Glassimilation

Likriktning var det ja. Det är då rakt inte bara inom kultursektorn vi kan se likriktning och vad idén om att skapa något som tilltalar alla medför. Det finns i princip överallt och är den fria marknadens baksida. Att skapa något som tilltalar så många som möjligt ger maximal tänkbar avkastning. Problemet är bara att no size fits all. Det är alltså inte det bästa för kunderna.

Men det är också demokratins baksida, för exakt samma problem råder där. De etablerade partierna klumpar ihop sig i mitten och svarar både ja och nej på allt för att inte riskera att stöta bort någon enda potentiell väljare.

Christian Engström liknade en gång detta fenomen med en strand med två glasskiosker. Om stranden är hundra meter lång vore det optimala för kunderna om kioskerna var placerade med femtio meters mellanrum, tjugofem meter in från vardera flank. På så sätt är det aldrig mer än tjugofem meter att gå för någon glassugen badjävel. Vi bortser här glatt från eventuella topografiska faktorer liksom glasskioskernas utbud.

Det som har hänt i politiken är att någon av glasskioskerna rört sig mot mitten för att på så sätt utöka sitt kundunderlag och norpa åt sig fler solbadare i mitten. Den andra glasskiosken är då mer eller mindre tvungen att kompensera genom att också flytta in mot mitten, och till slut ligger de sida vid sida, femtio meter från vardera flank. Jättebra för kunderna i mitten – jättedåligt för de som ligger längst ut på kanterna.

Ursprungligen fanns det en stor röd glasskiosk och en mindre ännu rödare, samt en grön. De var utplacerade längs den vänstra sidan av stranden, och hade lite olika idéer. Den jätteröda sålde svindyr glass och gick sedan ut på stranden och gav glass till de som inte hade råd att handla (eller ens ville ha glass). Den gröna krängde bara ekologisk glass. Men efter ett tag slog de sig ihop med den stora röda kiosken för att bli mer konkurrenskraftiga, och alla inhystes i den stora röda kiosken i mitten.

På högra sidan fanns till och med fyra kiosker i varierande blå färg. Ett par av dem pratade mycket vackert om valfrihet. En riktade in sig hårt på att finansiera polisverksamheter på stranden för att fånga in eventuella glasstjuvar. Och så fanns det en som lockade med himmelskt god glass men som samtidigt försökte frälsa sina kunder och var konsekvent emot alla smaker som inte fanns på Jesu tid. Dessa fyra slog sig sedemera också ihop i en stor blå stuga alldeles bredvid den röda.

I den röda stugan hade man svårt att enas om priset. Vissa ville behålla höga priser för att sedan ge bort glass till andra, andra ansåg att de måste tona ner det systemet för att konkurrera med den blå kiosken. Frågan om ekologisk glass var också en knäckefråga och dessutom var en del ilskna på att folk tog bilen till stranden.

I den blå kiosken var man likaledes oense. Skulle man ha poliser på stranden som letade efter stöldglass i folks väskor eller som spionerade på gästerna? Skulle det vara tillåtet att ta med sig köpeglass från ICA till stranden – hur ska då vi glasshandlare få betaaalt?

Några smaker kunde man inte enas om i någon av stugorna. Utom mjukglass. Alla gillar väl mjukglass? Och även om mjukglass inte är allas favorit så kan ju åtminstone ingen bli upprörd över något så harmlöst som mjukglass. Så uppstod situationen där man började ljuga om utbudet för att locka kunder.

Den röda glasskiosken lyckades länge locka kunder med fina bilder på stora strutar med färgade glasskulor i alla tänkbara smaker, men när kunderna väl köat sig fram för att handla får de mjukglass oavsett vad de beställer. Visserligen med strössel och servett på köpet, men ändå. Bara mjukglass. Alla ska ha mjukglass, har den röda glasskiosken bestämt.

Den blå kiosken ser nu sin chans. Den blå kiosken har haft lite färre kunder för att solbadarna tycker att det är lite jobbigt att man får betala extra för strössel och servetter. Visserligen är grundpriset en smula lägre, men vem orkar räkna och fatta beslut när man steker hjärnan under en gassande sol? Men nu, när glasshandlaren ser de missnöjda kunderna komma ut från den röda kiosken, är det läge att gripa in.

”Kom och köp glass!” skriker handlaren. ”Vad får det lov att vara? Melonsmak, choklad, lakrits eller vanlig vanilj? Det är upp till dig!” Kunderna radar upp sig i en fin kö, till och med en del av de som alltid handlat glass i den röda kiosken.

Men när kunderna väl kommer fram till luckan och lägger fram sina pengar försvinner slantarna snabbt ner i kassaapparaten och de serveras… mjukglass! Och när de protesterar ignoreras de med ett gällt ”varsågod nästa!”

Sådär håller det på. Kunderna springer fram och tillbaka mellan de två kioskerna som står sida vid sida och serverar samma fadda mjukglass. Och längst ut på flankerna ligger en del solbadare som helt enkelt inte tycker att det är värt besväret att gå femtio meter för en jävla mjukglass.

Det glasshandlarna inte har tänkt på är emellertid att genom att klumpa ihop sig i mitten har de lämnat flankerna öppna för nya glasshandlare. Enligt det ursprungliga räkneexemplet kan en ny glasshandlare etablera sig så långt in som tjugofem meter från valfri flank och garantera sig åtminstone de tjugofem metrarna utanför sig och tolv komma fem in mot mitten om vi helt bortser från utbudet. Om den här nya glasshandlaren dessutom erbjuder något annat än mjukglass vet man aldrig vad som kan hända!

Längst ute till höger ligger det några skalliga typer klädda i bombarjackor och kängor trots den gassande solen. De vill ha Pripps Blå, gärna så kall att den är fryst. Någon Nogger Black vill de absolut inte veta av! I skuggan av ett parasoll en bit därifrån sitter några fiiinsmakare som vill ha glass smaksatt med saffran och stjärnstoft. Ute på vänsterkanten, ja till och med utanför stranden, sitter ett gäng som inte vill vara på stranden för att de inte vill vara en del av etablissemanget. De vill köpa gatstenar att krossa etablissemanget med. Glass är mord!

Och sen finns det en ambulerande glasshandlare som har anammat en helt ny teknik som gör det till en barnlek att köra en fullastad glassvagn över sandstranden. De etablerade glasskioskerna tycker att det är fusk att ambulera, ”hur ska kunderna då veta om den hör till höger eller vänster sida av stranden?” säger de, där de står och trängs i mitten och ser kunderna försvinna.

Med gemensamma krafter lyckas de etablerade handlarna fånga in en kund som är på väg till den lila vagnen.
”Kom till oss istället”, säger de i munnen på varandra. ”Se vilket stort utbud vi har. Och den där, han har ju bara ett par olika glassar!”
Kunden blänger surt. ”Jo, ni säger det ja, men allt ni säljer är mjukglass. Vi är trötta på mjukglass.”

”Låt dem springa efter den där lila vagnen. De kommer snart tillbaka”, sa en delägare i den röda kiosken förnumstigt, och de blå nickade bifallande men såg inte helt säkra ut.

Nå, vi får väl se. Piratpartiet (10500 medlemmar såg jag precis nu) ställer upp EU-valet. Gå och rösta.

Lila glass. Bild från seriouslygood1.


Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

21 reaktioner på ”Glassimilation

  1. Ahh, lite humor så här runt lunch är bra för matsmältningen har jag hört.

    Men jag irriterar mig något otroligt på att jag inte kan lista ut vilka saffrans-kisarna ska föreställa. Pray, please tell.

  2. WysiWyg: Saffranskillarna har inget parti, vad jag vet. De är bara några ohyggligt rika människor som vill ha det bästa och tycker att om folket inte har bröd får de väl äta tårta. De representerar en potentiell liten väljargrupp, inget parti. Några man kan kränga glass till, om man har rätt sorts glass.

    Svaje: Jag förstår inte din kommentar riktigt. Pardon. Förklara gärna.

    Övriga: Tack.

  3. Ansluter till hyllningskören, Josh. Riktigt, riktigt bra!

    Skulle vilja peta pyttepyttelite i dit epos bara: ”Och längst ut på flankerna ligger en del solbadare som helt enkelt inte tycker att det är värt besväret att gå femtio meter för en jävla mjukglass.” Här kanske det skulle stå nåt i stil med ”Jämnt fördelade över hela stranden ligger massor av solbadare som inte tycker att det är värt besväret att gå och handla mjukglass en enda gång till” eller så.

    För de trötta väljarna som fortfarande har den fadda smaken av äcklig mjukglass i munnen finns ju över hela spektrat, inte bara ute på kanterna. PP:s väljare kommer knappast från strandens ytterkanter.

  4. S: Jag kanske var en smula otydlig där. Ytterligheterna är exempel på grupper som helt övergivits av de etablerade partierna och där nya partier kan uppstå. Bland bombarjackorna har det redan uppstått. Piratpartiet däremot hämtar sina väljare över hela stranden, det är alldeles riktigt. Det var också därför jag lät PP ha en lila ambulerande vagn. :)

  5. ”I skuggan av ett parasoll en bit därifrån sitter några fiiinsmakare som vill ha glass smaksatt med saffran och stjärnstoft.”
    Vilka är det?

    I övrigt: mycket väl skrivet!

  6. De var tänkta som en potentiell grupp väljare som inte har något parti att vända sig till. Jag inser att det var att misstag att ta med dem eftersom det bara orsakat förvirring. I övrigt: Tack!

  7. …och eftersom ingen glasskiosk eller vagn – röd, blå, grön, lila eller gräddeskär – erbjuder laktosfri glass så gör jag min själv. Med saffranssmak.

    Blankröst kanske?

  8. Nu skulle jag kunna göra som gammelpartierna och säga att du får en laktosfri glass om du röstar på oss, men det tänker jag inte göra. ;)

  9. Haha – klockrent, Joshen! I just love it.

    Jo, den ambulerande lila vagnen kommer ju också med ny, rörlig teknik, som de fasta kioskerna saknar. Hjul. Vilket relaterar fint till TImbuktus kommentar till fildelningen – ”Man kan inte uppfinna hjulet, och sen förbjuda folk att använda det.”

    Calle Rehbinder’s last blog post..Nu blev du sexutsatt!

  10. Den där kronprinsessan, hade inte hon piratlila klänning på sig häromdagen?

  11. Glöm inte alla de där som inte ens har lust att ta sig ner till stranden för att sola utan heller ligger kvar vid poolen vid hotellet för att slippa sanden mellan tårna.

Kommentarer inaktiverade.