämnen vilket gör det omöjligt att diskutera.

Ska man vara riktigt konspiratorisk skulle man kunna tänka sig att konspirationsteorier är rökridåer som används för att dra bort uppmärksamheten från vad som egentligen pågår. Skulle jag ha någon form av black operation eller dylikt att dölja så skulle jag så snabbt som möjligt täppa till hålen i min story med avslöjanden på grälla hemsidor där vart och vartannat ord är fetstilt, understruket eller utskrikna i VERSALER. Eller alla tre. Där Sanning alltid skrivs med inledande versal och uppmaningar att VAKNA! haglar tätt. Dessa sidor skulle mycket riktigt peka ut bristerna i min story, men på ett så uselt sätt att när någon seriös granskare tar sig an ämnet har det redan etablerats som en vansinnig konspirationsteori som ingen vill ta i med tång, än mindre tro på.

För som sagt; att det finns galna konspirationsteorier innebär inte att konspirationer inte existerar. Att man är paranoid betyder inte att de inte är ute efter en, som det heter. Men jag tror nog att en verklig konspiration med så mäktiga krafter inblandade att den kan ta ner World Trade Center och kickstarta en amerikansk nyordning i Mellanöstern (för att fortsätta på det aktuella exemplet) också är tillräckligt avancerad att den inte kan avslöjas av vilken tomte som helst med en internetuppkoppling och högstadiekunskap i fysik.

Photo credit: KimCarpenter NJ via Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: , ,

En kommentar

Bloggkalendern 2016, lucka 19

Publicerat 2016-12-19 av Joshua_Tree

S som i…sland. Förutom att vara en bunt vulkaniska stenar mitt Atlanten med ett kargt, fascinerande landskap är det också ansett som världens äldsta ännu aktiva demokrati. Det isländska språket är en betydande länk till fornnordiskan vilket tillsammans med nedskrivna krönikor och sagor på just isländska givit språket inofficiell status som ”nordens latin”. Därtill tycks Island ha en säregen nationell kultur som genomsyrar såväl språk som politik, men även naturligtvis konstformer som litteratur och musik. Man gör helt enkelt saker lite annorlunda på Island. Bara en sån sak som att man åtalar korrupta bankdirektörer som störtar landet i en ekonomisk kris, istället för att belöna dem. Eller att det isländska Piratpartiet Piratar fick 14,5% av rösterna i det senaste parlamentsvalet och även fick uppdraget att bilda regering (vilket emellertid inte lyckades).

Allt detta – naturen, språket, kulturen – är förmodligen resultatet av samma grundorsaker: Islands isolerade läge har genom århundraden gjort att det mindre påverkat av influenser från omvärlden. På samma sätt som platser som Australien och Nya Zeeland utvecklat en mycket speciell fauna och flora på grund av isolation har vissa länder av samma orsak utvecklat en egensinnig kulturell flora. Som till exempel Japan. Och Island.

Islands internationellt mest kända artist torde utan tvekan vara Björk. En gång i tiden ingick hon i grupp Sugarcubes, som ju börjar på S, för att senare fortsätta på egen hand. Jag har inget annat än respekt för Björk, men jag behöver inte gilla musiken för det. Istället har jag två andra tips att erbjuda, båda på S, och jag kunde inte bestämma mig för vilken jag skulle ta så ni får båda. Det ena för att det är en fantastisk låt och en bra video, det andra för att det är en bra låt och en fantastisk video. Det ena är Sigur Rós, det andra Sólstafir. Håll till godo.

Och om ni inte redan gissat det är det en lågoddsare att det är till Island jag tar min tillflykt när skiten träffar fläkten.

Andra bloggar om: , ,

Kommentarer stängda