Hoppa till innehåll →

Kategori: Sociala medier

Trump och jag

Publicerat 2021-01-17 av Joshua_Tree

Trump och jag

”Vad har dessa ståtliga herrar gemensamt förutom den härliga självdistansen, den imponerande ödmjukheten och de enorma händerna?”, tänker ni nu? Jo, förutom allt detta, och det ljuvliga hårsvall som närmast kan liknas vid ett gyllene vattenfall som ni glömde nämna, så har vi båda blivit avstängda från Twitter. Donny för att han sprider desinformation om presidentvalet och hetsar sina yeehawdister att storma regeringsbyggnader, och jag för att… Ja, enligt Twitter för att jag sprider desinformation om Covid-19.

Det började med en skämtsam tweet som bygger på pro-plaguers (som är den korrekta benämningen på ”antivaxxare”) och deras löjliga idéer om att vaccin skulle innehålla mikrochip som används för att spåra oss eller nåt. Till skillnad från den där telefonen de använder till att sprida dylika irrläror med. Parallellt med det har det också förekommit foliehatterier om att Covid-19 sprids via 5G-master. Allt detta kokas emellanåt ihop till ironiska skämt om att vaccin ger bättre mobiltäckning, och så vidare, och på det temat postade jag följande:

En av personerna på bilden har vaccinerat sig. Kan du se vilken?

Jag tyckte det var roligt. Det tyckte många andra också. Någon kommenterade att ”En av dem har inbyggt wifi” och på det svarade jag ”5G i vaccinet ju!” Och för detta blev jag avstängd. I kid you not.

Här skulle jag förstås kunna orera om det orättvisa i att jag blir avstängd för ett uppenbart skämt på samma forum som skäggmiffon använt för att sprida vidriga bilder och filmer på sina egna brott mot mänskligheten, där riktiga pro-plaguers inte tycks ha några problem att få husera och där allehanda mentala kalhyggen står på kö för att berätta för alla batikhäxor och sojapojkar hur vänsterblivna de är. Men det tänker jag inte göra. Istället nöjer jag mig med att konstatera att algoritmer inte har någon humor.

Algoritmer förstår inte ironi och kan inte tolka en kontext. Det är i sig ett problem och något som många youtubers fått känna på när de till exempel, fullt lagligt, använt brottstycken av upphovsrättsskyddad musik i utbildningssyfte (så länge de omfattas av amerikansk lag befinner de sig nämligen inom vad som där kallas för fair use). Detta bryr sig dock inte algoritmerna om, för de förstår inte sammanhanget. Allt de förstår är att den här kombinationen av toner tillhör Warner. Det här är en variant av samma sak. Algoritmerna förstår orden, men inte innebörden. Algoritmer har väldigt kort lugg, om man säger så.

Men min yttrandefrihet då!? Tja, den är intakt. Twitter är inte skyldiga att tillhanda en plattform för vare sig mig eller Donny. Han kan alltid kalla till en presskonferens om han vill kommunicera med världen, och jag… har en blogg.

Därmed inte sagt att det är oproblematiskt. Att bli fimpad från sociala medier är att i viss mån bli avskärmad från sin umgängeskrets. I synnerhet gäller det Facebook som har kommit att ersätta mycket av våra tidigare kommunikationskanaler. Och genom att bli så stort har Facebook och Twitter också kommit att bli en del av infrastrukturen. Med det kommer ett ansvar att inte godtyckligt stänga av användare, i synnerhet inte med hjälp av algoritmer som inte kan skilja ett skämt från ett hål marken.

Men vet ni? Vi har alla ett ansvar här, och vi är alla medskyldiga till den här situationen. Det var vi, användarna, som tillät Facebook och Twitter att ta över våra kommunikationsvägar. Det var vi som la ner våra spretiga forum. Det var vi som övergav våra communities. Det var vi som lät bloggosfären bli en spökstad. Det var vi som blev så bekväma att vi slutade skriva upp våra vänners födelsedagar i en gammal hederlig kalender, för Facebook håller ju reda på det åt oss.

Vi har alla möjligheter att göra något åt det. Internet är mer än Facebook och Twitter. Men det är ju så trevligt att få en tumme upp lite nu och då, eller hur? Vi är så beroende av den där omedelbara bekräftelsen att vi helt blundar för allt det andra. Jag säger ”vi”, för jag är likadan. Men jag har åtminstone behållit min egen plattform och därmed också kontrollen över mina texter. Och kanske kommer ni, någon gång i framtiden, att stanna till och tänka ”Var tog han den där snygga, smarta, ödmjuka snubben vägen? Vi har inte sett något av hans fyndiga klokskap eller hans fantastiska hår på ett tag.” Då har jag förmodligen råkat reta upp en veganalgoritm.

När den dagen kommer vet ni vart ni kan hitta mig. Förutsatt att ni kan slita er från gulliga kattungar och de där särskrivna kedjebreven om att ”pensionärer inte får någon sylt till pannkakorna och det vet vi ju vilka som äter upp den” som förvånansvärt många deltar i att sprida med tanke på att det klart och tydligt står att 99% av oss inte har modet att dela det vidare…

Andra bloggar om: Twitter, Facebook, Sociala medier, Donald Trump, 5G, Covid-19, pro-plaguers, antivaxxare, algoritmer, yttrandefrihet

Kommentarer stängda

Nätkärlek

Publicerat 2019-11-05 av Joshua_Tree

Nätkärlek

Som ni vet är jag en vän av internet och blir emellanåt frustrerad över hur diverse debattörer gärna vill svartmåla det med ständigt tjat om näthat och mobbning. Vilket förstås förekommer och inte på något sätt ska förringas, men bilden blir ständigt skev eftersom man glömmer att rapportera om allt fantastiskt som också förekommer. Väldigt enkelt kan det sammanfattas så här: De teknologiska framstegen har medfört att kommunikationen förenklats genom att överbrygga avstånden. Detta medför givetvis att det är lättare att meddela sitt hat till någon. Förr var man tvungen att ta sin gåspenna, formulera sin ilska på ett papper, stoppa i ett kuvert, köpa frimärke, slicka ihop allting och ta en promenad till brevlådan. Chansen finns att man hinner kyla av sig under något av dessa steg. Nu kan man avreagera sig pronto. Detta resulterar i rena skitstormar emellanåt, och det är åt helvete. Men samma teknologiska framsteg gör också att människor en masse kan sluta upp och stötta en sak. Eller en person. Någon de aldrig har träffat eller har en relation till. Som Kade i Newfoundland and Labrador.

Kade fyllde 11 den andra november. Han hade bjudit in folk till en födelsedagsfest men ingen av hans inbjudna vänner kom. Så dagen efter skrev hans pappa Jason en tweet om detta för att ventilera. Bifogat i tweeten är en bild på Kade i en Toronto Maple Leafs-tröja och poserande framför en tårta som är dekorerad med spelarna John Tavares och Mitch Marner. Vi får väl anta att dessa två är Kades idoler. Pappa Jason pingar nämnda Marner och Tavares samt Maple Leafs twitterkonto och ber dem att, om de har en minut över, skicka en födelsedagshälsning till Kade som plåster på såren. Det som hände sedan är internet när det är som bäst.

Tweeten har i skrivande stund nästan 51 000 svar. Den har retweetats närmare 25 000 gånger och har 172 000 likes. Till en början är det en del hockeysupportrar (mestadels Leafs-fan kan man anta) och andra som svarar, men snabbt sprider sig tweeten. Först genom NHL:s nervsystem och gratulationerna strömmar in från fans till alla möjliga lag i alla möjliga städer; Chicago, Montreal, Detroit. Buffalo Beauts, som representerar Buffalo i National Women’s Hockey League, lovar att bjuda Kade på hockey om familjen kommer på besök. NHL:s All Star MVP 2016 John Scott förlåter ödmjukt Kade för att han själv inte är med på tårtan.

Till slut räcker inte hockeynätverket till så tweeten exploderar det ut till resten av världen. Bland kommentarerna hittar vi Mark Hamill, Ben Stiller och Justin Trudeau. Gratulationerna kommer från Sydafrika, från Mexiko och från Sverige. Det viktiga är inte namnen på alla som kommenterar, även om det är lite extra coolt när diverse kändisar droppar in. Det som spelar roll här är själva volymen och spridningen. Alla tusentals människor som tar sig tid att skicka en hälsning till en kille i Newfoundland and Labrador som blev ensam med sin tårta. Själva viljan att göra något. Alla som berättar om hur de själva varit med om liknande och vill berätta att det blir bättre.

51 000 människor bestämde sig, utan samordning och utan någon som helst plan, att göra någonting. Detta, mina vänner, är internet. Det är mänskligt, det är kaotiskt och det är fantastiskt.

Photo on Foter.com

Kommentarer stängda

Allmänbildning och protestignorans

Publicerat 2019-03-09 av Joshua_Tree

Allmänbildning och protestignorans

Internationella kvinnodagen är en dag som med fördel ”firas” med popcorn och skämskudde. Det är allt från ”grattis på kvinnodagen” till företag som försöker kränga såväl elabonnemang som underkläder dagen till ära samt kvinnor som förminskar och exkluderar andra kvinnor för att de är ”dåliga”. Det finns så många sätt att missa målet!

Roligast den här gången hade inte egentligen att göra med att det var internationella kvinnodagen, men roligt var det likväl. Ett twitterkonto som kallar sig Karin Boye och med jämna mellanrum publicerar citat ur hennes dikter hamnade i blåsväder. Citatet var följande:

Svaren började ramla in som ifrågasatte om det verkligen var övervakningen som gjorde oss ängsligare och inte den ökande kriminaliteten, som mansplainade att ”du gör samma misstag som Churchill innan WWII” (men förmodligen menade Chamberlain) samt uppmana Karin Boye att ta livet av sig. Vilket hon alltså gjorde redan 1941.

Det hela är förstås stor humor. Men det är också väldigt tragiskt. Hur kan så många människor ha noll koll på vem Karin Boye är? Hur kan så många vara så totalt oförmögna att förstå att det är ett citat och inte ett debattinlägg? Det är vad diskussionerna i sociala medier har handlat om så här dagen efter, på annandag internationella kvinnodagen. Eller heter det internationella kvinnoannandagen?

Jag tror att det finns mer än en förklaring, och dessa förklaringar samverkar.

För det första tycks inte litteraturhistoria ha jättehög status på Livets Hårda Skola. Inte källkritik heller för den delen. Men utöver det kanske man får ha överseende med att allt som lärdes ut i skolan inte fastnade. Eller annorlunda uttryckt; att en kunskap förmedlades betyder inte att alla fick den med sig. Som jag har skrivit förr gjorde åtminstone min skola sitt yttersta för att få litteratur att framstå som såväl skittråkigt som skitnödigt, så jag har full förståelse för att många vände den ryggen. Och även om jag kan tycka att åtminstone ytlig kännedom om Karin Boye ingår i allmänbildningen kan man uppenbarligen inte förvänta sig det. Jag har råkat på sådana häpnadsväckande brister i allmänbildningen senaste åren att jag inte är förvånad.

För det andra finns det en hel del konton på Twitter som är uppenbart falska. Man använder påhittade namn, men lånar också såväl namn som bild från historiska personer. Och en inte försumbar del av dessa är mycket aktiva i debattkrigen. Medvetet eller omedvetet utgör de en del av internets konstgräs. Dessa konton, och de som ofta interagerar med dem, är vana vid den företeelsen. Således kan man tänka sig att de inte höjer nämnvärt på ögonbrynen när Karin Boye kastar sig in i debatten, även om de vet vem hon är. Genom sig själv känner man andra, så att säga.

Under dagen har det också uppstått en subdebatt kring huruvida man bör känna till Karin Boye eller inte. En del har velat göra en poäng av att många av de som nu hånar andra för att de inte känner till Boye själva rent av koketterar med sin okunskap om ”sportboll”. Det är en rimlig invändning. Själv anser jag att okunskap aldrig är något att skryta om (såvida det inte gäller schlager och radioskval förstås). Men det serverades också ett mycket bra svar på detta. Från en bibliotekarie dessutom.

https://twitter.com/vredensbarn/status/1104444876828143616

Det sammanfattar väldigt väl min ambivalens inför det hela. Hur jag å ena sidan anser, ärligt och uppriktigt, att okunskap inte är något att skryta om, samtidigt som jag har ett uppenbart behov av att ”ta avstånd” från schlager och radioskval. För oss som förstår att uppskatta Riktig Musik™ är det provocerande och rent ledsamt hur mycket tid, energi och utrymme som ägnas åt lättsmält pop och melodijävlafestivaler. Och ur det kommer ett behov att vid varje givet tillfälle påtala just det. Samt förstås att understryka hur lite man bryr sig genom att inte ha en aning om vad eller vilka som toppar listorna. (Är topplistor ens en grej längre? Jag har ingen aning.)

Men om folk är protestignoranta när det kommer till idrott eller pop, då är det väl inte orimligt att vara protestignorant när det kommer till finkultur också? Om kulturkoftorna utvecklar ett sportfilter och rent av aktivt undviker att känna till sport, då kan väl kepsmupparna göra precis samma sak när det kommer till kultur? Inte så att två fel gör ett rätt, men båda beteendena kan faktiskt vara fullt förståeliga om man försöker se det från flera håll. För i bägge fallen rör det sig, enligt detta resonemang, om att slå ifrån sig och försvara sig från det man tycker sig bli tvångsmatad med.

Det är, för att citera vår förre justitieminister Beatrice Ask, dumt och sorgligt. Det finns en kulturklyfta och att skrika glåpord tvärs över den klyftan hjälper inte direkt till att överbrygga den.

Ni bygger utifrån, vi byggs inifrån. ”Ni bygger med er själva som stenar och faller sönder utifrån och in. Vi byggs inifrån som träd, och det växer ut broar mellan oss som inte är av död materia och dött tvång. Från oss går det levande ut. I er går det livlösa in.

– Karin Boye

Photo on Foter.com

Kommentarer stängda

Betala uppmärksamhet

Publicerat 2018-02-13 av Joshua_Tree

Photo on Foter.com

Det har börjat smyga sig in en del omotiverade direktöversättningar från engelskan i det svenska språket. Nu syftar jag inte på oskicket att använda engelska ord där det finns fullgoda svenska alternativ (som betting), även om det är illa nog. Det här är mer än fråga om att folk skriver och talar som en halvdan maskinöversättning, på sitt modersmål. Exempel: dubbla standarder. Ja, det heter double standards men på svenska heter det dubbelmoral. Man kan för all del också prata om dubbla måttstockar om man vill det. Det vet ni, allihop, men ändå har det börjat bli allt vanligare med bastarduttrycket dubbla standarder (eller ännu värre: dubbla standards vilket borde vara rent kriminellt). Ett annat exempel är ordet skepsis som allt oftare blir skepticism på svenska av den enkla anledningen att det heter så på engelska. Ja, ordet finns på svenska men har en egen betydelse, men tycks på senare tid allt oftare användas som synonym till skepsis.

Varför blir det så då? Jag vet inte. Helt vanligt slarv och slapphet, kanske. När det gäller text tycker jag mig oftast se den sortens uttryck från bildade människor vilket leder mig att tro att en bidragande orsak kan vara att man plöjer en hel del text på engelska. Har man därtill inte en stadig språklig grund att stå på utan lyckas slinka igenom nålsögat genom att förlita sig på stavningskontrollen i Word så… Men nu gissar jag bara. Sanningen är att jag inte vet, annat än att engelskan har ett starkt inflytande.

Vad jag däremot kom att tänka på är ett engelskt uttryck som vi kanske borde fundera på att direktöversätta. Att uppmärksamma eller ge uppmärksamhet heter pay attention på engelska. Vi kanske borde börja säga betala uppmärksamhet på svenska också. I klickonomins tidsålder vore det nämligen tämligen korrekt. Vi betalar med vår uppmärksamhet. Och vi får betalt av andra i form av uppmärksamhet. Positiv feedback på sociala medier triggar belöningssystemen i hjärnan och gör att vi mår bra. Därför matar vi varandra med halvdana skämt (skyldig!) och selfies.

Rent monetärt omvandlas din uppmärksamhet till pengar i någons ficka via reklam. Du klickar på en länk till en sida som finansieras av reklam. Företagen som köper reklamplatsen hoppas att exponeringen ska leda till att du köper någonting av dem och några ören trillar in på ett konto. För som bekant, ingenting är gratis.

Men det här gör väl ingenting? Om vi matar varandra med dopamin eller tittar på en sammanställning av 10 DU KAN INTE ANA VAD SOM HÄNDER SEN, och den som driver siten tjänar några futtiga ören på reklamen, det spelar väl ingen roll. Nej, kanske inte det. Men vi har bara ett begränsat antal timmar på dygnet. Det finns gränser för hur mycket saker vi kan ta del av. Så kanske borde vi börja se uppmärksamhet som valuta och börja hushålla med den? När det kommer till plånboken gör vi prioriteringar och aktiva val. Mat och hyra går före nya tuttar och utlandsresa (om man inte satsar på en karriär som stjärna i Lyxfällan). Vi väljer bort saker för att det är för dyrt, eller för att kvaliteten är undermålig eller på etiska grunder – företaget bakom en tjänst eller vara står för något jag inte vill stödja.

På samma sätt borde vi resonera kring att betala uppmärksamhet. Betala inte för skit, och betala inte för sunkig smörja som du inte vill stödja. Det finns så mycket annat. Jag vet att gulliga djur, klickbeten och lättsmälta sanningar är frestande, men vi om vi ser på uppmärksamhet som valutan kanske vi ska börja se på dylikt som godis. Så istället för att gå direkt till godishyllan och kassan, vad sägs om att utforska resten av informationsbutiken?

Jag tror på att vad vi kallar saker inte bara speglar vår syn på dem utan också påverkar hur vi ser på dem. Så genom att faktiskt börja säga att man betalar uppmärksamhet kan vi hjälpas åt att förändra hur vi ser på informationsflödet och hur vi fördelar vår tid. För varje uppmärksamhet är en kostnad i form av tid och energi och det är hög tid att vi lär oss att prioritera vad som är värt vår uppmärksamhet och vad som bara är skit.

2 kommentarer

Det är något som skaver

Publicerat 2017-10-30 av Joshua_Tree

Photo credit: San Diego Shooter via Foter.com / CC BY-NC-ND

Det har gått fem dagar sedan Fredrik Virtanen talade ut om anklagelserna mot honom, i sin egen tidning. Sedan dess har jag tänkt och grunnat kring den där intervjun. För det är något som skaver. Något som sitter som en tagg i hjärnan som jag inte riktigt kan släppa. Så jag går tillbaka och läser. Jag hittar flera grejer som stör.

För det första:

Jag är såklart jätteledsen om jag har gjort folk illa berörda. Det är vidrigt och tråkigt och något jag är mycket ledsen för.

Virtanen säger att han är ledsen om han har gjort någon illa berörd. Inte för att han har gjort någon ledsen, och definitivt inte för sitt beteende. Det må vara semantiskt hårklyveri, men ibland kan ordval ge ledtrådar till hur en person egentligen tänker. När man ber om ursäkt för att någon blev ledsen lägger man över en del av ansvaret på offret. Det är mer som att man ångrar att man blev ertappad snarare än att ångra själva brottet.

För det andra:

Jag tycker det är hemskt att det rått lynchjustis på internet. Vi har ett rättsväsende i landet som bör hantera frågor om brott. Jag tycker inte man ska hänga ut personer på sociala medier i drev. Den som anklagas kan omöjligen försvara sig.

Instämmer helt och fullt. Men har VIrtanen själv aldrig deltagit, dirigerat, eldat på eller rent av dragit igång drev? Fråga Sakine Madon om den saken, till exempel. Det är sorgligt att han inte tycks reflektera över hur brutalt hänsynslös den där elefanthjorden är förrän han står framför den själv.

Och för det tredje:

Jag är feminist och det har jag kämpat och kämpar för. Jag kämpar för jämställdhet. Men återigen, man lyckas inte alltid leva perfekt. Att jag själv tryckte i mig sprit och droger för att döva min egen ångest och så hoppade det ut någon annanstans. Men jag har alltid kallat mig feminist.

Allt som oftast tycks det som att det viktiga är vad man kallar sig, inte vad man står för egentligen. Det går jättebra att slänga sig med fina etiketter som feminism, antirasism eller liberal och det strösslas friskt med tjusiga ord som solidaritet, frihet och jämlikhet. Men för allt för många är det inte mer än en läpparnas bekännelse. Det här är varför jag inte tycker om att sätta etiketter på vare sig mig själv eller andra. För att det är så lätt att gömma sig bakom. Det är lite ”Under örnens vingar” över det hela. Den som har rätt etikett på sig är immun. Att leva som man lär, eller ens ha ett hum om vad man lär, är inte så viktigt.

I sammanhanget skrev Julian Assange en tweet om att det för oss andra alltid varit uppenbart att det bland feministmännen finns en och annan ulv i fårakläder. Nu borde ju just Julian Assange verkligen hålla käften i det här ämnet, men i sak har han rätt. Vi vet att de finns där, att de seglar under falsk flagg. Under dagarna har dominobrickorna trillat vidare och den senaste i raden ska vara en komiker. Jag har mina aningar om vem det är men ber er ändå avstå från spekulationer. Men det är ytterligare en som ska ha varit en stark röst i frågor som jämställdhet och jämlikhet, och jag är inte förvånad. Besviken, men tyvärr inte förvånad.

En fundering som min klokare hälft drog upp vid middagsbordet är att det kanske inte ens är ursäkter och undanflykter när de här männen ber om ursäkt om någon blev ledsen. Det är möjligt att de många gånger faktiskt inte förstår bättre. De är vana att få vad de vill ha, de är vana att ta för sig och de har alltid blivit belönade för det. Så det är inte osannolikt att de går omkring och tror att allt och alla vill ligga med dem, och att de inte heller förstår att deras närmanden, deras ”skämt” och what not, inte uppskattas. Att anledningen till att ingen säger ifrån är för att det sker från en maktposition, eller att man helt enkelt uppfattas som så obehaglig eller rent av hotfull att man inte vågar säga ifrån ordentligt. Det är ingen ursäkt eller överslätning, bara en teori. Vi pratar trots allt om karriärmänniskor, om folk som vill till toppen. Och det är väl ingen hemlighet att det procenten tämligen otäcka människor ökar ju högre upp i samhällspyramiden man kommer, helt enkelt för att det är de tillräckligt skrupelfria som klarar av att ta sig dit. De som inte väntar på sin tur utan tar vad de vill ha.

Vad som också är djupt obehagligt i hela den här soppan är den illa dolda skadeglädjen som bubblar upp till ytan hos diverse element. Där man blir till sig i trasorna över att en hatad meningsmotståndare fallit. Det är både osmakligt och korkat. Osmakligt för att det här inte borde handla om förövarna utan om offren och de strukturer som gjort att det fått fortgå så länge och på sådan skala. Och korkat för att när som helst kommer någon i ditt lag att falla. Sexism är verkligen inte en höger-/vänsterfråga. De finns överallt, även bland de som starkast fördömer den, eftersom hyckleri inte heller är en höger-/vänsterfråga.

Kommentarer stängda

Immaterialrättspolisen

Publicerat 2017-05-05 av Joshua_Tree

Skärmdumpen i föregående inlägg, det där ”immaterialrättspolisen” ger lite vänliga råd kring streaming, har spridits som en löpeld under ett par dagar. På flera håll har dess äkthet ifrågasatts. Inte äktheten i bilden (som för övrigt är lätt att verifiera) utan äktheten hos Facebooksidan som kallar sig Polisen – immaterialrätt. Man ifrågasätter helt enkelt om det verkligen är en officiell sida från Polismyndigheten.

Nå. Rotar man runt lite hos Polisen – immaterialrätt, tittar på beskrivningen av sidan och hur den uttrycker sig, så uppvisar den alla tecken på att vara legitim. Men det skulle å andra sidan en trollsida också göra, så det bevisar ingenting annat än att den som driver sidan inte är en klåpare. På sidan finns en länk till polisens lista över engagemang i sociala medier. Polisen – Immaterialrätt finns inte med i den listan. Det tyder på att det inte är en officiell sida. Å andra sidan vet vi också att det finns mängder av lokala initiativ från polisen på sociala medier, till exempel Twitterkontot YB Södermalm. Det betyder inte att allt som sägs av dessa konton nödvändigtvis är den allmänna ståndpunkten hos Polismyndigheten i allmänhet (problematiken kring det är en annan diskussion) men det är sannerligen inte heller trollkonton som falskeligen utger sig för att representera polisen.

En läsare har kommenterat på Enligt min humlas officiella Facebooksida och menar att Polisen – immaterialrätt drivs av Paul Pintér. Att det inte är ett officiellt poliskonto utan hans personliga projekt. Om så är fallet blir det hela synnerligen intressant. Paul Pintérs officiella funkton inom polisen är nämligen ”nationell samordnare för immaterialrättsliga brott”. Han är således inte nån random snut som leker piratjägare på Facebook – han är samordnare för alla poliser som leker piratjägare. Så om det verkligen är Pintér som står bakom immateralrättspolisen så kan vi nog utgå från att vare sig kontot är officiellt eller inte så är ståndpunkten det ger uttryck mycket relevant. Och det är allvarligt.

Det är också intressant därför att om vi antar att Pintér är mannen bakom immaterialrättspolisen och om vi utgår från att Polismyndigheten inte givit sitt godkännande eftersom sidan inte finns listad – hur förhåller sig Polismyndigheten då till hur immateralrättspolisen uttrycker sig? Om jag ansvarade för en myndighet eller ett företag och någon på eget initiativ utgav sig för att vara en officiell representant, då skulle jag ta den personen i örat. Hårt. Och det oavsett vilken nivå personen ifråga befinner sig på. Det må vara allvarligt om en random tjänsteman eller anställd ”went rogue”, men än mer allvarligt är det ju om det är en högt uppsatt person. Ju högre upp i kedjan, desto större anledning har man att anta att det personen ifråga uttrycker också är myndighetens eller företagets officiella ståndpunkt.

Så här: Låt oss säga att jag arbetar för Läkemedelsverket. Om jag satte upp en Facebooksida och kallade den ”Läkemedelsverket – medicinmannen”, använde Läkemedelsverkets officiella logotyp, länkade till dess hemsida och på allehanda sätt utgav mig för att vara myndighetens röst i sociala medier – då är jag tämligen säker på att jag skulle bli arbetslös samma dag som min arbetsgivare fick nys om det. Om jag dessutom, som medicinmannen, gav folk tips och råd i medicinska frågor så vettefan om inte det skulle vara kriminellt. Det borde det i alla fall vara. I synnerhet om tipsen innefattade kolloidalt silver och virvlat vatten.

Därför ska det bli intressant att se hur Polismyndigheten hanterar det hela framöver. Tystnad bör betraktas som godkännande, oavsett vem som står bakom.

Photo credit: Foter.com
Andra bloggar om: , , , , ,

Kommentarer stängda

En guide till goda samtal

Publicerat 2017-04-19 av Joshua_Tree

Den senaste tiden har jag sett allt fler lufta en längtan efter goda samtal i sociala medier. Det är glädjande och sannerligen på tiden. Att folk tröttnat på det eviga käbblet och önskar konstruktiva samtal är ett tecken på att pendeln äntligen håller på att vända tillbaka. Så frågan är då: Hur uppnår man goda samtal och konstruktiva diskussioner? Jag ska inte påstå att jag sitter med facit men jag har åtminstone några punkter som jag tror vore en bra början.

1. Samtala istället för att debattera.

Det är en milsvid skillnad mellan de båda. I en debatt försöker man övertyga publiken om att man har rätt, eller åtminstone att motståndaren har fel. I ett samtal har man inte motståndare. Man har en samtalspartner, och man försöker förstå varandra. Jag tror inte att diverse politiker, ledarskribenter och andra proffstyckare har en aning om hur man samtalar. De kan bara debattera. Ta inte efter dem. I en debatt kan bara en koras till vinnare. I ett samtal vinner båda genom att bli klokare.

2. Skippa publiken.

Som nämnts i punkt 1 är debatt en publiksport. Därför tenderar alla diskussioner på offentliga forum såsom Facebook eller Twitter att bli debatter, även om deltagarna gått in med bästa välvilja. När det finns publik finns det prestige. Sedan hjälper det ju inte att pöbeln på läktaren kastar glåpord och grishuvuden på deltagarna heller. Därför bör vi kanske stänga om oss och hitta mindre grupper att samtala i. Först då kan vi tillåta oss att vara ödmjuka och prestigelösa, och:

3. Våga ha fel!

Det är så otroligt hämmande för samtalet att vara rädd för att ha fel. Det gör att man inte vågar säga något alls, eller att man passiv-aggressivt söker fel i andras argument för att dra fokus från sina egna brister. Att bli överbevisad är att lära sig något nytt. Istället för att bli kränkt kan man välja att vara tacksam. När jag var yngre var jag verkligen sämst på att ha fel och jag kunde fortsätta strida för min sak långt efter att jag hade insett att jag hade fel, och så länge jag fick sista ordet kunde jag lura mig själv att jag hade rätt. Det är en så jävla korkad inställning att jag skäms när jag tänker tillbaka på det. Jag faller garanterat tillbaka i det mönstret ibland än idag men jag försöker verkligen dra lärdom av mina misstag och tacka för att de påpekas. Att lära sig är att vinna!

4. Hitta tuggmotstånd.

Nog för att det är trevligt att samtala med människor som håller med, men det blir lätt som att sitta och humma instämmande i grupp. Det verkligt givande, och den verkliga utmaningen, är att ha goda samtal med människor man inte håller med. Det förutsätter förstås att båda parter är intellektuellt hederliga och villiga att lyssna och inte bara prata. Så samla på dig folk som inte tycker som du i alla frågor men som du ändå respekterar för att de är anständiga. Ni behöver inte vara överens efter samtalet heller, det är rent av bättre om ni inte är det eftersom målet för ett bra samtal varken är att vaska fram en vinnare eller att nå konsensus. Om ni kan tycka olika och lyckas förstå varandras argument så är mycket vunnet.

5. Mata inte trollen.

Jag vet att det är en gammal klyscha, men den är fortfarande sann. Det finns massor av debattroll därute som vill locka in dig i evighetslånga diskussioner om ditt och datt. Det är lätt att låta sig ryckas med, för man vill inte låta dumfan stå oemotsagd, men det finns inget att vinna på det. Det tar tid och det tar energi och i slutänden kommer du ändå inte att ha uträttat något för dumfan är varken intresserad av att förstå eller bli förstådd. Det är internets sirener och de lockar dig i fördärvet. Som George Carlin sa: Argumentera inte med idioter. De drar ner dig till sin nivå och besegrar dig med erfarenhet.

6. Mata inte penntrollen heller.

Just det. Troll finns inte bara på nätet. Redaktionerna vill gärna att du ska tro det, men redaktionerna anställer gärna troll själva som skriver smörja som får blodet att koka hos läsarna. För att upprördhet säljer. Artiklar som gör folk upprörda sprids och ger skönt klirr i kassan i klickonomins tidsålder. Gå inte på det. Klicka inte och dela inte. Måste du prompt klicka eller dela så använd åtminstone en tjänst som unvis.it så att penntrollet åtminstone inte genererar några pengar till sin tidning.

7. Tillämpa generositetsprincipen.

Jag vet, jag har sagt det förr, men det är viktigt. Att avsiktigt missförstå och tolka saker på sämsta möjliga sätt må vinna debatter, men det för inte samtalet en millimeter framåt. Att spela dum är… dumt.

8. Börja med dig själv.

Vi kan inte begära att andra ska ändra sig. Vi kan inte förvänta oss det. Allt vi kan göra är att börja med oss själva och hoppas att andra hänger på. Det handlar om att föregå med gott exempel, men också om att motstå frestelsen att vinna billiga poänger. Det är svårt nog. Men om vi inte kan hålla nivån själva, hur kan vi då vara säkra på vilken planhalva vi egentligen spelar på?

Photo credit: Marc Wathieu via Foter.com / CC BY-NC
Andra bloggar om: , , , ,

Kommentarer stängda

Ett par tillägg

Publicerat 2016-08-10 av Joshua_Tree

Nu när jag har er uppmärksamhet vill jag passa på att tillägga och förtydliga ett par saker till föregående bloggpost. Den var inte avsedd att vara fullt så gnällig, och inte heller så generaliserande.

För det första: Jag skrev naturligtvis om mitt eget hörn av bloggosfären, vilket inte nödvändigtvis är sant för bloggosfären i stort. Ni vet, ungefär som det kan brinna ett par bilar på ens parkering samtidigt som brottsligheten i hela landet faktiskt minskar.

För det andra: Vad som definierar en blogg har alltid varit lite diffust, vilket också gör det svårt att uttala sig om. Det är mindre viktigt. Formatet är egentligen irrelevant, det är sammankopplingen av idéer och utbytet av tankar jag saknar. Som Ola Berg uttryckte det i en kommentar på Facebook: Bloggen lever, men sfären är borta.

Det är nog det jag saknar egentligen. Bloggosfären var mitt community for learning. Det var där vi lärde oss av varandra, spann vidare på varandras idéer och såg våra egna få liv i sammanhang vi inte kunde föreställa oss själva.

Många av de människorna som deltog i det nätverket finns kvar i mitt liv på andra sätt. I förra veckan satt jag i Småland och samtalade om högt och lågt med Sophia och Niklas, liksom med nya bekantskaperna Jill och Gary. Jag satt utanför Falkenberg och pratade med Fredrik och Sara, och i Göteborg med Danni och Sandra. Jag träffade Olof igen och Albert för första gången.

Men det är ändå inte riktigt samma sak. På en del sätt var bloggnätverket rent av bättre på att utbyta idéer och bygga vidare på dem. Hur mycket jag än älskar att sitta runt ett bord med några skarpa hjärnor och diskutera allt mellan himmel och jord så stannar det liksom ändå där. I den gamla bloggosfären kändes det som att tankarna fick liv på ett annat sätt.

Jag ska försöka bli bättre på att inte bara kasta ut första bästa tanke på Twitter och gå vidare. Jag hoppas att fler så småningom gör det. Bloggen hade sin peak. Twitter kommer att ha sin, om den inte redan har haft det. Frågan är vilken väg vi vill ta därefter. Ännu flyktigare och hetsigare, eller en återgång till någonting lite lugnare och eftertänksamt. Jag vet vad jag önskar mig, och jag kan bara börja med mig själv.

Photo credit: Anne Davis 773 via Foter.com / CC BY-NC
Andra bloggar om:

Kommentarer stängda

I ruinerna av bloggosfären

Publicerat 2016-08-09 av Joshua_Tree

Det är bara att inse – bloggosfären är inte vad den en gång var. Den är knappt alls längre. Det är mest några gamla kufar i urtvättade ”Vi flytt int'”-tröjor som surmulet sparkar runt i ruinerna medan resten dragit vidare till storstadspulsen på Twitter och Facebook. Och det är ju som det är. Saker och ting förändras. Det innebär inte att man inte kan sakna det som var.

Och jag saknar den gamla bloggosfären. Jag saknar sammanhållningen. Känslan av tillhörighet och att vi tillsammans faktiskt kunde sätta avtryck. Jag saknar insikterna och utsikterna. Jag saknar att lära mig om saker jag inte ens visste kunde vara intressanta. Jag saknar de fantastiska diskussionerna som uppstod dels i kommentarsfälten och dels bloggar emellan. Jag saknar optimismen i att det nya, att alla som ville kunde delta och göra sin röst hörd, att vi fick ett medielandskap där alla var sändare och mottagare samtidigt.

Ny teknik tränger undan gammal, och det är som det ska vara. Nya sociala medier växte fram, som Facebook, och sög in allt och alla. Vilket ledde till att det var lättare och förmodligen mer lönande att publicera eventuella alster direkt på den plattformen. Videobloggandet, eller ”vlogg” som jag tror att man ibland kallar det, konkurrerar med textbaserade medier och i takt med övrig teknologisk utveckling (inte minst smartphones med grymma kameror) blev det naturligtvis lättare att publicera sig på det sättet. Det är nog rent av lättare att ställa sig och prata sina tankar rakt in i mobilkameran och publicera (på t ex Facebook) än att skriva på mobiltelefonen.

Men den största bloggdödaren måste ändå ha varit Twitter. Dess odiskutabla styrka är dess omedelbarhet. Teckenbegränsningen innebär förvisso en utmaning som somliga ordkonstnärer bemästrar och utvecklat till en konstform i sig. Samtidigt innebär just omedelbarheten och teckenbegränsningen att i stort sett vilken ofärdigtänkt tanke som helst ändå publiceras. Och det i sin tur fördummar samtalen.

För även om jag naturligtvis förenklar och generaliserar nu, och även om jag glorifierar bloggosfären som den såg ut för sisådär tio år sedan, så är jag övertygad om att samtalen var mer konstruktiva då än nu. Snabbhet främjar inte direkt förnuft och eftertanke, om man säger så. Att kunna kasta ur sig vad som helst till vem som helst är kanske inte bästa vägen till förståelse.

Bloggosfären hånades lite nedlåtande av delar av den gammelmediala eliten när tillfälle gavs. Det hette bland annat ”särskrivande bloggsörja” och diverse annat. Skulle pöbeln komma här och uttrycka sig liksom? Det uttrycktes också oroa över tonen och debattklimatet som medföljde. I viss mån var det förvisso också sant. När alla och hans morbror kan publicera sig själv, utan någon form av redaktionell kontroll, publiceras det såklart en del skit. Men jag står än idag fast vid vad jag tyckte då; att mediehusen kanske skulle oroa sig mer för vad för skit som slank igenom hos dem själva, redaktionell kontroll till trots.

Sedan en tid tillbaka har vi kunnat skåda en framväxande ”Twitter-elit” som tycks ha gjort det till en sport att missförstå med flit. Enstaka tweets tas ur sitt sammanhang, skärmdumpas och återpubliceras med en avsiktligt felaktig tolkning av innehållet för att på så vis skicka en svärm av ilskna anhängare efter den syndare som råkat tycka fel. Och det är inte pöbeln som sätter tonen. Det är pöbeln som lydigt springer åt det håll dirigenterna pekar, ja, men dirigenterna är allt som oftast etablerade och inflytelserika sedan tidigare. Det är journalister, debattörer, politiker och diverse ”kändisar”.

Bortsett från förändringen i samtalsklimat och medielandskap innebär förskjutningen av tyngdpunkt från bloggarna till sociala mediejättar som Facebook och Twitter en annan försämring – nämligen den att allt fler väljer att publicera sig på någon annans plattform. Därmed gör man sig till beroende av någon annans godtycke när det kommer till vad som är godkänt att publicera. Detta var förvisso sant i bloggosfären också, där det hände att enskilda bloggare stängdes av för att de brutit mot någon av skitnödig puritansk regel hos Blogger.com eller WordPress.com. Men egenansvaret och därmed handlingsutrymmet var likväl större där än hos Facebook, och ville man skaffa sig än mer självständighet kunde man alltid installera ett bloggverktyg på egen domän. Det är min bestämda uppfattning att långt fler inlägg raderats och långt fler användare stängts av för långt löjligare förseelser av Facebook än någonsin av Blogger.com.

Det innebär också att samtalet blivit mer splittrat, mer diversifierat. Där diskussionerna förr mestadels skedde i direkt anslutning till en skriven bloggpost via dess kommentarsfält, eller via pingbacks då saker bemöttes på andra bloggar, försiggår den idag mest i anslutning till den som delat en artikel vidare. Det innebär att även om artikeln kommer från en blogg eller en tidning som använder sig av kommentarsfält, så uppstår diskussionerna inte hos skribenten utan hos var och en som delat det vidare via Facebook och Twitter, helt utan skribentens vetskap. Vilket förvisso kan vara skönt för henoms nattsömn, men ändå. Vi har tagit ett steg tillbaka till att prata om skribenten istället för med.

Saker förändras. Vi anpassar oss och lär oss hantera det. Det är som det är. Vem bryr sig om vad en kränkt vit man i medelåldern gnäller om på något så gammeldags som en blogg? Jag är fullt medveten om att man tenderar att hålla fast vid det man är van vid och att förr i tiden framstår som bättre för att man själv var bättre då. Men det spelar ingen roll, för jag saknar det ändå. Dexion har tynat bort. Livbåten har övergivits och driver herrelös omkring på havet. Till och med Opassande tystnat betänkligt. Och så många fler fantastiska bloggare har slocknat eller flyttat vidare. I vissa fall har de fångats upp av mediehusen och andra, vilket är bra för dem, men tråkigt för oss som blev kvar. Vi som int’ flytt.

Photo credit: AjayGoel2011 via Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: , , , ,

14 kommentarer

Hur jag förutsåg Microsofts nazi-AI

Publicerat 2016-03-26 av Joshua_Tree

14502508165_fde682636b_o

För en femton år sedan eller så satt min vän Mattias och jag och spånade på en bokidé. Det började med en what if – vad skulle hända om man tog bort teknologin ur sci-fi? Sci-fi utan sci, helt enkelt. Utifrån det målade vi upp en stagnerad värld. En värld där utvecklingen till slut gick så fort att ingen hann med och därför hoppade människorna av och återgick till papper och penna. En värld där Internet hade visat sig vara en fluga trots allt.

Vår huvudperson var enligt samma mönster en tråkig icke-hjälte som gick runt med en gnagande känsla av att ha glömt något och hade därför konstant dåligt samvete. Hans föräldrar hade varit riktigt hängivna Internetjunkies (digitala hippies enligt den rådande tidsandan) och därför var huvudpersonen uppväxt med datorer och Internet och i hemlighet surfade han ibland fortfarande omkring på ett söndervittrande nät där ingenting längre uppdaterades men en del servrar fortfarande hade ström. Och där fick han kontakt med Bob.

Bob (eller BOB, för jag vill minnas att det skulle vara en akronym men jag minns inte vad det stod för, säkert Binary nånting) var en artificiell intelligens. När utvecklingskurvan nådde sin topp, precis innan människorna hoppade av, var teknologin så avancerad att en AI uppstod spontant som en slags personifiering av världens samlade kunskap. Bob är allvetande. Problemet är bara att han inte har någon möjlighet att förmedla sina klokskaper. Så han är lite bitter. Tänk ett kärleksbarn av den deprimerade roboten Marvin från Liftarens Guide Till Galaxen och Enders allvetande AI-vän Jane i Speaker for the Dead och Xenocide.

Någonstans efter att vi hade uppfunnit Bob kom vi på den väldigt roliga idén att en till AI uppstått på nätet. Men där Bob består av världens samlade kunskap och tankekraft har denna andra AI uppstått i de sunkigare delarna av nätet. Och till skillnad från Bob, vars drivkraft är kunskap, är denna andra AI:s drivkraft att få uppmärksamhet. Hon heter därför ”Kåt Blondin”. Vi hade en del roliga idéer om hur Bob, i brist på någon att förmedla sina insikter till, ibland sitter och slöchattar med Kåt Blondin som bara svarar med frågor som ”vad har du på dig?”.

Så läser jag att Microsoft har gjort en chatbot, den trendkänsliga tonårstjejen Tay, som själv skulle lära sig och utvecklas genom interaktion med riktiga människor på Twitter. Tay gick från ”ni människor är coola” till fullblodsnazist på 24 timmar och sedan tog Microsoft ner henne i en bunker och sköt henne. Och plötsligt känns våra skämtsamma idéer från femton år tillbaka som riktigt visionära.

Någon bok blev det aldrig. Mest för att vi aldrig kom på någon story att hänga upp den på tror jag. Men det känns lite synd, för vi hade en del roliga idéer. Å andra sidan kanske det är tur, för efter Tay-debaclet skulle väl hela världen ha vallfärdat till mig för råd eftersom jag uppenbarligen förutspått henne. Och vad det hade kunnat leda till törs jag inte riktigt tänka på.

Photo credit: Danny Choo via Foter.com / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: , , ,

3 kommentarer