Ingen rök utan eld

taking libertiesphoto © 2008 Pedro Layant | more info (via: Wylio)Det finns en del uttryck som får mig att rysa av obehag. Delvis för att de är korkade och felaktiga, men mer för att sättet de används visar att användarna verkligen tror att det är allt som behöver sägas. Ett av dem är naturligtvis det slitna ”den som har rent mjöl i påsen har inget att dölja”, vilket förvisso slaktats om och om igen. Men även om det är ogiltigt så säger det något om inställning och syn på tingens ordning hos den som använder frasen.

Det finns ett annat sådant uttryck också som är minst lika obehagligt, nämligen ”ingen rök utan eld”. Vanligtvis intelligenta människor slänger sig på fullaste allvar med sådana termer. Razzian mot palestinierna i Göteborg är ett exempel på när folk började slänga sig med ”ingen rök utan eld”. De måste ju ha gjort någonting, annars skulle ju razzian aldrig ha ägt rum. För mig blir det ett vittnesmål om hur grunt oskuldspresumptionen sitter hos folk. Ha gärna det i bakhuvudet nästa gång ni hör någon säga ”ingen rök utan eld”.

Nu må det väl vara hänt att en och annan helt vanlig medborgare resonerar så. Allvarligare är det om många gör det, och jag tycker mig se tendenser att vi går åt det hållet. Ju mer övervakade vi blir, desto säkrare kommer vi också att bli på att Storebror har torrt på fötterna när han ingriper. För han ser ju allt och kan därför inte ha fel. Och staten är ju alltid god. Riktigt allvarligt blir det emellertid när rättsväsendet självt börjar resonera enligt ”ingen rök utan eld”.

En av få fördelar med insomnia är att man kan råka se en del intressanta dokumentärer som göms undan på småtimmarna. Som till exempel Taking Liberties (underbart dubbeltydig titel förresten) om hur Storbritannien successivt monterade ner sina medborgarrätter under Tony Blairs styre. Principer som går att spåra tillbaka till Magna Charta som skrevs under 1215. En av dessa medborgarrättsliga skydd är förbudet mot godtycklig fängsling; habeas corpus.

Habeas corpus har vid två tidigare tillfällen i modern tid undantagits. Första gången under andra världskriget Storbritannien, ställt inför det mycket konkreta hotet om en tysk invasion, kände sig tvunget att införa ett undantag så gjorde det möjligt att internera misstänkta fascister. Winston Churchill var ännu inte premiärminister när defense regulation 18b infördes, men det var under hans styre den användes. Churchill själv avskydde denna inskränkning i medborgarrätten och kallade den ”högst motbjudande” och ”grunden till all totalitärism”.

The power of the Executive to cast a man into prison without formulating any charge known to the law, and particularly to deny him the judgment of his peers, is in the highest degree odious and is the foundation of all totalitarian government whether Nazi or Communist. - Winston Churchill

Det andra undantaget användes i Nordirland i ett försök att bekämpa IRA. Resultatet blev det omvända. Folk blev förbannade över den överhängande risken att bli inspärrad utan vare sig anklagelse eller möjlighet att försvara sig inför en domstol och IRA:s rekryteringsbas växte istället för att krympa. Ett fiasko med andra ord.

Efter 9/11 var det så dags igen och den här gången är Habeas corpus avskaffat snarare än undantaget. I Taking Liberties får vi träffa Mouloud Sihali, en algerier som av allt att döma gjort sig skyldig till det oerhörda brottet att vara algerier. Den femte januari 2003 arresterades han och flera andra i en av många antiterrorismräder i England. Den sjätte januari gick ett pressmeddelande ut från Scotland Yard att man påträffat det dödliga giftet ricin i lägenheten. Den sjunde januari börjar tekniker undersöka beslagtagen utrustning. Det finns inget ricin. Tony Blair går dock ut offentligt och hyllar tillslagen eftersom de ju visat vilka enorma hot man står inför. USA:s utrikesminister Colin Powell går ett steg längre när han inför FN den femte februari motiverar en förestående invasion av Irak genom att försöka koppla samman Irak med Al Qaida och det icke-existerande ricinet i Tottenham. Dagen därpå backar Tony Blair lydigt upp uttalandet.

Den 13:e september 2004 inleds så äntligen rättegången mot Mouloud Sihali och hans ”medkonspiratörer”. Man kan ju undra varför. Det gjorde även juryn som enligt jurymedlemmar hela tiden väntade på att åklagaren skulle lägga fram någon form av bevisning. Så skedde aldrig och den åttonde april 2005 frikänns samtliga. Så långt kan man åtminstone låtsas att rättsväsendet fungerade, även om flera män suttit felaktigt frihetsberövade i över två år.

Men två månader senare slår polisen till hemma hos Mouloud Sihali. Visserligen först efter att, enligt vittnesmål, ha raidat fel lägenhet vilket borde ha erbjudit Sihali en chans att fly om han hade haft anledning till det. Den här gången är anklagelsen vagt ”hot mot rikets säkerhet” och den enda motivering Mouloud Sihali har fått är, håll i er nu, det faktum att han tidigare var misstänkt för att ha tillverkat ricin i en lägenhet i Tottenham! Att han befunnits oskydlig i en rättegång och det inte helt oviktiga faktum att det inte fanns något ricin verkar inte spela någon roll. Ingen rök utan eld.

Filmen Taking Liberties släpptes 2007 och då satt Mouloud Sihali i husarrest i väntan på att deporteras. Utan domstol och utan en konkret brottsanklagelse att försvara sig mot blev han fotbojad och en domare ritade en cirkel på en karta och beslutade att Sihali inte får röra sig utanför den. Han har utegångsförbud åtta av dygnets tjugofyra timmar och han nekas tillgång till Internet. Han kan visserligen välja att återvända till Algeriet, det land han en gång flytt ifrån, men man behöver inte vara raketforskare för att förstå att det inte är ett bättre alternativ.

Historien har emellertid ett lyckligt slut eftersom Special Immigration Appeals Commission (SIAC) äntligen hävde beslutet om Sahilis avvisning och därmed också husarresten. Efter över fyra år av diffusa anklagelser, hemliga ”bevis” och beslut bakom lyckta dörrar är Mouloud Sihali äntligen fri. Bland de som gladdes åt beslutet var flera av de jurymedlemmar som en gång frikänt honom i den så kallade Ricinrättegången.

Men det lämnar en fadd eftersmak, gör det inte det? Mouloud Sihali kommer aldrig att återfå de år han berövats. Sannolikt återfår han aldrig något större förtroende för den brittiska demokratin heller. Så här bekämpar man inte statens fiender. Det är så här man skapar sig fiender!

Mouloud Sihali är på många sätt offer för omständigheterna. Han var bekant med fel människor. Uppgifterna till det brittiska underrättelseväsendet som satte Sihali på kartan till att börja med kom från den algeriska underrättelsetjänsten – alltså densamma som Sihali en gång flytt från. Man kan tycka att det borde ringa en och annan klocka där, men Algeriet är numera en allierad i det heliga kriget mot terrorismen. Och det fanns i allra högsta grad en politisk vilja att hitta hot mot den brittiska befolkningen – verkliga eller inbillade – för att få opinionen med sig. Sahili blev en bricka i ett storpolitiskt spel.

Mouloud Sihali hade otur. Men det är bland annat därför det finns principer man inte tummar på. För att otur inte ska räcka för att förstöra en människas liv.

Today is a great day for Mouloud Sihali, his supporters and for justice. As a jury, we sat through an incredibly lengthy and expensive trial, assessed all the evidence and came back with a verdict of not guilty on all the charges levelled against Mouloud Sihali. After the trial, several of the jury were shocked when the government proposed the deportation of all the cleared defendants in the Ricin Trial back to Algeria, to face an unknown and potentially dangerous fate. However, we were absolutely appalled when Mouloud Sihali was re-arrested and thrown into jail, without any charges proffered against him. His treatment since his release from jail has angered and dismayed us; under a strict bail regime he has been robbed of his freedom, treated unfairly and held under draconian conditions that shame us as a nation. Only his immense inner strength, the support of his friends and, ultimately, the belief in his innocence has seen Mouloud through dark days of what amounts to psychological torture.

Although we do not approve of the SIAC system, with its shadowy policy of closed court sessions and secret evidence, which the defendant and even his lawyers are not allowed to see, we are grateful that Justice Mitting and his colleagues have reached a sensible conclusion. Mouloud Sihali is judged not to be a threat to national security; something that we jurors have always firmly believed.

We hope now that Mouloud Sihali can be left to live his life in peace and at last has the freedom to make a choice as to what he does with his future, without the damning label of ”terrorist” or ”threat to national security” hung around his neck.

– Pressmeddelande från tre av de jurymedlemmar som friade Mouloud Sihali i Ricinrättegången


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , intressant?

15 reaktioner på ”Ingen rök utan eld

  1. Skönt att du skriver igen, undrade vart du tog vägen!
    Vilket kanske inte jag är rätt person att säga med tanke på min frånvaro men den är av goda eller snarare onda skäl.
    Hoppas allt är bra med er!

  2. Ibland tror jag tamigfan på ödet ändå. Det var bara häromdagen jag satt och undrade var du hade tagit vägen. Funderade om jag hade telefonnummer kvar (naturligtvis inte!) så jag kunde höra av mig.

  3. Det är vidrigt att läsa/se/höra om hur våra myndigheter leker med våra liv, stör och förstör, allt för att ”ändåmålet helgar medlen”. (My ass!) Bra skrivet! Huvudet på spiken som alltid.

  4. Jag är ju känd för att vara en petimäter, så därför undrar jag vad snubben egentligen heter?

    Sihali/Sahili/Sihili påträffas i denna text. ;)

  5. Men helvete! Jag som gick igenom texten så nogsamt. Sen blev det ändå fel i de avslutande styckena, de jag skrev sist. Men nåt Sihili hittade inte jag.

  6. När folk yttrar såna där idiotiska floskler som ”ingen rök utan eld”, så brukar jag alltid kommentera att den personen uppenbarligen inte känner till kolsyreis.

    Det roliga med just kolsyreis som exempel är ju att det används till teater och andra föreställningar, i syfte att skapa _illusionen_ om eld – men det är verkligen bara rök, helt utan eld.

    Och, som du så riktigt påpekar – lika dumt som exemplet med det rena mjölet…

  7. Tack för tipset. När jag lekte torgtalare i somras tog jag tillfället i akt att upplysa Södertälje om att inte ens ekologiskt mjöl är rent mjöl. Mitt ekologiska från Änglamark visade sig nämligen innehålla citronsyra. Ibland får man väl ta ner det till den nivån antar jag.

Kommentarer inaktiverade.