Feminismens monster
Maria Abrahamsson skriver om något som jag länge har hävdat: Nämligen om den numera till statsreligion upphöjda feminismens negativa effekter på… kvinnor. Att förvandla en grupp människor – halva befolkningen – till ett kollektivt hjälplöst offer kan inte bli annat än fel. Det är den synen som gör att starka kvinnor som går sin egen väg stöter på så hårt motstånd; för att de bryter mönstret och riskerar att ställa alla fina ideologier på huvudet. Det är också därför man konsekvent “glömmer” till exempel de prostituerade männen, våldet i homosexuella förhållanden eller de kvinnor som förgriper sig på barn – för att de inte passar in i bilden. Som sagt: Om verkligheten inte överensstämmer med kartan så är det kartan som gäller!
Nu vill säkert en och annan invända att det är skillnad på feminism och feminism, och det är det givetvis. Problemet är inte feminismen i sig. Problemet är att vissa teser upphöjts till sanning och därefter beordrats ut från högre ort. Allting måste ske i ett genusperspektiv. Forskning, högskolestudier, statliga utredningar, överallt är de påtvingade teorierna närvarande. Jag har en känsla av att det så kallade genusperspektivet numera lever sitt eget liv, frikopplat från feminismen. Ett monster som slitit sig från sin skapare. Numera dirigeras genusdirektiven ut från folk som rimligen inte borde tillbe dem, och förmodligen utan att de själva reflekterar över det. De som ursprungligen tecknade ner idéerna hade nog inte kunnat drömma om en sådan framgång.
När staten nu beställer en utvärdering av den svenska sexköpslagstiftningen med förbehåll att utredaren inte får komma fram till att den är dålig så är det ett symptom på detta. Ty den nuvarande regeringen är inte uttalat feministisk så som den tidigare var. Således har den heller ingen anledning att bygga vidare på den tidigares värderingar. Icke heller har den nuvarande regeringen någon prestige investerad i sexköpslagen eftersom det inte var de som stiftade lagen. Tvärtom borde den nuvarande regeringen ha ideologiska såväl som prestigemässiga skäl att vara kritisk mot den förra regeringens politik. Jag har börjat ge upp hoppet om att de påstått liberala ska börja föra en trovärdig liberal politik, men man kunde ju åtminstone få hoppas på den mer unkna motiveringen “vi river upp det här för oavsett om det är bra eller inte eftersom det drevs igenom av våra motståndare”.
En utvärdering på de premisserna är för övrigt inte en utvärdering – det är propaganda. Blogge har utvecklat det hela i en typiskt giftig Bloggepost.
Utredare Anna Skarhed är således helt fri att lägga ett färdigt förslag om straffskärpning och gradindelning av brottet sexköp oavsett vad hon i övrigt kommer fram till i sin utredning. Hon är också fullkomligt fri att inte lägga ett förslag om strafflindring eller avskaffande av sexköpslagen. Friare än så blir det aldrig! Eller annorlunda uttryckt: du är fri att rapportera vad du vill, men ditt förslag ska se ut exakt så här. Ty det viktiga är inte vilka effekter sexköpslagen faktiskt har, utan att moderaterna kan upprätthålla en radikalfeministisk nymoralistisk politik signerad Margareta Winberg, Inger Segelström och Marita Ulvskog och som uppskattas av de kristna vännerna på socialdepartementet, liksom naturligtvis av Thomas Bodström.
Och Isabella, en av de där som måste försvaras mot sig själv, har också ett och annat att säga.
I en av våra grundlagar, i regeringsformens andra kapitel, står det att begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke endast får införas för att skydda angelägna allmänna intressen.
Så vilket angeläget allmänt intresse har det svenska samhället för att motarbeta den yrkesgrupp jag tillhör? För att man anser att det vi gör är förnedrande och hemskt för oss? Ska andra människor bestämma över hur jag upplever det arbete jag valt?
När jag själv på senare tid kommit till korta när det gäller bloggskrivandet går det utmärkt att läsa just dessa två.
Andra bloggar om: feminism, genus, genusperspektiv, sexköpslagstiftning, prostitution, intressant?

[...] Dagens lästips! Enligt min Humla – Feminismens monster [...]
[...] enligt en viss mall. Till slut stod jag bara och log åt honom. Uppdatering: Lite samma sak som statsfeminismen kommit att bli. Lisa är också hundägare och det verkar vara knivigt som fan i Lund. Det som jag [...]