De tre medaljörerna

En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Och även om det exakta antalet ord en bild säger i själva verket är mycket varierande, så har en bild onekligen förmågan att förmedla ganska mycket information. En riktigt bra bild kan förändra världen.

En sådan bild visar de tre olympiska medaljörerna på 200-meter i Mexico City 1968: Tommie Smith, Peter Norman och John Carlos. En välkänd bild, en bild som när den kaplades ut över världen väckte både sympati och avsky. Ju mer jag har lärt mig om bakgrunden till den bilden, desto djupare har också min respekt för de tre på podiet blivit. Det här är bakgrunden.

Sextiotalet var på många sätt medborgarrättsrörelsen årtionde, åtminstone i USA där kraven på jämlikhet oavsett kön och ras ställdes allt oftare och högre. Framför allt rasfrågorna kom att leda till ett antal blodiga sammandrabbningar mellan polis och demonstranter och inför OS 1968 var stämningen hetsk. Flera av det amerikanska friidrottslandslagets färgade övervägde att stanna hemma men övertalades av såväl ledare som kamrater att åka till Mexico City.

Även i Mexico City pågick oroligheter och de mexikanska myndigheterna liksom Internationella Olympiska Kommittén fruktade att de olympiska spelen skulle störas. Medan de mexikanska myndigheterna gjorde sitt för att stävja oroligheter i närheten av de olympiska arenorna gick IOK till de nationella förbunden och meddelade att inga politiska manifestationer fick genomföras av atleterna. Och så skedde heller inte, förrän vid prisutdelningen för 200 meter.

Tommie Smith och John Carlos hade tillsammans med flera andra av de amerikanska friidrottarna diskuterat möjligheten att genomföra någon form av manifestation, att ta chansen att rikta omvärldens blickar mot USA:s baksida. Väl medvetna om att något sådant skulle få konsekvenser och utan att nå enighet i hur en sådan manifestation skulle yttra sig beslutade man att det helt enkelt var upp till var och en att avgöra vad, om något, man ville göra. Flera prisutdelningar hade redan hållits innan Smith och Carlos sträckte upp sina knutna handsbeklädda händer i en Black Power-hälsning.

Förutom vetskapen om att politiska manifestationer strikt förbjudits och att allt sådant skulle få allvarliga konsekvenser, måste man också förstå den stämning som rådde bland idrottarna. De fick bristfälligt med information om vad som hände hemma och oroade sig rimligen, och dessutom gick det rykten i truppen om att det fanns prickskyttar runt arenan, redo att omedelbart tysta den som försökte använda sin stund i rampljuset till att protestera. Det låter osannolikt, men Smith och Carlos trodde att det kunde vara sant. Och det faktum att de ens övervägde möjligheten att det var sant ger kanske också en fingervisning om den situation som rådde. Det här är också anledningen till varför den tredje mannen på prispallen, Peter Norman, inte får glömmas bort.

Peter Norman sprang för Australien. En vit frälsningsofficer som ingen egentligen hade räknat med i finalen. Det skulle stå mellan amerikanerna. Men Norman, som förbättrat sitt personliga rekord flera gånger på banorna i Mexiko, sprängde den amerikanska dominansen och knep en andraplats. Inför prisutdelningen berättade Smith och Carlos för Norman vad de tänkte göra. De ville ge Norman en chans att avstå från att delta i ceremonin eftersom de helt enkelt inte visste vad den omedelbara reaktionen på deras manifestation skulle bli. Norman sa sig stödja deras sak. Det var faktiskt hans förslag att de två skulle dela på ett par handskar, då John Carlos glömt kvar sina handskar i OS-byn. Det är anledningen till att Smith höjer höger hand och Carlos vänster. På vägen till ceremonin mötte de tre en amerikansk roddare som bar ett OPHR-märke (The Olympic Project for Human Rights), samma märke som också bars av Tommie Smith och John Carlos. Norman frågade om han kunde få bära det under prisutdelningen. Därmed var även hans öde beseglat.

Tommie Smiths och John Carlos Black Power-hälsning rörde upp känslor och fick kännbara konsekvenser. De skickades hem från OS, och väl hemma stämplades de som opatriotiska, fick ta emot dödshot och hade mycket svårt att hitta försörjning. Det bör dock nämnas att den amerikanska olympiska kommittén initialt motsatte sig IOK:s beslut, men den olympiska kommittén hotade då med att utesluta hela det amerikanska friidrottslaget istället. Inför detta hot kapitulerade amerikanerna. Ett litet ljus i det mörkret är tränaren för löparna som från högre ort beordrades skicka hem dem. Han vägrade med hänvisning till att hans atleter tränat och tävlat exemplariskt och att han som ansvarig för det rent sportsliga således inte hade några som helst skäl att skicka hem sina medaljörer. Underförstått: Jag tänker inte göra ert skitgöra!

If I do something good then I am American, but if I do something bad then I am a Negro! - Tommie Smith

Peter Norman, vars enda ”synd” i sammanhanget var att han bar en badge till stöd för mänskliga rättigheter och befann sig på den prispall han förtjänat äran att stå på, fick även han represalier. Han skickades visserligen inte hem från OS, men nekades möjligheten att representera sitt land i OS i München 1972, trots att han var kvalificerad för både 100 och 200 meter. Australien valde att inte skicka någon sprinter alls, den enda gången sedan 1896 landet inte varit representerat på någon sprintdistans, hellre än att skicka Peter Norman.

Med tiden har Smith och Carlos fått viss upprättelse och erkännande. Bland annat har en staty som visar de två på prispallen rests vid San Jose State University. Peter Normans plats på monumentet är tom. Inte för att förringa hans del i det hela, utan som en symbolisk plats där den som vill kan stiga upp och visa sitt stöd. Norman närvarade och höll tal vid avteckningen av statyn.

Peter Norman förläts däremot aldrig av sitt hemland. Vid OS i Sydney 2000 blev Norman inte inbjuden av Australiens olympiska kommitté. Att bjuda in sina före detta stjärnor är annars kutym. När det amerikanska friidrottslaget fick kännedom om detta bjöd de själva istället in honom som hedersgäst. Ironiskt nog hade Peter Normans australiska rekordtid från Mexico City 1968 räckt till guld i Sydney 2000.

Både Tommie Smith och John Carlos lämnade friidrotten för karriärer inom amerikansk fotboll, och Tommie Smith är numera föreläsare medan John Carlos är friidrottstränare. Peter Norman dog 2006. Tommie Smith och John Carlos var kistbärare på hans begravning. Det amerikanska friidrottsförbundet har utlyst den 9:e oktober, den dag då Norman begravdes, till Peter Norman-dagen.

Så vad är det då med den där bilden? Vad är det för historia den berättar? Tja, det beror säkert på betraktaren. Då det begav sig berättade den för vissa om segregationen i USA, och för andra kanske om uppror. För mig berättar den idag en historia om tre män offrade sina karriärer för möjligheten att stå upp för vad de ansåg var rätt. För mig berättar den en historia om civilkurage och om medmänsklighet som hudfärg och landsgränser inte rår på. Hade deras liv sett annorlunda ut om de avstått från manifestationen? Tveklöst. Hade det varit enklare att avstå? Definitivt. Hade det rent av varit bättre rent strategiskt att ”följa spelets regler” och bli idrottshjältar och från den positionen försökt opinionsbilda? Möjligt, men tveksamt. Rörelser behöver symboler, och symbolvärdet i den här bilden kan inte nog understrykas. Den har utnämnts till den tredje mest inflytelserika bilden under 1900-talet, efter månlandningen och Kennedyattentatet. Hade någon av dessa tre unga idrottare den karisma och diplomatiska förmåga som hade krävts för att driva på debatten från den något förhöjda position som skapats av en OS-medalj? Föga troligt.

Tre idrottare valde att ta sin chans att göra skillnad, att stå för det de trodde på, även om det kostade dem personligen. Det är något att försöka komma ihåg när en kusin vädrar sin rasism på släktträffen, när en kollegas förslag ignoreras för att hon är kvinna, eller när man förväntas rösta i strid med sin övertygelse i parlamentet för att visa regeringsduglighet.


Tommie Smith och John Carlos bär Peter Norman till hans sista vila.

P.S Innan detta PS gjorde jag en ordräkning på texten. Den innehåller 1286 ord, och textfilen ligger på en storlek av 8 KB. Bilden av de tre medaljörerna är emellertid på 39 KB. Så trots att min text innehåller fler än tusen ord innehåller bilden ändå nästan fem gånger så mycket information. Ordstävet är således sant, med råge.


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , intressant?

25 reaktioner på ”De tre medaljörerna

  1. Du har stavat Sydney fel, men det gör inte så mycket för det här är det mest intressanta blogginlägget jag läst på länge. Fem humlor!

  2. Så jävla bra!!!

    Blir alldeles berörd och får tårar i ögonen, du förmedlar hopp.

  3. Vad jag tycker om i bilden är att fast det är knytnävar så är det väldigt lite aggressivitet i bilden. Tommie Smith har böjt nacken och ser ut att bäva för vad som komma skall, höjer näven mer för att han ”måste” än för att han vill ge någon på käften, och John Carlos ser närmast ödmjuk ut, ”fogar sig i sitt öde”.

  4. Viktualiebrodern: Håller med. I dokumentären Salute ägnar Peter Norman en stund åt deras gest. Nu minns jag inte detaljerna, men de gick i bara strumplästen för att symbolisera fattigdom, de böjda huvuden var för förtrycket och den knutna näven handlade om sammanhållning och beslutsamhet, inte våld. Han tyckte att det var synd att Tommie Smith och John Carlos inte fick en chans att förklara det. Jag vet mycket lite om Svarta Pantrarna, men det har väl utmålats som en aggressiv och våldsam rörelse. Jag kan förstå om folk vid den tiden, i den stämning som rådde, såg det som en aggressiv gest, även om du och jag ser något helt annat idag.

  5. ”Så trots att min text innehåller fler än tusen ord innehåller bilden ändå nästan fem gånger så mycket information.”

    Beror inte det på datorns ordbredd? ;-)

  6. Nickar, det är bra att stå upp för det man tror på, och det är sjukt dåligt att Norman inte blev inbjuden. En kamp måste alltid börja någonstans!

  7. En bild kan övertrumfa tusen ord genom att gå direkt till maggropen och koppla bort det kritiska tänkandet.

    Man ska komma ihåg att Black Panthers var en organisation på den yttersta vänsterkanten (maoister och marxist-leninister). Ingen skulle fått uppleva särskilt mycket frihet om deras politiska visioner förverkligats. De glofierade våld i sina demonstrationer (där man gick beväpnade och ropade ”off the pigs”) och vars medlemmar var inblandade i en rad mord och ett fall av tortyr av en misstänkt informatör: http://en.wikipedia.org/wiki/Black_Panther_Party

    Jag kan känna en viss sympati för deras manifestation om man ser enbart till rasfrågan, men OS är fel arena för politiska aktioner eftersom man inte gärna kan tillåta en aktion och förbjuda en annan. I jämlikhetens namn borde väl i så fall Ku Klux Klan också få stå med sina tokhuvor på prispallen, vilket väl knappast någon skulle vara ok med.

    (När jag grävde lite i det här hittade jag en annan intressant uppgift, nämligen att Rosa Parks inte var den första svarta person att vägrat ge sin plats på bussen till en vit. Claudette Colvin gjorde detsamma på samma ort några månader tidigare men hon var 15 år, ogift och gravid så de svarta ledarna ville inte förknippas med henne.)

  8. Beträffande att OS är fel arena för manifestationer så bör man också komma ihåg att Tyskland manifesterade för fulla muggar i Berlin 36. Man kan hävda att saker utveckats sedan dess, men något jag har reagerat på är när fotbolls-VM draperas i banderoller som säger ”No to racism”. Hur mycket jag än sympatiserar med den åsikten så är det en politisk manifestation, och som du säger – om man tillåter en, ska man då inte tillåta andra?

    Jag är dåligt insatt i Svarta Pantrarna, men det du beskriver om ”off the pigs” och annat stämmer säkert. Lite ”Lasermannen, skjut för att döda” över det hela.

  9. Jag minns det här mycket väl – bilden hamnade på väggen i mitt tonårsrum. Däremot kände jag inte till fortsättningen. Tack att du berättade. Jag blir lika berörd i dag. Och jag undrar: Har vi egentligen kommit så mycket längre? Grundstrukturen är densamma, även om under- och överklass ser lite annorlunda ut nu.

  10. Jerker: Fast Münchenmassakern var väl knappast en ”politisk manifestation”… Det är lite skillnad på att göra en gest på podiet och att ta gisslan.

  11. Josh: Nja inte så säker på det. Det är naturligtvis skillnad i grad men knappast i art. Båda två är politiskt motiverade. Båda två vill rikta uppmärksamheten på en glömd situation där folk förtrycks. Tommie Smiths och John Carlos fredliga protest är naturligtvis miljontals gånger bättre än massakern i Munchen men som redan nämts här i kommentarerna så var ”Black Panther Party” inga duvungar heller. Skall man måla Fan på väggen så kan man spekulera i om det var uppmärksamheten som Tommie Smith och John Carlos lyckades skapa 1968 som inspirerade till Svarta septembers dåd 1972.

  12. Jag förstår vad du menar men jag håller ändå inte med. Att klumpa ihop symboliska gester med gisslantagande och mord för att båda är manifestationer känns lite som att blanda ihop syjunta och militärjunta. ;)

Kommentarer inaktiverade.