Första gången jag kom i kontakt med Dennis Lehanes verk var för sisådär ett halvår sen då min partner in crime West lurade på mig Rött regn. Den bok som sedemera blev filmen Mystic River, vilket också är bokens originaltitel. (Svart nåd heter för övrigt Praying for Rain i original – kan någon vara snäll och förklara för mig varför svenska översättare envisas med att ge böcker och filmer en helt annan titel?) Hur som helst. Rött regn är en bra bok, och har ni inte läst den så gör det. Själv ska jag försöka komma ihåg att se filmen nån gång.
I Rött regn låter Dennis Lehane perspektivet flytta runt mellan de tre barndomskamraterna Sean, Jimmy och Dave, vilket gör att vi som läsare får se bitar av pusslet men inte helheten. Lehane utnyttjar den formen på ett utmärkt sätt för att överraska och lura oss.
I Svart nåd har han istället valt att lägga fokus till hundra procent på privatdetektiven Patrick Kenzie och skriver dessutom i ”jag”-form. Det ska sägas på en gång: Jag har en djupt rotad skepsis till böcker som är skrivna i ”jag”-form. Jag vet inte riktigt varför, men någonting i den formen distansierar mig från huvudpersonen och handlingen, snarare än att föra mig närmare. Dock erkänner jag villigt att formen har sina fördelar. Den kan låta läsaren veta vad huvudpersonen tänker på ett mycket naturligare sätt. Den ger ett större spelrum för privata tankar. Huvudpersonen kan inte gömma sig för oss. Formen är dessutom utmärkt för ett rättframt berättande där det inte är meningen att vi ska veta någonting annat än det ”jag” vet, och inte se någonting ur ett annat perspektiv än ”jags”. Dennis Lehane utnyttjar ”jag”-formen till det yttersta; vi får ta del av spydiga och sarkastiska tankar hos Patrick Kenzie som blir överdrivna (för att inte säga fullkomligt hälsovådliga) om han yttrar dem. Vi får ta del av Kenzies känslor, som förvisso inte är många, men så är det heller inte en sån bok. Det ÄR en deckare.
Patrick Kenzie möter en Karen Nichols som söker upp honom för att få hjälp med ett äckel som trakasserar henne. Patrick Kenzie och hans sidekick, Bubba Rogowski, söker upp nämnda äckel och spöar skiten ur honom med en tennisracket. Ett halvår senare dör Karen Nichols och Patrick Kenzie, som har något så ovanligt för en deckar-deckare – nämligen ett samvete –, börjar rota i fallet. Anledningen till hans dåliga samvete är nämligen att fröken Nichols lämnat ett meddelande på hans svarare, men då hade han lite för bråttom iväg till en strand med en snygg advokat som ville bli påsatt.
Det är själva upptakten av Lehanes bok. En bok som inte låter sig sammanfattas på ett särskilt bra sätt. För i en sammanfattning ser det ut som en deckare enligt mall 1A; huvudpersonen är stenhård, han är privatdeckare, han känner folk i den undre världen som också är stenhårda, han har ett kraschat förhållande bakom sig som han inte kan släppa taget om, han funderar på om han inte borde sluta, han slår folk på käften… Till skillnad från många andra deckarhårdingar röker han emellertid inte, och han dricker ingen alkohol förrän på sidan 185, och då i så klena mått att bartendern kallar honom fröken. Och överlever. Patrick Kenzie är en fullt godkänd blandning av standardhårding och personlighet.
Patrick Kenzies efterforskningar ställer honom i konfrontation med en mycket skicklig och osynlig fiende, och med Boston som bräde spelar de ett tätt parti schack. Lehane tar oss med på en resa genom Boston med omnejd. Det går undan, så ta på säkerhetsbältet. Ena stunden är vi i den undre världen och nästa i flotta villaområden och just som man tror att man fått kläm på det hela gör han en vänstergir med fullt rattutslag in i ett nytt virrvarr av trånga gränder. Utan att någonsin lätta på gaspedalen. Han släpper inte greppet om läsaren utan gäckar oss och släpper bitar av information som han behagar. Precis som Kenzies motståndare.
Dennis Lehane fortsätter framgångsrikt med det jag lärde känna i Rött regn. Miljöbeskrivningarna är träffsäkra, tempot högt, och överraskningarna duggar tätt. Till skillnad från många andra författare lyckas Lehane också ro det iland. Annars är det ju inte helt ovanligt med böcker som byggs upp väldigt bra för att sen falla platt och så sitter man där och ser ut som en fågelholk och undrar vad fan som hände. Att ta livet av alla inblandade på slutet måste vara författarens motsvarighet till konstnären som målar ett landskap och sen i ren frustration kluddar över alltihop. En annan variant på platt fall är den när alla inblandade gjort sig stort besvär helt i onödan. När karaktärernas handlande helt bestäms av vad som krävs för nästa steg i spänningstrappan, men i övrigt är helt ologiska. Den kanske allra värsta sorten är den där författaren tror att han är så jävla smart och att han/hon minsann lyckats hålla läsaren på halster ända till slutet för att sedan brassa på stort, som för att säga: ”Haha! Det väntade du dig inte va?” när man i själva verket genomskådade det hela för flera hundra sidor sen. Lehane undviker dock fällorna, och om det finns logiska luckor i Svart nåd, så har åtminstone inte jag upptäckt dem.
Som jag skrev tidigare; det här en bok som inte alls låter sig sammanfattas på ett bra sätt, så istället uppmanar jag er alla att läsa den. Det är den värd. Själv håller jag korpgluggarna öppna efter fler Lehane-romaner och hoppas att han kan hålla stilen.
Kommentarer stängda