Hans Kungliga Höghet Konungen trampade i klaveret häromdagen. Igen. Den här gången handlade det om att han på frågan ”Sultanen har ju anklagats för att vara en ickedemokrat som styr sitt land med järnhand, finns det svårigheter att umgås och träffas och förhandla med en sådan ledare?” svarade nåt svammel om att han inte upplevde sultanen som särskilt hård utan att sultanen och hans folk tvärtom hade en nära relation. Förenklat.
Och då går folk i taket förstås, för Kungen ska minsann hålla käft och inte uttala sig i politiska frågor. Sant, men vad ska han göra när han blir intervjuad då? Tiga? Dessutom: Jag läste intervjun ord för ord, och jag uppfattar det inte som att han försöker göra politiska poänger eller på något sätt uttala sig för Sveriges räkning, utan bara ge sin personliga uppfattning om hur han har upplevt Brunei. Och det måste han väl ändå få göra?
Jag har aldrig varit rojalist. Jag har ansett att Kungen är Sveriges största socialbidragstagare och att hans funktion känns högst tveksam. Samtidigt tycker jag att Kungen är en ganska bra representant för svenska folket. Varför? För att han gör sina små klavertramp emellanåt. Han är dyslektiker. Han håller inte reda på vilken stad han befinner sig i utan kallar alla för ”kära örebroare” för säkerhets skull. Han är mänsklig därför att han gör fel. Precis som alla andra svenskar. Blås inte det helt ur sina proportioner.
Och nu fortsätter Expressen att ansätta honom.
”I stället för att ta en öppen debatt valde kungen i går att ge en skriftlig förklaring till sin hyllning av diktaturstaten Brunei.”
Jamen han får ju inte ta en öppen debatt! För att ta en debatt måste man ha en åsikt, en ståndpunkt, och det är ju Kungen förbjuden att ha.
Att folk blir rasande över en sån här grej känns märligt. Jag följer debatten i diverse forum, lätt road och lika lätt oroad. För det handlar inte bara om att Kungen uttalar sig.
Låt oss vara ärliga nu: Om Kungen uttalat den korrekta åsikten att Brunei är ett jävla skitland eftersom det är en diktatur, då hade ingen blivit upprörd. Även om det uttalandet också varit lika politiskt som det han nu sa, och han får ju som bekant inte uttala sig. Fast undantag kan göras om han uttalar rätt åsikt, eller hur?
Nej, den egentliga anledningen till att folk är så topp tunnor rasande på Kungen är att han råkade uttrycka ett visst överseende med en diktatur. Han råkade uttrycka sig på ett sådant sätt att det kunde tolkas som att en diktatur, en enda diktatur, eventuellt inte är genomond. Och det, mina vänner, är politiskt självmord i den politiskt korrekta lilla klubb för inbördes beundran som råder i Sverige. Jag är övertygad om att en minister som givit samma försiktiga medgivande och, om än bara lite, glömt att fördöma diktaturen som styreskick hade åkt ut med huvudet före. Men Kungen kan inte avskedas. Därför gnisslar folk tänder fortfarande.
Men egentligen: Vad är det som är så oerhört provocerande med att säga att diktaturer inte måste vara onda? Är inte det ganska självklart? Sverige var en diktatorisk monarki under flera hundra år – var alla kungar och drottningar vi hade genom de åren onda? Om diktaturer per automatik är onda, förtrycker och dödar befolkningen och beter sig allmänt sadistiska så borde hela Europa, samt de senare av Europa befolkade världsdelarna såsom nord- och sydamerika, slå sig för bröstet och vara stolta över att vi som människor ens överlevde the dark ages.
Jag undrar varför folk inte blir lika upprörda när Kungen gör statsbesök i USA. För att USA är en demokrati förstås. Eller är det?
Låt oss för diskussionens skull låtsas att valet i Florida gick rätt till. Låt oss bortse från det faktum att Katherine Harris var både medordförande för George W Bushs valkampanj och delstaten Floridas minister för valfrågor. Låt oss strunta i att guvernören i Florida heter Jeb Bush och är bror till presidenten. Låt oss bortse från att människor i Florida förlorade sin rösträtt för att de hade ett liknande efternamn eller födelsenummer som en dömd brottsling. Låt oss strunta i att den manuella omräkningen av rösterna i Florida, som hade till syfte att räkna de röster som blivit otydliga på grund av att de sämsta röstmaskinerna och räkningsmaskinerna placerats i de fattigaste valdistrikten, stoppades av pappa George Bush den äldres kompisar i Högsta Domstolen. Låt oss bortse från allt detta och låtsas att valet gick rätt till. Då kvarstår ändå frågan: Är USA en demokrati?
Florida blev viktigt på grund av elektorsystemet man har i USA. Det innebär att varje delstats röster räknas var för sig, och den kandidat som får flest röster i en delstat får alla delstatens elektorsröster. Dessa elektorer röstar sen fram presidenten. Det innebär, rent krasst, att det räcker att vinna en delstat med en ynka röst – eller 537 som i Florida 2000 – för att vinna alla elektorsröster i en delstat. Detta innebär också att man kan bli president trots att ens motståndare fått 539 898 röster mer. Låter det demokratiskt?
Vidare kan sägas att elektorerna är ojämnt fördelade. Vissa delstater har nämligen fler elektorer per capita än andra. Detta gäller främst skitstater i mellanvästern som är tämligen glest befolkade och där presidentkandidaterna helt sonika antagligen skulle strunta i att kampanja om det fanns så få elektorer att hämta som det borde finnas. Det är inte heller särskilt demokratiskt, även om det är det enda sympatiska drag jag kan finna i elektorsystemet. Ett system som för övrigt sägs ha införsts en gång i tiden som en inbyggd säkerhetsspärr för att förhindra att folket röstade fram ”fel” president.
Utöver det varierar sättet man väljer på från delstat till delstat, och från valdistrikt till valdistrikt. Det är ingen slump att merparten av de otydliga rösterna kom från de fattigare valdistrikten i Florida. Det är nämligen där den äldsta och sämsta valutrustningen finns. Det innebär således att alla inte röstar på samma vilkor. Demokrati my ass.
Dessutom finns det praktiskt taget bara två partier att rösta på, och de skiljer sig åt ungefär lika mycket som kristdemokraterna och moderaterna. Visserligen finns det ett hyggligt stort miljöparti också men att rösta på dem är att kasta bort sin röst (om man lyckas få den räknad vill säga) eftersom de ändå inte har en chans att vinna. (I så fall var Irak en demokrati också. Visserligen kunde man bara rösta på Saddam Hussein, och gjorde man inte det blev man antagligen skjuten, men vad fan: Folk fick ju rösta.)
Slutligen kan också sägas att ett valdeltagande på under 50% skulle ogiltigförklaras i de flesta demokratier. Om jag inte missminner mig har FN underkänt val av just den anledningen när de har valövervakat i länder där risken för valfusk anses hög. Fast valfusk förekommer ju inte i USA, det är ju en demokrati. Faktum är dock att över 50% av de röstberättigade lät bli att rösta, merparten av de som röstade lade sin röst på Al Gore, och på tredje plats i valet kom presidenten.
Ändå sitter det gott om folk och försvarar USA som ett demokratiskt land. Nog skulle man väl hellre bo i USA än i en diktatur, för i USA har man åtminstone yttrandefrihet och det har man inte i diktaturer. Stopp och belägg nu!
En demokrati innebär inte automatiskt yttrandefrihet. Det är två helt skilda saker. Således är det alls ingen självklarhet att yttrandefriheten stängs av i en diktatur.
Vi kan återigen ta en titt på USA, som ju nästan alla verkar vara överens om är en demokrati. Efter 9/11 infördes en lag som kallas Patriot Act. Möjligen är det namnet som gör att folk inte demonstrerar hårdare mot den (jänkare gillar allt som heter något med Patriot), eller så är det innebörden, för vad Patriot Act innebär är inget annat än inskränkningar i yttrandefriheten och övriga mänskliga rättigheter. Det innebär kort och gott att man kan gripa, förhöra eller avlyssna folk på lösare grunder än tidigare, och att man kan avskeda folk från känsliga positioner bara genom att misstänka att personen i fråga har sympatier för något som kan tolkas som terroristvänligt. Och även om man kan förstå sånt när paniken kommer farande så känns det ganska olustigt.
Ännu bättre är dock att det har hänt förut – under kommunistjägarnas glada dagar. Nu räcker det att säga ”terrorist” för att skrämselhickan ska sätta in, då var ordet ”kommunist” men resultatet detsamma. Under kommunistjägarnas glada dagar fick miljoner amerikaner sina liv granskade och i många fall helt eller delvis förstörda, och än idag har en stor del av dem inte fått veta varför.
Låter det otäckt? Nå, vi behöver inte alls ta oss över Stora Pölen för att hitta kommunistjägare. De har funnits här också. Under 60- och 70-talen hamnade mängder av svenska studenter i SÄPOs register som registrerade eller misstänkta kommunister, och detta trots att registrering på grund av politisk övertygelse är förbjudet i svensk lag. (Såvitt jag vet, är väl bäst att tillägga.) Registreringarna och förföljelsen av kommunister fortsatte antagligen långt in på 80-talet av gammal vana.
Så vad har vi lärt oss av det? Att demokrati inte nödvändigtvis betyder yttrandefrihet. Det är bara att se på Kungen. Han har fått sin yttrandefrihet indragen enbart på grund av att han är född av kunglig börd, vilket väl borde kunna klassas som etnicitet. Eller se på det faktum att demokratier har fri företagsamhet, vilket i sin tur innebär att ett antal företag får väldigt stor makt. I vissa fall så stor makt att de kan påverka politikers beslutsfattande, och i andra fall åtminstone så stor makt att de kan inskränka sina anställdas yttrandefrihet.
Missförstå mig rätt: Jag är inte beredd att byta in min rösträtt. Men nog vore det trevligt att kunna rösta på ett parti som värnar om folket och inte genast sätter sig i knät på kapitalet?
En diktatur innebär att en person har praktiskt taget oinskränkt makt. Detta i sig är högst obehagligt då människan i grunden är egoist och gärna låter makten stiga sig åt huvudet. Men det betyder inte att det måste gå så. Fördelen med en diktatur är ju att diktatorn inte måste fatta kortsiktigt populära beslut för att bli omvald. Diktaturer kan arbete långt mer långsiktigt och på så sätt också skapa en helt annan stabilitet. Demokratins problem är just den där lilla detaljen med valen: Under ett fyraårsmandat tillbringas de två första åren med att riva upp allt som den tidigare regeringen beslutat och därefter de sista två åren med att genomföra kortsiktiga förbättringar som urholkar samhället men ser bra ut just då så att folket vill rösta på en igen. Diktaturer behöver inte bry sig om sånt. De behöver å andra sidan inte bry sig om särskilt mycket alls så länge de inte retar upp folk så till den milda grad att de gör uppror. Såvida inte diktaturen, som så ofta, är en totalitär polisstat förstås.
Vad jag menar är att diktaturer ofta är skit, men det måste inte nödvändigtvis vara det. Om vi återgår till lilla Brunei, som det blivit ett sånt ståhej om, så har det lilla sultanatet styrts av samma familj i sisådär 600 år. Där ligger familjen Bush i lä. På 600 år borde folket ha hunnit revoltera och kasta ut överheten om de behandlades så illa som folk verkar tro att diktaturer gör per automatik. Såvida inte Brunei befolkas enbart av Ghandis fredliga ättlingar då förstås. Å andra sidan lyckades Ghandi kasta ut den brittiska överheten ur Indien utan att tillgripa våld, så den varianten funkar också.
Mitt syfte är inte att försvara diktaturer, eller ens att försvara Kungen, utan bara att påpeka att diktatur är inte per automatik ondska, lika lite som demokrati per automatik är godhet. Skillnaden är egentligen bara att en demokrati har fler inbyggda säkerhetsspärrar. Folket kan rösta fram en idiot, men då har man ett parlament av något slag som ändå kan begränsa idiotens makt. Således krävs det i en demokrati att man lyckas rösta fram ganska många idioter samtidigt för att det ska gå åt helvete. Men det kan ändå hända, precis som det nånstans ibland kan finnas en god diktator. Adolf Hitler var folkvald. Låt vara att han och hans regerings första beslut var att förbjuda alla andra partier, men det var ändå folket som lyckades med konststycket att rösta fram tillräckligt många idioter samtidigt för att det skulle skita sig.
Och när Kungen uttalade sig om Brunei och uttryckte en viss avundsjuka över närheten som verkade finnas mellan Sultanen och dennes folk, så kanske han bara menade att det verkade gemytligt. Kanske skulle också vår Kung vilja ha möjlighet att släppa in allmänheten på fika i slottet? Kritikerna gormar om att allmänheten inte får uttala sig kritiskt under de audienser de får hos Sultanen. Jag kommer antagligen aldrig ens att få en audiens hos vare sig Kungen eller Göran Persson, och skulle någon av dem bjuda in mig på kaffe så vore det väl ganska oartigt att skälla ut dem?
Jag har inte förlorat min tro på demokratin men jag tillber den inte som en Gud heller. Jag inser att demokrati, trots sina goda intentioner, har sina brister. Den stora faran för demokratin är inte Kungen, eller någon annan som försiktigt antyder att ett annat styreskick inte är genomont. Nej, den stora faran är de naiva förespråkare för demokratin som tror och tillber så blint att de inte ser bristerna.