Hoppa till innehåll →

Kategori: Samhälle

Redan hemma

I helgen snubblade jag över ett inlägg på Facebook där en Amer Hatic beskriver hur han har fått en broschyr i brevlådan från Alternativ för Sverige. Broschyren talar kort och gott om att det är dags för honom att åka hem. Hatics svar är läsvärt, och landar i följande: ”Jag är redan hemma.”

Bland kommentarerna hittar jag vittnesmål från en person med utländsk bakgrund som fick en likadan broschyr tryckt i handen i Almedalen. Efter detta har jag sett flera vittnesmål i sociala medier om personer med invandrarbakgrund som fått den här broschyren. Det verkar oklart om det här är en riktad kampanj som AfS fotfolk delar ut till människor de uppfattar som invandrare, eller om det är en folder som distribueras till allmänheten. När ETC frågar PostNord vet de inte själva om de har varit inblandade i distributionen, men just det kan ju knappast förvåna någon.

Jag blir beklämd när jag ser sådant, för jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag vill tala om att de där tomtarna inte talar för mig. Att för mig får du stanna. I mitt Sverige är du välkommen. Men det blir också fel, för det är inte mitt Sverige. Alla försök att formulera det blir lätt självgott. Som att folk ska vara tacksamma för att jag låter dem bo här, i mitt Sverige, när många av de människor AfS vill kasta ut har bidragit till så mycket mer för det här samhället än vad jag har gjort. Jag får samma märkliga känsla av vanmakt och oförmåga att formulera mig när Svärjevännerna lever rövare med sin falska omsorg om ”våra” kvinnor.

Så jag tänker travestera Birk Borkasson när han läser lusen av Ronja Rövardotter:

Era kvinnor? Ert Sverige? Kvinnorna är sina egna, och de lever i kvinnornas Sverige. Och det är också finnarnas Sverige, och kurdernas och syrianernas Sverige. Och skåningarnas och norrlänningarnas och stockholmarnas Sverige. Och arbetarnas och borgarnas och böndernas och de lärdes Sverige. Och judarnas och muslimernas och de kristnas och ateisternas Sverige. Dessutom är det mitt Sverige. Och ert Sverige med. Men vill ni ha det för er själva, då är ni dummare än jag trodde när jag först såg er.


Bild: Panoramavy över Södertälje. Mitt hem.

4 kommentarer

Ensamt på toppen

Elon Musk har hamnat i blåsväder. Detta för att i en tweet ha kallat en brittisk grottomte boendes i Thailand för ”pedo guy”. Det togs inte emot väl, kan man säga. Det är som Winston Churchill sa: Twittra i affekt och du kommer att ha författat den bästa tweet du någonsin ångrat. Musk har sedemera bett om ursäkt och förklarat att, även om ”det var Unsworth som började” så var det fel av honom att vräka ur sig något dylikt.

Så varför blev han så förbannad till att börja med? Ja, kanske för att han, under hela tiden då räddningsarbetare tillsammans med all möjlig expertis runt om i världen försökte få ut ett pojkfotbollslag och deras tränare ur ett översvämmat grottsystem, konstant kritiserats av kreti och pleti för sitt engagemang i saken. Det har hetat att hans engagemang är ett PR-stunt och han borde fixa något annat problem i världen istället, och dessutom vet ju varenda människa som aldrig har försökt dyka i ett grottsystem att en miniubåt inte fungerar. Och så vidare. En väldigt bra sammanfattning av händelseförloppet finns här. Jag rekommenderar att man läser det innan man lustfyllt stämmer in i den skadeglada kören.

Utifrån följande tweet från Opassande började jag fundera lite.

Det finns ett mönster här. Någon är exceptionellt bra på något och blir såväl framgångsrik som monetärt rik, och berömd. Efter ett tag börjar vederbörande verka lite märklig. Excentrisk. Varför? Förutom de ganska uppenbara skälen som att leva i ett konstant rampljus och att ha kopiöst med pengar så tror jag att det finns en anledning till: Vi vill att de ska vara märkliga, udda och excentriska. Därför är det också det vi ser. Jag tror att ett det är ett slags försvarsmekanism. För om den här berömda personen är som jag, då måste jag ta itu med det faktum att det ”bara” är hans intelligens, slit och disciplin som tagit honom dit han är, och att det är min egen frånvaro av detsamma som gör att jag är där jag är. Den insikten är jobbig, så det är lättare att föreställa sig att vederbörande är något mer än så. Något slags överjordiskt, omänskligt väsen. Kombinera det med ett starkt gillande av vad personen ifråga gör, och det övergår snart i något nästan religiöst. I sina fans ögon kan då Elon Musk, eller Steve Jobs, eller Bono, eller vem ni vill, göra något fel. Och alla eventuella udda grejer som rapporteras är egentligen bara en del av deras gudomlighet. Ty de är inte som oss.

Parallellt med det uppstår en antirörelse av folk som blir orimligt provocerade av denna okritiska idoldyrkan. Det är inte en slump att jag tog upp just Steve Jobs och Bono i föregående stycke. Jag har nämligen i viss mån själv varit på endera sida av staketet. Som U2-fan fick jag ofta höra om Bonos upplevda skenhelighet från folk som uppenbarligen provocerades av U2:s framgångar kombinerat med socialt engagemang. Å andra sidan har jag själv alltid varit snabb att kasta en gliring eller två efter ”Apple fan boys” då jag blir orimligt provocerad över hur många som helt okritiskt sväljer exakt allting Apple gör.

Lägg därtill lite gammal hederlig, unken missunsamhet. Komma här och tro att man är något! Bara för att du har fått folk att köra elbilar (som de snart inte ens behöver köra för biljävlarna kör sig själva) och byggt rymdraketer som går att landa igen vilket i ett svep gör rymdresor tio gånger billigare. Bara för att du inte bara har tänkt något andra inte har tänkt utan dessutom haft visionerna och kunskaperna att göra det, så tror du att du är något! Va!? Och det riktigt intressanta är att det tycks som att ju mer socialt engagerad en sådan här berömd och framgångsrik person är, desto mer kritik får de. Att stapla pengar på hög och vältra sig i lyx, det må väl vara hänt, men att faktiskt komma och försöka göra världen bättre också? Nej, där går gränsen! Tror du att du är bättre än mig?

Och där kommer det igen, den där försvarsmekanismen. Inte nog med att jag måste leva med att det finns människor som har talang, idéer och disciplin att ta sig någonstans här i världen, ska de dessutom hålla på att rädda den medan jag knappt orkar fylla i en protestlista? Det är faktiskt bara för mycket. Därför är det återigen viktigt att föreställa den här excentriska figuren som är något helt annat än du och jag. Men därtill kanske det är så att just när det kommer till socialt engagemang, då får vi en möjlighet att ta ner fanskapet på jorden. Varför ska du rädda 12 pojkar i en grotta? Fixa vattenbristen i Michigan istället! Rädda barnarbetarna fattiga länder! Laga klimatet! Och stoppa omoralen i musiken!

Och sen, efter att ha skapat en piedestal att sätta vår gudom på samtidigt som andra gör vad de kan för att försöka putta omkull densamma, så gör objektet för vår dyrkan något dumt. Inte något konstigt och excentriskt som att gifta sig med en schimpans eller köpa alla biljetter till en alla konserter på Håkan Hellströms turné bara för att jävlas med både artist och fans. Nej, något mycket värre. Något fullständigt mänskligt. Han blir förbannad och säger något elakt och oövertänkt till objektet för sin ilska. Vips, så blev han en människa av kött och blod, med fel och brister som alla oss andra. Illusionen brast. Besvikelsen är enorm. I det andra lägret vet istället inte skadeglädjen några gränser.

Jag tror att det är ungefär så det går till. Och det är faktiskt inte konstigt att någon som lever under lupp på det viset blir lite… konstig. När alla ens ord, gester, miner och handlingar tolkas och övertolkas, när man inte längre äger sin egen berättelse, sin egen identitet. Och när man dessutom har fuck off-pengar. Det konstiga är nog egentligen att de inte tappar det och ber oss dra åt helvete oftare.


Photo by Rodrigo_Soldon on Foter.com / CC BY-ND
Andra bloggar om:

2 kommentarer

Den villkorade svenskheten

2012-06-11. Kiev Ukraina: Sverige möter värdnationen Ukraina i Fotbolls-EM. Det står 1-1 när Andrei Sjevtjenko i den 62:a matchminuten nickar in sitt andra mål för kvällen och ser till att Ukraina vinner matchen med 2-1. Sjevtjenko matchhjälte för Ukraina således. I Sverige fokuserades det istället på den svenske landslagsbacken Mikael Lustig som ansågs ha gjort ett grovt misstag på det avgörande målet. Hans jobb var att ”hålla stolpen”, som det heter, och alltså stå precis där Sjevtjenkos nick gick in.

Domen mot Lustig var hård. ”Hur svårt kan det vara att hålla stolpen?” frågade sig folk, vilket resulterade i en, förvisso rolig, kampanj där folk gick man ur huse och fotade sig själva kramandes lyktstolpar och andra cylinderformade objekt för att demonstrera hur man gör. Hur svårt det egentligen kan vara, hur små marginaler det kan vara mellan rätt och fel beslut, det vet nog bara den som spelar fotboll på så hög nivå, men det hindrade inte upprörda svenskar från att såga Lustig vid fotknölarna. Han var en sopa, kort och gott.

2018-06-23. Sotji, Ryssland: Sverige möter Tyskland i Fotbolls-VM. Det står 1-1 i den femte tilläggsminuten när Toni Kroos slår till med ett frisparksmål och vinner matchen åt Tyskland. Kroos matchhjälte för Tyskland således, men i Sverige hamnar mittfältaren Jimmy Durmaz i blåsväder eftersom det var han som orsakade frisparken och därmed gav Tyskland en chans att avgöra matchen.

Domen mot Durmaz blev hård, och det var en onödig frispark att dra på sig. Durmaz hade täckning bakom sig, det fanns ingen anledning att gå in så hårt som han gjorde. Men marginalerna är som sagt små, och hur lite det skiljer mellan en klockren brytning som river ner jubel från läktarna, och en onödig frispark som Toni Kroos kan skruva in, det vet nog bara den som spelar fotboll på så hög nivå. Det hindrade inte heller den här gången upprörda svenskar. Durmaz sågades vid fotknölarna. Han var en sopa.

Men han var också någonting som inte Mikael Lustig var. Jimmy Durmaz var en blatte. En självmordsbombare. Terrorist. En sammanfattning av kommentarerna på Durmazs Instagram är att han är en inavlad ryggsäcksbombande arab/neger som aldrig borde ha fått asyl och som helst borde ta sin kebabvagn tillbaka till IS.

Jimmy Durmaz är född i Örebro och har assyriskt/syrianskt ursprung. Jag har ingen aning om Durmazs religiösa övertygelser eller hur han identifierar sig själv, men assyrier/syrianer definieras som en kristen etnisk folkgrupp, och även om de ibland felaktigt beskrivs som ”kristna araber” så är de inte araber och definitivt inte IS-sympatisörer. Faktum är att Syrian Democratic Forces (SDF), som huvudsakligen slåss mot IS, är en multietnisk koalition av kurder, assyrier/syrianer och araber. Inte för att man kan kräva av den särskrivande pöbeln att de ska hålla reda på så komplicerade saker som att det kan finnas olika sorters blattar, men ändå.

Poängen är den här: När Mikael Lustig kostade Sverige en match var han en sopa. När Jimmy Durmaz gjorde det var han inte längre svensk.

Livet som idrottare kan vara hårt. Inte nog med att såväl träning som tävling kan vara extremt påfrestande både fysiskt och psykiskt. Varje eventuellt misstag sker i rampljuset. Varje felbedömning granskas i minsta detalj. Kritiken kan vara skoningslös. Den kan vara orättvis och ibland går den överstyr. Men jag tror också att de allra flesta idrottare är rätt hårdhudade. Jag tror att de kan stå ut med att vara ”folkets sopa” ett par dagar. Men att få sin identitet villkorad på det viset? Att ens nationella tillhörighet bara gäller tills man begår ett misstag?

Det är inte ett nytt fenomen. Ludmila Enquist var godkänd så länge hon vann medaljer åt Sverige. Hon lärde sig språket, målade svenska flaggan på naglarna, hon försökte vara så svensk hon bara kunde. Sedan torskade hon för dopning. Då spelade ingenting av det någon roll längre. Hon blev ryska igen. ”Vet man ju hur de där är.” När en svensk (alltså en ”riktig” svensk) åker dit för dopning är det ett enskilt fall, och det må så vara att vederbörandes karriär är över, men de får åtminstone behålla sin svenska identitet.

Nu är det förmodligen inte så att Jimmy Durmaz eller Ludmila Enquist egentligen ”blev av” med sin svenskhet i hatarnas ögon. För egentligen var de ju aldrig svenskar till att börja med, men så länge de representerade Sverige utan att göra misstag så tolererades de. Köksbordsrasisterna kanske knöt näven i fickan eller gnisslade tänder lite missnöjt, men inte mer. Och representerar man Sverige exceptionellt bra kan man till och med bli ”vår neger”, som Martin Dahlin 1994. Martin Dahlin är för övrigt född i Uddevalla.

Jimmy Durmaz har ett skyddsnät. Han har ett landslag av kamrater som sluter upp bakom honom, han har fotbollsförbundet med sig och han har i stort sett alla vettiga röster i Sverige med sig. Han kommer att landa på fötterna. Men förstår ni vad ni skickar för signaler till alla andra? När det inte räcker att vara född här, att kunna språket, att vara medborgare? När det inte räcker att spela i svenska jävla fotbollslandslaget! När det inte ens räcker att måla flaggor på naglarna och vinna medaljer för Sverige? Hur ska man då någonsin kunna bli svensk när man har utländsk påbrå? Samtidigt som samma mentala kalhyggen klagar på invandrare som inte identifierar sig som svenskar…

Därför är det som hände efter påhoppen på Durmaz så viktigt att lyfta. För efter att de rasistiska glåporden rasat in fylldes hans Instagram med kärleksbombningar. Mängder av människor har valt att visa sitt stöd med vänliga ord, hjärtan och annat. Det kan tyckas fånigt, men det är allt annat. Det visar på en vilja att säga ifrån, att stötta, att skydda. En vilja att jaga ut svinen ur kommentarsfälten. En vilja att tala om att din identitet inte villkoras av din framgång.

2018-06-24. Sotji, Ryssland: Svenska fotbollslandslaget samlas inför träning. Förbundskapten Janne Andersson och landslagsmittfältaren Jimmy Durmaz ställer sig några steg framför resten av den samlade truppen. Durmaz gör ett kort uttalande om det hat och de hot han fått utstå senaste dygnet samt bedyrar sin stolthet över att spela för Sverige. Sedan vänder han sig mot övriga truppen som unisont skriker: Fuck rasism!

Kanske kan det komma något gott ur det här trots allt.


Photo by pasa47 on Foter.com / CC BY

Kommentarer stängda

#metoo och Uppdrag Granskning

Mot bättre vetande satte jag mig att titta på Uppdrag Granskning om #metoo och Fredrik Virtanen. Inslaget hade redan kritiserats rejält och min erfarenhet av Uppdrag Granskning är sedan tidigare tämligen negativt, men jag ville se med egna ögon.

Jag tänker inte försöka mig på att plocka sönder inslaget i detalj. Det får andra ägna sig åt. Istället tänker jag börja med att slå fast att det finns saker att granska när det gäller medias hantering av #metoo i allmänhet och fallet Virtanen i synnerhet. Namnpubliceringen kan och bör kritiseras. Fanns det verkligen ett så stort allmänintresse att det motiverade att man gick ut med Virtanens namn och bild? Eller var det kanske så att god journalistisk sed och principer vägde väldigt lätt mot möjligheten till snaskiga löpsedlar och klirr i kassan?

Det finns också fog för att ifrågasätta hur diverse medier hanterade de uppgifter de fick in. I inslaget skjuter Uppdrag Granskning in sig på SvD, och det är inte utan grund. SvD nämner i en rubrik att tolv kvinnor berättar om trakasserier och övergrepp som Virtanen ska vara skyldig till, men i artikeln finns “bara” sex vittnesmål. Det kan naturligtvis finnas fullt rimliga skäl till varför de andra sex inte redovisas, varav risken att bli identifierad kan vara en, men varför brassar man på med en rubrik som man inte är beredd att backa upp i artikeln? Sex kvinnor som anklagar någon för trakasserier och övergrepp är väl redan det alldeles åt helvete för mycket?

Det finns också fallet med fjortonåringen som kontaktade Virtanen i syfte att ansöka om praktikplats, som fick svaret “så mycket att du vill ligga med mig?”. Läs gärna hela den meningen igen, för det finns en subtil men avgörande skillnad mellan “kontakta i syfte att” och att “ansöka om”. Såvitt jag förstår, och här kan jag ha fel, har men Fridah Jönsson har skrivit ihop en FAQ och hävdar själv att hon konsekvent sagt att hon kontaktade Virtanen med “intentionen att få en prao-plats” och att hon inte vet exakt vad hon skrivit som Virtanen svarade med den nu bevingade ligg-kommentaren. Men distinktionen mellan “syfte att” och “ansöka om” flög ut genom fönstret tillsammans med diverse andra principer på landets redaktioner och framställdes som att Jönsson, fjorton år, skrivit “jag vill prao hos dig” och fått svaret “så mycket att du vill ligga med mig?”.

Allt detta är rimligt att granska. Problemet, som jag ser det, är att Uppdrag Granskning begår samma fel som de kollegor de ger sig ut för att granska. Någonstans längs vägen tappar de också bort den där lilla detaljen att Fridah Jönsson aldrig har sagt att Virtanens ligg-kommentar var ett svar på en prao-ansökan. Så när de lyckas gräva fram vad det var hon hade skrivit så hamnar hon på något sätt på den anklagades bänk och blir ansvarig för vad media och allmänhet fått för sig att hon har sagt.

Vidare uppfattar jag Uppdrag Gransknings granskning som full av vaga insinuationer. Jag menar, visst, den svenska medievärlden är lite av en ankdamm där alla känner alla. Man bör förvisso därför ta hänsyn till att det finns jävssituationer. Men det man drar upp är till exempel att Carolina Neurath på SVT:s morgonstudion är privat vän med Cissi Wallin – som alltså var den som ursprungligen gick ut och öppet anklagade Virtanen. Detta var dock morgonstudion öppen med och när Wallin intervjuades lämnade Neurath studion. Detta redovisar Uppdrag Granskning, men fortsätter ändå att därefter ifrågasätta att Neurath kontinuerligt rapporterade om #metoo. #metoo är rlimligen större än Cissi Wallin och Fredrik Virtanen, om man säger så, och skulle man börja diskvalificera journalister för att de känner någon som… Ja, ni förstår. Det blir inte många kvar.

Man ger sig också på att antyda jäv utifrån vilka som har “lajkat” diverse inlägg. Det är en synnerligen tunn is att stå på. Den där tummen upp på sociala medier kan betyda så mycket. Det kan betyda att man gillar innehållet, att man gillar att någon berättar även om man inte alls gillar innehållet, det kan vara bilden man gillar och att man inte ens har läst texten, det kan vara ett uttryck för stöd. Det kan till och med vara av misstag. Oavsett varför någon “lajkat” något så går det liksom inte att dra några långtgående slutsatser av det. Man skulle antagligen kunna göra en Uppdrag Granskning och granska Uppdrag Gransknings granskning utifrån vad Uppdrag Gransknings granskare “lajkat”.

Granska gärna mediernas hantering av det hela, redovisa gärna att det är en rätt incestuös ankdamm, men låtsas inte själva stå utanför den. Och framför allt; ge er inte på kvinnorna som vittnat om händelser för att media tagit deras berättelser och sprungit med dem.

Slutligen ett par reflektioner om Virtanen själv:

I intervjun dras det upp ett fall där han ska ha filmat en kvinna, utan hennes vetskap och samtycke, som dansar naken på ett bord för honom, och därefter skickat filmen till henne, vilket hon uppfattat som obehagligt, rent av hotfullt. Virtanen medger utan omsvep att han har gjort det men tycks fullständigt oförstående till hur det kan uppfattas som hotfullt.

För mig säger det något om personen Virtanen. Hur kan man inte förstå det? Du filmar någon, i en rätt jävla intim situation, utan hennes vetskap. Redan det är jävligt creepy. Sedan skickar du filmen till henne? Men du förstår inte varför det skulle kunna uppfattas som obehagligt och rent av hotfullt? Verkligen?

Jag har, såvitt jag vet, aldrig dansat på bord vare sig påklädd eller naken. Jag har knappt dansat alls. Risken att få något sådant material skickat till mig är således obefintligt. Men jag kan ändå säga att även om någon utan min vetskap fotade mig medan jag gjorde något så oskyldigt som att dricka kaffe, och sedan skickade den bilden till mig, så skulle jag tycka att det var obehagligt. Och ja, det skulle absolut kunna uppfattas hotfullt (beroende på vem det kom från förstås). Lite “jag har ögonen på dig”. Om bilden eller filmen dessutom föreställde mig i en situation som på ett eller annat sätt kunde användas mot mig (nudes hör till kategorin “bilder man inte vill hamnar i fel händer”) skulle jag absolut kunna uppfatta det som hotfullt. Det skulle kunna uppfattas som att personen ifråga vill låta mig veta att hen har det här materialet i sin ägo och att om jag inte håller mig på mattan så…

Att Virtanen i interjun ställer sig helt oförstående till det får mig att undra hur det står till med hans empatiska förmåga. Ännu mer tragikomiskt blir det när han direkt efter konfronteras med att han ska ha hävt ur sig okvädningsord till en kvinna på en krog, varpå han redogör för ett händelseförlopp där en kvinnlig fotograf fortsatt fota honom efter att han påtalat att han inte ville det, och att han säkert sa något “olämpligt”. Du har en bjälke i ögat, kompis.


Andra bloggar om: , ,

Kommentarer stängda

Saker som låter

Det har varit mycket prat om böneutrop den senaste veckan eller så. Jag har för egen del inte formulerat någon stupsäker åsikt i frågan, och det jag har kunnat konstatera är att ingendera sida gör något vidare jobb med att övertyga mig.

De som är för hävdar att det handlar om religionsfrihet. Men religionsfrihet bör inte vara något slags universiellt frikort. Religionsfrihet innebär att ingen ska diskrimineras på grund av sin religion – inte att man får göra vad man vill med hänvisning till religion. I nådens år 2018 går det alldeles utmärkt att hålla reda på när man ska be, hur bönen låter och åt vilket håll man ska vända sig utan böneutrop. Det behov böneutrop en gång fyllde finns helt enkelt inte längre. Detsamma kan för övrigt sägas om kyrkklockor. Så har jag fått det sagt också.

Det som då kvarstår är att det är en del av den religiösa traditionen. Så är det ju med många religiösa företeelser – vad som en gång i tiden fyllde en funktion har blivit obsolet, men man fortsätter göra det därför att det är en del av traditionen. En dogm. Jag har all respekt för det, men mot det står en tradition av att liksom inte ha böneutrop i Sverige.

På andra sidan staketet finns ett par motargument som inte heller håller någon högre nivå. Där försöker man rationalisera sin motvilja med diverse sakargument om ljudnivå och innehåll. Jag skulle vilja jämföra dessa argument med en annan företeelse i samhället: Fotboll. Jag har gjort paralleller mellan religion och idrott förut, så varför inte?

”110 decibel är faktiskt jättehögt!”

Det är högt, ja. Jag vet inte vilka på vilka grunder man har kommit fram till att tillåta 110 decibel. Som referens kan nämnas att Socialstyrelsen för ett par år sedan bestämde att 100 decibel skulle vara högsta tillåtna ljudstyrka på konserter för vuxna (97 db om konserten var även för barn), och detta alltså på event där alla som är på plats utsätter sig för ljudet frivilligt. Jämför man rakt av på det viset så verkar det förstås märkligt.

Men det finns ett par saker att komma ihåg då. En konsert pågår vanligtvis i ett par timmar, i jämförelse med ett böneutrop på, vad? Ett par minuter? Vad som är en skadlig ljudnivå handlar inte bara om ljudstyrka utan också i allra högsta grad om tid, ifall det nu är det man oroar sig för. (Som kuriosa kan dock nämnas att det finns studier som tyder på att det finns ytterligare en faktor, nämligen om man uppskattar ljudet. Ljudet från en njutbar konsert har således inte samma negativa påverkan på hörseln som en konsert med Håkan Hellström. Man kan tänka sig att Socialstyrelsen består av Sivert Öholmare som inte riktigt gillar eh, VASP.) En annan sak är att det är skillnad på ljud inomhus och utomhus. Jag tänker inte gå in på detaljer mer än att understryka att en inomhuskonsert och en utomhuskonsert är två helt olika saker för öronen. Ni får helt enkelt tro på mig.

Det jag undrar nu är: Vad är det för decibelnivå på en genomsnittlig fotbollskör på väg till match? Observera, jag har ingen aning, jag är bara nyfiken. Men om det är störningsfaktorn och ljudnivån man oroar sig för så finns det ju som bekant också… fotboll. En hop förfriskade supportrar som sjunger ramsor medan de tågar genom stan?

”Men budskapet!”

Ja, det är skillnad på böneutrop och kyrkklockor i och med att böneutrop inte bara manar till bön utan innehåller själva bönen. Det kan man förstås ha åsikter om som militant ateist. Men om man läser vad som ropas ut vid Adhan så tycker jag inte att det ser så farligt ut. Jag håller inte med, men det är ju inte som att bönen innehåller något kontroversiellt. Möjligen då en rad som, vad jag förstår, förekommer vid sunnitisk morgonbön som lyder ”as-salatu khayrun min-a-naum – bönen är bättre än att sova”. Den som skrev den raden hade inte småbarn, så kan man säga.

Om det är innehållet man är orolig för kan vi ju titta på fotbollsfolket igen. Till exempel finner jag ”Bajen, bärs och rakade brudar” långt mer provocerande än någonting i det ordinarie böneutropet. Man får förstås ha vilka preferenser man vill, men folk som gillar bärs brukar enligt min erfarenhet inte ha någon smak. Och, med risk för att anklagas för att vara bajofob; detsamma kan sägas om folk som gillar Bajen. Och vad gäller de rakade brudarna så… Vad sägs om ”självständiga kvinnor med en sund kroppsuppfattning som bestämmer själva”? Det har inte samma rytm, det medges, men det skulle åtminstone inte bidra till en stereotyp kroppsuppfattning. Även om det fortfarande är rätt heteronormativt. Man kan inte få allt.

Vad som återstår är då hållningen att det är skitsamma, det skadar väl ingen. Och nej, det är ju så sant. Det är å andra sidan skitsamma åt andra hållet också då möjligheten till böneutrop knappast kan sägas vara en förutsättning för att utöva sin religion. Å tredje sidan är det inte förutsättningen för att utöva sin religion som kristen heller. Personligen skulle jag gärna se mindre ljud i samhället snarare än mer. Vilket inkluderar kyrkklockor, oönskat radioskval i varuhus, trafik, fotbollskörer, alkisar i parken, folk som går runt och gapar i mobiltelefonen som om den vore en megafon, fiskmåsar, och den här jävla katten som sitter och skriker på min balkong och skriker medan jag försöker skriva.

Det finns en sista sak att nämna. För några år sedan läste jag en väldigt intressant bok skriven av Anders Mildner; Koltrasten som trodde den var en ambulans. Den handlar om just ljud och har en hel del intressanta saker att säga. En sak jag tog med mig från den boken var hur frågan om ljud i samhället i olika tider har varit en konfliktyta, hur man kämpat om rätten att låta. Således är ljud också en form av maktdemonstration. Det är inte en slump att just kyrkklockor har varit det som har låtit mest i Europa under några hundra år, och det är antagligen lika lite en slump att minareten är det som väsnats mest i den muslimska världen.

I ett fritt samhälle bör man således inte inskränka folks rätt att låta. Å andra sidan upphör som bekant min frihet när den inkränktar på din. Jag har som sagt inte lyckats formulera en stark åsikt åt vare sig ena eller andra hållet.


Andra bloggar om: ,

3 kommentarer

Skit i att det inte är sant, det är ändå förjävligt

Photo: Robert Couse-Baker, CC BY 2.0

Katerina Janouch är arg på Pocket Shop. Anledningen är att någon påstått sig inte kunna hitta hennes böcker i butiken på Arlanda och fått förklaringen att eftersom Janouch är så ond så har Pocket Shop sorterat bort henne ur sortimentet. Sin vana trogen har Janouch valt att tro på detta tveksamma vittnesmål och gnöla om det på Twitter istället för att försöka ta reda på fakta. Resten följer ett etablerat och förutsägbart mönster: Påståendet retweetas, får eget liv och blir en sanning. En folkhop beväpnad med virtuella facklor och högafflar drar ut för att skipa rättvisa. Pocket Shop får ägna dagen åt att försöka besvara frågor av typen ”har du slutat slå din fru?”, och ingenting företaget säger eller gör kommer att bita på pöbeln, ty den vet Sanningen™!

Så vad är det då som har hänt? Tja, ingenting vad det verkar. Pocket Shop har inte rensat ut Janouch. Enligt inköpschef Zandra Weldon finns det ingen sanning i ryktet alls. Däremot säger hon att Pocket Shop har färre av Janouchs böcker inne numera då efterfrågan minskat. Weldons teori om varför är att Janouch på egen hand skjutit sitt rykte i sank. Det är en ganska rimlig teori. Janouch har gjort sig själv till en kontroversiell person. Det må så vara att hon har en högljudd hejarklack som backar upp henne, men har man någon som helst koll på hur de så kallade Sverigevännerna opererar på nätet så vet man också att de inte är så många som de verkar. Många har nog fler Twitterkonton än böcker, om man säger så. Samtidigt skakar den tysta majoriteten på huvudet och lägger sina pengar på andra författare. Kort sagt; det klientel hon valt att liera sig med kanske inte är den boost för bokförsäljningen hon hoppats på. Av samma anledning behöver nog inte Pocket Shop ligga sömnlösa över att bli bojkottade av dem heller.

Och även om Pocket Shop hade plockat bort Janouchs böcker är det fortfarande inte censur. Det är inte DDR, Nazityskland, Sovjet eller Nordkorea. Pocket Shop är ett kommersiellt företag av många på marknaden. Deras affärsidé är att sälja böcker. Skulle de, av något moraliserande skäl, välja att plocka bort en författares alster ur sortimentet för att de inte gillar vederbörandes åsikter så står det dem faktiskt fritt att göra det. Det står givetvis också andra fritt att kritisera det beslutet, men det betyder inte att det är censur. Det står kunderna fritt att ta sina pengar till en annan handlare för att köpa böckerna, vilket också är den främsta anledningen för Pocket Shop att inte göra något sådant. Man kan tycka vad man vill om kapitalism, men den är pålitlig på det viset.

Inte för att något av detta spelar någon roll för Sanningssägarna. Eftersom de redan vet hur det ligger till kommer också allt att bekräfta deras teser. Om någon av dem går in i en av Pocket Shops butiker och inte hittar Janouchs böcker bekräftar det censuren. Om de däremot hittar den så beror det såklart på att Pocket Shop har ändrat sig efter påtryckningar (vilket är ganska fegt). Om böckerna finns men inte exponeras på bästa plats är det ett sätt att gömma undan hennes böcker men ändå kunna påstå att man har dem. Allt kan användas för att bevisa det fanatiker redan vet. Det faktum att Janouch inte blev årets julvärd bevisar säkert också pk-konspirationens existens. De skiter i att det inte är sant, det är ändå förjävligt!

Med samma logik vill jag därför hävda att pk-maffian censurerat musikutbudet. Allt som eventuellt utmanar sinnena och visar på musikalisk skicklighet (det vill säga: det jag gillar) censureras till förmån för mer lättsmälta pk-artister som Måns Selmalagerlöf och den där hemska manshaterskan Zara Larsson. Allt givetvis en del av konspirationen att förslappa våra hjärnor så att vi inte ska se Sanningen. Som bevis för detta anför jag mina senaste skivköp. Barock Projects alster tvingades jag köpa direkt från bandets bolag i Italien eftersom de uppenbarligen är censurerade i Sverige. Ännu värre var det med Beyond the Bridge, som är så uppenbart kontroversiella att deras album The old man & the spirit är totalcensurerat i hela världen. Lyckligtvis hade bandets basist ett par exemplar kvar så jag kunde köpa en CD privat av honom. Australiensiska Unitopia har jag inte löst hur jag ska kunna köpa skivor av, men på de svenska musiksiter jag kollat finns de hur som helst inte. Bevisen är överväldigande.

Eller så beror det på mycket enklare mekanismer. Som att efterfrågan är för liten för att CDON med flera skulle ha skivorna i sitt utbud. Vilket i sin tur beror på att er musiksmak suger och borde justeras i någon form av omskolningsläger, men det är en fråga för när jag tar makten.

4 kommentarer

Veckans plattnacke v.48

Photo on Foter.com

Det var igår måndag som Staffan Heimerson, 182 år, slog till med en krönika så dum och tondöv att den utan tvekan förtjänar en utmärkelse trots att veckan bara är barnet ännu. Jag har suttit på händerna i ungefär ett dygn för att låta bli att skriva om den eftersom det är ett så uppenbart ragebait. Gammelmedia publicerar dylik dynga för att det genererar klick och därmed reklamintäkter. Så fungerar klickonomi. Det kan vara mer lönsamt att publicera dumheter än klokskap eftersom dumheter genererar mer trafik. Aftonbladet och Heimerson är således inte bättre än klassiska forumtroll som lever och frodas av andras reaktioner. Penntroll. Och ni vet hur man säger; mata inte trollen.

Skälet till att jag ändå till slut bestämde mig för att hugga är att jag inte heller står ut med att dylika dumheter får stå oemotsagda. Grejen med #metoo är ju att inte längre tiga, att bryta den tystnadskultur som skyddar förövarna och låter oss övriga komma undan med att titta åt andra hållet. Så skitsamma om Heimerson får uppmärksamhet för sin stofila krönika och Trollbladet får mer näring – här kommer det!

Heimerson inleder sin krönika med en kort tillbakablick till händelserna i Salem, Massachusetts, när Heimerson var ung. Det han syftar på är en häxjakt år 1692 som slutade med att ett par dussin människor avrättades som häxor på grund av den pöbelmentalitet som spelar på människans allra sämsta egenskaper. Efter denna starka inledning skriver Heimerson att ”vi ska inte dra liknelserna för långt” och hoppar sedan raskt vidare till Stalins utrensningar september 1936 till augusti 1938. Dessa två historiska händelser är alltså vad #metoo närmast påminner Heimerson om. Jag skulle vilja påstå att det säger mer om Heimerson än om #metoo.

Han skriver också att ”två generationer unga människor kommer i en framtid att klandra oss för att de förlorat chansen till sexualitetens glädje”. Nåja. Den ”glädjen” har ju uppenbarligen inte varit direkt ömsesidig, om man säger så… Jag undrar i mitt stilla sinne hur mänga generationer kvinnor som gått miste om ”sexualitetens glädje” på grund av att gränslösa män glupskt och utan samtycke tagit för sig. Den sortens övertramp reducerar Heimerson till ”drullputteri”. Som att det är lite ”klumpigt” och något man liksom ”råkar” göra.

Jag tycker uppriktigt att det är fascinerande att se en stofil som Heimerson ställa sig mitt i stormen och skjuta på den. Där väldigt många andra börjat fatta hur lite vi förstått, börjar ifrågasätta oss själva och invanda beteenden, och framför allt inser att det är läge att ödmjukt hålla käften och lyssna, så bara gubbvet Heimerson att hans syn på saken är precis vad världen behöver. Detta trots att hans vänner varnat honom för att skriva den texten. Man brukar säga att visa människor är fulla av tvivel medan dåren alltid är tvärsäker på sitt eget geni. Ungefär så. Att Heimerson inte lyssnade mer på sina vänner säger återigen något om honom, om man säger så.

Det bästa stycket är ändå detta:

I andra miljöer är spelet mellan män och kvinnor mera traditionellt sexigt. En arbetsmiljö har skapat en egen litterär genre, sjukhusromanen i vilken Syster möter Doktor, blir kär. I det internationella flyget väcker mötet mellan Kapten med grånad mustasch och den blonda Flygvärdinnan andlös förväntan.

Jag vet inte ens vad karln vill ha sagt med det. Bestialiska mord har också givit upphov till en egen litterär genre; det betyder väl inte att det är något vi borde ägna oss åt? Bortsett från det vittnar prosan om att Heimerson tar sats mot en ny karriär som Harlequinförfattare. Jag önskar honom lycka till med detta.

Jag fattar att det är jobbigt för en del när gamla strukturer rivs ner. Det har länge varit ett manligt och maktens privilegium att slippa tänka, att inte behöva ta med samtycke i beräkningen. Det vi ser just nu är, förhoppningsvis, början på slutet för detta. Det är klart att för den som är van att inte behöva bry sig om huruvida det är önskvärt att klappa kvinnor på rumpan eller hälsa genom nypa någon i kinden är det lite besvärligt att plötsligt behöva tänka efter, men det tycker jag att vi ska skita högaktningsfullt i. Saker blir obsoleta och fasas ut hela tiden. Det är hög tid att förpassa gubbar som Staffan Heimerson och Elisabeth Höglund till historiens soptipp också.

Fotnot: ”Gubbe”, liksom ”fjortis”, är inte så mycket kopplat till kön och/eller ålder. Det är mer ett sätt att vara. Det finns både 40- och 50-åriga fjortisar, liksom det finns gubbar i varierande åldrar och av olika kön.

Uppdatering: Om det nu rådde något som helst tvivel om att Heimerson förtjänar veckans plattnackeutmärkelse så skingrar han, på ett återhållsamt dessa tvivel i en uppföljande Resumé-intervju där han ger sig själv betyget ”briljant” samt anser att om det fanns någon rättvisa i världen skulle ha ha kallats in på redaktionen och fått veta att han var för begåvad för det här jobbet. Återhållsamt var ordet.

4 kommentarer

Det är något som skaver

Photo credit: San Diego Shooter via Foter.com / CC BY-NC-ND

Det har gått fem dagar sedan Fredrik Virtanen talade ut om anklagelserna mot honom, i sin egen tidning. Sedan dess har jag tänkt och grunnat kring den där intervjun. För det är något som skaver. Något som sitter som en tagg i hjärnan som jag inte riktigt kan släppa. Så jag går tillbaka och läser. Jag hittar flera grejer som stör.

För det första:

Jag är såklart jätteledsen om jag har gjort folk illa berörda. Det är vidrigt och tråkigt och något jag är mycket ledsen för.

Virtanen säger att han är ledsen om han har gjort någon illa berörd. Inte för att han har gjort någon ledsen, och definitivt inte för sitt beteende. Det må vara semantiskt hårklyveri, men ibland kan ordval ge ledtrådar till hur en person egentligen tänker. När man ber om ursäkt för att någon blev ledsen lägger man över en del av ansvaret på offret. Det är mer som att man ångrar att man blev ertappad snarare än att ångra själva brottet.

För det andra:

Jag tycker det är hemskt att det rått lynchjustis på internet. Vi har ett rättsväsende i landet som bör hantera frågor om brott. Jag tycker inte man ska hänga ut personer på sociala medier i drev. Den som anklagas kan omöjligen försvara sig.

Instämmer helt och fullt. Men har VIrtanen själv aldrig deltagit, dirigerat, eldat på eller rent av dragit igång drev? Fråga Sakine Madon om den saken, till exempel. Det är sorgligt att han inte tycks reflektera över hur brutalt hänsynslös den där elefanthjorden är förrän han står framför den själv.

Och för det tredje:

Jag är feminist och det har jag kämpat och kämpar för. Jag kämpar för jämställdhet. Men återigen, man lyckas inte alltid leva perfekt. Att jag själv tryckte i mig sprit och droger för att döva min egen ångest och så hoppade det ut någon annanstans. Men jag har alltid kallat mig feminist.

Allt som oftast tycks det som att det viktiga är vad man kallar sig, inte vad man står för egentligen. Det går jättebra att slänga sig med fina etiketter som feminism, antirasism eller liberal och det strösslas friskt med tjusiga ord som solidaritet, frihet och jämlikhet. Men för allt för många är det inte mer än en läpparnas bekännelse. Det här är varför jag inte tycker om att sätta etiketter på vare sig mig själv eller andra. För att det är så lätt att gömma sig bakom. Det är lite ”Under örnens vingar” över det hela. Den som har rätt etikett på sig är immun. Att leva som man lär, eller ens ha ett hum om vad man lär, är inte så viktigt.

I sammanhanget skrev Julian Assange en tweet om att det för oss andra alltid varit uppenbart att det bland feministmännen finns en och annan ulv i fårakläder. Nu borde ju just Julian Assange verkligen hålla käften i det här ämnet, men i sak har han rätt. Vi vet att de finns där, att de seglar under falsk flagg. Under dagarna har dominobrickorna trillat vidare och den senaste i raden ska vara en komiker. Jag har mina aningar om vem det är men ber er ändå avstå från spekulationer. Men det är ytterligare en som ska ha varit en stark röst i frågor som jämställdhet och jämlikhet, och jag är inte förvånad. Besviken, men tyvärr inte förvånad.

En fundering som min klokare hälft drog upp vid middagsbordet är att det kanske inte ens är ursäkter och undanflykter när de här männen ber om ursäkt om någon blev ledsen. Det är möjligt att de många gånger faktiskt inte förstår bättre. De är vana att få vad de vill ha, de är vana att ta för sig och de har alltid blivit belönade för det. Så det är inte osannolikt att de går omkring och tror att allt och alla vill ligga med dem, och att de inte heller förstår att deras närmanden, deras ”skämt” och what not, inte uppskattas. Att anledningen till att ingen säger ifrån är för att det sker från en maktposition, eller att man helt enkelt uppfattas som så obehaglig eller rent av hotfull att man inte vågar säga ifrån ordentligt. Det är ingen ursäkt eller överslätning, bara en teori. Vi pratar trots allt om karriärmänniskor, om folk som vill till toppen. Och det är väl ingen hemlighet att det procenten tämligen otäcka människor ökar ju högre upp i samhällspyramiden man kommer, helt enkelt för att det är de tillräckligt skrupelfria som klarar av att ta sig dit. De som inte väntar på sin tur utan tar vad de vill ha.

Vad som också är djupt obehagligt i hela den här soppan är den illa dolda skadeglädjen som bubblar upp till ytan hos diverse element. Där man blir till sig i trasorna över att en hatad meningsmotståndare fallit. Det är både osmakligt och korkat. Osmakligt för att det här inte borde handla om förövarna utan om offren och de strukturer som gjort att det fått fortgå så länge och på sådan skala. Och korkat för att när som helst kommer någon i ditt lag att falla. Sexism är verkligen inte en höger-/vänsterfråga. De finns överallt, även bland de som starkast fördömer den, eftersom hyckleri inte heller är en höger-/vänsterfråga.

Kommentarer stängda

Borgerlighetens imageproblem

Photo credit: Foter.com

Det sägs att en moderat politiker i ett ögonblick av självinsikt sa ”Folk har inget emot vår politik – det är oss de inte gillar”. Det ligger mycket i det. Inte nödvändigtvis gällande moderat politik, men borgerligt tankegods. Borgerlighetens problem är inte så mycket att folk inte gillar idéerna utan mer att de inte identifierar sig med dess förespråkare. Det är som en variant av Sören Kierkegaards klassiska ”Till eftertanke” – för att bli lyssnad på behöver man också visa att man lyssnar, att man är på samma ställe, att man förstår varandra.

Tvålfagra gladliberaler som Johan Norberg har i spalt efter spalt förklarar hur allt blir bättre, att förändring är av godo och ska omfamnas och att det inte är ett problem att tillverkning flyttar utomlands. Och han har rätt. Ur sitt bildade, nationalekonomiska helikopterperspektiv har han alldeles rätt. Men det hjälper knappast Jocke i Utsocknes när fabriken som är ortens livsnerv packar ihop och drar till Lettland. Jocke bryr sig inte om helikopterperspektiv – han har fullt upp med att hålla näsan över vattenytan.

Men Jocke vill också vara ifred. Han stör sig också på klåfingriga politiker som vill detaljstyra allt från vilken färg han får ha på sitt hus till vilket material det får vara i påsarna han bär hem sin mat i. Han undrar varför han inte får köpa öl från det lokala mikrobryggeri som ett par av hans gamla klasskamrater startade upp på orten och hur det kan vara möjligt att det finns en lag som säger att innan man brister ut i en spontan glädjeyttring såsom dans så måste man ha tillstånd.

Jocke är ingen idiot. Han förstår det där med konkurrens, att saker förändras, att man måste anpassa sig. Han behöver inte gilla det för det. Så när prydliga herrar med kavaj och fantastiskt hår eller damer i pärlhalsband från sina höga hästar basunerar ut att Jocke ska vara glad och tacksam så har han lite svårt att ta till sig det. ”Borgarbrackor”, tänker Jocke då. Och det blir inte bättre av att ytterligare andra ledarskribenter låter honom veta att han i själva verket är privilegierad. Han känner inte igen sig i det heller. Det som statistiskt sant är inte nödvändigtvis sant på individnivå.

Jag har stått på ett fabriksgolv i elva år nu och kan vittna om att liberala värden som rätten att få bestämma över sig själv är minst lika viktiga för de flesta som konservatismens vurm för traditioner eller socialismens rättvisepatos. Problemet är sällan ideologin, utan hur den paketeras och presenteras. Fabriksgolven är fulla av hederligt arbetande människor som vill få vara ifred och bestämma över sina egna liv. Majoriteten är slentriansossar, för att det är det de har fått lära sig att de ska vara. Men de skulle kunna vara liberaler, om de bara kunde identifiera sig med dess förespråkare.

För det är inte era idéer de inte gillar. Det är er. Det kan tyckas ytligt och djupt orättvist, i synnerhet som vänstern av tradition är bättre på att få gehör hos arbetarklassen trots att dess förespråkare många gånger bor på ännu finare adresser, men så är det. Om man kan bryta det mönstret kan man också bryta sossedominansen hos industriarbetarna. För gudarna ska veta att under ytan pyr ett djupt missnöje med såväl socialdemokratin som med facket, men under lång tid har man fortsatt rösta åt det hållet därför att man aldrig upplevt sig ha några alternativ.

Så det är hög tid att erbjuda lite alternativ. Liberalismen och borgerligheten behöver en make over. Vänstern har tagit patent på att vara lite coola och rebelliska, vilket är helt galet då det som borde vara coolt och rebelliskt är att vara liberal. Det är liberaler som vill låta folk röka på, dansa och knulla runt. Det är faktiskt jättekonstigt att så många frihetsälskande hippies och punkare identifierar sig som socialister när de upproriska aktiviteter de så gärna vill använda för att uttrycka sig så obönhörligen blir förbjudna av socialistiska regimer. Det borde vara punk att vara liberal! Här behövs mindre kavajer och pärlhalsband och mer skägg, dreads och t-shirts. Mer hårdrocksliberalism åt folket! Ingen normalt funtad människa lyssnar ändå på synth, Norberg…

5 kommentarer

Skamparaden i Göteborg

Sverige, 2017. Vi har nazister på gatorna. De gömmer sig inte längre på Flashback eller bakom anonyma äggkonton på Twitter. De demonstrerar öppet, i paramilitär uniform. Igår tågade de i Göteborg i vad som bara kan tolkas som en provokation. Demonstrationen saknade tillstånd, vilket i sig inte är skäl att upplösa demonstrationen. Reaktionerna lät förstås inte vänta på sig och runt om landet reagerade folk med avsky. Rapporter har förekommit om att nazisterna knuffat på åskådare och till och med poliser längs vägen.

Det är det som får mig att tänka att det här verkligen var en provokation. De vill se hur långt de kan gå innan polisen ingriper. Kanske ville de rent av att polisen skulle ingripa. Polisen hamnar i ett ”damned if you do, damned if you don’t”-läge. Ingrip inte, och man skickar signalen att nazister har fri lejd att bete sig, att samhället och ordningsmakten fruktar dem. Ingrip och de drar på sig offerkoftan direkt. I valet mellan två dåliga alternativ hade jag förvisso gärna sett att polisen gått in hårt och med felvända batonger. Ni vet, sådär som man gör med fotbollsfans. Det hade inte varit rätt, det hade inte varit ideologiskt försvarbart och det hade antagligen inte varit strategiskt klokt, men… Det hade varit förbannat skönt.

Det här är en oroande utveckling på flera sätt. Det är oroande att hatet tydligen blivit så rumsrent att de vandrande kräkmedlen inte längre skäms för sig utan tågar öppet. Det är också oroande polisen uttalar sig i termer av att ”vi vill inte provocera dem”. Jag tillhör verkligen inte den så kallade ”hårdare tag-högern”, men vad fan! Jo, jag förstår att polisen inte kan ingripa hur som helst om man inte har tillräckligt med folk på plats, inte är tillräckligt förberedd, inte kravallutrustad, etcetera. Men det är just det som är det oroande – om polisen inte kan mobilisera tillräckligt snabbt betyder det att det är fritt fram för vilken lynchmobb som helst att ta över staden.

Och beträffande det där med förberedelser: Vad gör Säpo? Hur kan ett par hundra nazister mobilisera utan att Säpo vet om det? Trots allehanda lagändringar för att underlätta övervakning och luckra upp den personliga integriteten kom det här som en blixt från klar himmel? Har man verkligen inte bättre koll än så på sina potentiella inhemska terrorister?

Det är verkligen dags att den överväldigande majoriteten slutar käbbla inbördes nu. Det sägs att inget förenar så som en gemensam fiende. Well, där är fienden. Enas mot den, och gör det nu!

Kommentarer stängda