Jag måste erkänna: För en vecka sedan kände jag inte till skribenten Julia Caesar. Hade aldrig råkat på hennes alster eller ens hört henne nämnas. Med tanke på vilken enorm spridning hon påstås ha kanske det säger något om min umgängeskrets som inte sprider sådan dynga.
Det förändrades för en vecka sedan. Ett par vanligtvis resonabla och kloka människor delade hennes snyftare om hur hon förföljdes och trakasserades av PK-media i form av DN:s Niklas Orrenius och Expressens Annika Hamrud. 12000 tecken av vansinniga konspirationsteorier. Förmodar jag, för jag orkade inte läsa allt, jag bara antar att hon inte fick en lidnersk knäpp halvvägs genom texten och plötsligt blev vettig.
Sedan dess har namnet Julia Caesar nämnts överallt i såväl gamla som nya medier. Jag lärde mig längs vägen vilket inflytande hon förmodas ha haft på den nyrasistiska rörelsen; den som klätt upp sin språkskrud och kallar sig Sverigevänlig, som hellre pratar kulturer än raser, men som under kostymen har kvar samma tatueringar som förr. Julia Caesar tycks inte riktigt ha omfamnat denna pk-fiering av språket – i hennes värld har vi sedan andra världskrigets slut indoktrinerats med den ”ideologiskt betingade myten att det inte existerar några raser och därför heller inga rasskillnader”. I hennes värld finns det ”låg-IQ-länder”. Det senare har en viss bäring; det finns skillnader i IQ mellan olika delar av världen, men det är inte genetiskt betingat utan beror på yttre omständigheter som undernäring och brist på intellektuell stimulans. Knappast något som Caesar tagit med i beräkningen. Hon skriver: ”Den massiva invandringen från låg-IQ-länder i tredje världen förändrar för all framtid mottagarländernas genomsnittliga IQ och därmed också ekonomi, välfärd och på sikt möjligheten att bibehålla ett demokratiskt statsskick.” Mat och utbildning kan i princip utradera skillnaderna i kognitiv förmåga på en generation. Det är knappast ”för all framtid”.
Efter att Julia Caesar skrivit sin snyftare om PK-medias förföljelse och publicerat namn och telefonnummer till sina antagonister satte svansen igång sina trakasserier. Ska vi prata låg IQ så vet jag var vi ska leta. Expressen anlade moteld och outade Julia Caesar vid hennes riktiga namn. Julia Caesar visade sig vara en före detta DN-anställd med ett gediget mönster av paranoia, konspirationsteorier och, vad det verkar, ett gediget ointresse för vetenskapliga metoder och dess resultat. Först var det amalgamförgiftning. Sedan elallergi. Båda dessa är åkommor som aldrig har kunnat påvisas, men i Julia Caesars ögon spelar det ingen roll. Vetenskapsmännen är naturligtvis köpta och folket förrådda av sina folkvalda. Det finns ett mönster.
När Expressen outade henne ställde jag mig först bakom det. Jag tyckte att det var på tiden att folk fick veta vad det var för sorglig figur som stod bakom signaturen och att det var rimligt att en person med så stort inflytande som hon påstås ha faktiskt granskas ordentligt. Det var innan Sanna Rayman gav sin syn på saken. Efter det ändrade jag uppfattning. Det hade varit fullt möjligt att granska Julia Caesar utan att röja hennes identitet. Jag tycker fortfarande att historierna om hennes amalgamförgiftning och elallergi spelar roll, därför att det visar på ett mönster. Men det hade låtit sig göras ändå. Expressens namnröjning tycks mer handla om hämnd och sensationslystenhet, vilket inte gör någonting bättre annat än möjligen en kortsiktig boost i klick och lösnummerförsäljning.
Men hur det än är med den saken så vet vi nu att Julia Caesar (nej, jag tänker inte skriva ut hennes riktiga namn) är sjukpensionerad sedan 1993; en före detta journalist som på grund av både amalgamsjuka och elöverkänslighet (två tillstånd som lämpligt nog inte kan bevisas) kan sitta i en stuga och skogen och sprida rasistisk smörja och konspirationsteorier på statens bekostnad. En samhällsparasit, för att använda hennes och hennes anhangs retorik.
De så kallat Sverigevänliga brukar vara väldigt pigga på att ställa saker mot varandra. Ni vet hur det brukar låta; tant Asta får ingen sylt till pannkakorna därför att de landsförrädande politikerna i sjuklövern har bestämt att alla som vill ska kunna komma till Sverige och få fyrtiotusen miljarder i bidrag, och en BMW. Typ. När det publiceras artiklar och bilder på döda människor som i desperation försökt ta sig till Europa sitter dylika as och kommenterar med uttryck som att man åtminstone inte behöver försörja just de där parasiterna. Så då undrar jag – hur känner ni inför det faktum att er idol och ledstjärna är en sjukpensionär som levt på bidrag i 22 år? Skaver det lite, eller har den massiva invandringen från låg-IQ-länder sänkt intelligenskvoten så till den milda grad att ni är för jävla korkade för att se dubbelmoralen? 22 år! Fattar ni hur mycket pannkakssylt det är!?
Så om vi nu ska ställa saker mot varandra så skulle jag mycket hellre se att mina skattepengar går till att hjälpa människor på flykt till ett bättre liv. Människor som förhoppningsvis själva kan bidra till samhället så småningom. Jag satsar hellre på dem än på en inbillningssjuk rasist med vanföreställningar som jag måste försörja av den enda anledningen att hon är född på rätt sida av en röd linje på en karta.
Andra bloggar om: julia caesar, intressant?
Photo credit: Gaetan Lee / Foter / CC BY
Jag kan bara instämma. Och dela länk till denna text på Facebook. Om inte annat så som motgift till allt detta som smygrasister publicerar från Avpixlat etc.