Skip to content

Kategorisering är begränsande

Efter min postning om Dream Theaters Black Clouds & Silver Linings uppstod en liten diskussion om vad som egentligen bör kategoriseras som progressive. JET argumenterar för att progressive är en egen musikstil och att det därför blir galet när man slänger på progressive som ett adjektiv framför en annan kategori.

Jag håller förvisso med om att progressive kan anses vara en egen musikstil, men jag ser för den delen inget problem med att använda progressive som ett adjektiv, eftersom det de facto är ett adjektiv. Således ser jag heller inget problem med att kalla exempelvis Spock’s Beard för progressive rock. Ja, de hör mer hemma i rockfacket än i progressive, men de är ett progressivt rockband.

Egentligen tycker jag emellertid att diskussionen är ointressant, men jag tar med det som utgångspunkt för att det ganska tydligt illustrerar varför jag ogillar kategorisering. När man sätter etiketter på saker hamnar man förr eller senare i en situation där missförstånd uppstår därför att man har olika uppfattning vad etiketten egentligen består av. Jag tror att de flesta feminister vet vad jag menar.

Så blir det av flera skäl. En anledning är att begreppen urholkas, antingen av människor som seglar under falskt flagg eller för att andra avsiktligt eller oavsiktligt etiketterar dem slarvigt. Birgitta Ohlsson är liberal, Göran Persson är feminist och Per Andersson är komiker. Därför måste liberaler som tror på människans rätt att bestämma över sin egen kropp förklara att de är en annan sorts liberal än Birgitta Ohlsson, feminister som inte är buffliga herrgårdsägare förklara att de är en annan sorts feminister än Göran Persson, och komiker som faktiskt är roliga förklara att de är en annan sorts komiker än Per Andersson.

Ett annat skäl till att begrepp urholkas är att människor som brinner för något tenderar att bli en smula introverta. Således grottar de ner sig så djupt inom någon obskyr del av det fack de redan befinner sig i, och till slut har facket splittrats upp i underkategorier som å ena sidan är för smala för att sätta etikett på men å andra sidan skiljer sig så mycket åt att de inte vill blandas ihop med ”de där andra” i samma fack.

På så sätt förstår jag JETs värnande om etiketten progressive. Jag antar att JET helt enkelt fruktar att termen progressive ska bli lika urvattnad och betydelselös som liberal, feminist och komiker. Det har jag all respekt för.

Men då uppstår istället ett annat problem, nämligen begränsning. Där man till en början har spelat den musik man vill spela, och sorterats in i ett fack utifrån det, finner man sig plötsligt en situation där man måste vara renlärig och följa lagen. Det blir konsekvensen av att försöka konservera en genre, och det är (ironiskt nog i sammanhanget) inte det minsta progressivt.

Därför ogillar jag kategorisering på alla områden. Kategorisering begränsar och splittrar. JET skriver i en kommentar att ”Genrebeteckningar är rätt viktiga att ha tillgång till om man överhuvudtaget ska diskutera musik utan att behöva spela upp exempel hela tiden” och det är väl förvisso sant, men det förutsätter som sagt att alla inblandade i diskussionen har samma uppfattning om vad en genre innefattar, och det kan bara garanteras med en form av talibanism.

West replikerar och säger ”Alla är vi olika. Själv tycker jag att det är roligare lyssna på musik än att diskutera den. Därmed anser jag att precisa genrebeteckningar är ointressanta, för att inte säga oviktiga.”

Personligen tycker jag förvisso väldigt mycket om att diskutera musik, eller dissikera den, eller bara dissa den, men jag instämmer med West i att beteckningar är ointressanta. (Det är viktigt att stava rätt på den meningen, för betäckning är däremot väldigt intressant.) Och efter att ha tillbringat så många öl-och-musik-kvällar ihop med West att vi vid det här laget får mäta drycken i kubikmeter snarare än liter så vet jag att han är lika förtjust i att diskutera, dissikera och dissa musik som jag. Men såvitt jag kan minnas har vi aldrig någonsin ägnat oss åt att kategorisera musik, annat än som skit och bra skit.

Jag har också insett att något som är ganska typiskt för musik jag gillar är att den är svårkategoriserad. Om Dream Theater inte är progressive metal, vad är det då? Säger jag bara metal så kan ju folk tro att jag gillar Metallica och Dimmu Borgir, och då måste jag ju ta livet av mig. Så jag brukar säga att jag gillar Dream Theater och då förstår folk att jag gillar Dream Theater.

Är Hedningarna folkmusik? Jag tycker det, men renläriga folkmusikkategoriker protesterar säkert. Det kanske är ett progressivt folkmusikband då? Godkänns det? Och vad sätter man för etikett på U2? Pop? Rock? Det säger inte mycket oavsett. Peter Gabriel? Ibland listas han som World Music, men det betyder ju ungefär ”resten, det där andra som inte fick plats någonstans”. Fish? Dave Matthews Band? Båda går rimligen som rock, men låter inte särskilt lika vare sig varandra eller andra rockband och bägge har haft klart progressiva tendenser, åtminstone innan de blev trötta och började gå på tomgång.

Så etiketter har aldrig hjälpt mig. När man frågar mig vad jag gillar för musik brukar jag ge exempel, det går alldeles utmärkt, och när folk frågar mig vad jag tycker om det ena eller det andra brukar jag berätta det också istället för att svara med en etikett som ändå inte betyder något, eller betyder något annat för mottagaren än för mig.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Published inMusik

37 Comments

  1. Nemz Nemz

    Då jag har en väldigt bred, men samtidigt också väldigt petig musiksmak, har jag sedan länge helt övergett allt vad genrer och kategorier heter. Jag gillar individuella artister, band, skivor eller stycken och sedan får andra dela in dem i vilka fack de känner för bäst de vill.

    Samma princip applicerar jag även på åsikter och livsåskådning.

    Syftet med etiketter är att simplifiera saker och ting. Jag frodas i komplexitet :)

  2. Fish – som i Marillion? Trodde inte någon lyssnade på dem längre. Kul.
    Ta nu inte livet av dig men nog tusan trodde jag att du gillar Metallica – lite i alla fall. :-)

  3. Kimmi: Jag tror inte heller att det är någon som lyssnar på Fish längre. Hör man hans senaste skivor blir det genast uppenbart varför :)

  4. Nemz: Det där var mycket mer kärnfullt formulerat än mitt ordbajseri ovan. Ta med dig några skivor och en påse öl, jag tror att du passar in. :)

    Kimmi: Den Fish ja. Jag hör till den fåtaliga hedningaskara som tycker att Fish var bättre än Marillion. Jag skriver ”var”, för nu suger han. 13:th star är verkligen jättedålig… Metallica både ogillar jag musikaliskt och på ett principiellt plan. Jag erkänner gärna att de gjorde en del bra grejer tidigare, men nånstans i den vevan de började ägna sig mer åt att förolämpa sina fans och jaga Napster tappade de både sin egen musikalitet (till förmån för mammon) och min respekt.

  5. en fisk en fisk

    OT. Du stavade fel, jag tror bestämt att gruppen heter Dumma Birger..
    ;)

  6. Jag har sällan tagit genrer eller kategorier speciellt seriöst utan mest använt dom som en fingervisning om hur det kan låta. Samtidigt som jag ofta nämner en del band som det finns beröringspunkter med.

    Jag menar, det är inte speciellt kul att lyssna på en (utbildad) musiker när han/hon förklarar vad Dream Theater är för ett band. Det trots att denne förmodligen skulle förklara det på ett mer riktigt vis än en vad jag skulle klara av, men det skulle samtidigt involvera en mängd dödstrist terminologi.

    Jarno’s last blog post..Metallica avslöjar titlarna på “Death Magnetic”

  7. Jarno: jag vet inte om det nödvändigtvis finns någon koppling mellan att vara musiker och att kunna en massa om kategorier. Jag känner inte igen det i mig själv i alla fall. Snarare känns det som att det är icke-musikerna som är kalenderbitare medan musikerna bara komponerar och lirar i de stilar de känner sig hemma i utan att tänka närmare på saken.

  8. …och jag kan ju tillägga att det knappast är musikerna själva som placerar sig i fack. Det är i nio fall av tio analfixerade fans som står för den biten.

  9. Jarno: Dessutom är det ju så att musik är något personligt. Så även om en doktorand i musikhistoria skulle beskriva Dream Theater i aldrig så korrekta (och trist sterila) termer så betyder det inte ett skit för den som tycker att Dream Theater är ett band som berör hans eller hennes själ på ett sätt som inte kan beskrivas i ord. Eller för min pappa som gillar dansband och antagligen skulle avfärda det som oljud. ;)

  10. Jag gillar kategoriseringar i de flesta sammanhang. Det finns så jäkla mycket därute. Tänk såhär. Om man använder en söktjänst som går på nyckelord så får man en hel del falska träffar. Men det är ändå lättare att hitta det man söker än om man inte kunde använda nyckelord alls.

  11. David: Jag inser naturligtvis nödvändigheten i att kategorisera saker, självklart. Men det är ju också så att kategorisering förr eller senare leder till att fokus hamnar på etiketten snarare än innehållet. Det är den anala fixeringen jag vänder mig mot. Människor som ägnar vansinnigt mycket energi åt att debattera vad som egentligen är ”den riktiga -ismen” istället för att berätta vad de själva tycker om tingens ordning. Det är därför jag menar att det blir en begränsning.

  12. Mattias Mattias

    Jag vet inte… Jag tycker att en låt som är bra gjord oftast låter lika bra om den spelas i hårdrocksuppsättning, lugn ballad eller folkmusik. Jag har därför alltid haft svårt för frågan om vilken musik man lyssnar på. Inte för att man lyssnar på allt utan för att det finns skit i allt och bra i alla genrer. Men det som låter bra i en genre låter oftast bra i en annan också. Inte alltid men rätt ofta tycker jag det är så.

  13. Mattias: Jag tror jag förstår hur du menar. Själv är jag väldigt skeptisk till folk som ÄR en viss genre. Som lever och andas death metal, fusion jazz eller gangsta rap och tycks gilla allt inom sin genre och ingenting annat. Sånt gör mig ytterst misstänksam och jag är rätt säker på att den sortens okritiska hållning handlar mer om grupptillhörighet än musiken i sig.

  14. ”Sånt gör mig ytterst misstänksam och jag är rätt säker på att den sortens okritiska hållning handlar mer om grupptillhörighet än musiken i sig.”

    Word!

  15. För mig är progressive en sorts elektronisk dansmusik som bygger på att dj-n lägger på mer och mer i lager över ett beat. Utifrån vad jag begriper av vad ni pratar om verkar det vara något helt annat.

    ctail’s last blog post..Dennetts dravel

  16. Och för mig är dj-n ett sätt att skriva ”djäveln” utan att faktiskt skriva det. Du ser vad svårt det kan vara. :)

  17. Det här med att man ÄR sin genre betyder ju inte att man inte lyssnar eller gillar annan musik än det som klädkoden säger. Som exempel har vi festivalen Muskelrock, förmodligen Sveriges vitaste festival. Alla, ja _alla_, klär sig som hårdrockare och identifierar sig med musiken på ett djupare plan. Det är kedjor, tatueringar, jeans, jeansvästar med tygmärken och 80-talsluggar över allt.

    Döm till min förvåning när folk spelar Public Enemy, NWA och annan rå 80-talsrap på sina bandare. Så bara för att man väljer att bära en ”flower power-skjorta” eller en fullbombad jeansväst med tygmärken så innebär det inte att man bara gillar sin grej. Även om det är mycket möjligt. Att man väljer att klä sig på ett visst sätt handlar om trivsel. Jag klippte mig, skaffade mig ett jobb och klädde mig korrekt men jag orkade inte med det speciellt länge utan lät håret växa ut och tog på mig jeansvästen igen. I de fall, t ex under arbetstid, då jag behöver ha en viss dresscode så kör jag med finare jeans och skjorta eftersom det kravet ställs av min arbetsgivare.

    För min del handlar det inte om att tillhöra en viss grupp utan det handlar om att trivas med mig själv och den person jag är. Men visst finns det personer som väljer att se ut som de gör enbart för att tillhöra en grupp, men det gäller främst bland de yngre.

    Jarno’s last blog post..Metallica avslöjar titlarna på “Death Magnetic”

  18. Jarno: Jag förstår vad du menar. Jag syftar ju mer på människor som verkligen bara håller sig inom sin genre. Allt som klassas som death metal är bra, allt som inte gör det är dåligt. Typ så. Jag gick i skolan med en sån snubbe. Han gillade bröl och smattrande dubbelkaggar. Bara. Jag tänkte att han missade så mycket annat.

  19. Mattias Mattias

    ”Typ så. Jag gick i skolan med en sån snubbe.”

    Jag också. Var rätt störande faktiskt.

  20. Kategoriseringen av musik är från musikbranschen så att de ska kunna stoppa cd-skivorna i rätt låda. Så enkelt är det. Fans är nyttiga idioter. :)

    deeped’s last blog post..Allt är Vint Cerfs fel egentligen

  21. Men, deeped, det finns ju inget självändamål för skivbranschen i att stoppa cd-skivor i lådor. Lådorna är en service för kunderna så att de ska kunna hitta lättare och köpa mer. Även musiklyssnarna drar alltså nytta av kategoriseringen.

    ctail’s last blog post..Dennetts dravel

  22. Mattias Mattias

    CTAIL: musikindustrin är i maskopi med det mäktiga lådmästarsällskapet.

  23. JET JET

    Jo, visst finns det bra musik i nästan alla genrer, men jag diggar hårda genrenischningar för att de är väldigt användbara när man dels diskuterar och dels letar efter musik. Det är därför jag blir lite trött när genrebeteckningar urholkas eller förflyttas – det känns så satans onödigt. Smartare vore ju att som inom dansmusiken bara ånga på med ännu en ny genrebeteckning. Inom den moderna elektroniska dansmusiken finns det minst 200 stycken undergenrer, och det tycker jag är alldeles utmärkt. De blir tydliga och när jag jobbade som DJ var det en djävla lisa att kunna undvika Trance, House, Garage, hardcore, Gabber och en del andra astrista varianter till förmån för Breakbeat, Trip Hop, Funky Breaks, Electro, Big Beat osv.

    Om man sorterar ned allt från Daft Punk, Moby och Basement Jaxx till Autechre, Black Dog och Squarepusher i samma låda så blir det helvetiskt rörigt.

    Men sen håller jag också med om att bra musik går utöver genre (dålig musik likaså). Jag har länge vetat om att jag gillar mer komplexa melodier som ändå inte är aviga eller atonala, och i veckan kom jag på skalan för att förklara det hela. I ena änden har vi Blinka lilla stjärna, och det är där det mesta av det som spelas på radio ligger; enkla, upprepande kadenser. I andra änden har vi temat i Ravels Bolero; komplext, långt, tonartsskiftande och med stor variation.

    Det är lite av det sistnämnda som jag hör i nästan alla band jag gillar, från de första prog-banden på 70-talet till The Week That Was eller Divine Comedy idag. Och det är där Dream Theater fallerar i mina öron; James LaBries sångmelodier är mer Blinka… än Bolero. Eller kanske mer Quiet Riot än Devin Townsend.

    Om man kollar musikrekommendationssajter så är det uppenbart att folk är genrelåsta i sitt tänkande. Knappar jag in att jag gillar Fiona Apple så får jag tillbaka Alanis Morissette, och bortsett från att de är låtskrivande sångerskor med en ytlig ljudlikhet så kunde de inte vara mer olika. Naturligtvis bygger det på att många som gillar Apple också gillar Morissette. Eller som diskussionen jag hade med en kompis om skillnaden mellan Simple Minds (innan Derek Forbes stack) och Spandau Ballet. För honom var det samma sorts musik, för de *låter* ungefär likadant, förutom om man lyssnar på låtarna bakom ljudbilden.

    Jag tror att min reaktion i ditt kommentarfält bygger till stor del på att DT haft mage att kalla sin turnéserie ”Progressive Nation” och sen fyllt på med en massa rätt ortodox metal och rock (undantaget Beardfish, men de var ju också tvungna att hoppa av). ”Prog Metal Nation” hade jag inte lyft på ögonbrynen åt, men här kände jag att det var ytterligare ett exempel på hur rocken sakta men säkert äter sig tillbaka in i progen, och progressive rock var som sagt från början inte alls rock, namnet till trots. Det var en ganska tydlig motreaktion på alla rockens klichéer och begränsningar, och det känns trist att den numera börjar ses som en lite mesigare och mer teknisk form av hårdrock och ofta bara blir vanlig pop/rock med lite knixiga partier insprängt mellan de rätt tralliga melodierna.

    Myntade för övrigt den här beskrivningen av DT som en vän som gillar dem godkände; de funkar om man vill ha sitt smör inlindat i käck ekvilibrism.

  24. Jag tror att anledningen till att vi aldrig kommer att enas i den här frågan är att du ser det hela ur ett konsumentperspektiv och jag ur musikerperspektiv. Där du ser att hård genrenischning underlättar för den som söker musik (vilket är alldeles sant, jag argumenterar inte emot det) ser jag att det är begränsande för musikern.

    Vidare hävdar jag envist att ord och uttrycks betydelse förändras över tiden. Jag kan reta mig som satan på att den där wailande blöjjazzen som MTV har kört i några år kallas för soul, när det har så lite gemensamt med den ”riktiga” soulen, men det förändrar inte det faktum att majoriteten menar ”blöjjazz” numera när de säger soul. Eller för all del att folk menar en väldigt portabel telefon när de säger ”mobil”, och inte en sån där grej man hänger över barnets vagga. :)

    Själv tycker jag att DT har nog så komplexa melodier många gånger, liksom kluriga arr, men vad jag menade i min ursprungspostning och som jag står fast vid är att de tillåter sig att landa i något som känns bekvämt då och då, vilket genom kontrastverkan låter ännu trevligare. Sen kan man diskutera procentsatser hit och dit, men nog fan tillät sig även gamla Genesis att ”landa” då och då. Lyssna på titelspåret Octavarium och kom sen och säg att det är ”Blinka lilla stjärna”. ;)

    Den avslutande beskrivningen av DT kan jag köpa, till viss del. Jag har själv hävdat att de många gånger är ett pojkband på steroider, och det är ofta då jag tycker att de är som bäst också.

  25. JET JET

    Ja, fast jag är för all del musiker med. Sen kan det noteras att jag inte sorterar min musik på datorn alls lika hårt som vid diskussioner; jag kanske har tio-tolv genrer och sorterar glatt ihop Metallica och Al Stewart under rock, t.ex.

    Jag hävdar bara att det du kallar ”bekvämt” är det jag kallar för mainstreamsmörigt, och jag kommer alltid att tycka att det är lite underligt att vara ett lite udda utanförband och samtidigt hänge sig åt låtfragment som låter…tja, urvanligt.

    Och, nej – det går faktiskt inte att hitta mycket sånt i tidiga Genesis. Deras största hit innan Collins drog igång poptåget under deras namn var I Know What I like, och till och med den rara refrängen har rätt mycket melodiskt djup och kommer faktiskt bara tre gånger sammanlagt (till skillnad från en vanlig hitlåt där refrängmelodin pumpas om 10-15 gånger).

    Men den som accepterar att DT har en enorm smörfaktor i sina låtar har jag inga problem med. Det är bara det att jag ofta stöter på patrull direkt när jag hävdar det.

    Titellåten på Octavarium orkade jag aldrig till – tre, fyra låtar in på den skivan (f.ö. den enda med DT som jag ägt, inköpt på helt felaktig rekommendation från nån jag trodde hade koll) råtröttnade jag på sången – men jag ger den en chans i skrivande stund och åtta minuter in är den faktiskt riktigt bra. Tackar för tipset.

  26. Att du var musiker hade jag inget tvivel om. :)

  27. Glöm inte att även DT utvecklats och att det de gör i dag inte är det samma som de gjorde på Awake,eller ens på Scences from a memory (efter den slutade jag att uppskatta det de gör).Progarchieves.com listar följande sub-genrer till progressive: Canterbury Scene, Crossover Prog, Eclectic Prog, Experimental/Post, Metal, Heavy Prog, Indo-Prog/Raga Rock, Jazz Rock/Fusion, Krautrock, Neo-Prog, Post Rock/Math Rock Prog Folk ,Progressive Electronic, Progressive Metal, Psychedelic/Space Rock, RIO/Avant-Prog, Rock Progressivo Italiano, Symphonic Prog, Tech/Extreme Prog Metal Zeuhl… Är det meningsfullt? Jag vet inte. För inte så länge sedan kallades allt detta i Sverige för symfonirock. Här en grafisk bild av progressive: http://docs.google.com/View?docID=dfjkjq3w_251vhp2gm3f&revision=_latest&hgd=1

    universum noll’s last blog post..Tjugo i Top

  28. Danni Danni

    Av alla genrer att försöka definera, ingränsa och avdela tycker jag nog att progressive är den sämst valda. Ordets innebörd är ju något som är framåtsträvande och i förändring. Det som var progressive igår kan per definition inte vara progressive idag.

    Men att som JET implicit gör ovan kalla Opeth för ortodox metal, det är ett gränsöverskridande av episka mått! Gå genast och tvätta munnen med tvål!

    (Kul förresten att se att nya DT-plattan får ett så fint mottagande runtom på nätet. Det kanske är dags att damma av mina gamla känslor till dem, de som försvann nånstans runt Six Degrees… Jag lär ju få försöka i alla fall. Och ja, jag vet att detta är necroposting, men jag läser ikapp RSS-flöden i mobilen på semestern, och hör sen.)

  29. Danni: Instämmer. Ironiskt nog uppfattar jag mycket inom epitetet progressive som tämligen konservativt och backspegelsgloende.

    Jag tror, och nu är jag säkert ute på djup is och halt vatten, att JET och jag angriper det hela från olika håll. Jag kommer från metalhållet (även om jag nästan gav upp det helt och hållet innan jag upptäckte min kärlek för det jag envist tänker kalla progressive metal) och har inga problem med att sortera ut att vissa metalband (DT, Opeth, Shadow Gallery, Symphony X, och även Angra) är mer progressiva än andra. JET å sin sida, och nu gissar jag vilt, verkar ha sina musikaliska rötter djupare ner i den progressive han hett försvarar (och även om jag kan tyckas spydig ibland så har jag den djupaste respekt för den passion som uppvisas) och ur det perspektivet är det fullt möjligt att metal som jag uppfattar som progressiv ter sig tämligen ortodox.

    Vilket också illustrerar problematiken med kategorisering.

  30. JET JET

    Jisses, nåt sånt har jag väl aldrig sagt om Opeth? De faller tyvärr på sitt löjliga kakmonstrande – sen har de ofta melodisinne när det får komma fram.

  31. (Förresten finns det inget bäst före-datum här. Finns det en kommentarfunktion får man kommentera. Och jo, jag har lyssnat en hel del på DT:s senaste och jag tycker fortfarande att den är riktigt bra.)

  32. JET JET

    F.ö. anser jag att ProgArchives har för få kategorier (fast Rock Progressivo Italiano är helt onödig – i stort sett allt däri passar bra under Symphonic). Allra minst skulle det behövas en AOR Prog för Kansas och Spock’s Beard och så Post Prog för Radiohead, Mars Volta, etc. Prog Pop för It Bites och A.C.T… Ja, det finns utrymme för några till.

  33. Håller med Danni om att det som kallas progressive rock sällan är progressiv musik, i mening nyskapande/experimentell (vissa grupper, som Present och Art Zoyd får dock anses progressiva, i ordets rätta bemärkelse). Men begreppet som sådant går nog inte att byta ut mot något annat. Vi kan ju knappast gå tillbaka till ”Symfonirock”. Och kanske är då JETs förslag om ännu fler undergrupper det bästa?

    UNIVERSUM NOLL’s last blog post..Brighteye Brison i högform i Slottsskogen

  34. JET JET

    Nej, ”progressive rock” är lika lite ”framåtskridande” som det är rock (för det har lika mycket med rock att göra som jazz eller reggae har). New Wave är inte direkt nån ny våg heller, men det är det aldrig nån som tjafsar om.

    Det är ett samlingsnamn på en viss sorts musik som har vissa gemensamma aspekter, och jag hävdar att den främsta av dessa är att man försöker undvika det uppenbara, för det är det enda jag kan se som egentligen förbinder de band som en gång i tiden var de som räknades in i genren; Genesis, Yes, Van Der Graaf Generator, Gentle Giant, Jethro Tull, etc.

  35. Danni Danni

    JET: Det har du nog allt. Du sa att Progressive Nation var påfyllt med ortodox metal och rock. Opeth är det band som näst DT får mest speltid på den europeiska turnén. Och jag tycker inte man ska vara för snabb med att döma ut growlsång. Den kan rymma oerhörd mycket djup och känsla. Rätt growl vid rätt tillfälle ger mig gåshud ända ut på tånaglarna. Jag kan tänka mig att mainstreamen reagerade liknande mot distade gitarrer när de introducerades som många har reagerat mot growl. Därmed inte sagt att growl kommer ha samma betydelse för musiken som dem, för det tror jag inte. Oavsett vilket tycker jag Opeth är suveräna. Förresten, tog inte du upp Devin som ett positivt exempel i ett tidigare inlägg? Han har ju en tendens att growla lite smått då och då, oftast med underbart resultat.

    Själv har jag nog det mesta av bägge fötterna i metal, men mina musikaliska rötter måste nog bäst härledas till band som Rush och Pink Floyd. Och A.C.T är i mitt bibliotek stenhårt sorterat under ”happy metal” – för mig har de aldrig varit så hårt förknippade med prog. Ungefär som exempelvis Freak Kitchen, även om jag säkert tror att många vill ha in även dem i progfacket. Men i största allmänhet skyr jag kategoriseringar. Och jag avskyr att få frågan om vad jag gillar för musik från godtyckliga människor, exempelvis på fester.

  36. JET JET

    Okej, Danni. Men Opeth är ändå *väldigt* mycket metal i grunden, även om jag kan erkänna att de i genren progressive metal är bland de mest genuint progressiva. Jag respekterar dem (och älskar Damnation), men growlandet är astöntigt.

    För det är inte morrandet i sig jag vänder mig mot, utan just den sortes ljud det handlar om; det vill säga det där man skapar det ljudet helt och hållet med munnen, snarare än med rösten. Där är den enorma skillnaden när Devin Townsend (eller Mike Patton) gör ett morrljud; de gör ljudet direkt med rösten, inte genom att lägga fram ljudet i munnen som när ett litet barn som försöker låta som en vuxen.

    Jag tycker dels att det är lika manierat som om man skulle sjunga som Droopy, Scooby Doo eller Musse Pigg (och ungefär lika ballt), men också att det är ett ofta tragiskt försök att låta hård och häftig. För mig är det sångens motsvarighet till wrestling; fejkat och oerhört töntigt.

    Jag avskyr också såna festfrågor. Jag brukar svara ”Har du hört det på radio, så är chansen stor att jag inte gillar det” eller så nämner jag tre hyfsat obskyra band och om de känner till dem så kan vi fortsätta diskutera ämnet.

  37. […] till dem, men hans teorier i retro-analyser av musik är spännande. De faller lite samman med vad Josh behandlade för ett tag sedan och det stämmer så oerhört bra med mina tankar om gamla spel. Och […]

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: