”Att fela är mänskligt. Att förlåta är gudomligt.”
Jag har alltid stört mig på det uttrycket. Utan att ramla in för mycket på min kritiska hållning på religion så irriterar det mig att uttrycket, som ju är tänkt att tala om att det är större att förlåta, indirekt också säger att något som är gudomligt är större än det mänskliga. Att människor gör fel och gudar förlåter. Jojo.
Men det som framför allt stör mig är att det saknas en faktor. Ett mellanled. Visst är det mänskligt att fela och storsint att förlåta, men det finns något som är ännu större än det gudomliga. Nämligen att be om ursäkt, eller medge ett fel. Och det, mina vänner, är det verkligt stora. Det är faktiskt inte så svårt eller gudomligt att förlåta. Det kan man göra av ren egenkärlek. Sätta sig på sina höga hästar och ge nåd, lite arrogant, samtidigt som man inombords känner triumf över sin godhet. Nej, det verkligt stora, något som någon gud aldrig skulle göra, är att erkänna att man hade fel. Jag föredrar uttrycket ”ett misstag blir inte ett fel förrän man underlåter att rätta till det.”
Därför blir jag glad av att läsa Åsa Jinders långa bloggpost Att bli heligt förbannad. Den är en stilstudie i hur man erkänner sina misstag på ett oförfalskat och ärligt sätt. Jinder ber om ursäkt för att ha vevat vilt omkring sig och förklarar varför hon blev så onyanserat arg. Hon inser vad det har gjort med bilden av henne och hur fel allt blev, och att hon i sin tur drog på sig en rättfärdig ilska. Åsa Jinder visar sig vara en stor människa och har med marginal återvunnit min respekt.
Utöver det skriver hon en del om upphovsrätten och tycks öppen för att faktiskt diskutera den. Hon tycks inse att saker och ting förändras, att lagar inte ska vara huggna i sten och att när världen förändras måste man förändras med den, eller gå under.
Jag tänker på när bondesamhället förändrades till industrisamhället. Är jag bonden som kanske måste släppa min harv? Eller kan just jag överleva? Om jag förändrar mitt jordbruk och följer med i utvecklingen? Det har aldrig funnits plats för alla som vill. Jag har haft en plats i musikbranschen, i 33 år. Om jag fortsättningsvis jobbar på lika bra så har jag en fortsatt plats. Men om inte? Kan jag skylla det på den tekniska utvecklingen? Nej.
Och dessutom, som om inte texten var bra nog, så beskriver Åsa Jinder på ett kärnfullt och lättbegripligt sätt det som till exempel Unni och jag försökt förklara; nämligen att en nedladdning inte innebär en utebliven försäljning. Det är mycket bättre skrivet än de flesta fildelningsivrare någonsin fått ur sig, kanske för att det kommer från någon som inte ställt sig själv mitt i debatten och försökt reda ut varenda tråd och på kuppen blivit så uppfylld av sig själv att man hela tiden måste komma med nya, mer komplexa, förklaringar. Svårare än så här behöver det inte vara:
Jag står heller inte för ”sanningen” i att varje nedladdad CD är en förlorad förtjänst. Jag tänkte på det senast när jag var på en nyöppnad matvaruaffär. De bjöd på en massa. Allt från frukt till mat och kaffe. Jag tog av allt.
Det hade jag inte gjort om det inte varit gratis. Då hade jag inte köpt något av detta. Jag var inte direkt hungrig. Blev bara glad och medryckt i en trevliga stämningen i affären. Jag gick tillbaka dagen efter och handlade.
Jag vill rikta ett stort tack till Åsa Jinder för den här texten. För att hon visar att positioner inte måste vara huggna i sten. För att hon tar vägen mot förståelse istället för hat. Tyvärr är kommentarfunktionen avstängd på den posten av orsaker jag inte känner till, så det är lite svårt att kärleksbomba. Vilket är synd, för ibland kritiseras piratrörelsen för att bli så massiv. Jag kan förstå det. När någon skrivit något kritiskt om fildelning, Piratpartiet eller om piratrörelsen i stort kan kommentarsfältet fullkomligt invaderas. Jag förstår också varför. Det beror helt enkelt på att människor är engagerade, men jag tror att jag också inser hur det måste upplevas.
Kanske måste vi därför lite till mans försöka tagga ner. Jag menar inte att någon ska avstå från att kommentera, diskutera eller kritisera, men ramlar man in på en blogg och ser att flera av ens meningsfränder redan är där och försvarar en åsikt kanske man kan vila på hanen. Åtminstone ett tag. Kanske kommer någon annan att dra upp det argument du har tänkt drämma till med. Kanske behövs det inte ens. Om vi låter våra meningsmotståndare diskutera mot ett argument i taget kanske vi kan komma någonstans. Nu blir det nog lätt övermäktigt. Tänk er själva att skriva något och så ramlar det in trettio personer med trettio olika argument till varför du har fel. Hur ska du försvara din åsikt? Var ska du börja när du inte hinner börja ta en diskussion förrän nästa uppstår?
Jag tror inte att det går att övertyga någon medelst korvstoppning. Jag tror på samtal, men samtal kräver att den man samtalar med får en möjlighet att bemöta ett argument i taget, i lugn och ro.
Jag är inte ute efter att kritisera vare sig någon enskild eller piratrörelsen som helhet för dess engagemang, men det är också så att den som inte är öppen för möjligheten att man kanske inte själv har hundra procent rätt inte heller kommer att övertyga någon annan. Därför måste även vi vara självkritiska. Om vi vill att människor ska lyssna på våra argument måste vi också lyssna på deras.
Och just nu skulle jag mycket gärna vilja ha ett samtal med Åsa Jinder och lyssna på hennes argument.
Andra bloggar om: åsa jinder, upphovsrätt, fildelning, intressant?