Skip to content

Från Facebook till musslor

Aftonbladet slår larm om Facebook. Igen. Jag har slutat räkna, men mellan tummen och pekfingret skulle jag gissa att vi är uppe i någonstans kring fyrahundrade aftonbladetlarmet om Facebook.

Den här gången går det ut på att det är svårt att radera sitt konto. På västfronten intet nytt. Aftonbladet berättar också att även om kontot är raderat så ligger informationen kvar på deras servrar. Spontant tänker jag att det antagligen tas regelbundna backuper och att det möjligen också arkiveras databaser, vilket inte vore ett dugg konstigt. Och inte får man väl gå in i arkiv och radera saker?

Alltifrån uppgifter om mejladresser till kontokortsnummer finns därför tillgängligt på Facebooks servrar, utan att innehavarna vet om det.

Ursäkta? Den som lägger upp sina kontokortsnummer på ett community är kliniskt dum i huvudet. Och vad menar man med att uppgifterna är tillgängliga? För vem? Och vadå ”utan att innehavarna vet om det”? De vet inte själva vad de har lagt upp för skit? Dum i huvudet räcker inte. Dum i kvadrat snarare.

Innan Aftonbladet börjar peka finger kanske de borde sopa framför egen dörr. För vad händer om Aftonbladet skriver en artikel om mig? Den kommer att finnas kvar för alltid. Såklart. Med skillnaden att artikeln inte försvinner om jag ber om det (såklart) och också med skillnaden att jag inte har haft något att säga till om beträffande vad som står i artikeln (såklart).

Vart är jag på väg med det resonemanget då? Jo, att på Facebook och liknande bestämmer man trots allt själv vad man lägger upp, vilket rimligen borde vara långt mindre farligt än vad någon annan kan lägga upp. Det stora problemet med känsliga bilder och uthängningar som florerar på internet handlar trots allt inte om vad vi lägger upp om oss själva utan om vad andra lägger upp. Det är ju inte Anna Karlsson i 7b som skriver att Anna Karlsson i 7b är en hora och lägger ut hennes telefonnummer. Det är hennes mobbare.

Aftonblaskans varningar slår därför fel. För visserligen är det viktigt att var och en tänker på att det de lägger upp på nätet förmodligen stannar på nätet och riskerar att bli allmän egendom, men det är inte Facebook som är boven i dramat. I vart fall inte den enda boven i dramat. Google cachar och folk kopierar saker och sprider vidare. Även om Facebook verkligen rensar sina servrar kommer den där bilden du la upp fyllan att fortsätta cirkulera, om någon tyckte att den var tillräckligt rolig. Ditt eget fel. Jag bloggar på egen domän och borde ha full kontroll över det, men jag kan inte göra något åt att andra kopierar och sprider vidare det jag har skrivit och även om jag raderar finns kopiorna kvar och cacharna kvar. Och dessutom; hur hanterar min host saken? Det jag raderar idag kommer garanterat att ligga kvar på en backup de tog igår, men när skrivs den över? Har de rent av permanenta backuper i sina arkiv? Jag vet inte, och jag oroar mig inte över det heller eftersom jag inte lägger ut dumheter (även om det ibland råder delade meningar om den saken).

Jag kommer att tänka på ett klokt resonemang från Björn på Bagpipers InnYesterday
Igår och idag
Och nånstans började jag förstå…
Transparens kräver mod
i torsdags om transparens. Jag har ett semianonymtContent is king förhållningssätt till nätet. Björn däremot går ut med eget namn, med bild och allt. När vi diskuterade saken la han fram en vinkel som jag inte har tänkt på, som kort går ut på att alla finns på nätet vare sig man vill eller inte. Skillnaden för hans del är att han kontrollerar vad det står om honom genom att lägga ut det själv, och en trevlig bieffekt av det är att han därigenom överröstar det andra säger om honom. Det är ett sunt sätt att se på det. Ta kontrollen istället för att bara stoppa i huvudet i sanden.

Det ledde sen, via avstickare om folks syn på att vi slösar bort våra liv när vi hänger vid datorerna och bloggar och står i, vidare till en diskussion mellan mig, Brit och Mattias kring vad som är äkta. För sen långt tillbaka ser jag på Josh som en egen person, lite lagom personlighetskluvet sådär. Josh är lite tuffare än jag och lite mindre konflikträdd. Diskussionen gick då ut på att var och en spelar en roll i det verkliga livet. Vi har roller, vare sig vi erkänner det eller inte. Vi kan gå ut och in ur olika roller i olika sammanhang men vi faller nästan alltid tillbaka i gamla roller när vi träffar gamla bekanta. (Jag hade en annan mycket givande diskussion kring det med en psykologistuderande för några veckor sedan.)

Och då blir slutsatsen att Josh, som genom åtminstone delvis anonymitet är frikopplad från mina IRL-roller, är mer äkta. Spinner man vidare på det skulle jag kunna ”komma ut” eftersom jag har en stabil plattform att stå på, men varför skulle jag göra det? Jag trivs ganska bra så här. Och i förlängningen är inte ens Josh helt äkta eftersom man alltid påverkas och influeras. Jag tar ju faktiskt en roll på något sätt i bloggosfären också, präglad av vilka som ingår i mitt nätverk så att säga, men också präglad av läsarna. För jo, det finns alltid en undermedveten anpassning till vad som förväntas av en.

Ytterligare en slutsats man kan dra av vår kväll på Bagpipers och av ovanstående text är att det är av ondo att hålla på sina kunskaper och slutsatser. För se vad som händer när man delar med sig. Det ena ger det andra i en trappa av utveckling. Det är väl ändå ingen som tror att Isaac Newton faktiskt kom på (eller grundade?) tyngdlagen när han satt och slappade under ett träd och fick ett äpple i huvudet? Hans slutsatser byggde också på vad folk före honom och samtida med honom funderade kring. Att dela med sig leder till framsteg.

För att avrunda: Vi ska inte vara rädda för ställen som Facebook, för bloggosfären eller för nätet i allmänhet. Det är faktiskt fantastiska möjligheter vi har till fullkomlig jämlikhet och yttrandefrihet där det inte längre är viktigt hur mycket du har på kontot, vilken fin titel du har eller hur känd du är för att få komma till tals. Vad som spelar roll är vad du har i huvudet. Vi får inte tillåta att den möjligheten går oss förbi på grund av rädsla och okunskap. Aftonbladet är en stor källa till bägge delarna. Skit i dem. Använd sunt förnuft och omfamna möjligheterna istället.

Alla musslor innehåller förvisso inte pärlor. En del luktar bara illa. Men man måste öppna musslor för att hitta pärlor, och snipiga, tillslutna musslor som inte släpper in några sand gör heller aldrig några pärlor.


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , intressant?

Published inMediaSamhälleSociala medier

13 Comments

  1. Jag har bloggat några gånger, typ varje gång jag har tänkt sluta blogga, om att bloggidentititen är mer beständig, mer statisk än vad ens identiter/roller IRL är, men för mig känns det mer som en begränsning, än som mitt sanna jag. Att ha olika roller, är ju på ett sätt också en möjlighet att få utlopp för de olika personligheterna som sinns i en. Eller så är det bara jag som är mer schizo än vad som är normalt.

    tbfkaem’s last blog post..Riktiga kristider

  2. Men kan inte bloggidentiteten vara bara en av flera identiteter då? Varken bättre eller sämre, utan bara ytterligare en? Jag tror helt enkelt att man bör sluta se på nätet som ”något annat” och bara fysisk interaktion som ”på riktigt”. Det börjar flyta ihop.

  3. Josh och min sambo är ju nästan samma, förutom att min sambo är mer uppkäftig typ. Å andra sidan lärde jag ju känna Josh först, men han uppförde sig väl med tanke på status som qs-hunk =P (ja, förutom på medborgarplatsen då..)

  4. Fast det är ju så att på Facebook så kan man ju inte radera sitt konto, utan bara deaktivera det. Visst, det går att plocka bort allt innan man ”deaktiverar” men kontot finns kvar. Det känns inte bra tycker jag. Sen att Aftonblaskan drar på som vanligt är ju inget nytt, men faktum är att ens konto alltid finns kvar… det går inte att radera sig från Facebook.

    Jerry’s last blog post..Ångest & födelsedag

  5. Så skönt skrivet! Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men att läsa kändes … ja, jag vet inte – nära och varmt och äkta. Månne någon strödde trollpulver omkring sig på Bagpiper’s? För något litet magiskt var det ju över den kvällen.

    Mia*’s last blog post..Schemalagda måltider

  6. För övrigt gillar jag inte att det står ”last blog post” – vaffan, jag har inga planer på att sluta skriva redan!

    Mia*’s last blog post..Schemalagda måltider

  7. [Comment ID #39644 Will Be Quoted Here]

    Det går, men det är omständligt. Man måste kontakta dem och be om att bli helt raderad och sen helt enkelt lita på att så sker.

  8. [Comment ID #39647 Will Be Quoted Here]

    Någon strödde Staropramen omkring sig och det räcker ganska långt. Men jo, det var något mer.

  9. Brit Brit

    Nog var det både Staropramen och lite trollpulver den kvällen :) Tack för fina samtal om allt möjligt spännande och nog sjutton är det spännande med identitetsskapandet off- och online. Alla möjligheter att hitta vägar utanför de bilder som ofta (felaktigt) skapas av människor i ens näromgivning under uppväxt etc är värdefulla be it en chans att jobba utomlands och plötsligt mötas av frågan ”vem är du?” och inse att här och nu bestämmer jag vilken bild jag ger och vem jag är – det är exakt samma sak med nätet – en egen chans att vara hel, göra sig hörd och utbyta erfarenheter och åsikter. Enorma möjligheter :)

  10. […] När i augusti en hord av svenskar tog steget och reggade sig på Facebook, lade ut sina riktiga namn, telefonnummer och bilder på barnen, då hände något. Nu pratas det om det. Men det har pratats väldigt mycket om farorna, riskerna. Inte lika mycket om fördelarna, det positiva i den nya transparensen. […]

  11. [Comment ID #39664 Will Be Quoted Here]

    Tack själv! Hoppas det blir fler tillfällen.

  12. Yes, yes, YESSSSSS!!!!!

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: