Hoppa till innehåll →

Kategori: Samhälle

Trump och jag

”Vad har dessa ståtliga herrar gemensamt förutom den härliga självdistansen, den imponerande ödmjukheten och de enorma händerna?”, tänker ni nu? Jo, förutom allt detta, och det ljuvliga hårsvall som närmast kan liknas vid ett gyllene vattenfall som ni glömde nämna, så har vi båda blivit avstängda från Twitter. Donny för att han sprider desinformation om presidentvalet och hetsar sina yeehawdister att storma regeringsbyggnader, och jag för att… Ja, enligt Twitter för att jag sprider desinformation om Covid-19.

Det började med en skämtsam tweet som bygger på pro-plaguers (som är den korrekta benämningen på ”antivaxxare”) och deras löjliga idéer om att vaccin skulle innehålla mikrochip som används för att spåra oss eller nåt. Till skillnad från den där telefonen de använder till att sprida dylika irrläror med. Parallellt med det har det också förekommit foliehatterier om att Covid-19 sprids via 5G-master. Allt detta kokas emellanåt ihop till ironiska skämt om att vaccin ger bättre mobiltäckning, och så vidare, och på det temat postade jag följande:

En av personerna på bilden har vaccinerat sig. Kan du se vilken?

Jag tyckte det var roligt. Det tyckte många andra också. Någon kommenterade att ”En av dem har inbyggt wifi” och på det svarade jag ”5G i vaccinet ju!” Och för detta blev jag avstängd. I kid you not.

Här skulle jag förstås kunna orera om det orättvisa i att jag blir avstängd för ett uppenbart skämt på samma forum som skäggmiffon använt för att sprida vidriga bilder och filmer på sina egna brott mot mänskligheten, där riktiga pro-plaguers inte tycks ha några problem att få husera och där allehanda mentala kalhyggen står på kö för att berätta för alla batikhäxor och sojapojkar hur vänsterblivna de är. Men det tänker jag inte göra. Istället nöjer jag mig med att konstatera att algoritmer inte har någon humor.

Algoritmer förstår inte ironi och kan inte tolka en kontext. Det är i sig ett problem och något som många youtubers fått känna på när de till exempel, fullt lagligt, använt brottstycken av upphovsrättsskyddad musik i utbildningssyfte (så länge de omfattas av amerikansk lag befinner de sig nämligen inom vad som där kallas för fair use). Detta bryr sig dock inte algoritmerna om, för de förstår inte sammanhanget. Allt de förstår är att den här kombinationen av toner tillhör Warner. Det här är en variant av samma sak. Algoritmerna förstår orden, men inte innebörden. Algoritmer har väldigt kort lugg, om man säger så.

Men min yttrandefrihet då!? Tja, den är intakt. Twitter är inte skyldiga att tillhanda en plattform för vare sig mig eller Donny. Han kan alltid kalla till en presskonferens om han vill kommunicera med världen, och jag… har en blogg.

Därmed inte sagt att det är oproblematiskt. Att bli fimpad från sociala medier är att i viss mån bli avskärmad från sin umgängeskrets. I synnerhet gäller det Facebook som har kommit att ersätta mycket av våra tidigare kommunikationskanaler. Och genom att bli så stort har Facebook och Twitter också kommit att bli en del av infrastrukturen. Med det kommer ett ansvar att inte godtyckligt stänga av användare, i synnerhet inte med hjälp av algoritmer som inte kan skilja ett skämt från ett hål marken.

Men vet ni? Vi har alla ett ansvar här, och vi är alla medskyldiga till den här situationen. Det var vi, användarna, som tillät Facebook och Twitter att ta över våra kommunikationsvägar. Det var vi som la ner våra spretiga forum. Det var vi som övergav våra communities. Det var vi som lät bloggosfären bli en spökstad. Det var vi som blev så bekväma att vi slutade skriva upp våra vänners födelsedagar i en gammal hederlig kalender, för Facebook håller ju reda på det åt oss.

Vi har alla möjligheter att göra något åt det. Internet är mer än Facebook och Twitter. Men det är ju så trevligt att få en tumme upp lite nu och då, eller hur? Vi är så beroende av den där omedelbara bekräftelsen att vi helt blundar för allt det andra. Jag säger ”vi”, för jag är likadan. Men jag har åtminstone behållit min egen plattform och därmed också kontrollen över mina texter. Och kanske kommer ni, någon gång i framtiden, att stanna till och tänka ”Var tog han den där snygga, smarta, ödmjuka snubben vägen? Vi har inte sett något av hans fyndiga klokskap eller hans fantastiska hår på ett tag.” Då har jag förmodligen råkat reta upp en veganalgoritm.

När den dagen kommer vet ni vart ni kan hitta mig. Förutsatt att ni kan slita er från gulliga kattungar och de där särskrivna kedjebreven om att ”pensionärer inte får någon sylt till pannkakorna och det vet vi ju vilka som äter upp den” som förvånansvärt många deltar i att sprida med tanke på att det klart och tydligt står att 99% av oss inte har modet att dela det vidare…


Andra bloggar om: Twitter, Facebook, Sociala medier, Donald Trump, 5G, Covid-19, pro-plaguers, antivaxxare, algoritmer, yttrandefrihet

Kommentarer stängda

Lögn, förbannad lögn och statistik

Bilden ovan visar antalet förluster för varje SHL-lag under perioden 6/12 – 26/12. Statistiken talar sitt tydliga språk; Oskarshamn har stora problem medan Brynäs är oerhört formstarka och har alltså inte förlorat en match under den här perioden. Eller hur?

Exemplet är medvetet fånigt för att illustrera hur lätt det är att förleda den oinsatte med statistik. För om du inte har någon koll på Svenska Hockeyligan så är det precis så du skulle tolka diagrammet. Det är bara den lilla detaljen att senast Brynäs spelade en hockeymatch var den 5/12. Alla lagets matcher därefter har ställts in på grund av Covid-19.

Statistiken ljuger inte. Det jag har satt ihop i diagrammet är objektivt korrekt. Ändå ger det en skev bild av verkligheten. Detta kombinerat med att statistik kan kokas ner till lättbegripliga diagram (en bild säger mer än tusen ord, ni vet) gör att statistik är förrädiskt och bör hanteras med försiktighet. Att kvantifiera och ta fram data är oerhört värdefulla metoder för att kunna trenda, utvärdera och analysera. Men bakom varje färglad visuell representation av datat finns (förhoppningsvis) en stor mängd kompetent utvärdering av informationen. Det är när statistiken frikopplas från den bakomliggande kompetensen som den blir farlig, och med all världens information tillgänglig kan vem som helst med tillgång till Google och rött bälte i Excel sammanställa och presentera i stort sett vad som helst. Exhibit A.

Eftersom hela poängen med diagram är att visualisera och redovisa komplexa samband för andra är de idiotvänliga. Vem som helst kan förstå vad ett diagram visar. Därför kan man också vilken dag som helst i veckan logga in på Twitter eller Facebook och se folk slå varandra i huvudet med diagram som de anser bevisar deras egen ståndpunkt. Men hur många av diagramviftarna har satt sig in i hur statistiken har tagits fram, hur man har mätt, hur man har verifierat eller uteslutit vissa faktorer? Och ju mer komplexa samband desto större är också risken att resultat blir olika beroende på hur man mäter. Vissa saker, som hockey, är förhållandevis enkelt att mäta. Åtminstone så länge man räknar vinster och förluster, eller enskilda spelares produktion i form av mål och assist. Men även där blir det snart mer komplext. Det finns en uppsjö av statistiska underlag som brukar kallas för ”advanced stats” som försöker mäta enskilda spelares bidrag till lagets framgång utöver mer än bara mål och assist. Trots allt är det en lagsport och spelare gör andra saker som att till exempel förhindra att motståndarna gör mål, eller skapar tillfällen för det egna laget. Jag ska inte gå in djupare på det utan kan bara konstatera att det är underhållande att se glada amatörer kasta siffror och diagram på varandra på hockeyforumen. Glöm inte popcornen.

Förstå då hur komplext det blir när man försöker kvantifiera information om grupper av människor, utifrån kön, ålder, sexuell läggning, religiös åskådning, ursprungsland, etcetera. Nog för att ett hockeylag också är en grupp människor, men det klassas inte som en folkgrupp. Och tur är väl det, för annars finns det data på att på Brynäs är en synnerligen underlägsen folkgrupp, om än med en vacker folkdräkt.

Att kvantifiera enligt ovanstående är en oerhört svår balansgång mellan att å ena sidan sammanställa information på makronivå (gruppen) och samtidigt ta hänsyn till det som sker på mikronivå (individen). Jag har stor tilltro till att de seriösa forskare och statistiker som ägnar sig åt sådant också är fullt medvetna om problematiken och är försiktiga med att dra slutsatser. Men det är här problemet med frikoppling från bakgrund blir ett problem, för när den sortens data hamnar i händerna på amatörer så tappar man bort komplexiteten. Då får man statistik som bevisar att människor från land A har högre IQ än människor från land B, men utan bakgrundskunskap som att människor från land B i hög utsträckningar har lidit av undernäring som barn vilket hämmat hjärnans utveckling samt att dessa ägnar så mycket tid åt att försöka överleva från dag till dag att de helt enkelt inte har tid, energi eller pengar kvar åt saker som tränar hjärnan. Förutsatt att något sådant ens finns att köpa alltså.

Sådana diagram blir vapen i händerna på radikala grupper, men även på nyttiga idioter. De kan användas medvetet illvilligt, men kanske ännu oftare felanvänds de av ren okunskap. I båda fallen blir resultatet att människor övertygas om något som kanske inte är sant, vilket bidrar till att felslut blir ”fakta” som i värsta fall blir beslutslunderlag.

Ett annat problem med den sortens statistik är just att det tar bort individen ur ekvationen. När statistiken väl sammanställs och presenteras i glada färger tappar vi bort att varje stapel består av en massa människor som klumpats ihop tämligen godtyckligt. När man till exempel rapporterar valresultat och redovisar hur röster fördelas enligt kön eller åldersgrupper är det lätt att glömma att det inom dessa grupper finns enorma skillnader. Kvinna, 25-34, ensamstående med tre barn i Åmål och deltidsarbetande inom vården har föga gemensamt med Kvinna, 25-34, gift och barnlös på Lidingö och vd för ett företag med drygt hundra anställda. Annat än att de båda är kvinnor mellan 25 och 34 år. Men det kanske inte är just ålder och kön som är avgörande för hur dessa två röstade.

Vilket leder vidare till en annan problematik att ta upp: Avgränsning. Förändras staplarna om man korrigerar åldersindelningen? Är det mer relevant att dela in efter inkomst, och i så fall; hur ska man dra gränserna där? Var stoppar man i så fall Kvinna 25:34:s äkta make som inte har någon inkomst på pappret utan ägnar sin tid åt att försöka skriva en bok om gräshoppor? Detta är problematiskt, förutsatt att man är intellektuellt hederlig.

För den som inte har sådan skrupler är avgränsningen mer en möjlighet än ett hinder. Genom att kreativt utesluta de datapunkter som inte passar in i den slutsats man vill nå kan man effektivt och övertygande bevisa lite vad som helst. Det finns en anledning till att jag valde att använda statistik från perioden 6/12 – 26/12 i mitt exempel, och den anledningen är att jag då slipper ta med Brynäs förlust från den 5/12 och skyndar mig att få ut det här innan nästa förmodade förlust den 28/12 eftersom dessa datapunkter skulle kvadda mitt diagram och därmed min poäng.

Nu är ju hela poängen förvisso att pedagogiskt visa på hur statistisk och diagram kan feltolkas och missbrukas, men min poäng kunde ju lika gärna ha varit att Brynäs är bäst, ingen protest, och om digrammet frigörs från såväl den här utläggningen som kunskap om ishockey är det inte längre möjligt att avgöra vad som är vad.

Eller så kan vi ta en titt på den här lilla filmen. När man tar ut data om hur folk kör ur olycksstatistiken finns föraren av den vita bilen inte med. Hen är en säker förare, medan de båda lastbilschaufförerna, statistiskt sett, är ena jävla klåpare…


Andra bloggar om: statistik

Kommentarer stängda

Nätkärlek

Som ni vet är jag en vän av internet och blir emellanåt frustrerad över hur diverse debattörer gärna vill svartmåla det med ständigt tjat om näthat och mobbning. Vilket förstås förekommer och inte på något sätt ska förringas, men bilden blir ständigt skev eftersom man glömmer att rapportera om allt fantastiskt som också förekommer. Väldigt enkelt kan det sammanfattas så här: De teknologiska framstegen har medfört att kommunikationen förenklats genom att överbrygga avstånden. Detta medför givetvis att det är lättare att meddela sitt hat till någon. Förr var man tvungen att ta sin gåspenna, formulera sin ilska på ett papper, stoppa i ett kuvert, köpa frimärke, slicka ihop allting och ta en promenad till brevlådan. Chansen finns att man hinner kyla av sig under något av dessa steg. Nu kan man avreagera sig pronto. Detta resulterar i rena skitstormar emellanåt, och det är åt helvete. Men samma teknologiska framsteg gör också att människor en masse kan sluta upp och stötta en sak. Eller en person. Någon de aldrig har träffat eller har en relation till. Som Kade i Newfoundland and Labrador.

Kade fyllde 11 den andra november. Han hade bjudit in folk till en födelsedagsfest men ingen av hans inbjudna vänner kom. Så dagen efter skrev hans pappa Jason en tweet om detta för att ventilera. Bifogat i tweeten är en bild på Kade i en Toronto Maple Leafs-tröja och poserande framför en tårta som är dekorerad med spelarna John Tavares och Mitch Marner. Vi får väl anta att dessa två är Kades idoler. Pappa Jason pingar nämnda Marner och Tavares samt Maple Leafs twitterkonto och ber dem att, om de har en minut över, skicka en födelsedagshälsning till Kade som plåster på såren. Det som hände sedan är internet när det är som bäst.

Tweeten har i skrivande stund nästan 51 000 svar. Den har retweetats närmare 25 000 gånger och har 172 000 likes. Till en början är det en del hockeysupportrar (mestadels Leafs-fan kan man anta) och andra som svarar, men snabbt sprider sig tweeten. Först genom NHL:s nervsystem och gratulationerna strömmar in från fans till alla möjliga lag i alla möjliga städer; Chicago, Montreal, Detroit. Buffalo Beauts, som representerar Buffalo i National Women’s Hockey League, lovar att bjuda Kade på hockey om familjen kommer på besök. NHL:s All Star MVP 2016 John Scott förlåter ödmjukt Kade för att han själv inte är med på tårtan.

Till slut räcker inte hockeynätverket till så tweeten exploderar det ut till resten av världen. Bland kommentarerna hittar vi Mark Hamill, Ben Stiller och Justin Trudeau. Gratulationerna kommer från Sydafrika, från Mexiko och från Sverige. Det viktiga är inte namnen på alla som kommenterar, även om det är lite extra coolt när diverse kändisar droppar in. Det som spelar roll här är själva volymen och spridningen. Alla tusentals människor som tar sig tid att skicka en hälsning till en kille i Newfoundland and Labrador som blev ensam med sin tårta. Själva viljan att göra något. Alla som berättar om hur de själva varit med om liknande och vill berätta att det blir bättre.

51 000 människor bestämde sig, utan samordning och utan någon som helst plan, att göra någonting. Detta, mina vänner, är internet. Det är mänskligt, det är kaotiskt och det är fantastiskt.


Photo on Foter.com

Kommentarer stängda

Framsteg

Det dök upp en bild i mitt flöde som vill skoja till det om dagens politiska läge. För syntolkning: Bildens övre halva föreställer Josef Stalin, Franklin D. Roosevelt och Winston Churchill från ett gemensamt möte, kanske från Jaltakonferensen 1945. Bildens nedre halva är i sin tur tre olika bilder; Vladimir Putin i bar överkropp på en häst, Donald Trump när han hånar en journalist och slutligen drängen Alfred från Emil i Lönneberga som ser ut att vara lite extra glad i hatten. Det kan eventuellt också vara Boris Johnson. Texten i bildkompositionen lyder ”How did the world go from this… to this???”

Det korta svaret på det är: Framsteg.

Det lite längre svaret är att jag menar allvar och att man inte ska döma hunden efter håren. Låt oss ta en närmare titt på herrarna i den översta delen av bilden.

Josef Stalin, mannen med tidernas präktigaste mustasch, är också en av tidernas vidrigaste massmördare och tyrann. Det finns liksom inget sätt att försköna det. Under Stalins tid som diktator i Sovjetunionen var han ytterst ansvarig för att miljoner Sovjetmedborgare mördades. Hans utrensningar av kulaker, i den ursprungliga betydelsen ”storbönder” men i praktiken varenda politisk motståndare eller stackare som råkade komma i vägen för Stalins paranoida nycker, skickades till Gulag för att arbeta sig till döds, svälta eller frysa ihjäl eller, om man hade tur, rakt av avrättas. Därtill kommer de ytterligare miljoner människor som svalt ihjäl i kommunisternas kollektivisering av jordbruket, som i praktiken innebar att omvandla jordbruket till ett enormt försörjningssystem för det staten ansåg skulle prioriteras (industrialisering, militären och att resa statyer över Stalin själv) medan jordbrukarna själva svalt ihjäl. Allra hårdast drabbades Ukraina i en utsvältning som sannolikt inte ens kan ursäktas som ”collateral damage” utan tycks djävulskt metodisk. Det råder förvisso delade meningar om det då svälten även drabbade andra delar av Sovjetunionen, men det går inte att blunda för att Ukraina drabbades enormt hårt i vad som kommit att kallas Holodomor.

Men Stalins Sovjet bidrog kraftigt till att besegra Nazityskland. Absolut. Men detta först efter att Stalin och Hitler enats om en icke-angreppspakt där de bland annat delade upp stackars Polen mellan sig. Det var först efter att Hitler huggit Stalin i ryggen genom att sparka igång Operation Barbarossa 1941 som Sovjet drogs in i kriget, och Nazityskland var obehagligt nära att lyckas. Det var mycket tack vare att Hitler var lika maktfullkomlig och dum i huvudet som Stalin som den tyska krigsmaskinen körde fast och drabbades av den ryska vintern. Jag är förvisso ingen historiker, men från vad jag har läst finns det belägg för att påstå att Operation Barbarossa aldrig hade kommit så långt som det gjorde om inte Stalin ägnat åren före andra världskriget åt omfattande utrensningar i såväl den militära ledningen som den politiska. Kort sagt; de flesta som kunde någonting om någonting var redan ute ur bilden. För Nazityskland var det lite som att gå in i boxningsringen mot en bjässe i 150-kilosklassen som just hade blivit skjuten i båda knäskålarna av sin egen sekond.

Men hey, han var ju snygg och så. Jag menar, titta på honom. Den här bilden är tagen 1902. Jag skulle!800px Stalin 1902
via Wikimedia Commons

Näste man till rakning då; Franklin D. Roosevelt. Roosevelt valdes till USA:s president fyra gånger, vilket han är ensam om i historien (ingen annan har suttit mer än två mandatperioder), och rankas som en av de tre bästa presidenterna genom USA:s historia. Och även om Roosevelts arv mestadels är positivt (han lotsade USA genom en global depression och andra världskriget) så är det inte fläckfritt. Ingen politisk ledare är fläckfri eftersom politikens natur ibland innebär att man måste välja mellan pest och kolera.

Det mörkaste kapitlet i Roosevelts tid som president är just andra världskriget, där Roosevelt-administrationen gjorde vad de ansåg var bäst. För USA. Pest eller kolera. USA höll sig i det längsta utanför kriget, och det är lätt att förstå varför. Krig är skit. Man valde att inte skicka soldater över havet för att dö i Europa och i likhet med Sovjet var det inte förrän man själva blev angripna (Pearl Harbor, 1941) som man osäkrade bössan och sköt tillbaka.

Just hotet från Japan är orsaken till den största fläcken på Roosevelt ämbetstid. Efter attacken mot Pearl Harbor tvångsförflyttade amerikanska staten egna medborgare av japansk härkomst till så kallade ”war relocation camps”. De tvingades sälja av sina tillgångar på kort tid och ofta till underpris och flyttades från västkusten till områden inåt landet, i hastig upprättade läger med en undermålig standard. Detta kan inte jämställas med Gulag eller nazisternas utrotningsläger, men icke desto mindre; USA tvångsförflyttade en del av sina egna medborgare till läger omgärdade av stängsel och beväpnade vakter enbart på deras etniska ursprung. Samtidigt som amerikaner av japansk börd stred i den amerikanska armén.

Dessa människor tilläts börja återvända 1944 men kunde i del flesta fall inte återfå sin förlorade egendom. 1948 betalade amerikanska staten ut ersättning, dock fortfarande inte i nivå med vad dessa människor förlorat. Här finns dock den viktiga skillnaden mellan demokratiska stater och diktaturer; den amerikanska staten betalade ut ersättning, även om det inte går att sätta en summa på att förlora just det hus man växt upp i eller den kränkning förfarandet inneburit. 1988 undertecknade Ronald Reagan en lag där den amerikanska staten officiellt bad om ursäkt för behandlingen av sina medborgare i detta ärende som bland annat förkunnar att statens handlingar grundades på ”rasfördomar, krigshysteri och misslyckat politiskt ledarskap” och 1990 började staten betala ut ytterligare ersättningar till efterlevande. Det bästa sovjetiska medborgare kunde hoppas på, om de överlevde, var ett ”oopski”.

Sist men inte minst då: Winston Churchill. Mannen som hyllats för att med tjurskallighet och enormt mod nästan ensamt stått emot Hitler tills krigslyckan började vända. Och det kan inte nog understrykas; Storbritannien stod praktiskt taget ensamma när de europeiska nationerna föll en efter en. När Hitler väl gick till attack på västfronten den 10:e maj 1940 kapitulerade Belgien efter en dag och Nederländerna efter fyra. Frankrike kapitulerade förvisso inte formellt förrän den 25:e juni, men redan den 16:e maj ringde den franske premiärministern Paul Reynaud till Winston Churchill och sa ”vi har blivit besegrade, vi är slagna, slaget är förlorat”. Så ja, Storbritannien var rätt ensamma ett tag, och Churchills envisa och rakryggade motstånd ska inte förringas. Det gör honom emellertid inte till något fläckfritt helgon.

1943 utbröt en svältkatastrof i Bengalen i dåvarande brittiska Indien. Bengalen var en fattig provins och svält var ett, för att uttrycka det cyniskt, återkommande tema. Icke desto mindre berodde det den här gången till stor del på brittisk politik. Bengalen drabbades av en missväxt och den viktigaste risexportören Burma hade ockuperats av Japan. Detta till trots utförde det brittiska styret rekvisitioner av ris för att försörja krigsmakten i området vilket således ledde till att befolkningen berövades den sista livlinan. Myndigheterna underlät att utropa området till en svältzon för att inte störa krigsinsatserna, vilket var det brittiska imperiets första prioritet. Den brittiska hållningen till Indien skiljer sig i det avseendet inte avsevärt från Sovjets förhållande till Ukraina, och överdödligheten på grund av undernäring i Bengalen beräknas under perioden till ca två miljoner människor. Ansvaret för detta faller ytterst på den brittiska premiärministern Winston Churchill.

Churchill var dessutom, som dåvarande marinminister, en av arkitekterna bakom den totalt misslyckade och utsiktslösa landstigningen vid Gallipoli under första världskriget, en kampanj som kostade en kvarts miljon förluster för de allierade, varav 53 000 döda, innan man till slut evakuerade i januari 1916.

Som jämförelse: Putins Ryssland är knappast en utopisk dröm. Det är, minst sagt, illa ställt med mänskliga rättigheter. Homosexuella förföljs, polisen slår ner hårt på demonstrationer, krig i Ukraina och annektering av Krimhalvön och ockupation av delar av Georgien. Lägg därtill ryska påverkanskampanjer i syfte att destabilisera omvärlden och det råder föga tvivel om att problemet inte är att Putin sitter barbröstad på en häst. Icke desto mindre; mig veterligen har inte Putin ägnat sig åt utrensningar och skenrättegångar för att bli av med sina fiender, verkliga eller inbillade. Åtminstone inte på Stalins skala. Han har, mig veterligen, inte upprättat arbetsläger där han låter miljoner människor arbeta ihjäl sig, och icke hellre har han, vare sig medvetet eller omedvetet, skapat svältkatastrofer i några delar av de områden han styr över. Så om jag måste välja vet jag vem jag föredrar.

Trump må vara en hjärnskadad buffel, men han har inte internerat sina egna medborgare. De rapporterade interneringarna av flyktingar som försöker korsa gränsen söderifrån är i sig vedervärdiga, inte minst hur man separerar barn från sina föräldrar, och det faktum att Trumpadministrationen inte har satt stopp för det är illa. Men vi ska inte glömma att det inte är ett nytt påfund. Det förekom innan Trump kom till makten. Trump har inte heller startat några krig. Än.

Vad gäller Alfred Boris Johnson så sammanträder juryn fortfarande. Det är helt enkelt för tidigt att bedöma. Storbritannien har uppenbara problem och tycks göra sitt yttersta för att skjuta sig själv i foten, men det började långt innan Johnson kom till makten. Vi vet ännu inte vad hans eftermäle blir. Hur som helst har inte heller han satt igång några svältkatastrofer eller landsatt några styrkor att dö av dysenteri och krypskyttar på en karg halvö i Dardanellerna.

Nu kan man givetvis helt eller delvis ursäkta herrarna på den första bilden mot bakgrund av andra världskrigets fasor och att de mer eller mindre tvingades fatta fasansfulla beslut. Pest eller kolera. Men då ska man också komma ihåg att det samma herrar helt eller delvis också var ansvariga för andra världskriget. Stalin blev Sovjetunionens förste generalsekreterare för det kommunistiska partiet 1922 och från Vladimir Lenins död 1924 fram till sin död 1953 var Stalin en av världens mäktigaste män. Roosevelt å sin sida var amerikansk president från 1933 till 1945. Winston Churchill blev förvisso inte Storbritanniens premiärminister förrän 1940, alltså efter krigsutbrottet, men han var en del av det politiska etablissemanget i Storbritannien under en lång tid dessförinnan och innehade en rad ministerposter under sin karriär, däribland marinminister 1911-1915 och igen 1939-1940 då han alltså blev premiärminister. Männen på den översta bilden hade alltså allt från stort till oinskränkt inflytande i tre av världens mäktigaste nationer när Hitler tog makten i Tyskland och, i strid med Versaillefreden, började rusta upp. Och de gjorde ingenting åt det.

Däremot kunde de posera snyggt framför kameran! Det är ju det som räknas. Åtminstone två av dem. Churchill ser mest ut som en säck potatis ärligt talat. Utöver det kan det faktiskt vara så att herrarna på den övre bilden framstår som önskvärda i jämförelse med de nedre av två orsaker:

  1. De var samtida med Hitler (som både såg ut som en clown och var ett ärkekräk) vilket automatiskt får dem att se bättre ut genom kontrastverkan.
  2.  
  3. Alla hade inte en kamera, vilket gjorde det mycket mindre troligt att man skulle råka fastna på bild i ett sammanhang som man inte själv kunde kontrollera. Tänk er om alla hade haft en kamera på 1940-talet. Då hade vi haft smygtagna bilder på Roosevelt i bassängen där han rehabiliterade sig och sina förtvinade ben, Stalin i pågående raseriutbrott och en drängfull Churchill sovandes vid skrivbordet. Och då hade jag inte behövt skriva den här drapan.

Det finns så mycket mer att säga om detta och i grund och botten ska man komma ihåg att en demokratiskt vald ledare inte är ensamt ansvarig. Jag har inte tillräckligt på fötterna för att påstå att Roosevelt eller Churchill skulle vara dåliga människor och ledare, bara att väldigt dåliga saker hände när de satt vid makten. Stalin däremot var ett ondskefullt as. Vad jag däremot vill säga, med väldigt många ord, är att jag gladeligen väljer att leva i dagens värld med Putin, Trump och Johnson framför 1940-talet med Stalin, Roosevelt och Churchill.

Men visst, kul bild och så.

Kommentarer stängda

Den toxiska ekokammaren

En av alla populära termer från amerikanska universitet som har letat sig in i den svenska vokabulären är ”toxisk maskulinitet”. I sin ursprungliga mening inom psykologin anspelar begreppet på en manlighetsnorm, en machokultur, som har en negativ påverkan på samhället och därtill rent skadlig för män själva. Därifrån har det emellertid i vissa sammanhang kommit att anspela på en manlighetskultur präglad av misogyni och homofobi som förgiftar sig själv med dylika idéer och som i sin mer extrema form yttrar sig som så kallade incels.

I dagens Expressen kan man till exempel läsa (om man hittar in bakom betalväggen, så ingen länkkärlek) om ett par svenska incels som gnölar om att de inte får komma till samtidigt som de vädrar sin unkna kvinnosyn. En bryr sig inte om att kvinnor våldtas eftersom han själv inte får något. Jag tänker att nu när han har gått ut med namn och bild till sina åsikter lär kvinnor bokstavligen kasta fittan efter honom. Själv bryr jag mig inte om att folk blir överkörda eftersom jag inte har en Tesla.

Det är såklart både lätt och tacksamt att göra sig lustig över dylikt, men det kan ändå vara värt att stanna upp och fundera över hur man hamnar där, i den djupaste av bitterhet. Så djup att mord faktiskt har begåtts. I maj 2014 gick Elliot Rodgers på en rampage i Isla Vista, Kalifornien, vilket resulterade i sex döda och fjorton skadade, innan han tog sitt eget liv. Elliot efterlämnade ett slags manifest som förklarade hans motiv. Han ville straffa kvinnor för att de inte ville ha honom, och män för att de fick det han inte fick. Flera incidenter har inträffat senare där gärningsmannen har hyllat Elliot Rodgers.

Vi kan kalla det toxisk maskulinitet om vi vill, och visst finns det en osund manlighetsnorm, men jag tror inte att det är den främsta orsaken. Jag tror att vi istället behöver prata om den toxiska ekokammaren. För gemensamt för alla extrema rörelser, oavsett riktning, är att de stänger in sig och förstärker varandras uppfattning. Överallt där det finns en övertygelse eller ideologi, vare sig det är incels, nationalister, radikala feminister, revolutionära kommunister, militanta islamister eller polischefer i Storgöteborg, finns det också en klick som hamnar i en ekokammare där de gradvis förgiftar sig själva med sina egna idéer så till den milda grad att det till slut överskuggar allt annat. Och idéerna som slipper ut ur en sådan ekokammare är inte sunda. I fallet incels tycks det dock lite speciellt eftersom deras problembeskrivning i allra högsta grad är personlig och förankrad i den egna sexualiteten. Vilket är nog så frustrerande, och inte blir det mindre frustrerande när man sedan träffar andra i samma position och enas om att det är någon annans fel, att det är något slags konspiration.

Jag ska inte påstå att jag har någon insyn i den frustration och de förgiftade forum de här människorna rör sig på, men jag har en liten aning om hur det börjar, och en insikt om att jag kunde ha hamnat där om saker hade varit annorlunda.

Under en period i tjugoårsåldern umgicks jag i en liten krets av killar. Bra folk, för övrigt. Men vi umgicks ganska tight och åtminstone ett par av oss var emellanåt rätt bittra över hur somliga tycktes kunna gå ut på krogen och bara ta det de ville ha medan vi gick hem själva. Så här i efterhand inser jag att det var en slags tröst att skylla på att ”kvinnor väljer svin” och att det finns ett hyckleri i att å ena sidan påstå att män är svin och å andra sidan välja just dem. Vi använde aldrig termer som ”friend zoned” men känslan fanns där, liksom ”inte alla män!” och så vidare. Naturligtvis var allt det bekvämare förklaringar än att inse att det kanske var vi själva som gjorde något fel. Kanske är osäkerhet inte den mest attraktiva av egenskaper. Kanske var det vi som sökte oss till kvinnor som sökte sig till kräk. Precis som vi ibland tyckte att vi satt osynliga bredvid någon som blev uppraggad, kanske det satt någon osynlig bredvid hon som raggade upp han som satt bredvid oss.

Poängen är att jag har smakat lite på den bitterheten och frustrationen. Jag har hört och själv använt en del av argumenten. Det är inget jag är stolt över. Men jag har också kommit till insikt om både hur man hamnar där, och hur man undviker det. Givetvis med högst subjektiv och anekdotisk bevisföring, men ändå. Det är tämligen enkelt; den period av mitt liv som jag refererar till hade jag inga nära kvinnliga vänner. Både före och efter har jag haft det. Allt från barndom och tidiga tonår till idag har jag alltid haft kvinnliga vänner, men inte under just den perioden.

Jag tror att det är så enkelt att det fungerar som ett ”vaccin”. Att ha vänner av motsatt kön, som verkligen bara är vänner och där det inte finns några sexuella övertoner eller baktankar, är ett verkligt starkt vaccin mot objektifiering och fiendeskap. Man kan tycka att det inte borde behövas, och det borde det inte heller, men icke desto mindre; utan vänner av motsatt kön är det betydligt lättare att objektifiera, att gradvis förlora empati, att tappa förmågan att se individer och bara se gruppen. Detta gäller för övrigt åt andra hållet också, åt alla håll faktiskt, enligt listan på extremism ovan.

Men utöver det, man mår bra av att umgås med olika människor. När jag ser tillbaka inser jag att nästan alla mina närmaste vänner är, och har varit, kvinnor. Dessutom tror jag att det är nyttigt att ha såna vänner i olika kretsar. Under den angivna perioden saknades alla dessa parametrar; vi kom från liknande bakgrunder, vi var alla män, vi var i ungefär samma ålder, och vi utgjorde vår egen krets. Det är verkligen en bra grogrund för en toxisk ekokammare. Återigen; jag vill understryka att det här är bra folk. Tänk om det inte hade varit det? Tänk om våra ursprungliga värderingar varit lite svagare, vår genomsnittliga IQ lite lägre, vår bitterhet lite starkare? Det är inte en helt bekväm tanke att tänka.


Photo by magro_kr on Foter.com / CC BY-NC-ND

Kommentarer stängda

Allmänbildning och protestignorans

Internationella kvinnodagen är en dag som med fördel ”firas” med popcorn och skämskudde. Det är allt från ”grattis på kvinnodagen” till företag som försöker kränga såväl elabonnemang som underkläder dagen till ära samt kvinnor som förminskar och exkluderar andra kvinnor för att de är ”dåliga”. Det finns så många sätt att missa målet!

Roligast den här gången hade inte egentligen att göra med att det var internationella kvinnodagen, men roligt var det likväl. Ett twitterkonto som kallar sig Karin Boye och med jämna mellanrum publicerar citat ur hennes dikter hamnade i blåsväder. Citatet var följande:

Svaren började ramla in som ifrågasatte om det verkligen var övervakningen som gjorde oss ängsligare och inte den ökande kriminaliteten, som mansplainade att ”du gör samma misstag som Churchill innan WWII” (men förmodligen menade Chamberlain) samt uppmana Karin Boye att ta livet av sig. Vilket hon alltså gjorde redan 1941.

Det hela är förstås stor humor. Men det är också väldigt tragiskt. Hur kan så många människor ha noll koll på vem Karin Boye är? Hur kan så många vara så totalt oförmögna att förstå att det är ett citat och inte ett debattinlägg? Det är vad diskussionerna i sociala medier har handlat om så här dagen efter, på annandag internationella kvinnodagen. Eller heter det internationella kvinnoannandagen?

Jag tror att det finns mer än en förklaring, och dessa förklaringar samverkar.

För det första tycks inte litteraturhistoria ha jättehög status på Livets Hårda Skola. Inte källkritik heller för den delen. Men utöver det kanske man får ha överseende med att allt som lärdes ut i skolan inte fastnade. Eller annorlunda uttryckt; att en kunskap förmedlades betyder inte att alla fick den med sig. Som jag har skrivit förr gjorde åtminstone min skola sitt yttersta för att få litteratur att framstå som såväl skittråkigt som skitnödigt, så jag har full förståelse för att många vände den ryggen. Och även om jag kan tycka att åtminstone ytlig kännedom om Karin Boye ingår i allmänbildningen kan man uppenbarligen inte förvänta sig det. Jag har råkat på sådana häpnadsväckande brister i allmänbildningen senaste åren att jag inte är förvånad.

För det andra finns det en hel del konton på Twitter som är uppenbart falska. Man använder påhittade namn, men lånar också såväl namn som bild från historiska personer. Och en inte försumbar del av dessa är mycket aktiva i debattkrigen. Medvetet eller omedvetet utgör de en del av internets konstgräs. Dessa konton, och de som ofta interagerar med dem, är vana vid den företeelsen. Således kan man tänka sig att de inte höjer nämnvärt på ögonbrynen när Karin Boye kastar sig in i debatten, även om de vet vem hon är. Genom sig själv känner man andra, så att säga.

Under dagen har det också uppstått en subdebatt kring huruvida man bör känna till Karin Boye eller inte. En del har velat göra en poäng av att många av de som nu hånar andra för att de inte känner till Boye själva rent av koketterar med sin okunskap om ”sportboll”. Det är en rimlig invändning. Själv anser jag att okunskap aldrig är något att skryta om (såvida det inte gäller schlager och radioskval förstås). Men det serverades också ett mycket bra svar på detta. Från en bibliotekarie dessutom.

https://twitter.com/vredensbarn/status/1104444876828143616

Det sammanfattar väldigt väl min ambivalens inför det hela. Hur jag å ena sidan anser, ärligt och uppriktigt, att okunskap inte är något att skryta om, samtidigt som jag har ett uppenbart behov av att ”ta avstånd” från schlager och radioskval. För oss som förstår att uppskatta Riktig Musik™ är det provocerande och rent ledsamt hur mycket tid, energi och utrymme som ägnas åt lättsmält pop och melodijävlafestivaler. Och ur det kommer ett behov att vid varje givet tillfälle påtala just det. Samt förstås att understryka hur lite man bryr sig genom att inte ha en aning om vad eller vilka som toppar listorna. (Är topplistor ens en grej längre? Jag har ingen aning.)

Men om folk är protestignoranta när det kommer till idrott eller pop, då är det väl inte orimligt att vara protestignorant när det kommer till finkultur också? Om kulturkoftorna utvecklar ett sportfilter och rent av aktivt undviker att känna till sport, då kan väl kepsmupparna göra precis samma sak när det kommer till kultur? Inte så att två fel gör ett rätt, men båda beteendena kan faktiskt vara fullt förståeliga om man försöker se det från flera håll. För i bägge fallen rör det sig, enligt detta resonemang, om att slå ifrån sig och försvara sig från det man tycker sig bli tvångsmatad med.

Det är, för att citera vår förre justitieminister Beatrice Ask, dumt och sorgligt. Det finns en kulturklyfta och att skrika glåpord tvärs över den klyftan hjälper inte direkt till att överbrygga den.

Ni bygger utifrån, vi byggs inifrån. ”Ni bygger med er själva som stenar och faller sönder utifrån och in. Vi byggs inifrån som träd, och det växer ut broar mellan oss som inte är av död materia och dött tvång. Från oss går det levande ut. I er går det livlösa in.

– Karin Boye


Photo on Foter.com

Kommentarer stängda

Rullande huset på prärien

I dagens Gefle Dagblad kan man läsa om Lisa som övergivit det konventionella boendet och tagit sin tillflykt till en husbil. Lisa är van vid att bo trångt och trött på att flytta, och då verkade husbil som ett bättre alternativ. I artikeln lyfts den uppenbara fördelen med mobilitet och allt vad det medför i form av frihet och varierad utsikt. Själv drabbas jag av klaustrofobi bara av att se bilderna, men vi är alla olika.

Men så kommer det till miljömedvetenhet. Lisa medger att en ombyggd skåpbil från -79 kanske inte är det mest miljövänliga alternativet och det går ju åt en del bensin, men i gengäld gör Lisa av med förhållandevis lite vatten och el och hoppas att det således jämnar ut sig.

Och det kanske det gör. Lisa kanske rent av hamnar på plus i sitt miljö-scorecard. Miljöpåverkan är så komplext och har så många faktorer att det snabbt blir oöverskådligt för oss vanliga dödliga. För mig personligen gnisslar det ändå lite när någon puttrar runt i en fyrtio år gammal bensinslukare i tretonsklassen och hoppas kompensera det med att använda mindre el och vatten. Utsläppen från bilen har en direkt påverkan på närmiljön, till skillnad från elen. Elens påverkan beror i sin tur i allra högsta grad på hur den framställs, men mängden el från kol- och dieselkraftverk i Sverige lär vara försumbar. Ur utsläppshänseende borde således alla ansträngningar att använda mer el istället för bensin vara att föredra, både för närmiljön och för klimatet. (Därmed inte sagt att det inte finns andra miljöproblem att ta hänsyn till med andra metoder att framställa el, inte minst med vattenkraft.)

I artikeln säger också Lisa att det kanske vore miljövänligt att bo i ombyggda gamla skåpbilar så länge de är stationära och inte kör runt så mycket. Jag är inte helt säker på det. Bilar släpper inte bara ifrån sig skit i form av avgaser från förbränningsmotorn, även om det är den största och mest uppenbara miljöpåverkan. Små otätheter och korrosion gör att även parkerade bilar förorenar sin omgivning. Min gissning är att en plåtburk från 1979 inte är byggd med riktigt samma hänsyn eller ens kunskap om miljöpåverkan som idag, och att den inte direkt blivit tätare med åren.

En slags camping bestående av sådana fordon skulle förmodligen inte alls vara fördelaktig ur miljösynpunkt utan snarare gradvis förgifta marken de står på. Om vi ska bo på det viset ska det väl snarare vara i något slags kojor eller baracker? Man kanske rent av kan stapla dem på varandra? Eller bygga betonglådor som rymmer flera såna kojor invändigt? På så sätt får fler människor plats på samma yta. De skulle kunna ha olika storlekar för att inhysa olika stora familjer, men dra nytta av gemensamma ledningar för vatten och avlopp och dela på kostnaden för uppvärmning, sophämtning, etcetera. Vilken grej va?

Nu har jag inte alls för avsikt att klanka ner på Lisa val av livsstil. Tvärtom applåderar jag det. Det kräver mod att bryta mot konventioner och gå sin egen väg, och det kräver både disciplin och ansträngningar att välja en sådan livsstil. Så kör hårt! Vi behöver fler som väljer alternativa vägar, inte färre. Det är först och främst bra för individen (pursuit of happiness och allt det där) men jag är övertygad om att det också är bra för samhället i stort. Och kanske rent av för planeten. Ju mer lika vi lever desto större är risken att vi blir en gräshoppssvärm som bara lämnar månlandskap efter oss.

Så jag beundrar verkligen Lisa och alla andra som väljer alternativa vägar. Jag skulle bara önska att fler alternativa vägar handlade om att utnyttja nya möjligheter istället för detta ständiga romantiserande av Lilla huset på prärien.


Photo by Neal3K on Foter.com / CC BY-NC-ND

Kommentarer stängda

Som tåget

Mat verkar vara ett genomgående tema i valfilmerna. Feministiskt initiativ gick på middag och betedde sig medan Socialdemokraterna köpte korv. (Fun fact: Att ”köpa korv” är i idrottssammanhang en metafor för att ha blivit bortfintad.)

Moderaternas valfilm börjar också vid en matvagn. Här är det thaimat som gäller. Framför vagnen står en person som ser ut att ha rymt från en östtysk kolgruva alldeles nyss och berättar att ”det finns ett Sverige som toppar alla listor”. Därefter berättar en flicka vid en badstrand om ett Sverige som är världens bästa land att vara flicka i, varpå en kvinna vittnar om ett Sverige där ”ekonomin går som tåget och där människor kliver upp och går till jobbet varje dag”.

Som tåget. Var det verkligen den bästa metaforen man kunde komma på i ett land där vi ägnat det senaste decenniet åt att häckla tågen just för att de inte går? Viserligen pekar mycket på att svensk ekonomi är avstannande och inte ens tillnärmelsevis så ”urstark” som den har beskrivits av fantasiminister Magdalena Andersson. Men ändå – det känns inte som att det är riktigt det Moderaterna vill understryka här. Tvärtom vill de måla upp bilden av ett splittrat land. De kunde lika gärna säga att ”klyftorna ökar”.

För, får vi snart veta, det finns också ett Sverige där flickor inte lär sig simma. Där ambulanser behöver poliseskort och där bara män vågar gå ut och jogga på kvällen. Vi behöver ett Sverige som håller ihop.

Nu ökar man farten lite på musiken och börjar presentera lite visioner. Sverige ska vara ett land där både pojkar och flickor är välkomna i badhuset, samtidigt. Skolan ska prioritera kunskap och man ska lära sig svenska. Sverige ska vara ett land för hoppfulla.

Lika för alla. Lika för alla. Lika. För. Alla.

Jag har inga problem att ställa mig bakom visionerna i sig, men det är lite väl många ”ska” för ett parti som brukar vilja beskriva sig självt som frihetligt. Det, tillsammans med intrummandet av ”lika för alla” gör att jag plötsligt förstår var den där östtyske proletären vid thaivagnen passar in. Det är den nya chefsideologen! Det är därför man spelar stillsam pianomusik till softade naturbilder och försöker få det där med att kliva upp och gå till jobbet varje dag som något idylliskt och eftersträvansvärt.

Filmen förstärker bilden av att Moderaterna är ett parti som desperat söker efter sin egen identitet, och man skulle rent av kunna säga att det går som tåget…

Kommentarer stängda

Mansplaining och alkoholfri skål

Jag börjar med Feministiskt Initiativ. Mest för att få det överstökad. Den här filmen är nämligen så gräslig att jag inte ens klarade av att se färdigt den första gången. Det bör också noteras att mycket av det jag vill skriva förmodligen redan har sagts i något andra formuleringar av Johan Ingerö så om du tycker dig känna igen kritiken är det inte så mycket en fråga om plagiat som en fråga om great minds think alike.

Upplägget är att en man har bjudit hem några företrädare för Fi på middag. Vi får följa honom när han förbereder inför bjudning. Dammsuger, matar katten, fixar håret. Allting filmat med softat fokus och ackompanjerat av något slags hissjazz. Sedan ringer det på dörren, och eländet börjar.

Värden börjar duka och ställer frågan hur många de är totalt, varpå en av gästerna genast replikerar med en dryg utläggning om partiets ”feministiska, antirasistiska fördelningspolitik”. Apropå räkna liksom. En annan gäst frågar efter ”återvinningen” och värden gör misstaget att svara på hennes fråga (medan han skär sallad och sprätter den över hela bänken), varpå han får sig en drapa om miljöpolitik. (Vem frågar förresten efter ”återvinningen” i någons kök? Pratar folk så?”)

Och så här fortsätter det. De sitter vid bords och ler gulligt medan en äldre dam i sällskapet petar i maten med armbågen på bordet och gaffeln i fel hand. Värden berättar att det är trevligt att ha alla där och råkar nämna ordet trygghet, och då kommer det naturligtvis en utläggning om säkerhetspolitik, och så får vi veta att ”mäns våld mot kvinnor är en global pandemi runt om i världen”. Vad sägs om den rökta böcklingen?

Det verkligt stora misstaget värden gör är när han visar sin uppskattning för ett bakverk med orden ”jag skulle kunna äta hela den här tårtan själv” varpå tanten med bristande bordskick uppvisar en häpnadsväckande brist på förståelse för bildspråk och med snipig min plockar efterrätten ur händerna på honom. ”Nej vet du vad, någon rättvisa får det ändå vara.” Och på tal om rättvisa…

Jag antar att filmen är avsedd att vara lättsam och jag utgår från att den är gjord med glimten i ögat, att den ska vara lite rolig. Men humorn är ändå ofrivillig för det verkligt roliga med filmen är hur outhärdligt drygt den framställer partiet. Hur allt, från dukning till efterrätter, kan politiseras. Hur bokstavligt man tolkar varenda ord. Och hur nedlåtande man uttrycker sig. Alla som föreläser för den stackars värden gör det med betoning på varenda stavelse, gärna med huvudet lite på sned, som att man talar till ett barn, medan övriga sitter och nickar medhållande. Och under föreläsningarna svävar diverse värdeord i luften i något slags fluffigt, pulserande typsnitt, vilket ytterligare förstärker känslan av att den här filmen vänder sig till människor som har åtminstone tio år kvar till rösträtt.

Jag kan väl säga så här: Om folk kom hem till mig och betedde sig som de fem fiministerna i filmen, då hade jag slängt ut dem långt innan vi kom till ”alkoholfri skål”. Och det verkligt ironiska är att det här sättet att förklara saker som ingen har bett om, att svara på frågor som ingen har ställt och att förutsätta att mottagaren för budskapet för ens budskap är totalt okunnig – är inte det själva definitionen av mansplaining?

4 kommentarer

Glorifieringen av kommunism

Den som aldrig har råkat ställa sig på en scen iförd en persedel som smyckats med en kommunistisk symbol skall kasta den första stenen!
Okej, det blir ganska många stenar. Själv kan jag dock inte kasta någon, ty jag har nämligen gjort mig skyldig till precis det.

Det kan ha varit 1994 eller 1995. Jag var (förmodligen) sjutton år och spelade gitarr i ett hårdrocksband. Genom en bekant som drev en liten second hand-butik med inriktning mot diverse udda samlarobjekt hade jag kommit över en huvudbonad av klassiskt ryskt snitt (kan de heta ushanka?). I pannan på sagda huvudbonad satt det typiska sovjetiska armémärket i form av hammaren och skäran i en röd stjärna, omgiven av en guldfärgad krans.

Den valde jag att ha på mig på scenen under ett par spelningar. Varför? Jag har ingen annan motivering än att jag tyckte att det var en kul grej. Det låg liksom i hårdrockens natur att vilja vara lite edgy och udda. Att sticka ut. När pudelrockens smink och spandex nådde vägs ände började man söka nya vägar att sticka ut. Grungen var den tydligaste reaktionen på det och där kunde man se allehanda märkliga utstyrslar. Som exempel på roliga hattar från den tiden kan nämnas Pearl Jams basist Jeff Ament, Guns n’ Roses gitarrist Slash eller 4 Non Blondes sångerska Linda Perry. Så en ushanka verkade som en bra idé. Att den pryddes av en symbol för en vedervärdig regim och ideologi var ingenting jag reflekterade över. Jag visste att det var sovjetisk/kommunistisk symbol, men jag kan inte minnas att jag överhuvudtaget funderade över innebörden mer än så. Det var en ”kul grej”.

Lyckligtvis bestod vår publik inte av mycket mer än de närmast sörjande och spelningarna var över långt innan Youtube fanns, så mängden människor som någonsin har kunnat se den fadäsen är, minst sagt, begränsad. Den turen hade inte Fiona Fitzpatrick när hon ställde sig på en scen under Pride iförd en röd tröja prydd med en hammare och skära.

Kritiken lät förstås inte vänta på sig, och den är befogad. Fitzpatrick har också bett om ursäkt för klädvalet och sagt att ”det blev fel”. Och jo, det blev ju det. Skillnaden mellan mig själv för över tjugo år sedan och Fitzpatrick igår är både mängden ögon som kunde se eländet live och den spridning det fick efteråt, men också antalet människor runt omkring som kunde ha talat oss tillrätta. I mitt fall var vi fem långhåriga killar i tonåren som drömde rockstjärnedrömmar och spelade lite Iron Maiden-covers utan att få betalt för att vi tyckte att det var roligt. Arrangör var typ en pizzeria i Skutskär  eller Folkets Hus i Älvkarleby där ”arrangörens” ansvar i stort sett gick ut på att låsa upp dörren. Fitzpatrick å sin sida är en 32 år gammal popstjärna i duon Rebecca & Fiona. Bakom dem finns det ett helt batteri av människor som har hand om marknadsföring, bokningar och allehanda rådgivning. Plus då arrangören Pride. Var det verkligen ingen som kunde ha sagt till henne att den där tröjan var en dålig idé?

Jag tänker inte kasta några stenar, av förklarliga skäl. Vad jag istället skulle vilja belysa är att dylikt inte skulle hända om vi ägnade lite mer tid åt att prata om kommunismens illdåd. Om vi slutade låtsas att det är ”en fin idé även om det inte alltid fungerar i praktiken”. Om skolorna ägnade en gnutta av tiden som går åt till att upplysa om Förintelsen till att också upplysa om Holodomor. Eller om förföljelsen, fördrivningen och folkmorden i kommunismens namn. I Sovjet, i Kina, i Kambodja, på Kuba. Jag kan inte tala för Fiona Fitzpatrick, men jag kan tala för mig själv och försvara mig med att mitt sjuttonåriga jag faktiskt inte hade någon koll på det. Jag visste att människorna bakom den då rivna järnridån var mindre fria, att staten kontrollerade mer. Jag hade ett hum om planekonomin och att den hade sina brister. Och jo, nog hade jag hört talas om sovjetiska arbetsläger, om det östtyska angiverisamhället och en och annan avrättning av ”revolutionens fiender” men jag hade absolut ingen uppfattning om dess omfattning. Hade jag haft det hade jag aldrig någonsin ställt mig på en scen prydd med en hammare och skära. Och hade det funnits tillstymmelse till medvetenhet om hur HBTQ-människor behandlas i kommunistiska regimer skulle ingen någonsin välja att skylta med sådana symboler på just Pride, såvida inte vederbörande hade någon sällsynt masochistisk läggning och gick igång på att löpa gatlopp.

Så det är fullt möjligt att Fiona Fitzpatrick gjorde ett misstag baserat på okunnighet. Det är i så fall ett vittnesmål om det svenska utbildningssystemet. Sedan kan man förvisso tycka att en 32-åring i ett av världens mest och bäst uppkopplade länder svårligen skulle ha kunnat missa allt detta, men hon befinner sig i så fall i gott sällskap med diverse svenska salongskommunister som alltjämt försvarar sig med exakt samma argument som Hitlers chefsideolog Alfred Rosenberg:

En stor tanke har missbrukats av små män.


Photo by Antiporda Productions on TrendHype / CC BY-NC-ND

3 kommentarer