Enligt Min Humla Inlägg

Jag fyllde år förra helgen och i söndags omvandlade jag födelsedagspengarna från släkten till en ny mobiltelefon, något som behövts ett tag då min gamla trotjänare blivit mer än lovligt gaggig. Efter det sedvanliga pillandet bland menyer och inställningar konstaterade jag att den här telefonen är lika kass som den förra; den ringer aldrig. Inte ens fast jag har nytt nummer. Jag borde nog ha öppnat ett Comviq Kompis-abonnemang – då borde man väl ändå få kompisar på köpet?

Nåväl. Jag blir till och från fullständigt vansinnig på alla jävla ringsignaler. Låt vara att de numera är polyfona, det låter lite bättre. Oftast. Ibland kan det låta värre också, för inte nog med att ljudet i sig är irriterande så har man ju numera möjligheten att få det disharmoniskt också. En möjlighet som användarna bevisligen inte är sena att utnyttja. Jag vill att min telefon ska säga ”ring ring”. Det verkar vara lika omöjligt som att komma på en rolig liknelse på beställning.

Det tog emellertid inte lång stund innan jag själv satt vid datorn och surfade runt sökandes efter ringsignaler. Polyfonin och dess möjligheter är som ett gift. Först gav jag mig av på jakt efter Simpsons-temat, men de jag hittade var ganska tarvligt gjorda och kändes inte helt överrensstämmande med originalet. Sen fick jag en ingivelse och började söka efter temat till Boondock Saints istället, och hittade den faktiskt på ett ställe, men lyckades inte klura ut om den var kompatibel med min lur eller inte. Det är en djungel. Det var då det slog mig: Det här är musikindustrins framtid.

Tänk efter. Slå på NRJ (Som för övrigt inte enligt någon som helst språklig regel kan uttalas Energy), Rix Megapol eller vilken reklamradio som helst i en kvart. Försök att inte bli vansinnig på kuppen. Vad är det som spelas? Mycket lättsmält pop. Simplast möjliga arrangemang. 16 toners polyfoni räcker och blir över. En melodi som fastnar på första försöket. Den behöver inte nödvändigtvis fastna för att den är bra; att vara irriterande går lika bra det. Som ”I just can’t get this song out of my head”… Ringsignaler ska gärna vara irriterande, då hörs de. Det viktiga i poplåten är refrängen. Det är där den klatchiga och/eller irriterande melodin som fastnar ska finnas. Versen är inte intressant. Så i framtiden kanske man lika gärna opererar bort verserna och nöjer sig med att spela refränger om och om igen så folk tröttnar ännu fortare och artister glöms bort innan de har slagit. Och har vi tagit det steget, tja, då är det praktiskt taget en ringsignal vi har kvar.

Vad är det mer som spelas? Ja just det: Covers! I mängder. Den ena skamlösa slakten efter den andra. Gravplundring och helgerån, men vem bryr sig? Melodin är ju redan inmonterad i folks huvuden så då går det ännu fortare att få en hit. På med lite ”ompa ompa” i form av en trummaskin och så ett halvnaket våp bara, och voilà; vi har en hit! Och vad är ringsignaler? Jo, covers.

MTV, reklamradio och allt vad det är kommer att ta kål på sig själva. För mycket reklam, för lite substans, och när musiken sen kommit ner i ett format som praktiskt taget är en ringsignal, då kommer tv- och radiostationerna att ha spelat ut sin roll.

Ju mer jag tänker på det, desto mer naturligt känns det. I takt med att musikstudion blir alltmer avancerad blir musiken simplare. När ljudkort och mjukvaror utvecklats så pass att det faktiskt går att få trumpeter att låta som trumpeter och inte som en elefant med andnöd, då går musikindustrin åt andra hållet och snart är vi nere på MIDI-nivå igen. Vilket innebär: Ringsignaler.

Vad har vi kvar som skiljer popen från ringsignaler då? Sången och texterna? Ha! Som ”la la la, la la lala la” ur ”can’t get this song out of my head” då eller? Eller varför inte det senaste stjärnskottet på musikhimlen Nic and the family som glatt och utan någon som helst talang skriker ”Hej Monica, hej på dig Monica” om och om igen tills man har lust att skjuta teven. Om man hade nåt att skjuta med. Så nej, texten och sången är inget måste. Med tanke på tondöva idioter som ovan nämnda Nic eller Håkan Hellström, eller för all del Britney Spears som låter konstant hård i magen, så är omvandlandet till ringsignaler rent av en befrielse.

Tänk er de stora evenemangen som Eurovision Ring Tone Contest, eller Ringsignalsbjörnen. Jag kan inte hjälpa det, men Eurovision Ring Tone Contest låter som något jag hellre skulle titta på än det nuvarande konceptet. Och här är det dags för ett sidospår.

Jag tittade inte på själva tävlingen i år, men jag såg omröstningen. Vissa saker är så uppenbart självklara att det nästan är pinsamt. Sverige får höga poäng av Norge, Danmark och Island. Irland och England ger varandra gott om poäng. Balkanländerna, de jugoslaviska restrepublikerna, håller varandra om ryggen, Ryssland och de forna sovjetstaterna likaså. Grekland och Turkiet röstar på varandra och Cypern på bägge.

För ett par år sedan gormade Per Bjurman sig blå över melodifestivalen, och efter att ha kommit över den första förvåningen över att någon ens kunde bry sig till den milda grad, förvånades jag ännu mer över vad han gormade om. Afro-Dite hade floppat. Afro-Dite var mycket bättre än alla andra, särskilt än den som vann. Jo, Per Bjurman kan ju sånt där. Som varandes Håkan Hellströms största förespråkare har han verkligen visat sin kompetens…

Bjurman med flera ansåg att Europas folk inte var mogna det enorma ansvar det innebär att få rösta fram vinnaren i melodifestivalen, ty avskaffandet av juryer och att låta folket rösta var ju att bädda för röster på kompisar och gamla allierade. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt ett sånt argument.

För det första: Folket får rösta fram regeringar, bestämma huruvida deras land ska vara medlem i EU eller inte och vem som i så fall ska representera folket i EU-parlamentet, men rösta fram vinnaren i melodifestivalen? Nej, där går gränsen. Man kan inte lägga hur stort ansvar som helst på människor, och särskilt inte de där mindre begåvade öststaterna. Det ser man ju hur det går.

För det andra: Afro-Dite sög. Nog sagt.

För det tredje: Bäddar för röster på kompisar och gamla allierade? Titta på de länder jag räknade upp som ger varandra höga poäng. Undantaget oss i Norden, är det verkligen kompisar och gamla allierade? Grekland och Turkiet har aldrig varit bästisar. De restjugoslaviska republikerna slogs med varandra på alla kanter under hela 90-talet. Folket i de forna sovjetrepublikerna hatar Ryssland, de har alla mer eller mindre slagits för sin självständighet och i många länder – som t ex baltstaterna – diskrimineras etniska ryssar. Och ändå gav balterna höga poäng till just Ryssland. Varför? Knappast för att de är kompisar. Förklaringen är enklare. Kultur. Skandinaver har likartad smak, folket på balkan har likartad smak, medelhavsländerna, öststaterna… ja, ni fattar nog.

Juryröster däremot bäddar verkligen för politiska röster. Det är alltså vi skandinaver som kompisröstar (Norge fick inte poäng av något annat land än Sverige) och ändå är det vi som gnäller över kompisröstandet. Eller vi och vi, Per Bjurman representerar inte mig. Jag bryr ju mig inte om melodifestivalen…

Kommentarer stängda

Häromdagen hörde jag talas om övergrepp på ett fängelse. Såvitt jag förstår så rörde det sig om flera fall, vid olika tillfällen, vilket alltså innebär att det skett systematiskt. Det har gått till på sådant sätt att man spänt fast en person i en brits och klätt av honom. Därefter har man rakat bort könshår och som grädden på moset penetrerat honom med en batong. Exakt vad som penetrerades förtäljer inte historien, men det är inte så svårt att gissa.

Detta har alltså hänt olika personer vid olika tillfällen. Det har skett under övningsflagg. Det vill säga; själva fastspännandet är en övning och under den förevändningen har sen övergreppen utförts. Det har varit mer eller mindre sanktionerat från högre ort då ledningen för fängelset känt till det men inte vare sig agerat själva eller rapporterat det.

Var hände detta? Abu Ghurayb-fängelset i Irak? Nej. Hall, Sverige. Var det interner som utsattes för detta? Nej. Fångvaktare. Plitar. En nollning, invigningsritual.

Det intressanta är att det skrivs spaltkilometer om Abu Ghurayb-fängelset i Irak och om de amerikanska soldaternas övergrepp mot krigsfångar. Med all rätt. Men jag har inte lyckats hitta så mycket som en notis i de svenska skvallertidningarna om Hall. Jag har förvisso inte letat ihjäl mig heller, men det är återigen det där om att sopa framför egen dörr. Vi förfasas över hur en ockupationsmakt kan behandla fångar men det är inte särskilt svårt att förstå om man betänker att plitar i Sverige i fredstid gör såna saker mot varandra. De amerikanska soldaterna har ändå en ursäkt; de befinner sig i krig. De befinner sig i fara 24/7 och under konstant stress. Vad har plitar på Hall för ursäkt?

Amerikanerna på Abu Ghurayb-fängelset har ursäkter, men den egentliga förklaringen till övergreppen tror jag är att de blev så itutade att de skulle tas emot som hjältar. Det blev de inte, och nu är de arga och bittra. Tacka fan för det. Här kommer vi och räddar de här dumma araberna och de har inte ens vett nog att vara tacksamma! Klart man blir förbannad.

Turerna kring skandalen i det irakiska fängelset är de vanliga: Lynndie England, kvinnan som syns på många av bilderna och som fått ge det hela ett ansikte, säger att hon bara lydde order. Överste Janis Karpinski, chefen för fängelset, säger att hon inte visste någonting.

Om vi bortser från det faktum att bägge frontfigurerna för skandalen är kvinnor (säkert sitter det någon rödstrumpa någonstans och gnisslar tänder, för självklart är det hela bara en konspiration för att visa att kvinnor inte ska vara militärer eller ha chefspositioner) så kvarstår ändå ett par saker att fundera över.

I mina ögon är det uppenbart att Överste Karpinski ljuger. Vem skulle så glatt och obekymrat posera framför sitt offer om det inte var sanktionerat uppifrån? Om Karpinski ändå inget visste utan sanktioneringen kom från mellanort, ja då ska hon väck i alla fall. Man kan inte ha en chef som inte vet vad som försiggår. Hon är rökt i vilket fall.

Det som jag dock tycker är det mest intressanta aspekten att fundera lite kring är Lynndie England som säger att hon bara lydde order. Det gjorde hon säkert. Fråntar det henne ansvaret för sina handlingar?

Enligt militärens sätt att se det; antagligen. I militären är ingen intresserad av vad du tycker, tro och tänker. Ditt jobb är att lyda order. Ska det grävas en grop så är det bara att gräva. Varför det ska vara en grop ska du inte bry ditt söta lilla huvud med. Gräv! Och då man är fråntagen rätten och möjligheten att själv analysera läget och fatta beslut, så måste man enligt all rimlighet också räknas som oansvarig för sina handlingar. Det är befälen som är ansvarig för sina soldaters gärningar. Ett befäl kan åtalas för allt hans/hennes soldater hittar på, även när befälet inte är närvarande.

Så om Lynndie England bara lydde order så har hon ju inte gjort något fel? Antagligen inte, rent juridiskt. Men räcker det? Var går gränsen mellan orderlydnad, lojalitet mot ”gruppen, kåren, Gud, landet” och moral? Var längs vägen sätter man ner foten och säger ”det här är fel, du kan inte begära det här av mig”? Det är nog inte så lätt att veta och jag antar att gränserna hela tiden flyttas fram. Råheten i den egna gruppen, särskilt i krigstider, och den ständigt nedbrytande träningen i militären vars syfte är att få dig att fungera som en kugge i ett maskineri, och inte en tänkande individ.

Jag har ofta funderat över varför militären är så extremt auktoritär. En anledning är förstås att alla ska fungera, reagera som på en knapptryckning. I ett skarpt läge finns inte tid för kontemplationer. Om inte var och en gör det de ska göra så dör allihop. Det är en fullt begriplig förklaring, men jag tror inte att det är hela sanningen. Jag tror nämligen att människor är fullt kapabla att fatta när det är allvar och det mänskliga naturliga fårskocksbeteendet gör att man antagligen är rätt tacksam över att någon tar tag i det och skriker ut order. Jag tror att en annan viktig orsak är att så länge soldaterna bryts ner till icke-tänkande lobotomerade zombies, så kan militärledningen se dem så också. En människa är sina tankar, sina värderingar, sina funderingar. Ta bort det. Ta bort allt som särpräglar henne, och vad har du kvar? 85 kilo kanonmat.

Jag har inte gjort lumpen. Jag åkte till mönstringen med inställningen att jag hellre sitter inne ett halvår än har en finnig idiot i min egen ålder skrikandes i ansiktet på mig utan att jag får svara något annat än ett hjärndött ”JA SIR!”. Jag tänker inte gräva några gropar bara för att någon säger det. Det har inget att göra med någon motvilja mot att arbeta eller ens någon djupt rotad avsky för gropar. Det handlar om att om du vill få mig att göra något så får du banne mig visa mig tillräckligt med respekt för att tala om varför det ska göras. Annars finns det nog risk att gropen är till dig.

Jag har auktoritetsproblem har jag hört. Det kan vara så, för jag tänker inte söka jobb på Hall heller.

Kommentarer stängda

Skinnskallarna brukar ju säga så här: ”ÖÖÖÖÖH!” Och det betyder att om vi tar in fler invandrare i Sverige så kommer vårt svenska kulturarv att utplånas.

– Lasse Lindroth, a.k.a Ali Hussein

Valborg.
Denna uråldriga svenska tradition.

Valborg var ett helgon som levde i Tyskland på 700-talet. Traditionen att tända eldar på Valborg kommer också ursprungligen från Tyskland, där man använda kasen till att skrämma bort häxor. Någon gång på medeltiden anammade man den traditionen i östra Sverige, medan man i västra delarna av landet jagade bort häxor på påsken istället – vilket i mina öron låter vettigare. Nu ger man häxorna godis, då jagade man bort dem med eld. Det var bättre förr.

Först på 1800-talet blev det en enhetlig svensk tradition med majkasen över hela landet. Kanske var det Tegnér eller någon av de andra nationalistiska akademikerna som kläckte idén. Kanske var det bara en tillfällighet. Hur som helst så förefaller det inte som att det traditionella varlborgfirandet är så gammalt som det först verkar. Ändå; det är något av det svenskaste traditioner vi har.

Hur många gånger har man inte hört att invandrare måste integrera sig i det svenska samhället? Att de måste släppa taget om sin egen kultur och anamma vår, som per default är bättre. Man har inget emot invandrare, men de måste ju faktiskt anpassa sig. Ni är i Sverige nu, och i Sverige gör vi saker på ett visst sätt. Blir man bjuden på gårdsfest t ex så kommer man inte. Man hälsar inte på sina grannar och man pratar inte i hissar. Men så flyttar det in några såna där utlänningar på gården, och vad gör de då? Jo, första bästa gårdsfest så dyker de upp i festlokalen. Och inte nog med det; de har med sig en gitarr och en flöjt och spelar och sjunger och de kan texten också! Skandalöst. Det ska vara ”Jag trivs bäst, raj raj raj”! Det går inte an helt enkelt.

Nu undrar ni på vilket sätt de här två olika styckena hänger ihop. Det ska jag berätta.

Igår firade jag Valborg i Södertälje för första gången. Jag som är uppväxt på landet i Norrland vet hur man firar Valborg. Man börjar supa på förmiddagen, sen vinglar man ner till kasen och ser den tändas och sjunger ”Vintern rasat ut raj raj, didaj raj” och så tittar man när herr Messerschmitter fyrar av sitt fyrverkeri, och så hatar man honom ytterligare lite för att han faktiskt är jävligt bra på det där med fyrverkerier och det tål man inte just för att han är en sån jävla drygskalle. Sen står man nära brasan och dricker grogg ur flaska (av någon anledning brukar Valborg vara smällkallt, åtminstone där jag har bott) och sen kanske man slåss lite eller hånglar med fel kvinna och så hamnar man i en stuga nånstans där man dricker hembränt och kaffe och somnar.

Så ni förstår att jag kände mig lite tveksam inför firandet i Södertälje med sin invandrartäthet. Hur skulle det gå?

Döm av min förvåning. Vi kom ner på stan strax innan kasen tändes, och jag törs påstå att jag, som är i det närmaste pursvensk i mitt ursprung, var i klar minoritet. Det var på sitt sätt en ganska spännande upplevelse. Men det riktigt intressanta var att åtminstone invandrarna i Södertälje har anpassat sig. De har anammat den svenska kulturen. Det svenskaste av svenska, Valborg. De sitter också och tittar på elden och dricker öl. Deras fjortisar börjar också kräkas innan man riktigt fått fyr på brasan. De dricker också grogg ur flaska. De släpar också med sig sina små barn i barnvagnar ut på trånga gator fyllda av fulla människor för att titta på fyrverkerier. Deras barn blir också rädda och gråter hjärtskärande. Antagligen hånglar de med fel personer och slåss som vi också. Jag såg inte kören på nära håll, men den var ganska manstark så jag utgår från att det var en hel del invandrare där med. De pratar inte riktigt som vi. Deras sch-ljud är lite mer distinkta, men efter ett par öl till så låter vi nog lika. De har antagligen lika ont i huvudet som vi dagen efter. De är som vi!

Så nästa gång någon börjar gapa om att invandrare måste anpassa sig och ta seden dit de kommer ska jag minnas Valborg i Södertälje. Till sommaren ska jag försöka studera midsommarfirandet också och se om det går åt lika mycket sill och nubbe här som i mer svenskdominerade områden.

Det är egentligen inte så svårt att komma underfund med svensk tradition. Oavsett högtid så dricker man grogg, slåss och sjunger ”raj raj”. Till jul kommer tomten, på påsken målar man ägg, på Valborg tittar man på brasan och till Midsommar äter man sill. Men utöver det är det ”Skål tamigfan!”, ”Raj raj raj”, ”Du är schå fin, Bettan”, ”Ta det lugnt nu för fan Bosse” AJ, din jävel!” och ”Zzzz” som gäller.

Det är viktigt att vi slår vakt om våra fina svenska traditioner, annars kommer vårt kulturarv att urholkas. Vi kommer att tappa vårt högtidliga firande av saker vi inte minns varför vi firar. Och i förlängningen kan det leda till att vi också kommer att gå på gårdsfesterna. I värsta fall kanske våra barnbarn en dag kommer att sitta i en kvarterslokal, nyktra, och sjunga glatt. Med riktiga ord! Fy fan…

En kommentar

Inom en försumbar tid kommer EU att ha utvidgats med ytterligare tio länder; Polen, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Estland, Lettland, Litauen, Cypern, Malta och Slovenien. EU får ca 74 miljoner nya medborgare. Som vanligt finns det människor som inte är helt positiva till det. Naturligtvis, allt har sina för och nackdelar.

Det som stör mig är att den svenska regeringen drivit en linje om någon sorts undantagstillstånd. Man är så rädda för polska bidragsfuskare att man vill lagstifta bort rätten till svensk välfärd för medborgare från de nya EU-länderna. Jag förvånas och förfasas över att en svensk socialdemokratisk regering driver en sån linje. Annat var det när folkpartiet i senaste valets slutspurt slängde fram ett förslag om att man på ett eller annat sätt skulle avkrävas vissa kunskaper i svenska språket för att bli svensk medborgare. Då hette det att folkpartiet fiskade röster i grumliga vatten, och det var så hemskt på alla sätt och vis. Visst, säkert var det en och annan köksbordsrasist som släpade sig ur soffan och röstade på folkpartiet, men på det stora hela tycker jag inte att det låter som ett orimligt krav. Som den språkfascist jag ibland påståtts vara skulle jag kunna sträcka mig så långt att dra in medborgarskapet för alla som skriver ”d e ja” istället för ”det är jag”, men det är en helt annan femma.

Vad jag menar är att det blir lite ”mina barn och andras ungar” över det hela. Personligen tycker jag att de vatten socialdemokratin nu vadar runt i är minst lika grumliga. Dessutom är jag inte säker på att det finns någon större anledning till oro.

Vad får oss att tro att vårt land skulle vara så fantastiskt att polacker, letter och annat mindre fint folk skulle släppa allt de har för händer och fullständigt välla in över gränserna för att sno våra bidrag? Skulle de vara mindre benägna att göra rätt för sig? Det är bara att titta på bärplockarna som kommer hit och arbetar för slavlöner för att ställa sylt på våra bord för att bevisa motsatsen. Med tanke på att många bärplockare som har blivit blåsta av svenska arbetsgivare så vore det nog inte mer än rätt om vi fick hit lite polska bidragsfuskare för att jämna ut det hela.

Skulle östeuropéer vara mindre hemkära, överge släkt och vänner för att leva gratis på det svenska välfärdssamhället? Jag tror inte det. Självklart kommer det att ramla in nån fifflare, precis som det redan ramlat över svenska fifflare till östeuropa. Fast dem kallar vi företagare. Mina barn och andras ungar.

På andra sidan, i t ex Estland, har diskussionen varit den motsatta. Där är man rädd för turistinvasioner, att landsbyggden och skärgården ska köpas upp av rikare västeuropéer som vill ha en billig sommarstuga. Fast sånt gör ju inte vi, det är ju de där tyskarna det. Att det finns fördomar får man helt enkelt leva med, även om var och en har sitt ansvar att bekämpa dem, men att en svensk regering gör politik av dem känns inte bra. EU skulle vara öppenhet.

En annan ”mina barn och andras ungar”: När Lars Ohly tillträdde som partiledare för vänsterpartiet (efter det traditionsenliga tjafsandet om att han minsann inte alls skulle ställa upp och så vidare) så började riksdagspöbeln gapa och hetsa upp sig. Lars Ohly är ju kommunist! Herregud! Jag förstår inte varför det är så upprörande heller. Fram till 1990 hette partiet just Vänsterpartiet Kommunisterna. Ni tror väl inte på allvar att de unisont la ner sina ideal och blev kapitalister?

Riksdagspöbeln försöker hämta billiga poäng på att kräva att Ohly slutar kalla sig kommunist, men vad spelar det för roll vad han kallar sig? Han skulle kunna börja kalla sig borgare istället, men han kommer inte att vara mer borgare än vad Bosse Ringholm är feminist ändå. Han kommer fortfarande att bära med sig sina socialistiska ideal.

Kommunismen är mer än bara Stalin och andra paranoida gamla stötar. Kommunismen är ett ideal som kanske är värt att sträva mot men som antagligen aldrig kommer att fungera i verkligheten. På så vis är det mer än filosofi än ett statsskick. Med tanke på att Karl Marx själv sa: ”Är det något jag vet så är det att marxist är jag inte!” så kan man ju lätt tänka sig hur misshandlade hans teorier och ideal blev, och detta redan under hans egen livstid.

Jag skulle vilja höra Ohly svara att han tänker sluta kalla sig kommunist när kristdemokraterna stryker ”krist” ur partinamnet och slutar kalla sig kristna. Det är lätt att motivera. Attackerna på Ohlys kommunismande befogas av allt elände som har ställts till kommunismens namn. Finns det någon enskild livsåskådning som orsakat människor så mycket lidande som kristendomen? Men det blundar vi för eftersom hela det svenska samhället uttalat vilar på kristna värderingar, och trots religionsfriheten så är vi kristna om inte annat uttalats. Mina barn och andras ungar.

”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.”

– Jesus (Johannes 8:7)

Klipp ur och spara, Lars!

Kommentarer stängda

Drottningen och jag tog en långpromenad igår. Vi begav oss till nåt shoppingområde här i Södertälje. OnOff och deras ständiga följeslagare Siba och Elgiganten har butiker där t ex. Liksom Jysk, nån trädgårdshandel och nåt mer.

Kan någon förresten förklara för mig varför OnOff, Siba och Elgiganten alltid har sina butiker bredvid varandra? För att stjäla varandras kunder, visst, men vore det inte bättre för t ex Siba att flytta därifrån och låta OnOff och Elgiganten slåss själva medan de har sina kunder ifred någon annanstans? Som det är nu så räcker det att gå in i en butik. Priserna och utbudet är nästan identiskt på nästa ställe, förutom att OnOff envisas med att använda fyror och sexor som slutsiffra på sina priser, till skillnad från andras mer traditionella femmor, åttor och nior.

Nåväl. Målet den här gången var egentligen Jysk. Emellertid gick vi först in på OnOff och tittade på saker jag vill ha men inte har pengar till även om det ligger i en rimlig prisklass för närvarande. Jag behöver nämligen en ny mobiltelefon.

Jysk var det ja. Drottningen ville ha en bäddmadrass, och Jysk skryter om sängdagar. Bäddmadrasser i rätt storlek lyste med sin frånvaro. En skylt förkunnade:

Om önskad storlek inte finns på hyllan, kontakta personalen. Fler storlekar finns på lagret.

Eller nåt sånt åtminstone. Personalen lyste också med sin frånvaro. Till slut kom det dock en tjej gående men hon fick syn på en man i medelåldern som såg ut att vara god för betydligt mer än oss, och dessutom tittade han på sängar så det är klart att han gick före. Hon frågade om han behövde hjälp, han svarade att han hade pratat med en kille som skulle kolla upp vad det nu var åt honom. Här tycker man att hon kunde ha släppt honom och gått vidare. Icke! Istället såg hon till att få veta vad han ville ha och sen försvann hon ut på lagret. Strax därpå dök den där killen, som mannen hade refererat till, upp. Mannen upplyste honom då att han satt tjejen på fallet istället, men han fortsatte klämma mannen på upplysningar och försvann sen ut på lagret han med.

Den medelåldersmannen tyckte säkert att Jysk var ett utmärkt ställe att handla på. Två personal på en kund. Vilken service! Jag som stod bredvid tyckte inte riktigt likadant, eftersom det uppenbarligen inte fanns fler än just de två personal som slösades bort på den veliga karln. Varför kunde inte en av dem bara släppa det och ta sig an en annan kund? De ville väl ha säljet bägge två antar jag. Provision.

Till slut kom dock killen lommande ut och undrade om han kunde hjälpa oss. Drottningen efterlyste sin madrass. Den var slut, kunde han tala om på rak arm. Så mycket för väntandet.

Istället gick vi till trädgårdshandeln så Drottningen fick trösthandla lite blommor. Bl a inhandlades en kruka kattgräs åt Gråkatt. Han är lite knäpp och han älskar att smaska i sig både blommor och sallad. Det är gott.

Han såg inte fullt så uppspelt ut som han brukar när det vankas ”sallad”. Han såg mer skeptisk ut, ungefär som ”får jag verkligen äta den här?”. När han väl insåg att han fick det började han smaska för glatta livet. Emellanåt såg han ut att vara millimeter från att spy ur sig inälvorna, men sen konstaterade han bara att ”inte den här gången” och fortsatte smaska gräs.

Det riktigt roliga började imorse. Jag tror att jag vaknade av att en katt kräktes (det låter en del, let me tell you) men jag är inte säker. Säker är jag däremot på att när jag precis var på väg att somna igen så hörde jag en katt som knaprade blomma. Detta i kombination med knarrande i soffan sa mig att det inte var kattgräset man åt på, utan en blomma som står på datorn och som inte är tänkt att bli tillfälligt kattmaginehåll för senare uppkastning. Såklart var det Busen som knaprade. Jag fick tag i blomsprutan (hädanefter refererad till som ”skjuten”) och skjöt efter honom. Han brydde sig inte. De andra katterna lägger nästan bokstavligen benen på ryggen bara man sträcker sig efter skjuten. Inte Busen. Han skulle äta. Så jag sköt efter honom igen, och igen, och träffade ett par gånger också. Efter fyra, fem vattenstrålar slet han helt sonika ner blomman på golvet för att få knapra lite mer ostört. Jag studsade ur sängen och jagade honom ut i köket med skjuten. Han flyttade sig mer för jävlas än för att det är obehagligt att bli blöt tror jag.

Tillbaka i sängen. Blundar. Känner hur jag håller på att somna. Och så hör jag hur Busen är på blomman igen. Hittar skjuten, skriker åt honom. Den här gången ger han sig. Jag lägger mig tillrätta. Blundar. Känner hur jag håller på att somna. Busen! Den här gången fick jag jaga honom igen för han skulle inte släppa blomman frivilligt. Fyra eller fem gånger upprepades proceduren, och däremellan hörde jag nån kräkas också. Sista gången slängde jag in honom i badrummet och stängde dörren så att jag skulle kunna sova en stund.

Jag tror att jag lyckades slumra till en kort sekvens innan jag vaknade av att Pontus kräktes på mattan. Vid det här laget var jag så less att jag inte brydde mig. Drottningen vaknade däremot och började styra upp saker. Hon torkade kackor och jag dammsög. Jag tror att det allt som allt var nio spyor av varierande storlek runt om i lägenheten att ta reda på.

Jag släppte ut Busen. Han såg inte ut att skämmas nämnvärt. Han satt på toalettstolen och när jag öppnade dörren gav han mig en hastig blick som betydde ”redan?” och sen knatade han iväg. Jag gick ut i köket och fixade te. Drottningen kom efter och hämtade sin kopp. På den korta stunden passade Busen på att attackera blomman igen. Drottningen ertappade honom på bar gärning, och antagligen blev han rädd eller åtminstone överraskad och glömde att öppna munnen när han hoppade ner från soffans ryggstöd.

Resultatet? Soffan full med jord. Busen sittandes i hörnet och tvättar sig, aningen irriterad över att han blev smutsig. Jävla människor att skrämmas! Drottningen gjorde en kringgående manöver runt bordet. I sista sekunden uppfattade han vad som höll på att hända och sprang några nonchalanta steg åt sidan. Där fångade jag in honom och överlämnade honom i Drottningens nåd. Nu sitter han i badrummet igen, dyngsur. Han har nämligen fått bada. Möjligen ser han lite förorättad ut. Besvärad kanske. Skamsen? Inte Busen.

Krukväxter gör sig kanske bäst i trädgårdshandeln ändå. Krukväxterna som arbetar på Jysk ger jag inte mycket för, och tilltufsade i soffan eller på golvet ser de inte heller nåt vidare ut. Katter sägs vara intelligenta men frågan är om inte krukväxter just nu rankas som smartare än både katter och Jysk-anställda…

Kommentarer stängda

Expressens löpsedel igår, (med reservation för formuleringen):

Peter Jöback träder fram: ”Jag är homosexuell”

Vad ska jag göra med den informationen? Varför är en människas sexualitet så viktig att det blir löpsedelstoff av det? Har vi inte kommit längre? Ska vi akta oss för Peter Jöback nu? Vad exakt är det han själv och kvällstidningarna vill upplysa oss om?

Jag förstår det inte. För det första: Att Peter Jöback skulle vara homosexuell är väl ingen nyhet? Möjligen Sveriges sämst bevarade hemlighet, men allvarligt talat: Vem trodde att han var straight?

För det andra: Varför är en persons sexualitet så viktig? Människors läggning är bara intressant när man ska till, och jag har inga planer på att ta en svängom i halmen med Peter Jöback. Trots att jag nu, tack vara Expressens grävande journalistik, vet att jag har en chans.

Eller vänta nu; har jag det? Vad säger det egentligen att Peter Jöback är homosexuell? Att han föredrar män. Att han tänder på och förälskar sig i män. Ganska vagt. Det säger inget om vad för sorts män han föredrar, vad för sorts förhållande han vill ha (om han ens vill ha ett) eller om han är duktig i köket. Så på samma sätt som det finns mängder av kvinnor därute som inte är det minsta intresserade av mig (fast de inte är flator) så är antagligen de flesta homosexuella män ointresserade av mig. Vilket är helt ok för mig. Men Peter Jöback förälskar sig, blir kåt eller nyfiken (oavsett ordning) precis som alla andra (antar jag) så varför dra igång stora rikslarmet?

Och för det tredje: Hade det verkligen inte hänt någonting mer intressant eller viktigt under det dygnet fram till att tidningen gick i tryck? Något världsomvälvande, som att Britta Spjut lyckats med konststycket att bli ytterligare lite vulgär, vilket Aftonbladet snappat upp och lagt ut på löpet.

Det är bara att konstatera att kvällstidningarna fortsätter att närma sig skvallerblaskorna. Slå ihop dem och kalla dem för ”Hänt om dagen” eller så.

Kommentarer stängda

Mr Happy go Lucky är lycklig. Han ser optimistiskt på tillvaron och tycker att livet leker. Han har alltid tid att stanna till och slänga ur sig nån positivitetsfloskel till en medmänniska. Det står en aura av ”efter regn kommer sol” och ”le och var glad, ty det kunde ha varit värre” runt honom.

Så fort han kommer åt berättar han för sina kollegor, grannar, lagkamrater och så vidare om hur hans positiva inställning har hjälpt honom i livet. Och visst, de kan förstå till en viss del att en positiv inställning kan påverka utgången i vissa situationer, men de önskade att mr Happy go Lucky någon enstaka gång skulle få känna på hur det är att inte ha tur.

Ty mr Happy go Lucky har tur. Jämt. Inte konstigt att han har råd att vara optimist då. Som den där enda gången han spelade på Lotto och vann 230 000. ”Jag tänkte att jag nog kunde vinna, och se hur det gick”, sa han. Kollegorna stirrade klentroget på honom, och på varandra. Menade killen verkligen allvar? Insåg han inte själv att han var förföljd av flyt?

Mr Happy go Lucky har aldrig haft några motgångar. Alls. Så hur ska han kunna veta hur verkligheten ser ut för de arma krakar han försöker frälsa med sina floskler?

Stora delar av sitt liv levde mr Happy go Lucky på övertid. Han blev med tiden så övertygad om att sin egen förträfflighet och att hans positiva inställning skulle fixa allt åt honom att han gjorde allt mer dumdristiga saker. Och klarade sig med hälsan i behåll. Så då blev han förstås ännu mer övertygad om sin oövervinnerlighet.

Mr Happy go Lucky hann bli en gammal man innan verkligheten hann ikapp honom. Med sitt stora leende på läpparna och kraftiga skrattrynkor runt ögonen gav han sig ut på en promenad i regnet. ”Lite vatten har ingen dött av” tänkte han för sig själv, och kryddade med ”det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder”.

Han traskade iväg i rask takt längs vägen och njöt som bäst av det svalkande regnet mot ansiktet då han plötsligt trampade snett i en liten grop. Han försökte återfå balansen men halkade till i leran. Handlöst hamnade han på rygg och kanade ner i diket. Han tittade upp på himlen från diket och tänkte att nya perspektiv aldrig är fel. Men så värst bekvämt var det då inte så han försökte ta sig upp, men insåg att han inte kunde. Nåt var fel, måste vara ryggen.

Han tänkte att snart skulle någon komma och hjälpa honom. Klart det skulle komma någon även på den här oanvända vägen. Han tänkte ju att det skulle göra det, varför kom det då ingen? För första gången i sitt liv vacklade han i sin övertygelse, och kände sig en aning förorättad över att undsättningen uteblev. Vad var det här för fasoner? Han koncentrerade sig hårdare och rabblade sina mantran.

Kom det inte nån där? Jo, visst var det en människa. En annan gammal man. Han började ropa. Mannen hörde honom tydligen och uppenbarade sig vid dikeskanten. Illa klädd och kutryggig, livet hade inte varit snällt mot honom. Bitterheten hängde som ett moln över honom. Men vänta, kände inte mr Happy go Lucky igen den där mannen? Jo, det var ju hans kollega på fabriken för alla dessa år sedan. Den där surkarten som alltid gnällde om hur fel allt gick för honom. Mr Happy go Lucky hade gjort sitt bästa för att frälsa honom men tydligen hade det inte hjälpt. Och där stod han nu, hela hans uppenbarelse bevisade att han borde ha tänkt mer positivt.

”Hej, gamle vän”, log mr Happy go Lucky. ”Jag verkar ha försatt mig i en lite prekär situation här, skulle du kunna hjälpa mig tror du?”

Hans gamle kollega stirrade på honom, och sen började det så smått rycka i hans mungipor. Ett bubblande skratt vällde ut ur honom och han sträckte på sig som om ett tungt ok just lyfts av hans axlar.

”Vad är det som är så roligt?” frågade mr Happy go Lucky leende.

”Vet du hur länge jag har väntat på den här dagen?” frågade kollegan. ”Kommer du ihåg när jag bad om att få låna lite pengar, precis efter att du hade vunnit på Lotto? Jag förlorade huset då, och jag tog mig aldrig upp igen. Du kunde ha hjälpt mig men istället höll du en föreläsning om att det bara var att lämna in en rad och tro att man skulle vinna, för så hade ju du gjort. Du gjorde sådär jämt. Med oss alla. Vi andra kunde se Fru Fortuna hålla sin hand över dig, men du hävdade att det berodde på ditt positiva tänkande. Ända sen jag förlorade jobbet, huset och familjen har jag också haft ett positivt tänk: Jag har hållit mig vid liv och hållit cancern i schack i hopp om att en gång få se verkligheten hinna ikapp dig.”

Mr Happy go Lucky sträckte fram handen.

”Hjälp mig upp nu, gamle vän, så ska jag se vad jag kan göra för dig själv.”

Kollegan fnös föraktfullt.

”Tänk glada tankar, så kommer du nog upp.”

Därefter vände han på klacken och gick.

Kommentarer stängda