IV

Ingen svensk politiker skulle få för sig att lägga fram ett lagförslag om att en svensk myndighet skulle få rätt att öppna och göra kopior på alla brev. Och även om någon till äventyrs föreslog något sådant skulle den personen betraktas som fullkomligt förryckt. Man öppnar ju inte andras post! Ett sådant förslag skulle aldrig få luft under vingarna, än mindre drivas igenom i riksdagen.

Ändå är det precis det man har gjort i och med FRA-lagen. Man har givit FRA precis den befogenheten och, från och med den första december, också den tekniska möjligheten. Samma människor som aldrig skulle kunna tänka sig att tillåta en myndighet att sprätta brev har alltså tillåtit den digitala motsvarigheten.

Bland det där mytomspunna ”verklighetens folk” som Göran Hägglund letar efter har jag ofta stött på åsikten att man inte har något emot FRA-lagen eftersom man inte har något att dölja. Dessa människor skulle heller aldrig finna det acceptabelt att staten öppnade deras post. Av någon anledning tycker både de och våra folkvalda att det är skillnad. Varför?

Förklaringen är att brevhemligheten är en dogm. Det är en helig regel; man öppnar inte andras post! Det här är något som vi alla är uppväxta med. Vi har fått det i bröstmjölken och det sitter i ryggmärgen och blotta tanken på att en myndighet skulle öppna brev väcker obehag i oss, får oss att sparka bakut, för att det strider mot något som sitter djupt rotat.

Elektronisk kommunikation är däremot inte helig, därför att det är förhållandevis nytt. Det fanns inget Internet att tala om när jag växte upp. Ingen epost, inga sms, inga hemsidor att surfa till, inga elektroniska forum att diskutera i. Vi hade inte ens en dator hemma. Det låter som atomvinter, jag vet, men vi hade det ganska bra ändå. Vi hade nyss odlat motställda tummar och upptäckt eld, och även om en del fruktade utvecklingen och tyckte att det var bra som det var så såg andra möjligheter.

I alla fall. Om man håller brevhemligheten för helig (vilket nästan alla svenskar gör) men tycker att det är acceptabelt att en statlig myndighet får kartlägga och ta del av din elektroniska korrespondens, då har man faktiskt inte förstått poängen med brevhemlighet. Man reagerar med ryggmärgen för att det är något man har blivit lärd från barnsben, men man har inte reflekterat över varför brevhemligheten överhuvudtaget finns.

Jag tror att en del av problemet är själva begreppet i sig. På svenska säger vi brevhemlighet, även om den officiella termen är posthemlighet. På engelska säger man istället secrecy of correspondence, och det är ett begrepp som redan från början är framtidssäkrat. Secrecy of corresponce är heltäckande och teknikneutralt.

Så varför finns då brevhemligheten, eller secrecy of correspondence? Väldigt enkelt sammanfattat: För att människor har rätt att kommunicera privat. För att information är makt. Men man skulle också kunna finna förklaringen till varför brevhemligheten är viktig är makthavarnas vilja att snoka i den. Brevsprättandet har nämligen alltid varit ett effektivt sätt för överheten att hålla folket på mattan. Brevsprättandet är förtryckarens vapen, och brevhemlighet är således en slags garanti mot tyranni.

Det var flera hundra år sedan som människor i England, Frankrike och de tyska staterna började kämpa för friheten att skicka brev utan att totalitära monarker tog sig rätten att läsa dem. Så tidigt som 1532 efterlystes brevhemlighet i Tyrolen, och flera liknande upprop gjordes på flera platser i Europa under lång tid, dock utan resultat. Det skulle dröja fram till 1700-talets slut innan brevhemligheten började slås fast i lag.

En månad efter Bastiljens fall fastslog de franska revolutionärerna i artikel 11 i La Déclaration des droits de l’Homme et du citoyen (Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter) att människor ska ha frihet att uttrycka sig i skrift, och nullifierade därmed överhetens tidigare rätt att öppna och läsa brev. Och i etablerandet av postväsendet i det nyfria USA vid samma tid slogs likaledes fast att postväsendet inte hade rätt att öppna de brev som anförtrotts det. Detta växte fram ur konstitutionens fjärde tillägg.

Jag är ingen historiker, men det tycks mig som att brevhemligheten inte bara gått parallellt med upplysningen och frihetskamperna, utan rent av varit en central och viktig del dessa. För var det inte just för att ligga steget före och kunna slå ner uppror som makten systematiskt öppnade medborgarnas brev?

De så kallade black rooms, hemliga rum på postkontoren där agenter öppnade, läste, kopierade och återförseglade brev, blåstes bort från Europa av de liberala vindarna under 1800-talets första halva, i kölvattnet av den franska revolutionen. Undantagen har varit krigstider samt paranoida diktaturer som Sovjet och DDR. Och återigen; syftet i just dessa diktaturer var att ligga steget före så att man kunde slå ner eventuella uppror.

Den första december kopplas kablarna in. Då får vi på nytt ett black room i Sverige. Det ligger på Lovön och heter Försvarets Radioanstalt; FRA. Regimen får själv välja vilka de helst vill liknas vid – monarkiska envåldshärskare och småpåvar från tiden före Upplysningen, eller paranoida kommunistdiktaturer. Vilket alternativ känns bäst för en upplyst, frisinnad liberal?

Nedräkning:
V
IV
III
II
I


Andra bloggar om: , , , , intressant?

18 reaktioner på ”IV

  1. ”Vi hade nyss odlat motställda tummar och upptäckt eld”. Nu skrattar jag så jag grinar. :D

  2. Björn: Tack för tillrättavisningen. :)

    Olof: Motställda tummar = det som gör att vi kan greppa saker, till exempel nintendokontroller.

  3. Vi har den regering vi förtjänar. Folket är bedövat av idiotisk information, bekvämlighet och billiga rusningsmedel. Det behövs ingen militärdiktatur för att ta andras frihet, det är t.o.m. billigare och lättare att lura folket att själva ge bort sin frihet.

    Juggen’s last blog post..Vad fäster du uppmärksamheten på?

Kommentarer inaktiverade.