Hoppa till innehåll →

Enligt Min Humla Inlägg

Allmänbildning och protestignorans

Internationella kvinnodagen är en dag som med fördel ”firas” med popcorn och skämskudde. Det är allt från ”grattis på kvinnodagen” till företag som försöker kränga såväl elabonnemang som underkläder dagen till ära samt kvinnor som förminskar och exkluderar andra kvinnor för att de är ”dåliga”. Det finns så många sätt att missa målet!

Roligast den här gången hade inte egentligen att göra med att det var internationella kvinnodagen, men roligt var det likväl. Ett twitterkonto som kallar sig Karin Boye och med jämna mellanrum publicerar citat ur hennes dikter hamnade i blåsväder. Citatet var följande:

Svaren började ramla in som ifrågasatte om det verkligen var övervakningen som gjorde oss ängsligare och inte den ökande kriminaliteten, som mansplainade att ”du gör samma misstag som Churchill innan WWII” (men förmodligen menade Chamberlain) samt uppmana Karin Boye att ta livet av sig. Vilket hon alltså gjorde redan 1941.

Det hela är förstås stor humor. Men det är också väldigt tragiskt. Hur kan så många människor ha noll koll på vem Karin Boye är? Hur kan så många vara så totalt oförmögna att förstå att det är ett citat och inte ett debattinlägg? Det är vad diskussionerna i sociala medier har handlat om så här dagen efter, på annandag internationella kvinnodagen. Eller heter det internationella kvinnoannandagen?

Jag tror att det finns mer än en förklaring, och dessa förklaringar samverkar.

För det första tycks inte litteraturhistoria ha jättehög status på Livets Hårda Skola. Inte källkritik heller för den delen. Men utöver det kanske man får ha överseende med att allt som lärdes ut i skolan inte fastnade. Eller annorlunda uttryckt; att en kunskap förmedlades betyder inte att alla fick den med sig. Som jag har skrivit förr gjorde åtminstone min skola sitt yttersta för att få litteratur att framstå som såväl skittråkigt som skitnödigt, så jag har full förståelse för att många vände den ryggen. Och även om jag kan tycka att åtminstone ytlig kännedom om Karin Boye ingår i allmänbildningen kan man uppenbarligen inte förvänta sig det. Jag har råkat på sådana häpnadsväckande brister i allmänbildningen senaste åren att jag inte är förvånad.

För det andra finns det en hel del konton på Twitter som är uppenbart falska. Man använder påhittade namn, men lånar också såväl namn som bild från historiska personer. Och en inte försumbar del av dessa är mycket aktiva i debattkrigen. Medvetet eller omedvetet utgör de en del av internets konstgräs. Dessa konton, och de som ofta interagerar med dem, är vana vid den företeelsen. Således kan man tänka sig att de inte höjer nämnvärt på ögonbrynen när Karin Boye kastar sig in i debatten, även om de vet vem hon är. Genom sig själv känner man andra, så att säga.

Under dagen har det också uppstått en subdebatt kring huruvida man bör känna till Karin Boye eller inte. En del har velat göra en poäng av att många av de som nu hånar andra för att de inte känner till Boye själva rent av koketterar med sin okunskap om ”sportboll”. Det är en rimlig invändning. Själv anser jag att okunskap aldrig är något att skryta om (såvida det inte gäller schlager och radioskval förstås). Men det serverades också ett mycket bra svar på detta. Från en bibliotekarie dessutom.

https://twitter.com/vredensbarn/status/1104444876828143616

Det sammanfattar väldigt väl min ambivalens inför det hela. Hur jag å ena sidan anser, ärligt och uppriktigt, att okunskap inte är något att skryta om, samtidigt som jag har ett uppenbart behov av att ”ta avstånd” från schlager och radioskval. För oss som förstår att uppskatta Riktig Musik™ är det provocerande och rent ledsamt hur mycket tid, energi och utrymme som ägnas åt lättsmält pop och melodijävlafestivaler. Och ur det kommer ett behov att vid varje givet tillfälle påtala just det. Samt förstås att understryka hur lite man bryr sig genom att inte ha en aning om vad eller vilka som toppar listorna. (Är topplistor ens en grej längre? Jag har ingen aning.)

Men om folk är protestignoranta när det kommer till idrott eller pop, då är det väl inte orimligt att vara protestignorant när det kommer till finkultur också? Om kulturkoftorna utvecklar ett sportfilter och rent av aktivt undviker att känna till sport, då kan väl kepsmupparna göra precis samma sak när det kommer till kultur? Inte så att två fel gör ett rätt, men båda beteendena kan faktiskt vara fullt förståeliga om man försöker se det från flera håll. För i bägge fallen rör det sig, enligt detta resonemang, om att slå ifrån sig och försvara sig från det man tycker sig bli tvångsmatad med.

Det är, för att citera vår förre justitieminister Beatrice Ask, dumt och sorgligt. Det finns en kulturklyfta och att skrika glåpord tvärs över den klyftan hjälper inte direkt till att överbrygga den.

Ni bygger utifrån, vi byggs inifrån. ”Ni bygger med er själva som stenar och faller sönder utifrån och in. Vi byggs inifrån som träd, och det växer ut broar mellan oss som inte är av död materia och dött tvång. Från oss går det levande ut. I er går det livlösa in.

– Karin Boye


Photo on Foter.com

Kommentarer stängda

Þorn

Idag lärde jag mig att engelskan har haft fler bokstäver än idag. Specifikt lärde jag mig om bokstaven Þ – Thorn. Titeln är alltså inte ett nyuppfunnet sätt att skriva porn för att kringgå filter.

Þ/þ användes i engelskan som tecken för det mycket vanligt förekommande läspljud som används. Eller ett av dem, om man ska vara petig. Och det ska man. Þ står för det tonlösa läspljudet (som i thing, thesis eller… thorn). Det finns också ett tonande läspljud (this, that). Det fanns ett tecken även för detta: Ð/ð – Eth. Detta försvann dock ur engelskan mycket tidigare, förmodligen innan engelska egentligen var engelska utan fortfarande anglosaxiska.

Þ började fasas ut ur engelskan på 1300-talet och ersättas med digrafen th. (Ja, jag har lärt mig digraf också.) Men det intressanta är inte nödvändigtvis att Þ försvann ur det engelska alfabetet, utan varför. Det var tyskarnas fel. När tryckpressen fick sitt genombrott i Europa tack vare Gutenberg och hans anhang hade Þ redan börjat tappa sin position, men tryckpressen blev dödsstöten. Detta eftersom tyskarna som tillverkade typerna inte hade något behov av Þ. Och eftersom Þ i dåtidens gotiska skrift var snarlik bokstaven Y valde många tryckare att helt sonika ersätta Þ med Y. Detta är upphovet till Ye Olde. Detta ska alltså uttalas the old men över tid har skriftspråket lurat oss att förändra uttalet.

För många av er är det här kanske inget jättekonstigt, för ni känner igen tecknet. Det har nämligen sitt ursprung i runalfabetet, futharken. Eller fuþarken, om man vill. Och det lever vidare i isländskan (dess folkvalda lagstiftande församling heter Alþingi), vilket är varför jag kan skriva ut tecknet genom att byta till isländsk layout på tangentbordet. Just Island, tack vare sitt isolerade läge, är lite av ett kulturellt och språkligt museum. Ett fönster mot historien. Med det menar jag ingalunda att Island skvalpar runt i civilisationens bakvatten, utan bara att emedan språk och kulturer på det europeiska fastlandet och närliggande öar (som de brittiska) har stötts och blötts och korsbefruktat varandra så många gånger att det är svårt att hålla reda på vad som är vad, har det isländska utvecklats jämförelsevis oberoende av influenser utifrån.

Och så kan det alltså gå till när ny teknologi förändrar världen. Ett par stackars boktryckare ställs inför dilemmat att det inte finns någon typ för þ och så man gör vad man kan göra och byter ut den mot ett tecken som åtminstone ser snarlikt ut, och några hundra år senare tror vi att man en gång i tiden sa ye i England. Thorn tog sin tillflykt till Island och klarade sig. Det får en också att tänka på hur många andra tecken som måste ha strukit med när språk mötts, kompromissat och effektiviserats, och hur många som klarat sig med en hårsmån. Våra egna å, ä och ö till exempel. Kanske var det lättare för trycksättarna att lösa. Kanske hade vi inget värt att trycka.

I diskussioner kring detta på Twitter lärde jag mig också att det en gång fanns ett tecken som hette Yogh (ȝ) i gammal skotska och mellanengelska. Det gick ett liknande öde till mötes som Thorn och förväxlades med Z. Detta förklarar kanske varför bokstaven z dyker upp i en del skotska namn, och t ex McKenzie borde egentligen inte alls uttalas som vi tror. Därför ska jag hädanefter stava den vita mejeriprodukten vi ibland äter till frukost för zurt. Nej jag vet, det blir inte rätt men det skulle göra livet lättare för oss alla.

Hur som helst tycker jag att det är vansinnigt intressant med språk och kultur. Hur man kan spåra folks rörelser över tid och rum utifrån de avtryck de lämnat i varandras språk och kulturer, eller tagit med till sina egna.


Photo by Images George Rex on Foter.com / CC BY-SA

Andra bloggar om: engelska, fornnordiska, språk, runor, thorn, ye olde

2 kommentarer

Distance Over Time

Distance over time är Dream Theaters fjortonde studioalbum och ett album som många av bandets fans har sett fram emot med skräckblandad längtan. Detta för att det senaste albumet, rockoperan The Astonishing, inte landade väl hos fansen. Lägg därtill att de två senaste albumen innan The Astonishing inte heller hör till bandets mer ansedda och man kan förstå att det har byggts upp en viss oro. Är Dream Theater som vi känner dem slut, eller har de mer att komma med?

För egen del kan jag säga att den oron inte direkt skingrades när man släppte albumets första spår Unteathered Angel som singel. Den är inte dålig, men den sveper inte iväg mig heller. Den ger mig ganska starka Outcry-vibbar, med skillnaden att Outcry hade en nerv som Unteathered Angel saknar.

Desto bättre blir det med Paralyzed. Den börjar med ett fläskigt gitarriff som sedermera backas upp av Manginis trummor innan de så småningom mynnar ut i en vers av ganska typiskt Dream Theater-snitt. Refrängen, eller egentligen bryggan, är riktigt bra och det är här vi verkligen känner igen bandet, inte minst mot slutet av låten då den byggs ut till något slags detour som tar oss genom diverse parallella tonarter innan den slutligen sätter landningen igen.

Fall into the Light flirtar mer med thrash. Inte en sida av bandet som jag personligen är så förtjust i, men då det mynnar ut i sedvanligt popiga refränger och skojiga instrumentala partier fungerar det bra även om verserna känns lite meh.

Egentligen är det först vid Barstool Warrior jag för första gången blir sådär till mig i trasorna som jag kan bli av riktigt bra musik. Det här är ganska mycket av essensen av vad jag älskar med Dream Theater, och med progrock överlag. Gitarriffet som öppnar låten, rytmsektionens studsiga markeringar och hur Myung växlar mellan att låta basen backa upp trummorna och att följa gitarren eller rent av lägga en stämma. Refrängen är sådär fantastiskt popig som bara Dream Theater kan leverera och komma undan med. Och anledningen till att de kommer undan med det utan att bli cheesy är att de håller det intressant genom att leka med rytmerna och hur man väljer att markera.

Room 137 är lite udda bara genom att vara en shuffle. Det är inte något man är van vid. Väldigt fläskiga gitarrer och trummor. Vers och refräng känns lite oengagerade. Det är ändå okej på något sätt. Inget album innehåller bara hitlåtar. Värt att notera är att det mig veterligen är första gången Mike Mangini står som upphovsman till en låt sedan han tog över trummorna i bandet för åtta år sedan.

S2N följer lite i samma spår. Mycket riffa och banka, men landar emellanåt i en snygg melodi och en bra refräng. Men sedan kommer At Wit’s End, som i likhet med Barstool Warrior innehåller det mesta av det jag lärt mig älska med Dream Theater; knasiga markeringar, snygga melodier, tunggung, fantastiska riff, vackra arrangemang, och en refräng som verkligen tar en dit man vill. Och därpå ett klassiskt Dream Theater-outro. Det enda frågetecknet är egentligen varför den här låten inte ligger sist på albumet. Outrot är nämligen som gjort för att runda av allting, ungefär som Count of Tuscany avslutar Black Clouds and Silver Linings.

Out of Reach är den enda renodlade balladen på albumet. Men det här är också en av de sköna grejerna med Dream Theater – att deras låtar ändrar karaktär och tempo. Så att det bara finns en renodlad ballad betyder inte att de smäktande och smöriga elementen saknas. De finns inbakade även i andra låtar. Men Out of Reach är den enda som skulle platsa på en av de Power Ballads-samlingar mitt tonåriga jag hånglade till. Och den funkar. Den når inte upp till The Spirit Carries On, Take Away My Pain, This Is the Life eller Wither, men det är det å andra sidan inte mycket som gör.

Pale Blue Dot avslutar det hela och har fått rätt bra betyg utifrån vad jag har läst och hört. Inte för att jag riktigt förstår varför. I mina öron är det ett av albumets svagare spår, tillsammans med S2N. Det betyder inte att den är dålig. Dream Theater gör inte dålig.Men det är mest riffa-banka och knaspartier staplade på varandra utan någon riktig förankring i ett melodiskt tema.

Ja, och så finns det ett bonusspår. Och där får jag ta tillbaka det där med att Dream Theater inte gör dålig. För Viper King är… dålig. Eller det kanske inte heller är rätt att säga, men det är liksom inte Dream Theater utan låter mer som standardhårdrock från 90-talet. Jag förstår verkligen inte varför man stoppar in den, och att dessutom kalla det bonus och få folk att betala dubbla priset för ett album som innehåller den här låten. Om jag fick motsvarande bonus av min arbetsgivare skulle jag betala tillbaka den.

Helhetsintrycket är att det här är ett bra Dream Theater-album. Lite ”safe” kanske, men det är inte en dålig sak efter experimentet med The Astonishing. Dessutom är avsaknaden av övergripande koncept i det här fallet av godo då det ger låtarna utrymme att leva. James LaBrie sjunger bra och jag tror att han sent omsider har insett sina begränsningar och håller sig i sin box så att säga. Safe, som sagt. Men som man säger, less is more. Gitarrerna är riktigt bra. Jag saknar något riktigt långt, episkt Petrucci-solo á la The Best of Times, men riffen och soundet överlag är fantastiskt. Jag gillar också att de verkar ha skruvat upp Myungs bas en aning och givit basljudet lite mer crunch. Därtill är Rudess, hans keyboards och hans flänga och fantastiska ljud mer i bakgrunden än på länge. Återigen, safe är lite av ledordet.

Trummorna beskrivs i positiva ordalag av de flesta. Jag får lov att anmäla en avvikande åsikt här. Ja, de låter bättre än på The Astonishing, men jag förstår inte riktigt lovorden för jag tycker fortfarande att det låter alldeles för mycket som en trummaskin. Jag vet inte riktigt vad det beror på men jag tycker att trummorna saknar dynamik. Det kanske är handlar om Manginis sätt att spela, eller överanvändande av triggade trummor, men det låter alltjämt för mekaniskt.

På det stora hela ett bra album som visar att gubbarna fortfarande kan.


Kommentarer stängda

The Room

Vi avbryter den här långa bloggtorkan med ett viktigt meddelande: Jag har hittat ett band jag gillar igen. Den här gången handlar det om progressive/power/oriental metal från Libanon, och kanske också det mest storslagna och ambitiösa projekt jag har snubblat över sedan jag upptäckte Angras Holy Land.

Bandet heter Ostura och The Room är, i likhet med nämnda Holy Land, deras andra album. Naturligtvis är det ett konceptalbum, eller kanske borde det rent av beskrivas som en metalopera, men det senare låter mer avskräckande. Jag ska ärligt medge att jag inte har satt mig in i storyn på djupet, men den beskrivs kretsa kring en ung flicka som tar sin tillflykt till ett låst rum, och ensam med sina egna tankar och känslor bygger ett eget universum där hon är skaparen. Jag har som sagt inte satt mig in i det på djupet och har därför inte mycket att säga om storyn eller texterna. Men musiken! Vid Odens stjärt, det här är bra!

Det inledande titelspåret och efterföljande Escape slår an tonen och visar var skåpet ska stå. Melodiöst tunggung med orientaliska kryddor som framför allt ger sig tillkänna i stråkarna, och storslagna refränger. Beyond fortsätter lite på det inslagna spåret och övergår sedan i ett av albuments höjdpunkter – Let There Be.

Let There Be öppnar med ett rullande piano och ensam cello innan en fullskalig orkester med pukor och allt fyller på. Elia Monsef inleder versen med en känsligare röst i moll för att sedan övergå till en mer typisk metalröst när han får sällskap av en distad gitarr. Och sedan, nästan utan förvarning, svävar hela alltet ut på en platå, en fantastiskt vacker refräng i superdur där Monsefs röst får sällskap av Youmna Jreissati, som albumet igenom gestaltar ”the girl”. Det här stycket rycker och drar i en hela vägen och det sparas inte på någonting. Horn? Klart vi ska ha horn! Det är filmiskt i sin episkhet.

Det går inte att gå igenom hela albumet ingående så vi hoppar till nästa höjdpunkt: Deathless. På nytt ett sådant där episkt stycke med en storslagen refräng och fullt orkesterpådrag. Darker Shade Of Black antyder åtminstone titelmässigt att det skulle vara ett svar på Procol Harums A Darker Shade Of Pale men musikaliskt finns det inte mycket likheter. Och sedan när man tror att man har hört allt det här albumet har att erbjuda utbryter Duality i något knäppt sönderhackat elektroniskt experiment, som om Skrillex bröt sig in i studion medan de andra sov.

Lagom till en hel timme musik passerat avslutas det hela med ytterligare en höjdpunkt i den tolv minuter långa Duality innan ett piano och en cello stillsamt rundar av i Exit The Room.

Det här albumet har allt jag älskar med progmetal: Tyngden, arrangemangen, kontrasterna mellan det hårda och det mjuka, melodikänslan och förmågan att måla med ljud. Och skickliga musiker. Ostura har som sagt inte sparat på krutet och för att inte lämna något av slumpen finns ett gäng renomerade gästartister med, som gitarristen Marco Sfogli, trumslagaren Thomas Lang, multiinstrumentalisten Arjen Lucassen (annars mer känd som soloprojektet Ayreon), och Prags filharmoniker. Jag sa att det var ambitiöst, eller hur?

Ska jag klanka ner på någonting så ska det väl vara de överpeppade trummorna. Jag vet, det är mer eller mindre genreobligatoriskt med det där groteskt fläskiga trumsoundet om man befinner sig i metaltrakterna, men det är inte mindre jobbigt för det. Det är märkligt att en genre så beroende av dynamik och nyanser som progressive rock/metal tillåter så onyanserade trumljud. Nu är albumet såpass fläskigt i övrigt att trummorna inte stör, även om jag hade föredragit ett mer naturligt sound. Jag vill höra att det är trummis vid trummorna, helt enkelt.

Men detta till trots – detta är ett fantastiskt album, och till de därute som har sniffat litet på Myrath eller Orphaned Land och tänker att det här med oriental metal nog inte är så dumt har 74 minuter att njuta av här.


Andra bloggar om: ostura, the room, musik, progressive, oriental, metal

2 kommentarer

Läsåret 2018

Så summerar vi ännu ett år och, i det här fallet, ett år av böcker. Förra året landade jag på 27 lästa böcker. Mitt mål för 2018 var därför att slå det. Och det gjorde jag med råge då läsåret 2018 landade på 36 böcker. En ökning på 33,3 %.

Övriga statistiska jämförelser med föregående år ser ut enligt följande:

  • Fördelningen mellan författarnas ursprungsland domineras återigen av Sverige och därefter engelskspråkiga länder som Storbritannien och USA. Undantagen utgörs av en holländare och en tysk skogvaktare.
  • Könsfördelningen är fortfarande snedfördelad med tonvikt på män; 29 av 36 böcker författades av män och 7 av kvinnor. Det ger en fördelning på 80,5 % respektive 19,5 %. Det gör faktiskt att snedfördelningen har ökat från föregående år.
  • 14 böcker, eller 39 %, är fiktion vilket lämnar övriga 22 böcker (61 %) till den bredare kategorin non-fiction, vilket till exempel inkluderar Julian Assanges självbiografi och Thomas Eriksons svammel om psykopater.
  • Endast en bok lästes på engelska: Tom Nichols The Death of Expertise.

Bäst och sämst då? Det finns mycket gott att välja på, men guldhumlan för bästa fakta går till Hans Rosling och Factfulness men Matthew Walker förtjänar ett hedersomnämnande för Sömngåtan. Guldhumlan för bästa fiktion går till Fredrik Backman och Björnstad. Fjolårsvinnaren Joakim Zander får ursäkta, inte ens ett signerat exemplar av hans Vännen räckte för att försvara titeln, och då ska det ändå nämnas att även det är en riktigt bra bok.

Hela listan från läsåret ser ut som följer.

TitleAuthor
Orden som formade SverigeElisabeth Åsbrink
Sömngåtan: den nya forskningen om sömn och drömmarMatthew Walker
The Death of Expertise: The Campaign Against Established Knowledge and Why It MattersTom Nichols
Landet där vad som helst kan händaLars Åberg
Utopia för realister: hur medborgarlön, öppna gränser och 15 timmars arbetsvecka kan bli verklighetRutger Bregman
Kamrat Spion: Om Sverige I Stasiarkiven (Comrade Spy: Sweden in the Stasi Archives)Bjorn Cederberg
Det vi kan stå forGeir Lippestad
En ängel I ArchangelskRobert   Harris
PatrioternaPascal Engman
The Emperor of Ocean ParkStephen L. Carter
VännenJoakim Zander
MünchenRobert   Harris
Viktors valViktor Barth-Kron
Factfulness : Tio knep som hjälper dig förstå världenHans Rosling
Min Jihad: Jakten på liberal islamHanna Gadban
WikiLeaks : historien bakom sajten som förändrade en hel världDaniel Domscheit-Berg
De kommer att drunkna i sina mödrars tårarJohannes Anyuru
Blod Eld Död: En svensk metalhistoriaIka Johannesson
Vi mot er (Björnstad, #2)Fredrik Backman
Amerikas födelse: Korset, guldet och svärdet i Nya världenMichael Azar
Själv – Kraften i egentidLinus Jonkman
Mios blues (Martin Benner, #2)Kristina Ohlsson
Lotus blues (Martin Benner, #1)Kristina Ohlsson
Nordiska myter – från Yggdrasil till RagnarökNeil Gaiman
BjörndansenAnders Roslund
”Memoarer är prostitution” : En omtvistad självbiografiJulian Assange
Björnstad (Björnstad, #1)Fredrik Backman
Frihet & fruktan: tankar om liberalismIsobel Hadley-Kamptz
Tempelbranden (Släkten, #3)Catharina Ingelman-Sundberg
Omgiven av psykopaterThomas Erikson
En äkta manDennis Lehane
Huvudet på en påleGunnar Wall
Introvert: Den tysta revolutionenLinus Jonkman
Två filter – Varför du har fel om nästan allt, men ändå inte vill ändra digAndreas Bergh
1918 – Året då Sverige blev SverigePer T. Ohlsson
Trädens hemliga liv: Vad de tänker, hur de pratar – en värld du inte visste fannsPeter Wohlleben

Jag kör inte med nyårslöften men lovar mig själv att försöka läsa minst lika många böcker kommande år. Gott nytt läsår!


Photo by Daniel Y. Go on Visualhunt.com / CC BY-NC

Kommentarer stängda

1500-talet skickade flaskpost och ville ha tillbaka sina idéer

EU har varit framme med stora klåfingret igen. Den här gången blev resultatet av den maniska viljan att lägga näsan i blöt att streamingtjänster som Netflix åläggs säkerställa att minst 30% av innehållet är producerat inom EU. Because fuck fri marknad!

Förutom att ryggmärgsreflexen borde protestera mot den här sortens reglering av kulturutbudet (paraboldebatten 2.0) så lär det leda till en försämrad upplevelse för kunderna. Som jag ser det har Netflix och andra aktörer två vägar att gå.

  1. Man ger sig ut på marknaden och köper rättigheter till diverse inhemska produktioner för att uppfylla kvoten. Eftersom det är makthavarna som efterfrågar det, inte kunderna, kan man tänka sig att man går på billigast möjliga alternativ. (För mer information om vad som händer när staten försöker styra över produktion och utbud, googla ”Sovjet”) Men även då kommer det att innebära en ökad kostnad i form av serverutrymme och licenser. Någonstans måste de kostnaderna räknas hem. Rimligen i form av ökade abonnemangsavgifter. Att få en ökad abonnemangsavgift för ett utbud man inte efterfrågat känns sällan eller aldrig motiverande.
  2. Det andra alternativet är förstås att skala bort en del av utbudet från utom-EUiska länder som USA, Kanada, Norge, Island, Australien, Indien, Hong Kong och vad ni nu vill, så att dessa sammanlagt inte utgör mer än 70%. Att ersätta fantastiska serier som australiska The Code eller norska Nobel med grekisk-makedonska komedier och bulgariska draman lär inte direkt höja kundupplevelsen.

Om önskan från politiskt håll är att bryta upp den amerikanska dominansen i utbudet så lär båda ovanstående alternativ bli direkt kontraproduktiva. Alternativ ett riskerar i bästa fall att inte göra någonting alls eftersom ingen ändå tittar på det inkvoterade utbudet. Om folk faktiskt tittar riskerar det istället att ge sken av att EU-länderna inte kan göra film och serier. Och vid alternativ två lär det inte vara det amerikanska utbudet som får stryka på foten, så vad vi står kvar med är sannolikt ett än mer amerikaniserat utbud istället för ett rikt utbud från världens alla hörn.

Nu har jag ingen aning om hur fördelningen av ursprungsländer ser ut på Netflix idag. Däremot är min upplevelse att Netflix redan som det är faktiskt presenterar en hel del titlar producerade inom EU, dessutom på flera inhemska språk. Tyska, franska, spanska, italienska, danska, svenska… Produktionerna finns där. Och utan att ha något annat belägg för det än min egen upplevelse så tror jag att det utbudet har ökat, att Netflix var mycket mer USA-dominerat för ett par år sedan. Så jag ställer mig lite frågande till om den här sortens reglering åstadkommer något som inte var på väg ändå, förutom möjligen att förstöra precis den utvecklingen då.

När inspelningar blir alltmer än internationell historia spelar ursprungslandet allt mindre roll, och en produktion kan ha flera ursprungsländer. Mina avkommors favoritserie Lego Ninjago har till exempel Danmark, USA och Kanada angivet som ursprungsländer. Hur räknas det mot kvoten? Gills det, gills inte, eller räknas det som en tredjedel? HBO-serien Vikings är en kanadensisk produktion, men är inspelad på Irland. Är det en EU-produktion eller inte? Exemplen kan göras många fler, men jag tror att min poäng framgår.

Det här är fortfarande samma föråldrade idé som gav oss regionskodningar på DVD-skivor, som gör att musik ges ut på vissa marknader men inte andra, och som givit oss geoblocking som leder till att du inte kan fortsätta titta på din favoritserie eller lyssna på en viss artist på Spotify när du korsat en röd linje på en karta. Det är en kvarleva från kolonialtiden då länder med kanoner och imperieambitioner satte sig ner vid ett bord och delade upp världen mellan sig, utan att bry sig det minsta om vad människorna som befolkade den tyckte om saken, och liksom kolonialtiden i stort är det en idé som borde förpassas till historiens soptipp.

Internet bryr sig inte om dylikt. Internet skiter högaktningsfullt i gränser på kartan. Internet har rivit de naturliga hindren för att sprida information och kultur världen över, och kommer att kringgå de artificiella hinder som sätts upp av upphovsrättsindustrin och dess folkvalda (nåja) lakejer också.

Streamingtjänsterna har i mångt och mycket lyckats med vad upphovsrättsindustrins kostymgorillor så länge misslyckades med: Att sätta stopp för piratkopieringen. Tänka sig att lösningen var att tillhandahålla bättre lösningar, inte artificiella hinder. Vem hade väl kunnat ana? Men om man nu från politiskt håll fortsätter att även försöka kvadda streamingtjänsterna genom att försämra och/eller fördyra utbudet – gissa vad som händer sedan…


Photo by falco500 on Foter.com / CC BY-ND

Andra bloggar om: streaming, eu, netflix, kultur, film, serier, klåfingrighet

Kommentarer stängda

Och ni undrar varför politikerföraktet växer

Efter IT-skandalen på Transportstyrelsen som uppdagades för drygt ett år sedan fick inrikesminister Anders Ygeman och infrastrukturminister Anna Johansson avgå. Ygeman fick dock snabbt ett nytt förtroendeuppdrag som gruppledare för Socialdemokraterna. I dagarna presenterade han namnen på de ledamöter som blir ordförande respektive vice ordförande i de utskott som Socialdemokraterna tilldelats ordförandeskapet för. Ett av namnen? Anna Johansson, som blir gruppledare för Arbetsmarknadsutskottet. Ygeman själv omnämns som favorit att ta över som partiledare efter Stefan Löfven, enligt en enkät som Expressen skickat ut till förtroendevalda socialdemokrater runt om i landet.

Och ni undrar varför politikerföraktet växer.

Inför valet skulle vi matas med mer floskler än normalt för att sedan stoppa en lapp i lådan och på så vis rösta fram en ny riksdag, som i sin tur ska utse en ny regering. Det går… sådär. Istället för att begrava yxan efter att ha ägnat slutspurten inför valet åt diverse smutskastning så fortsätter man bara på den inslagna vägen. Lägg därtill ett par veckors tjafsande om vems block som egentligen är störst och sandlådenivån är fullkomlig.
”Mitt block är större än ditt block!”
”Nähe, mitt block kan spöa ditt block!”
”Jag vill inte vara kompis med dig för du har inte lovat på hedersord att du inte tänker leka med Jimmie!”
”Han tog min hink!”

Och ni undrar varför politikerföraktet växer.

Den 21:a mars 2012 röstade riksdagen sent omsider, och med stor majoritet, slutligen igenom det kontroversiella datalagringsdirektivet. Samtliga riksdagspartier bedyrade unisont att det här inte alls var något man ville göra, men man var tvungna för att stora stygga EU tvingade dem.
Den 8:e mars 2014 ogiltigförklarade EU-domstolen datalagringsdirektivet, som bedömdes strida mot EU:s rättighetsstadga. Och då sa riksdagen… att det skiter de i lagarna som direktivet krävde är redan stiftade och de gäller i Sverige även om direktivet underkänts, pilutta er!

Och ni undrar varför politikerföraktet växer.

Hela det här käbblet om regeringsbildandet är rent löjeväckande. Det tilldöms dessutom orimligt stor betydelse. För att sätta saker i perspektiv:

  • Under 541 dagar 2010-2011 var Belgien utan regering. Belgien ligger kvar där det ligger och mig veterligen utlöste regeringskrisen inga svältkatastrofer, inbördeskrig eller tyfusepidemier.

  • I sex månader 1970 gick Irlands banker i strejk. De trodde att de skulle kunna lamslå landet och därmed få sin vilja igenom. Irländarna idkade istället byteshandel, skrev checkar och allehanda skuldsedlar till varandra istället när de inte kunde komma åt några kontanter. Centralt i detta nätverk av spontan ekonomi: Pubarna. Effekten på ekonomin var hur som helst överraskande liten. 
  • Den 2:a februari 1968 gick New Yorks sopgubbar i strejk efter att förhandlingar om nya avtal strandat. På en vecka hade mängden sopor på New Yorks gator växt till ett sopberg på drygt 100 000 ton. Den 10:e februari klev New Yorks guvernör in och gav ett erbjudande som sopgubbarna accepterade.

Var och en kan dra sina egna slutsatser av ovanstående lista. Men det kan vara så att somliga överskattar sin egen betydelse.


Andra bloggar om: politik, sandlåda, politikerförakt

Bild: Photo by Nina Matthews Photography on Foter.com / CC BY-NC-SA

Kommentarer stängda

Det som inte syns

Hockeymålvakten Robin Lehner, nu i New York Islanders, berättar öppet och naket om sin psykiska hälsa i The Athletic. Eller snarare om sin psykiska ohälsa. Han beskriver hur processen till att söka hjälp började förra säsongen då han spelade i Buffalo Sabres men också hur det här är ett odiagnosticerat problem han har dragits med sedan länge och alltså inte den Buffalo-framkallade ångest och alkoholism som de flesta av stadens sportfans drabbas av.

Det är en stark text och jag tycker att den förtjänar att läsas. Det finns fortfarande en hel del stigma kvar runt ämnet psykisk ohälsa, även om vi har kommit en bit på vägen, och jag inbillar mig att stigmat är mycket starkare inom idrotten där mottot annars alltid tycks vara ”bit ihop”. Eller, som Per Elofsson en gång sa: ”Det är bara att bryta ihop och komma igen”. Känsliga konstnärer som målare, författare eller musiker får förstås vara deprimerade och allmänt psykotiska – uppfattningen bland allmänheten är väl snarare att det är ett krav, men tuffa hockeyspelare som har som jobb att stå i vägen för puckar? Det går inte riktigt ihop.

Därför är det så viktigt att en spelare som Robin Lehner talar ut. Det bör också nämnas att NHL senaste året eller så har pratat en hel del om psykisk ohälsa. Dels som följd av de många hjärnskakningar sportens utövare drar på sig och förståelsen för vad effekterna av dessa blir, men också rent allmänt. Så stigmat är på väg att lösas upp ytterligare. Kanske hade inte Lehner gått ut med det här om inte ligan redan hade börjat prata.

Men trots att det har pratats en hel del om ämnet de senaste åren lever många missuppfattningar kvar. Depression uppfattas som ett tillfälligt tillstånd av att vara ”låg”, kanske till följd av motgångar. Medicinen är att ”rycka upp sig”. ”Bit ihop”. Och eftersom det finns den missuppfattningen så utgår man någonstans från att framgångsrika människor med familj och god ekonomi inte är deprimerade. För då har man ju inget att vara deprimerad över.

Det är precis det som är grejen med depression! Det är ett tillstånd där man inte förmår uppleva glädjen av sina framgångar, av sina barn, av materiellt välstånd. Det är frånvaron av lycka på samma sätt som mörker är frånvaron av ljus. Depressionen är inte symptomet på denna frånvaro. Den är orsaken. Depression är en själens rullgardin som stänger allt ljus ute. På sätt och vis är det ännu sorgligare att ”ha allt” och inte kunna känna glädje över det, på samma sätt som ensamhet i en lappkåta verkligen är ensam men sannolikt inte alls lika vedervärdig som att vara ensam i en storstad.

När jag har berättat för folk om min depression uttrycker de ofta förvåning. Jag förstår det. För det syns inte utanpå. Jag klarar av mitt jobb. Jag kan umgås med folk, skämta och ha genuint roligt. Det är bara det att det där roliga inte går att sätta in på kontot över positiva erfarenheter. Det hjälper för stunden och humor är en utmärkt sköld, men när alla andra gått hem ska jag fortfarande stå ut med mig själv. Det är, precis som Lehner beskriver, att vara ensam i sin egen hjärna som är problemet.

Jag hoppas att så många som möjligt läser Lehners berättelse och tar till sig den. För bevisligen kan man nå den absoluta eliten på sitt område, håva in pengar och leva drömmen och ändå inte bli kvitt sina demoner. Man kan hålla skenet uppe, fortsätta prestera och samtidigt fortsätta gå sönder inombords. Man kan uppenbarligen göra det väldigt länge. Jag hoppas att Lehner får den hjälp han behöver för att kunna njuta av resten av sitt liv, och jag hoppas att hans berättelse hjälper andra att skaffa sig den hjälpen.


Bild: Foter.com

Andra bloggar om: robin lehner, psykisk ohälsa, depression

Kommentarer stängda

Rullande huset på prärien

I dagens Gefle Dagblad kan man läsa om Lisa som övergivit det konventionella boendet och tagit sin tillflykt till en husbil. Lisa är van vid att bo trångt och trött på att flytta, och då verkade husbil som ett bättre alternativ. I artikeln lyfts den uppenbara fördelen med mobilitet och allt vad det medför i form av frihet och varierad utsikt. Själv drabbas jag av klaustrofobi bara av att se bilderna, men vi är alla olika.

Men så kommer det till miljömedvetenhet. Lisa medger att en ombyggd skåpbil från -79 kanske inte är det mest miljövänliga alternativet och det går ju åt en del bensin, men i gengäld gör Lisa av med förhållandevis lite vatten och el och hoppas att det således jämnar ut sig.

Och det kanske det gör. Lisa kanske rent av hamnar på plus i sitt miljö-scorecard. Miljöpåverkan är så komplext och har så många faktorer att det snabbt blir oöverskådligt för oss vanliga dödliga. För mig personligen gnisslar det ändå lite när någon puttrar runt i en fyrtio år gammal bensinslukare i tretonsklassen och hoppas kompensera det med att använda mindre el och vatten. Utsläppen från bilen har en direkt påverkan på närmiljön, till skillnad från elen. Elens påverkan beror i sin tur i allra högsta grad på hur den framställs, men mängden el från kol- och dieselkraftverk i Sverige lär vara försumbar. Ur utsläppshänseende borde således alla ansträngningar att använda mer el istället för bensin vara att föredra, både för närmiljön och för klimatet. (Därmed inte sagt att det inte finns andra miljöproblem att ta hänsyn till med andra metoder att framställa el, inte minst med vattenkraft.)

I artikeln säger också Lisa att det kanske vore miljövänligt att bo i ombyggda gamla skåpbilar så länge de är stationära och inte kör runt så mycket. Jag är inte helt säker på det. Bilar släpper inte bara ifrån sig skit i form av avgaser från förbränningsmotorn, även om det är den största och mest uppenbara miljöpåverkan. Små otätheter och korrosion gör att även parkerade bilar förorenar sin omgivning. Min gissning är att en plåtburk från 1979 inte är byggd med riktigt samma hänsyn eller ens kunskap om miljöpåverkan som idag, och att den inte direkt blivit tätare med åren.

En slags camping bestående av sådana fordon skulle förmodligen inte alls vara fördelaktig ur miljösynpunkt utan snarare gradvis förgifta marken de står på. Om vi ska bo på det viset ska det väl snarare vara i något slags kojor eller baracker? Man kanske rent av kan stapla dem på varandra? Eller bygga betonglådor som rymmer flera såna kojor invändigt? På så sätt får fler människor plats på samma yta. De skulle kunna ha olika storlekar för att inhysa olika stora familjer, men dra nytta av gemensamma ledningar för vatten och avlopp och dela på kostnaden för uppvärmning, sophämtning, etcetera. Vilken grej va?

Nu har jag inte alls för avsikt att klanka ner på Lisa val av livsstil. Tvärtom applåderar jag det. Det kräver mod att bryta mot konventioner och gå sin egen väg, och det kräver både disciplin och ansträngningar att välja en sådan livsstil. Så kör hårt! Vi behöver fler som väljer alternativa vägar, inte färre. Det är först och främst bra för individen (pursuit of happiness och allt det där) men jag är övertygad om att det också är bra för samhället i stort. Och kanske rent av för planeten. Ju mer lika vi lever desto större är risken att vi blir en gräshoppssvärm som bara lämnar månlandskap efter oss.

Så jag beundrar verkligen Lisa och alla andra som väljer alternativa vägar. Jag skulle bara önska att fler alternativa vägar handlade om att utnyttja nya möjligheter istället för detta ständiga romantiserande av Lilla huset på prärien.


Photo by Neal3K on Foter.com / CC BY-NC-ND

Kommentarer stängda

Tröttast hittills

Liberalernas valfilm är nog den tröttaste jag har sett hittills. Ett antal olika röster läser innantill i ett manus medan filmen växlar mellan diverse stillbilder och textbudskap i vit text på blå bakgrund a la Anslagstavlan. Textbudskapen förvirrar mer än förtydligar eftersom det är svårt att läsa och lyssna samtidigt, i synnerhet som flera av rösterna har dialekter som inte är alldeles lätta att förstå för oss icke reservdanskar. Och för att göra det ytterligare svårare att förstå vad som sägs har man lagt på bakgrundsmusik som är alldeles för högt uppskruvad i förhållande till budskapen.

Så med allt detta sagt – vad vill då Liberalerna? (Notera här att jag redan skrivit partinamnet två gånger utan citationstecken och förstå kraftansträngningen bakom det.) Det är inte helt klart. Alltså förutom svårigheterna att sålla fram budskapen. Det är bra med idéer för annars hade ingen månlandning skett och det är dåligt med neddragningar i den personliga assistansen. Och därför ska man rösta på Liberalerna. Men det framgår inte på något sätt vad man vill göra åt det. Nu förväntar jag mig inte att det ska kunna förklaras i en valfilm, men att bara vräka på med ord utan att få en röd tråd genom det? Det fungerar inte på mig.

Och så kommer vi då till mitt stora aber när det gäller Liberalerna: Nämligen deras liberala förhållande till liberalism. Under rubriken ”Framtiden är tillåtande” läser en mansröst upp följande:

Finns det något mer hopplöst och omodernt än människor som vill bestämma hur andra ska leva? Som har synpunkter på hur andra människor klär sig, vem de älskar, vad de tror på eller vad de heter? Vi är liberaler, så vi tillåter det mesta.

Jo. Utom cannabis, sexarbete eller digitalt privatliv. Eller att föräldrar själva ska få avgöra vem som är hemma med barnen. För där går fan gränsen! ”Liberalt” betyder i Liberalernas fall ”marginellt mindre sossiga än sossarna”. Det räcker inte i min bok. Och att döma av de oengagerade uppläsarna i valfilmen så tror de inte ens på det själva längre.

Och ingen mat fick vi heller.

2 kommentarer