Skip to content

Ett dussin musik

Mymlan drog igång en liten utmaning. Lista tolv låtar som är viktiga för dig så säger de också något om vem du är. Ungefär så går hennes resonemang, och jag håller med. Musik säger en hel del om människor. Därför ska jag göra ett försök att lista tolv låtar utan att tänka efter så mycket, och utan att falla i den fälla som deeped förutspår – nämligen att bara lista U2-låtar. Att tänka efter är lönlöst – jag kommer att ångra ett och annat val hur länge jag än funderar på saken.

Så, utan inbördes ordning, här är tolv låtar som betyder mycket för mig.

All I Want Is You
En av få musikstycken som kan få mig att gråta. Ett litet mästerverk. U2 är mer än ett rockband, de är poeter som använder musiken för att understryka det de vill säga. I början är det så lågmält att man kan höra Bonos andetag mellan orden. Mot slutet är det drivet intill desperation, som att de förtvivlat försöker förhindra att låten tar slut. The Edge vrider ur toner ur sin gitarr och Bono tar i så rösten spricker. Det är laddat och det är vackert.

Surrounded
Jag hade så smått börjat inse att jag faktiskt gillade Dream Theater. Jag hade upptäckt låtar som Take Away My Pain och sedan länge varit lite kär i The Spirit Carries On, när Surrounded plötsligt sparkade mig i magen. Jag hade säkert hört den ett par gånger tidigare utan att egentligen notera det. Så har jag upptäckt att det ganska ofta är med Dream Theater. De har en förmåga att skapa musik som kräver en del av lyssnaren utan att för den skull vara svåra bara för att vara svåra. Och när man väl har upptäckt Det i deras låtar, då släpper de inte taget. Surrounded var första gången jag verkligen upplevde detta, och sedan dess är jag såld.

Min skog
Jag hävdar med bestämdhet att de galna folkmusikerna i Hedningarna frammanar mer ilska och energi en tio halvpissiga garageband med för stora byxor. Hedningarna har mer gemensamt med det som är själen i rockmusik än vad många rockmusiker har, och Min skog är motsvarigheten till käftsmällmetal.

Internal Exile
Fish’s folkrockdänga satte sig i hjärtat på mig någon gång under senare halvan av 90-talet och sitter kvar än idag även om magin har avtagit något, kanske för att Fish numera ägnar sig åt att vara värdelös. Det är spelmannaglädje i rocktappning, det är ölstånkor och allsång, dragspel och gitarriff och alldeles underbart.

Run To the Hills
Jag är inget fan av Iron Maiden egentligen. Ändå spelade jag ett tag i tonåren i ett Maiden-coverband. Maidens låtar är betydligt roligare att spela än att lyssna på, så jag förstår att gubbarna håller på fortfarande. Senare, efter bandet, blev Run To the Hills ”vår” låt i kompisgänget. Vi hade ett stamhak, ett litet hårdrockarställe som hette Brända Bocken, där vi hängde varje helg och vägrade gå hem förrän vi hade fått höra Run To the Hills.

Secret World
När jag första gången råkade på Peter Gabriels live-album med titeln Secret World var jag såld. Jag häpnar fortfarande över hur osannolikt bra det faktiskt är. Det är svårt att välja ut en låt, men titelspåret Secret World har en speciell plats i mitt hjärta. Studioversionen är riktigt bra den med, men jag kommer förmodligen alltid att hävda att Gabriel är bättre live än i studio.

Silence and Distance
Från Angras Holy Land-platta, som står i en klass för sig. Jag undrar om något band någonsin föresatt sig ett så ambitiöst projekt och lyckats ro det i land. Även här är det svårt att välja ut en låt, men Silence and Distance får priset för den häftiga och smått galna kombon av tunga metallriff och stackatotrumpeter, och den storslagna refrängen.

New Wild West
Jag har lite svårt att sätta fingret på varför, men Jewels New Wild West har något väldigt speciellt. Mycket av det beror nog på låtens väldigt säregna arrangemang, och såklart Jewels röst. Vad det än är så mår jag bra av att höra den.

Just Good Friends
En gång i tiden, när jag och Drottningen fortfarande ”bara” var vänner jobbade jag på ett saneringsprojekt på Kolmården. Jag började tidigt på måndagen och för att slippa åka och lägga mig på ett hotell i Norrköping på söndagen sov jag hos Drottningen istället. Vid det här laget hade jag börjat fundera ganska mycket på vår relation, så en måndagmorgon när jag åkte från Södertälje ”råkade” jag lämna texten till Fishs Just Good Friends uppe på hennes datorskärm. Resten är, som man säger, historia. (Nej, det berodde knappast på den gesten, men det var mitt sätt att glänta på dörren.)

Run Run Away
Min far och jag har nog aldrig varit särskilt ense vad gäller musik, och jag har rätt få tidiga minnen av musik hemma. Det förekom såklart, det spelades skivor och farsan hade en gammal orgel som han spelade på ibland och som han lärde mig att spela på också, fast repertoaren var rätt begränsad om man så säger. Men ett minne jag har är av Slades Run Run Away som farsan fläskade på ordentligt i högtalarna och sa ”lyssna på det här” och det är nog också en av ytterst få gånger jag har sett den där passionen för musik i hans ögon, den som jag känner i mig själv. Kanske ser jag den så sällan för att vi tycker så om så olika saker. Jag tror att jag lugnt kan säga att vi delar samma passionerade avsky för varandras musiksmak. Run Run Away är en rätt häftig låt från bandet som annars bara är kända för My Oh My.

Adagio For Strings
Samuel Barber är kompositören bakom stycket som jag tror att de flesta förknippar med filmen Plutonen. Jag gör det i alla fall. Fantastisk film, fantastisk musik. Ödesmättat, och Plutonen är inte den enda film där stycket har förekommit. Jag är ingen konnässör vad gäller klassisk musik men jag uppskattar den. Arrangemangen, kompositionerna, känslorna. Barbers Adagio For Strings har nog mer känslor än något annat stycke jag har hört. Det är ett sånt där stycke musik men lyssnar på med själen.

When the Children Cry
Jo jag vet. Den är lite kletig och sentimental och det är inte någon av mina favoritlåtar egentligen, även om jag inte skäms för att erkänna att jag gillar den. Men det är också en sån där låt som har en massa minnen kopplade till sig. Min högstadieklass hade en enorm sammanhållning och när vi skulle sluta hyrde vi en stuga där vi festade tillsammans hela natten, och så kom ett par gamla hårdrockare från Skutskär ut till oss med sina gitarrer (de höll studiecirklar som ett par av oss ingick i) och vi spelade och sjöng runt lägerelden. When the Children Cry gick nog ganska många gånger. Det var en magisk natt, och slutet på en era.

Det var tolv, och det var svårt. Den som känner sig manad får gärna plocka upp handsken.


Andra bloggar om: ,

Published inKultur

23 Comments

  1. Jenny Jenny

    Måste säga att jag gillar många av de där låtarna jag med, men på en ”tolv låtar”-lista skulle de nog inte vara med. Sista låten är ju en gråtlåt, dvs en sådan man slår på när man är brutalledsen.

  2. Jo, men utmaningen var ju lite att plocka låtar som betydde mycket för en, inte nödvändigtvis de tolv bästa. Ett tag funderade jag på att ta med ett par låtar som jag hatar intensivt, men avstod. Kanske ska jag göra en ny utmaning av det istället? :)

  3. Oj. Något oväntat. Men bättre än jag väntat mig. :)

    Jag funderar för övrgit också på att göra en till lista. Det är ju fasen dagsformen som styr…

    mymlan’s last blog post..det här är vackert

  4. Bra jobbat. :). Fast jag tror att du egentligen vill göra en hel lista med U2-låtar… Om du inte kollat så kolla alla låtarna från Lorelei-konserten: det är U2 som de var när det hela började…

    deeped’s last blog post..Allt är Vint Cerfs fel egentligen

  5. Deeped: Nej, faktiskt vill jag inte göra en hel lista med U2-låtar. Nog hade jag kunnat klämma in fler, men jag har inte tolv aha-upplevelser eller minnen kopplade till U2. Och listan ”U2:s tolv bästa låtar” vill jag inte heller skriva – jag skulle fan få ångest över alla låtar jag måste utesluta. :)

  6. Jag känner mig definitivt manad, men det kan ta tid… har just nu nostalgirace på Spotify och lyssnar på Yngwie Malmsteen – garanterat en av dina favoriter. ;)

    Mia*’s last blog post..Måsen har landat

  7. Det här känns som nåt jag skulle kunna roa mig med.

    West’s last blog post..God jul!

  8. Mia och West: Jag hade blivit besviken om inte ni två nappade. :)

  9. Ja, fast det var ju mycket svårare än vad jag först trodde. Ska man liksom välja låtar som betytt mycket för en i hela ens liv, även om det var sådär 20 år sedan och man hatar skiten idag, eller låtar som man ännu gillar och är viktiga för en?

    West’s last blog post..God jul!

  10. några förvånande nummer där, i synnerhet Jewel.

  11. [Comment ID #53937 Will Be Quoted Here]

    Jag tror att du får avgöra det själv. Eller så väljer du bara tolv låtar på måfå och hittar på en krystad röd tråd i efterhand. ;)

    [Comment ID #53940 Will Be Quoted Here]

    Jag hade utan ansträngning kunnat göra en mycket snävare lista, men jag tycker verkligen om (nästan) alla möjliga sorters musik så länge det är kvalitativt, och försökte få fram det med en ganska varierad lista. Varje gång jag liksom kört fast och tröttnat på musik har inspirationen kommit från ett nytt och oväntat håll.

  12. [Comment ID #53926 Will Be Quoted Here]

    Vad var det som var oväntat? *nyfniken* Och nu när jag har berättat om min musik vill jag såklart att du berättar vem jag är. ;)

  13. Kunde du inte ha frågat drottningen rätt ut om intresse fanns?!
    Fast säg det med musik ska inte underskattas :)

    Jessika’s last blog post..Tillfälligt stängt

  14. Nej det kunde jag uppenbarligen inte! :P

  15. Nä, uppenbarligen inte. Och ni har ju klarat er rätt med allt möjligt :)

    Jessika’s last blog post..Tillfälligt stängt

  16. Micke W Micke W

    Hejsan!
    Slade hade ett helt gäng med hits på 70-talet då dom var som störst.

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: