Vad gjorde Åmsele-mördaren på en öppen anstalt? Hur kan det vara möjligt för en trippelmördare att åla ut genom ett fönster, kliva över ett fyrtio centimeter högt staket och försvinna? Jag jobbar på en industri där hela området är omgärdat av flera meter höga stängsel med taggtråd högst upp, och hela området är kamerövervakat. Det är alltså svårare att ta sig ut från min arbetsplats än från en öppen anstalt i Finland!
Sen kom givetvis alla kvällstidningsspekulationer på skam. ”Juha kan vara på väg till Sverige” är ingen nyhet till att börja med. Det var förvisso sant att han kunde ha varit på väg till Sverige, men han kunde lika gärna ha varit på väg till Kanarieholmarna, Sydpolen eller till sin mormor. Och varför folk i Åmsele skulle bli så uppskrämda förstår jag inte heller. Om jag var Juha var Åmsele det sista stället jag skulle försöka gömma mig. Om det är någonstans han kan vara säker på att inte hitta vänner så är det just i Åmsele. (Jo, jag förstår såklart att grannskapet tycker att det är otäckt att ett as som Juha var på fri fot).
Till slut visade det sig att han satt och tryckte i Helsingfors. Så då blir det väl till att skriva om tv-bönder och Britta Spjuts fittchock istället. Och den där jävla Fuglesang. Kan de snälla skjuta ut fanskapet i rymden så att det slutar blippa omkring en massa nedräkningar på alla tidningars websidor?
När de ändå skjuter upp honom kan de väl passa på att trycka in några fler i raketen, eller knyta fast dem på utsidan. Några spontana förslag: Robinson-Robban, Linda Rosing, Linda Skugge, Per Bjurman, ungefär alla dansband, Färjestad, Peter Jihde… Jag skulle kunna fortsätta tills den där raketen är så fullastad att den inte kommer att lyfta en meter från marken.
Det får bli något för rymdminister Maud Olofsson att bita i!
Jag såg en snutt av Rosenberg på tv4 när jag gick till sängs igår kväll. Programmet handlade om svenska språket, och eftersom det är något som intresserar mig mycket tyckte jag att det kunde vara intressant att höra vad som sas, och jag irriterade mig rent av en aning över att inte ha sett programmet från början. Det gick över, kan man säga.
Gästerna runt bordet var:
Ebba Witt-Brattström, professor i litteraturvetenskap och känd avhoppare från Feministiskt initiativ. Jag minns att hon skrev en bitsk och mycket träffsäker artikel om den så kallade miljonsvenskan som hon fick mycket skit för eftersom hon a) inte var tillräckligt pk och b) hade rätt.
Fredrik Lindström, programledare, författare och lingvistikforskare. Känd från Hassan och Värsta språket och behöver ingen närmare presentation. Brukar ha mycket vettiga saker att säga om språket.
Manuel Cubas, skådespelare och regissör. Helt okänd för mig.
Susanna Alakoski, författare. Också helt okänd för mig, men tydligen Augustprisnominerad med sin roman Svinalängorna.
Upplagt för intressanta samtal kunde man tro. I synnerhet var jag nyfiken på att höra vad Witt-Brattström och Lindström skulle ha att säga, eftersom bägge uttryckt åsikter som jag kan instämma i, men ändå verkar stå en bit från varandra.
Det blev inga intressanta samtal. Jag hann uppfatta att alla fyra ansåg att det är viktigt att kommunicera och att bra kommunikation handlar om att undvika missförstånd och få fram det man vill ha sagt. Ungefär så. Sen utmynnade samtalet i ett kackel som jag aldrig sett motsvarighet till där till slut alla fyra gäster satt och pratade samtidigt – jag kunde inte uppfatta någonting av vad som sas – och Rosenberg försökte förgäves styra upp samtalet. Till slut klippte producenten bara av eländet och körde reklam istället. Bra kommunicerat hörni!
Två ämnen som togs upp var internetsvenskan och det engelska språkets inflytande. På det senare hade Lindström en poäng i att det faktiskt är vårt eget ansvar att översätta uttryck. Språket är ingenting färdigt som höggs i sten kring Gustav Vasas tid. Finns det inget ord på svenska för de nymodigheter som kommer in i t ex affärssvenskan? Uppfinn det då!
På det förra ägnade man sig åt att förklara att internetsvenskan mer följer talspråkets uttrycksform än skriftspråket, vilket är sant, men sen begick man misstaget att bunta ihop mail, chat och bloggar. Vitt skilda plattformar, enligt min mening. I sms, IM-kommunikation, chat och även mail kommunicerar man oftast med en enskild person och behöver inte uttrycka sig särskilt noga för att bli förstådd – personen i andra änden är den enda mottagaren. På så sätt liknar det talspråket, rent behovsmässigt. Kommunikationen är direkt. I sms-sammanhang har man dessutom ett begränsat antal tecken att uttrycka sig med vilket föder ett alldeles särskilt behov av att förkorta och det ger en del kreativa lösningar. Som de säger: Nörden är uppfinningarnas moder.
Bloggar däremot är något annat och jag kan inte påstå att jag sett särskilt mycket av internetsvenska där. Det beror kanske på var man letar. Witt-Brattström tog upp att vaba (vård av barn alltså) som exempel på internetsvenska. Jag håller inte med. VAB är en vedertagen förkortning och vaba är således bara en naturlig förlängning av det. Det kan inte vara många som inte förstår det uttrycket. Möjligen ser det lite konstigt ut i skrift, men satt i sitt sammanhang har jag svårt att se hur det skulle missförstås.
Sen kollapsade samtalet som sagt, och i reklamen stängde jag helt enkelt av teven för att behålla en del av illusionen att dessa kommunikationsvetare också klarar av att kommunicera i praktiken.
En ung kvinna av estniskt ursprung kör av vägen och kriminalinspektör Maria Wern skickas till olycksplatsen. Kvinnan klarar sig med lindriga skador, men Maria Wern känner att allt inte står rätt till. Varför slutar inte det lilla skrubbsåret på kvinnans knä att blöda? Och varför vägrar hon att åka till sjukhuset?
Kort därefter kallas Maria Wern till Cheironkliniken, ett exklusivt privatsjukhus där man specialiserat sig på provrörsbefruktning. En kvinna har i desperation tagit sitt liv.
Mellan den unga estniska kvinnan och den döda på privatsjukhuset visar det sig snart finnas ett samband…
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här boken eller om Anna Janssons författande. Bitvis är det riktigt trevlig läsning, och bitvis ganska tråkigt. Precis som med Anne Holt så tycker jag att historien störs för mycket av privat relationsbjäfs, dock inte alls i samma utsträckning. Inget ont i att ta med lite om karaktärernas privatliv, så länge det inte kommer ivägen för den historia man försöker berätta. Tyvärr tycker jag att även Anna Jansson gör sig skyldig till just det.
Även språkligt är boken ojämn. Jag får en känsla av att Jansson inte riktigt kan bestämma sig för om hon vill skriva en poetiskt väldoftande prosa eller en rapp, spydig dito. Hon visar prov på talang i bägge riktningarna, ibland. Jag vet inte om det skulle lyckas bättre om hon bestämde sig för det ena eller det andra, men när Jansson är som bäst är hon ganska bitsk och humoristisk. Hon bjuder till exempel på en mycket målande beskrivning av en finlandskryssning, och höjdpunkten är hennes karikatyrdansband som står för underhållningen.
LarsRunes orkester intog luftrummet. Rundgång i högtalarna. En lindrigt nykter tekniker trevade runt nedanför scenen. ’Aldrig mer får jag se dig. Inte höra din röst’, skrällde Rune och Lars instämde smäktande på sin saxofon. I refrängen höjdes ett halvt tonsteg. Samfällt sträckte man ut höger ben. Det var hela koreografin. Och sen tillbaka med benet i versen. Lars blev lite på efterkälken där, både med benet och med saxofonen. Men det verkade inte bekymra honom nämnvärt.
Mer sånt, Anna! Och mindre ”du är min allra goaste vän” och ”har du tvättat Emils overall?” så blir det riktigt bra.
Mitt helhetsintryck av Må döden sova är som synes splittrat. Vore jag på mitt grinigaste skulle jag antagligen kunna fokusera på de negativa bitarna och såga boken, och vore jag generös i överkant skulle jag kunna säga att det är en bra bok. Faktum är dock att den är både och; man får ta det goda med det onda, som det heter. Eller någon annan klyscha som LarsRunes skulle kunna rapa ur sig på en knullkanot.
Nu har jag lyckats importera min gamla blogspotblog An effete feminism tofu hit. Det krävde sin man. Först fick jag skapa en blogg på wordpress.com och importera dit och därefter exportera den hit. Och inte heller det gick smärtfritt då jag gjorde lite fel, installerade plugin, gjorde om, fick dubletter, deletade allt post för post (suck!) och gjorde rätt. Och nu borde det fungera. En del poster ser säkert konstiga ut, men de ligger så långt bak i tiden att det kvittar – ingen kommer att läsa dem ändå. :)
Återstår nu att få in poster och kommentarer från gammelhumlan – det är trots allt texter som jag har lagt ner betydligt mer på att skapa än vad jag gjorde på blogspot som mest var en plojblogg möjligen en övning i att vara spydig. Något jag lyckades ganska bra med.
I en artikel i SVD berättar en bekant till mig, Marit Baer, om att växa upp i två världar; den svenska och den samiska. Det finns mycket man skulle kunna säga om hur samer behandlats i det här landet, men Marit berör något annat viktigt:
Min kultur och min uppväxt är jätteviktig för mig. Det känns som att många svenskar saknar det i sina liv.
Och senare:
förr fanns det många föräldrar som inte lärde barnen samiska, nu är unga mer angelägna att lära sig.
– Man får lov att vara stolt.
Just! Man får lov att vara stolt, så varför ber vi svenskar om ursäkt för vår existens? Svensk kultur förminskas till att användas som skällsord (”typiskt svenskt”) eller till köttbullar och små grodorna. Vad mer? Jag vet inte, jag har fått lära mig att svenskt är dåligt.
Jag betackar mig för medhåll från nationaldemokrater och annat rasistiskt, förlåt kulturpluralistiskt, pack – det här handlar om något annat. Den här oförmågan att ta vara på vår egen kultur är själva anledningen till att motsättningar uppstår. Svenskar med en svag kulturell identitet är avundsjuka på invandrare som verkar ha en mycket starkare dito, och invandrare i utanförskap har svårt att respektera det svenska. Kan vi klandra dem, när vi inte kan respektera det själva?
Varför i helvete kan vi inte erkänna svenska som officiellt språk i Sverige? Jag tycker att det är självklart att samiska ska vara erkänt som ett minoritetsspråk – Marit har rätt till sitt språk – men varför på bekostnad av mitt? Har inte jag rätt till mitt språk? Jag undrar om det finns något annat land i världen där det egna språket inte är officiellt, och jag undrar hur Sverige har gått så överstyr i sin politiska korrekthet att det uppfattas som en kränkning mot andra att respektera sig själv.
Vi håller på att förgöra oss själva. Tidningarna tävlar om hur många planeter vi kommer att behöva för att tillgodogöra våra behov inom en snar framtid. Djurarter dör ut, oljan tar slut, allt går åt helvete i tvåhundra knyck. Vi har nått vägs ände, slutet är nära, det finns ingen återvändå, allt var bättre förr.
Allt var inte bättre förr! Allt blir inte bara sämre. Se bara här:
Nog verkade det ganska kört när folk såg ut så här, men vi tog oss förbi det, eller hur?
Herregud, hur tänkte man? Snacka om att måla in sig i ett hörn. Jag menar, hur ska de här killarna någonsin kunna skriva om något annat än bilar, brudar och party? Till saken hör att Poison faktiskt har skrivit mer eftertänksamma låtar än så, men de lär aldrig någonsin få något erkännande för det.
Killen längst till vänster ser ut som en kvinnlig singer/songwriter som jag inte kan placera (nån som vet vem jag tänker på?), CC DeVille har en alldeles för stor kavaj och snubben längst till höger är ensam orsaken till hålet i ozonskiktet. Bret Michaels ser ut som sitt ex, Pamela Anderson. Det är inte omöjligt att hon pumpat in allt silikon i ett försök att se kvinnligare ut än Bret, och sen dumpat honom då det inte hjälpte.
Men vi tog oss förbi det där. Vi överlevde. Det ger lite framtidstro. Kunde vi överleva åttiotalets modekris kan vi klara det mesta. Men vi måste ge akt på att de mörka krafterna ständigt lurar runt hörnet. Sofi Fahrman har i ett år försökt övertyga oss om att hög midja är snyggt, de toktajta jeansen är tillbaka, liksom hockeyfrillan och knullrufset. Och i skymundan har Poison gjort comeback. Ser vi inte upp kommer vi snart att ha pastellfärgade benvärmare och axelvaddar igen.
Snubben till vänster ser ut att vara hur gay som helst, CC och liraren till höger ser nyvakna, nyskrämda och jävligt nerdekade ut, och Bret Michaels ser fortfarande ut som Pamela Anderson. Snälla Bret, du är fan fyrtiotre bast. Du kan väl åtminstone skaffa dig nån schysst pundarlook istället, som en riktig rocker? Och sluta pluta med läpparna!
Wikipedia berättar en del intressant om Poison. Till exempel kan man läsa om hur bandet splittrades i början av nittiotalet för att Bret Michaels och CC DeVille klöstes och drog varandra i håret backstage på en MTV-spelning. Man kan också läsa om att inspelningen av bandets sjätte album avbröts efter att Bret Michaels kraschat sin Ferrari och brutit en nagel. Det är det jag alltid har sagt; kvinnor ska inte köra bil. Antagligen satt han och bättrade på sminket i backspegeln när olyckan inträffade. Ok, han bröt några revben och slog ut fyra tänder också, vilket är extra skoj då albumet heter Crack a smile… and more.
När jag skaffat barn ska jag skrämma dem med såna här bilder. ”Om du inte äter upp gröten kommer CC DeVille och tar dig!” Det borde få ungarna att både hålla sig borta från den sleaze/glam som vi bara lyssnar på när ingen annan hör, och att äta upp gröten. Två flugor på smällen.
(Hela inlägget är skrivet med Poison i hörlurarna)
Den 17:e juli 1996 störtade TWA flight 800 utanför Long Island, New York. Alla 230 ombord omkom. Händelsen har givit upphov till mängder av olika spekulationer och konspirationsteorier, och kring detta har Nelson DeMille skrivit en roman.
Boken utgår ifrån den före detta polisen John Corey som nu, tillsammans med sin fru, arbetar på en federal antiterrorismavdelning. Coreys fru har en gång i tiden arbetat med fallet och nu fem år senare blir Corey nyfiken (och manipulerad). Eftersom han tycker om att lägga näsan i blöt gör han just det, med resultatet att han rör upp en hel del skit som många helst ser ligger kvar på botten.
Nelson DeMille är en knepig författare som jag inte blir klok på. Jag har läst åtminstone tre av hans böcker tidigare; Katedralen, Generalens dotter och På heder och samvete och fått vitt skilda uppfattningar om honom. Generalens dotter är en riktigt bra bok som också har blivit en hygglig film med John Travolta och James Woods. På heder och samvete å andra sidan är en riktigt långtråkig historia som går på tomgång största delen av de sexhundra sidorna. Katedralen, som också var den första DeMille jag läste, är en välskriven och spännande historia där några IRA-avfällingar förskansar sig i en katedral i New York. Här bygger DeMille gradvis upp spänningen; det finns motsättningar inom gruppen i katedralen men det finns också olika intressen på utsidan. En del vill ha en fredlig lösning, andra vill bara döda. Och sen avslutar DeMille sitt verk med att göra en littärer motsvarighet till målarens ”äh!” och kludda över hela tavlan med en bred pensel svart färg.
Tillbaka till TWA flight 800 då. John Corey är en bra karaktär. Spydig, rolig, uppkäftig. Lite för rolig till slut, det blir mättat. Men ändå, helt ok. Och DeMille berättar på ett rappt och engagerat sätt, mil ifrån den tråkiga På heder och samvete. På det hela taget är det några timmars underhållande läsning där Corey försöker lägga ett fem år gammalt kriminalpussel (och strö sarkasmer omkring sig) där någon verkar ha gömt pusselbitarna. Och slutet är, minst sagt, överraskande. Om det är bra låter jag däremot vara osagt.
Själv jobbar jag på att försöka få IE att inte fucka upp inmatningsrutan vid kommentarer. Det visar sig struligare än jag först trodde. IE förstår inte så bra. Tänk så mycket lättare det skulle vara för mig och många andra om folk insåg det och använde t ex Firefox istället.
Dessutom jobbar jag på att importera min gamla blogg. Det lät sig inte göras rakt av, men genom att starta en blogg på wordpress.com kunde jag importera den dit, och därifrån borde den kunna flyttas hit.
Utöver det jobbar jag som ett as just nu. Vilket visade sig i dagens lönebesked, och det var ju trevligt, men vetskapen om att jag kliver på 22:30 inatt och jobbar till 07:00 för att sen försöka toksova några timmar och vara tillbaka på jobbet 14:10 och jobba nästan nio timmar till är inte helt tillfredsställande. Jag har iofs fått dispens att börja 16:00 men vaknar jag i tid så vill jag bara få skiten överstökad.
Inmatningsrutelagande, gammalbloggimporterande och övrigt skrivande lär få vänta tills vansinnesdygnet och efterföljande slapparhelg är överstökad. Väl mött då.
Såpan som är Linda Rosing snurrar vidare. Bara häromdagen kunde vi läsa att hon skulle bli popstjärna (igen – hon har ju varit ”popstjärna” en gång tidigare med en urusel låt). Vad hände med Unika Partiet? Ligger det på is, eller har partiledare Rosing så gott om tid och energi att hon kan ägna sig åt flera karriärer samtidigt? Hon har många strängar på sin lyra, vår tusenkonstnär.
Inte nog med det: Nu är det dags för utvik igen. Detta trots att hon tidigare sagt att hon inte ska vika ut sig igen, att hon inte rekommenderar det till någon och att hon vill vara en förebild för unga tjejer – och unga tjejer borde inte vika ut sig. Det var kanske bara taktik? Hon kanske vill slippa konkurrens från de yngre brudarna? Frågan är om någon tagit fasta på hennes råd – som politiker lyckades hon samla in tvåhundra röster så hon är bevisligen en skicklig opinionsbildare.
I artikeln säger den kloka kvinnan att utviket görs för en ”kreddig tidning” (kreddig är tydligen det kreddigaste ordet just nu och om jag skriver det tillräckligt ofta kanske min blogg också blir kreddig) och att hon inte tyckte att det var någon idé att sitta hemma när hon har en kropp som går att leva på. Hon tyckte tydligen inte heller att det var någon idé att stå vid sitt ord.
Vidare säger Linda Rosing att:
Det sjuka är att jag får reaktioner på vad jag än gör. Jag känner mig otroligt kränkt av alla människor som bara hackar på mig. Jag vet att det kommer att bli kalabalik, men jag skiter i vad andra tycker.
Snälla Linda. Du lever på de där reaktionerna. Och om du skiter i vad andra tycker, hur kommer det sig att du känner dig så otroligt kränkt? Du kan ju inte uttala två meningar i rad utan att säga emot dig själv, men vi ska ta dig på allvar när du brinner för politiken och de svaga i samhället, när du lägger ner modellandet för att bli ”seriös” och när du ska bli popstjärna?
På frågan om hon ser något problem i sin roll som förebild för unga tjejer nu när hon viker ut sig igen, svarar hon:
Nej. Jag uppmanar inte unga tjejer att vika ut sig. Jag är 32 år och vet hur branschen funkar.
Ja just det. Det var därför du gick ut med att du skulle vika ut dig för Playboy, samtidigt som Playboy sa ”va? vem?”. Du vet hur branchen fungerar? Jag tror att det sitter en snubbe nånstans och är jävligt nöjd med att ha lurat till sig en avsugning på Spy Bars toalett under cover som agent för Playboy.
I en anslutande artikel kan vi läsa att Fadde inte visste någonting. Som alla vet bygger alla stabila förhållanden på hemligheter, mygel och ”det h*n inte vet lider h*n inte av”. Vi kan också, i samma artikel, läsa att Linda skrivit en artikel på Sourze. Jag undrade just varför hon titulerades ”artist, modell och krönikör” men nu har det senaste fått sin förklaring. Då kan jag också titulera mig krönikör, eller måste man ha skrivit på någon annans plattform för det? Vem som helst kan faktiskt skriva för Sourze.
All min hånfullhet till trots – jag tycker faktiskt synd om Linda Rosing. Hon har blivit ett livs levande skämt, nu dessutom med anknäbb, och hon verkar inte inse det. Eller så är det det hon gör och försöker desperat tvätta av sig stämpeln, och det enda som händer är att det blir värre. Jag undrar dessutom om hon träffat en enda människa sen högstadietiden som inte utnyttjat henne. Hennes så kallade partikamrater i Unika Partiet utnyttjade henne för att få publicitet (att hennes medverkan snarare gav partiet skämtstämpel är en annan sak – utan Rosing hade vi inte känt till dess existens), tidningarna utnyttjar henne för att kränga lösnummer, Fadde har blivit kändis genom henne, och nån pokerfjant lyckades få sin stund i rampljuset på samma sätt. Med tanke på hur många oseriösa människor det finns i modellbranchen, såna som skamlöst utnyttjar unga kvinnors brinnande önskan att synas, så undrar jag hur många av dessa som satt sina klor i henne, fått vissa tjänster utförda i löfte om att skapa en karriär.
Samtidigt anser jag att hon får skylla sig själv. Efter dessa år av figurerande i kvällspressen borde hon ha insett att allt hon säger kan användas mot henne, att tidningarna aldrig kommer att skriva något om henne som inte har en nedlåtande underton eller vars syfte inte är att läsaren ska skratta hånfullt, himla med ögonen eller skaka misstroget på huvudet. Tydligen inser hon inte det, eller så lever hon sitt liv efter måttot ”all publicitet är bra publicitet”. Kanske har Linda Rosing ett så stort behov av att synas att hon skiter i hur, bara hon syns. I så fall:
