Skip to content

Men inte om det gäller din dotter

Nu var det länge sedan jag skrev någon bokrecension. Skälet till detta är ingalunda att jag inte har läst några böcker, utan att jag inte har läst några böcker värda att recensera. Varken bra eller dåliga, skulle man kunna säga. En kollega lurade på mig fyra böcker av George P. Pelecanos som hon inte hade hunnit läsa själv ännu, men trodde att jag skulle vara intresserad av. Anledningen till detta är att jag en gång rekommenderade Dennis Lehane för henne. Hon föll pladask, och Dennis Lehane rekommenderar George P. Pelecanos. Nå, låt mig säga att jag nu har betydligt högre tillit till Dennis Lehanes författande än till hans smak.

Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om, utan om Jan Guillous senaste: Men inte om det gäller din dotter.

Det här är bok nummer 12 (eller 13, om man räknar världens längsta epilog Hamlon) om Carl Gustaf Gilbert Hamilton, och i likhet med bok nummer 10 är det också den sista. Jag hoppas faktiskt det, även om jag alltid har haft stor behållning av Hamilton-böckerna, för det börjar kännas lite Streisand över den gode amiralens comebacker.

Den här boken är i mångt och mycket en avskedsföreställning, ty här förenas och återförenas hela Guillous persongalleri, utom Arn Magnusson. Hamilton återvänder till Sverige, börjar hänga ihop med Erik Ponti igen, blir efter två sidors bekantskap bästis med Pierre och Ewa Tanguy och på det hela taget är det en orgie i flådig mat, dyra viner och väldigt, väldigt gulligt. Inte ens när Pierre och Ewas dotter kidnappas slutar det vara gulligt. Det finns tydligen viner som gör sig utmärkt till att planera militära insatser också.

Nu låter det här kanske som en sågning. Det är det inte. På det hela taget är det en bok som håller måttet och som i sann guillousk stil levererar en del träffsäkra syrligheter om samtiden. Men när hela persongalleriet radas upp så tydliggörs också en del brister i Guillous förmåga att göra människor intressanta. Hamilton är en sjuhelvetes militär liksom han kan allt om viner och matlagning. Inget fel i det – jag har väldigt svårt för den typiska synen att man bara kan vara bra på en sak. Men nu är det så att Pierre också är en sjuhelvetes militär liksom han kan allt om viner och matlagning. Erik Ponti är förvisso ingen militär utan istället en sjuhelvetes journalist, och kan allt om viner och matlagning.

I Att skriva ger Stephen King det kloka rådet att till blivande författare att hålla sig till det man känner till, och det är möjligt att det är precis det Guillou gör. Matlagning och vin kanske är det han kan, utanför journalistikens gebit. Det blir liksom en smula tjatigt. Och bokens kvinnor Ewa och Anna karaktäriseras av att de fnissar förtroligt ibland, vilket känns som något de gör bara för att vi ska tro på att de är kvinnor. Jag hade trott på det ändå; Ewa och Anna känns som kvinnonamn. I övrigt skildras de ur ett lika kallt utifrånperspektiv som vanligt, så det där ”kvinnliga” hade jag gärna varit utan.

Samtidigt är det också trevligt att för en gångs skull läsa en bok där saker och ting på något sätt faller på plats. Jag ska inte avslöja för mycket, men Guillou själv satt och myste i en morgonsoffa och sa, sådär självgott som bara Guillou kan och som gör att jag inte kan annat än gilla karln, att han hade skrivit den svenska litteraturhistoriens lyckligaste slut. Jag tror att han faktiskt kan ha rätt i det. Och faktiskt; lyckliga slut är inte något vi är bortskämda med i genren politisk thriller. Så om något var överraskande med boken så var det just det.

Annars är det mest en stunds trevlig, dock något tjatig, läsning som håller sig väl inom de guillouska ramarna. Gillar man Guillou, vilket jag gör, så går den här ner fint, gärna med ett glas teufleaux från nittonhundrafrösihjäl. Gillar man inte Guillou så… ja, så kvittar det antagligen.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Published inBöcker

10 Comments

  1. kan det vara så att det hade behövts en overall till emil mitt bland alla fina viner och karlakarlar?

    Drottningen’s last blog post..Mamma vet

  2. NEJ! Inget jävla Emils overall tack! :)

  3. Stephen King har också skrivit en bra bok ”how to write” (eller on writing, är osäker) där han betonar att man ska ”kill your darlings”.
    Guillou har dessvärre inte bemästrat konsten att ironisera över rätt saker på ett sätt som känns genomtänkt. Fast jag har ju läst två av de här sista böckerna (tjuvarnas marknad som var lite sådär att vad är det egentligen jag läser men jag måste få veta hur det slutar.) och efterföljaren. Ska läsa den du skriver om när den kommit i pocket.

    Jessika’s last blog post..Förvåning? Inte direkt…

  4. Att skriva på svenska ja. ;) Tjuvarnas marknad var rent dålig. Det är den enda Guillou-bok jag på rak arm kan säga att jag inte gillade. Och beträffande ironiserandet så håller jag inte med – jag tycker att det är en gren han behärskar, även om han har blivit lite snäll på gamla dar.

  5. Jenny Jenny

    Låter ju faktiskt ganska intressant. Iof hade jag tänkt läsa den ändå, eftersom jag läst alla de andra… Jag gillar dock bara Hamiltonböckerna av Guillou, de andra överlåter jag till er andra att läsa. :)

  6. Jag klarade inte Guillou-böckerna. Den första boken jan försökte läsa beskrev intrikat hur en kula förstörde inre strukturer i ögat, kinden och näsan innan den fortsatte in i hjärnan. Det var de första sidorna. Tack jag klarar jag mig ändå. Ingen mer hamilton.

    Jessika’s last blog post..Förvåning? Inte direkt…

  7. Jag tycker att den sortens beskrivningar är lite av behållningen med Hamilton-böckerna. Det kliniska, kalla.

  8. Pelecanos är nog en betydligt bättre manusförfattare än bokförfattare. Han har skrivit ett antal avsnitt till världens bästa dramaserie någonsin; The Wire. Kolla på den (om du inte redan gjort det) istället för att läsa hans böcker.

    Stekspaden’s last blog post..Nip/Tuck s05

  9. Tack för tipset. Ska ta mig en titt på det. Och jo, jag kan tänka mig att Pelecanos är en bra manusförfattare. Hans böcker antyder det.

  10. Kaffemoster Kaffemoster

    Tyckte du att slutet var så överraskande? Jag måste nog säga att jag hade det på känn sedan den ena blev besviken i Moskva – om jag ska försöka uttrycka mig så att jag inte spoilar något för den som inte läst.

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: